Tag Archives: Dale Wasserman

Dag 265: Beggar’s Holiday

27 Aug

81P2C6L-C0L._SL1425_
Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.

Dag 163: Man Of La Mancha

17 Maj

51DLK71egzL._SL500_AA280_
Man Of La Mancha (1965), 2328 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Dale Wasserman, baserad på manuset till tv-filmen I, Don Quixote av Dale Wasserman i sin tur baserad på romanen Den snillrike riddaren Don Quixote av La Mancha (del 1 publicerades 1605 och del 2 1615) av Miguel de Cervantes.

Den här musikalen består av en pjäs i pjäsen.
Ramberättelsen är att Miguel de Cervantes har hamnat i fängelse och väntar på att föras inför den spanska inkvisitionen.
De andra fångarna håller en låtsasrättegång där de ska avgöra om Miguel ska få behålla sina tillhörigheter eller om de ska distribueras mellan de övriga intagna.
Miguel ber att som sitt försvar få berätta historien om riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quixote de la Mancha, för dem.
Det leder till att Miguel med hjälp av fångarna spelar upp hela berättelsen i fängelsehålan och detta tar upp huvuddelen av showen.
När Miguel har avslutat historien så bestämmer sig fångarna för att han får behålla sina ägodelar. Då ropas Miguels namn upp och han lämnar hålan för att möta inkvisitionen.
Slut.

Sporrad av hur mycket jag gillat de revivalinspelningar jag lyssnat på av andra gamla favvismusikaler den senaste tiden, så såg jag verkligen fram emot att höra den här.
Jisses, vad jag blev besviken, för det här var inte bra. Inte alls.
Det första jag slås av är tempot på musiken. I de flesta revivalinspelningar jag hört på sistone så har jag lagt märke till att de ofta höjt tempot på musiken en aning och det har medfört att även gamla musikaler kan kännas lite fräschare och modernare. I det här fallet så har man inte höjt tempot – man har sänkt det. Och det mår den inte bra av. Flera låtar segar sig fram och mycket av spänsten och det spanska temperamentet, som faktiskt finns där i originalet, går förlorad.
Inte blir den hjälpt av sångarinsatserna heller.
Brian Stokes Mitchell, som spelar dubbelrollen Cervantes/Don Quixote, har en mörk barytonröst som är helt fantastisk, vacker, dynamisk och av ett slag som man kan lyssna på i timmar. Jag har verkligen gillat honom i Ragtime och 1999-års revival av Kiss Me, Kate och trodde han skulle vara  perfekt i den här rollen men så är icke fallet. Han är hemsk här. Han sjunger inte bara tydligt, han är övertydlig (varenda sta-vel-se betonas) och till det kan man lägga att han verkligen ”spelar” rollen. Hans insats känns så fel, den är krystad och totalt död rent emotionellt. Det är plågsamt att lyssna på honom.
Det värsta är att alla andra på plattan går åt samma håll. Här finns många svaga röster som försöker kompensera sina tonala brister med att spela desto större och bredare. Det är som att lyssna på en amatörinspelning av showen där alla försöker visa vilka duktiga skådespelare de är. Och styckets Dulcinea… Ja, inte finns det nån glöd eller passion att hämta från henne inte.
Nä, den här kan ni skippa. Ja, inte musikalen alltså, för den är bra, utan bara denna version av den. Vill ni höra Man Of La Mancha så gå till originalcasten från 1965, alla på den är perfekta i sina roller, sånginsatserna är starka, röstskådespeleriet fyllt av temperament och humor, musiken har passion och glöd och hela plattan är en fröjd att lyssna på. Det är en bra inspelning av en bra musikal.

Favvisar:
Man Of La Mancha (I, Don Quixote), I’m Only Thinking Of Him, Little Bird, Little Bird, Aldonza, A Little Gossip

Kuriosa:
Musikalen vann 5 Tony Awards 1966: Bästa musikal, bästa manliga huvudroll, bästa regi, bästa partitur och bästa scenografi.

Videosar:
The Impossible Dream från Tony Awards Galan 2003
Richard Kiley framför The Impossible Dream från 1971 års Tonys
I’m Only Thinking of Him
I, Don Quixote från filmversionen 1972

%d bloggare gillar detta: