Dag 233: Silk Stockings

Silk Stockings (1955), 478 föreställningar
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: George S. Kaufman, Leueen MacGrath & Abe Burrows baserad på Melchior Lengyels novell om Ninotchka som var underlag till filmen med samma namn från 1939.

Musikalen handlar om särskilda sändebud Nina Yaschenko, som skickas från Sovjetunionen för att rädda tre dåraktiga kommissarier från Paris vilda nöjesliv.
Teateragenten Steven Canfield blir attraherad av henne och försöker förföra henne. Till en början kan hon motstå hans flirtande men så småningom kommer hon att falla för honom och att inse fördelarna med den kapitalistiska livsstilen.
En underintrig handlar om Peter Boroff, Sovjets största tonsättare, som uppvaktas av Janice Dayton, USAs mest älskade simmande filmstjärna som vill att han ska skriva musiken till hennes första icke-akvatiska film. Hon har tänkt sig att hans verk Ode To A Tractor skulle kunna bearbetas och användas i en musikalversion av Krig och fred.

Detta var Cole Porters sista Broadway partitur.
Det är inte hans bästa verk men inte heller hans sämsta. Här finns ett antal härliga sånger och hans vassa penna kunde fortfarande leverera härligt roliga och småfräcka texter.
Tyvärr så är huvudrollsinnehavarna Don Ameche och Hildegard Knef kanska så trista att lyssna på och de verkar inte haft den bästa av kemi emellan sig. Å andra sidan verkar Gretchen Wyler i rollen som Hollywoodstjärnan ha haft hur kul som helst med sitt material och hennes karisma och charm strömmar förförande ut från högtalarna.
Porter är alltid Porter så den här plattan är absolut värd att lyssna på men förvänta er inget odödligt mästerverk. Det här är ett barn av sin tid och kul som tidsdokument men kommer nog knappast att få en revival – åtminstone inte utan ordentliga bearbetningar.

Favvisar:
Too Bad, Stereophonic Sound, All Of You, Siberia, Satin And Silk

Kuriosa:
Filmen Ninotchka, som musikalen är baserad på var Greta Garbos första komedi. Den marknadsfördes med Greta Garbo Laughs!

Musikalen fick en filmversion 1957 med Fred Astaire och underbara Cyd Charisse i huvudrollerna och med Janis Paige och Peter Lorre i hysteriskt roliga biroller.

Pressklipp:
A saucy, sexy, satiric saturnalia. It kids the pants of Communism.
…
It would even make Bulganin laugh, if he had a a sense of humour. It’s brash, tuneful, and immensely funny. It moves lika a rocket bent on reaching the moon in a hurry, and is calculated to make you roar with laughter and bring pain to the Comrades where it will hurt most.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Most of the time it behaves like a horse that does not know which way to run.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

People were saying the show was in terrible trouble on the road, where it made nothing but money. Well, it may not be perfection in its present form, but my prediction is that it will only make more money.
– John McClain, Journal-American

Of the gallant little band that sailed into rehearsal last October, many brave hearts are now asleep in the deep. What has been wrought in all this travail? Well, not a miracle, certainly. But not precisely a clambake, either. If Can-Can (1953) can, I rather imagine Silk Stockings will.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar
Stereophonic Sound
All Of You
The Red Blues
Cyd Charisse is wearing Silk stockings
Siberia
Ninotchka Trailer – Garbo skrattar!

 

Dag 203: Illya Darling

Illya Darling (1967), 320 föreställningar
Musik: Manos Hadjidakis
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Jules Dassin baserad på hans film Aldrig på en söndag från 1960

Homer Trakien, en ganska så självgod amerikansk lärare, kommer till den grekiska hamnstaden Piraeus. Där träffar han en lokal prostituerad vid namn Illya. Hon är en sorglös fri själ som bara ligger med män som hon gillar och hon anpassar sitt pris beroende på kunden och utan inblandning av den lokale hallicken.
Homer faller för henne och bestämmer sig för att lära henne allt om konst och klassikerna och på så sätt hjälpa henne att bli en kultiverad kvinna och få henne att överge sina vänner och lämna det liv hon nu lever – trots att det är det liv hon älskar att leva…
Men hans plan kommer inte att göra nån av dem lyckligare.

