Dag 274: Tom Foolery

Tom Foolery (1980), revy, West End.
Spelades även Off-Broadway (1981), 121 föreställningar
Musik & sångtexter: Tom Lehrer
Skapad, sammanställd och producerad av Cameron Mackintosh

“Always predict the worst and you’ll be hailed as a prophet.”

En revy som består av Tom Lehrers satiriska och småfräcka sånger från 1950- och 60-talen, närmare bestämt 28 av dem.

Jag har alltid älskat Tom Lehrers sånger, ända sen jag hittade lp:n That Was The Year Yhat Was på slutet av 70-talet. Hans humoristiska och satiriska texter och trallvänliga musik talade direkt till mig.
Här bjuds vi på 18 av sångerna och även lite av pratorna mellan numren (de flesta av dem består i huvudsak av de prator som Tom själv använde sig av på sina konserter) och skivan är inspelad live så vi får även höra hur en 80-tals publik reagerar på dessa gamla nummer – de verkar gilla det de hör.
Det är intressant att höra hans solistiska verk arrangerade för upp till 4 stämmor. Det är inte alltid de blir bättre av stämsång.
Artisterna som framför verket är alla engelsmän och det är fascinerande att höra deras exakta och väldigt brittiska uttal och torra leverans av Lehrers mer avspända och superamerikanska låtar. Det kan ibland bli lite krystat och fel men på det stora hela funkar det.
En del sånger har fått lite ny text och blivit bearbetade och updaterade av herr Lehrer själv inför denna show och det gör de här versionerna intressanta även för en Lehrer fanatiker som jag.
Men som med alla coverskivor så har den svårt att hävda sig mot originalversionerna.
Det här är en helt okej liten introduktion till en av 50/60-talets roligaste satiriker och har man aldrig hört talas om Tom Lehrer så kan det vara en bra startpunkt men i annat fall så hoppa över det här och gå direkt till hans solo och liveplattor – de finns utgivna på både cd och kan hittas på Spotify.

Favvisar:
Silent ”E”, I Got It from Agnes, So Long Mom, We Will All Go Together When We Go, The Vatican Rag

Kuriosa:
Thomas Andrew ”Tom” Lehrer, född 9 april 1928, är en amerikansk musiker (kompositör, textförfattare, sångare, pianist) och matematiker. Han var bland annat lärare i matematik på Harvard.
Det var under sin studietid på Harvard som han började skriva satiriska sånger för att underhålla sina vänner. Bland annat skrev han Fight Fiercely, Harvard (1945) där. Detta var en parodi på den tidens lokalpatriotiska idrotts- och hejarklacksvisor som varje college med självaktning hade. Sången framförs fortfarande på varje hemmamatch för footballslaget på Harvard!
Han uppträdde framför allt på 1950- och 1960-talet med sånger som ofta var satiriska och behandlade ämnen som amerikansk inrikespolitik och kärnvapen. Var och en av dem brukar också vara en parodi på en speciell musikgenre, som ragtime, väckelsepsalm, kärleksballad eller tango. Andra av hans sånger är inspirerade av matematik och naturvetenskap.
Flera av Lehrers sånger har tolkats av Lars Ekborg på svenska.

Visst har många av hans texter åldrats men en hel del har kvar sin ”punch” och tyvärr tycker jag att National Brotherhood Week fortfarande känns kusligt aktuell trots att den skrevs för snart 50 år sedan:

Talat:
One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes.
During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood. This year, for example, on the first day of the week Malcolm X was killed which gives you an idea of how effective the whole thing is.
I’m sure we all agree that we ought to love one another and I know there are people in the world that do not love their fellow human beings and I hate people like that.
Here’s a song about National Brotherhood Week.

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

Oh, the poor folks hate the rich folks,
And the rich folks hate the poor folks.
All of my folks hate all of your folks,
It’s American as apple pie.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
New Yorkers love the Puerto Ricans ‘cause it’s very chic.
Step up and shake the hand
Of someone you can’t stand.
You can tolerate him if you try.