Gillar du bouzouki så är detta musikalen för dig. För det är det absolut mest dominerande instrumentet här.
Om du inte gillar bouzouki så håll dig undan.
Detta är i alla plan en väldigt grekisk musikal: den utspelar sig i Grekland, musiken är skriven av en grekisk kompositör och den har en grekisk filmstjärna i huvudrollen.
Och just den grekiska tonen i den är det bästa med showen och det som gör att den sticker ut från floden av mediokra musikaler. För det är en medioker musikal.
Musiken är ganska så repetitiv, antingen anonyma dansvänliga uptempo låtar eller anonyma ballader. Och flera av dem låter förvillande lika varandra. Det hjälper inte att man ibland bryter bousoukimattan med lite jazzigare inslag. Till och med hitsången från filmen Never On Sunday –Ta Paidia Tou Peiraia– är trist här.
Melina Mercouri har en sån där hes, sensuell men ganska entonig röst, tänk Marlene Dietrich, som kan bli rätt så enformigt att lyssna på i längden och här känns den dessutom väldigt trött och är bitvis helt otroligt raspig.
Det här är en kuriositet som är kul att lyssna på en gång eller två men den kommer nog inte att plockas fram allt för ofta.

Favvisar:
Piraeus My Love, I’ll Never Lay Down Anymore,  Taverna Dance, Ya Chara

Kuriosa:
Manos Hadjidakis som skrev musiken till denna musikal skrev också musiken till originalfilmen och han vann en Oscar för sången Ta Paidia Tou Peiraia.

Förutom Melina så togs även Titos Vandis och Despo med från filmen till Broadwayscenen.

Det ryktas om att Stephen Sondheim i hemlighet kallades in för att pilla lite på sångtexterna.

Cyd Charisse tog över Melinas roll i turnéversionen.

Cd:n innehåller två sånger mer än lpversionen. Dessa -Po, Po, Po och Birthday Song- hittades när man gick igenom alla band från inspelningssejouren.
Av nån anledning så hade man kastat om ordningen på sångerna på lp:n men om ni lyssnar på cd:n så får ni dem i samma ordning som de framfördes på scen.

Pressklipp:
While it has what can be reasonably described as music and lyrics, it is in practically no way musical theatre. This might imply book trouble, but the trouble with Illya goes deeper than its book (which, as it happens. is perfectly dreadful).
…
While a musical is a blend of many contributions, there must be one person running it and that person – usually the director – should be able to lead. Dassin apparently was too unaware of musical theatre to provide much leadership, having trouble enough writing a plausible book. Illya Darling tells a story that is almost impressively idiotic. Miss Mercouri has a deep and weak voice, but it is a true one and she sings nicely enough although it is difficult to understand her lyrics (perhaps just as well since Joe Darion’s, when understandeble, are pretty foolish).
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I think they’ve made a slight mistake. They’ve left the show in Detroit, or wherever it was last warming up, and brought in the publicity stills. There they all are, glossy and frozen, staring at us like billboards from the stage of the Mark Helliger*.
…
Illya Darling, inadvertently and unluckily, makes movies seem better than ever.
-Walter Kerr, Times
*Broadway teatern där den spelades.

The little, low-budget movie has been made over into a big, expensive Broadway show, with music and dances added, but with other elements, including its original charm, missing.
– Herbert Kupferberg, World Journal Tribune

Illya Darling  rests on the premise that Melina Mercouri is irresistible. Even if one accepts this highly unlikely premise, this is a tasteless, heavy-handed show beyond anyone’s capacity to bring to life.
– Edwin Newman, WNBC-TV

…it is a fact that any commercial success this new musical may have depends largely upon public interest in its Greek star. Tuesday night’s arrival at the Mark Hellinger Theatre lacks solid, over-all appeal, so the international repuation of Miss Mercouri as a movie star with a tremendous sex image and a volatile acting style is really on the line…
– Jack Gaver, St. Petersburg Times