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Muslims,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Pressklipp om Off-Broadwayversionen:
Because Mr. Lehrer gave up writing satirical songs in the mid-60’s, one must approach the show with a certain amount of apprehension. With the possible exception of yesterday’s headlines, is there anything deader than yesterday’s satire? Can we love Tom Lehrer in the here and now as we do in our memories from over two decades ago?
The answer is yes and no. The charm and intelligence of the songs are still in evidence: the lyrics are almost always dextrous, the pastiche melodies almost always clever. But, with a few exceptions, the bite is gone. Through no fault of his own, Mr. Lehrer has been outrun by the nasty march of history. What was rude in the days of Eisenhower and Kennedy could almost pass for nostalgia now.
That said, Tomfoolery is not without its intermittent pleasures.
…
Mr. Lehrer always sang his compostions to his own piano accompaniment, in a cheery, disingenuous voice. The most successful numbers in Tomfoolery are the solos that replicate that style.
…
In the ensemble numbers – such as In Old Mexico, Fight Fiercely, Harvard or Send the Marines -the cast acts out the jokes in the lyrics. Mr. Lehrer’s light humor can’t support the added weight, and the songs sink fast.
…
Like the rest of Tomfoolery, it leaves us wishing that Tom Lehrer will yet return to his piano again.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Trailer för Centre Stages uppsättning 2008
Musicals In Mufti Series Cast Discussion Tom Foolery
Tom Lehrer – Pollution (kortfilmsversion)
Tom Lehrer – The Masochism Tango
Tom Lehrer – The Vatican Rag
Tom Lehrer – National Brotherhood Week
Tom Lehrer – Lobachevsky
Tom Lehrer – New Math (Animated)
The Element’s Song med Daniel Radcliffe

Dag 133: How to Succeed in Business Without Really Trying

How to Succeed in Business Without Really Trying (1961), 1417 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 2011
Musik & sångtexter: Frank Loesser
Libretto: Abe Burrows, Jack Weinstock & Willie Gilbert baserad på How to Succeed in Business Without Really Trying: The Dastard’s Guide to Fame and Fortune (1952) av Shepherd Mead

Det här är berättelsen om en ung fönsterputsare i New York, vid namn J. Pierrepont Finch,  som med hjälp av och tips från den ovannämnda boken lyckas nästla sig in i ett stort multinationellt företag och ta sig mer eller mindre hela vägen till toppen och kanske längre än så…

Det här är utan tvekan en av mina absoluta favoritmusikaler.
Har älskat musiken ända sen jag första gången hörde den på lp nån gång på sjuttiotalet.
Finns inte en dålig låt, inte en textrad som inte fyller nån funktion eller är kvick, smart och satirisk. För det här är en satirisk föreställning om företagsamhet, ambition och med intriger inom affärsvärlden dragna till sin absurda spets.
Helt makalöst bra.
Har 4 olika versioner av den: originalversionen, filmversionen, revivaln från 1995 med Matthew Broderick och så denna, den senaste versionen med ingen mindre än självaste Harry Potter, Daniel Radcliffe som J. Pierrepont Finch.
De första tre, och speciellt den första, har jag lyssnat på en massa gånger men idag vart det debut för den senaste versionen.
Det första jag kunde konstatera är att det var inte mindre än 32 spår på cd:n, detta innebär att det här nog är den, musikaliskt, mest kompletta av alla utgåvor. Lägger man till några talade spår och dansmusik (som inte finns med på denna) från 95-års upplaga  så har man nog en så ganska heltäckande version av showen.
Till 2011-års upplaga så har man arrat om både musiken och de vokala insatserna. Det märks att man är rätt så influerad av tv-serien Mad Men för det är betydligt mer loungekänsla än brukligt och man har även lagt in lite bossarytmer här och där. Även en Hammondorgel för göra ett litet gästspel. Och det fungerar. Jag kan sakna känslan av en större orkester men det svänger gott om sångerna i alla fall.
De nya vokala-arren gör att flera sånger känns fräscha och ”som nya” för mig. Det var en bonus.
Hur sjunger unge herr  Radcliffe då? Jorå, helt okej. Han har kanske ingen stor sångröst men den funkar i sammanhanget och han slirar inte på tonerna.
På det stora hela så kan jag verkligen rekommendera denna inspelning. Och minst en version av showen måste man ha i sin samling. Originalet är fortfarande bäst men den här är en god tvåa.

Favvisar: ALLT!!!!

Kuriosa:
Föreställningen vann 7 Tony Awards 1962, bl a: Bästa musikal, bästa författare, bästa manliga huvud- och biroll i en musikal och bästa regi.
Loessers musik blev nominerad men vann inte utan det gjorde Richard Rodgers musik till No Strings.
Revivaln 1995 vann en Tony åt Matthew Broderick.
2011 års version vann en Tony åt John Larroquette, han vann även en Drama Desk Award och en Theatre World Award för sin insats som J.B. Biggley.
Även Rose Hemingway vann en Theatre World Award för sin roll som Rosemary Pillkington 2011.

Föreställningen vann ett Pulitzer Prize som årets bästa pjäs 1962. Det är bara 8 musikaler som vunnit det prestigefyllda priset.

Videosar:
Tony Awards 2011 (presenteras av Robert Morse, original J. Pierrepont Finch)
Snuttar från 2011 års revival.
Been a Long Day fr filmen
I Believe In You fr filmen
Brotherhood of Man – H2$ (1995 års version) – Tony Awards