Videosar:
Utdrag ur Illya Darling (obs snutten startar på 2:41 och pågår till 10:50)
Den Oscarvinnande Ta Paidia Tou Peiraia från filmen
Trailer till filmen

Dag 162: Brigadoon

Brigadoon (1947), 581 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Två amerikanska turister som jagar i de skotska högländerna råkar hamna i en liten by vid namn Brigadoon.
Byn finns inte med på deras kartor.
Men det är inte så konstigt för det här är en väldigt speciell och magisk by för den den försvann för många, många år sedan och dyker bara upp för en dag vart 100:e år.
Tommy, en av turisterna, möter och blir förälskad i en flicka från byn som heter Fiona. Tommy får redan på byns hemlighet och han förstår att han måste välja att antingen stanna vid Fionas sida när byn åter försvinner eller återvända till sitt liv i New York.
Han väljer New York.
Men väl tillbaka i storstadens hets så längtar han tillbaka till Brigadoon.
Han bestämmer sig för att återvända till Skottland och han ger sig ut på jakt efter den magiska byn. Han vet att det troligtvis är ett lönlös sökande för byn ska ju inte komma tillbaka förrän om 100 år. Men det visar sig att hans kärlek till Fiona är så stark att byn åter framträder och de älskande tu kan förenas.

Jag hade innan bara sett filmversionen från 1954 med Gene Kelly och Cyd Charisse och alltid tyckt att den var grymt seg och tråkig, och därför inte brytt mig om att lyssna på scenversionen.
Det var dumt.
Men vilken tur att jag startat denna blogg för nu så gav jag plattan en chans och det visade sig att scenversionen är nått helt annat än filmen.
Det här är en rik och otroligt romantisk musikal.
Loewe har skrivit stora ljuvliga och svepande melodier som ofta är uppblandade med lite skotska toner. Man får en stark föraning här om den typ av musik han skulle komponera för My Fair Lady nästan 10 år senare.
Lerners texter är fyllda av naturromatik, kärlek och poesi, spetsat med lite humor.
Det hela påminner väldigt mycket om Rodgers & Hammerstein. Det är kanske inte så konstigt för Lerner & Loewe var väldigt inspirerade av både Oklahoma! och Carousel när de skrev det här verket. Och det lönade sig för detta, parets tredje samarbete, blev deras första stora succé.
Folket i Brigadoon sjunger generellt mer åt operetthållet medan amerikanarna är mer Broadway. En kul och smart kontrast. Den lite småtypiska skotska eller irländska mycket ljusa tenorrösten får också stort utrymme här.
Jag gillar det här väldigt mycket och kommer att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
Waitin’ for My Dearie, The Heather on the Hill, The Love Of My Life, Almost Like Being in Love

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för Agnes De Milles koreografi.

Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
For once, the modest label ”musical play” has a precise meaning. For it is impossible to say where the music and dancing leave off and the story begins. Under Bob Lewis’s direction all the arts of the theatre have been woven into a singing pattern of enchantment”.
…
Some of the dances are merely illustrations for the music. One or two of them are conventional, if lovely, maiden round dances. But some of them, like the desperate chase in the forest, are fiercely dramatic. The funeral dance to the dour tune of bagpipes brings the footstep of doom into the forest. And the sword dance, done magnificently by James Mitchell, is tremendously exciting with its stylization of primitive ideas.
– Brooks Atkinson, The New York Times

A bonny thing for Broadway, a scintillating song and dance fantasy that has given theatregoers reason to toss tamoshanters in air.
–  Howard Barnes, Herald Tribune

Some of the highlights of this new offering are the dances by Agnes de Mille, but, if I am going to be a hard-boiled editor, I must opine that there may be one too many of them and that another runs too long. Just when I get pleasantly steamed up about the love of Mr. Brooks and Miss Bell, I don’t want to be cooled off by watching a herd of gazelles from Chorus Equity running around as if Agnes herself were after them.
…
Willam Hansen (as Mr Lundie, the schoolmaster) is so irresistibly able to persuade you that if there isn’t a village named Brigadoon, there ought to be.
– John Chapman, The Daily News

Videosar:
Trailer till filmen
Hela tv-versionen