Dag 362: White Christmas

Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
– Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.
…
By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

Dag 319: Two by Two

Two by Two (1970), 343 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Peter Stone, baserad på Clifford Odets pjäs The Flowering Peach (1954)

På sin 600-årsdag får Noah ett budskap från Gud. Han får reda på att det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter och att det kommer att leda till en syndaflod som kommer att utrota alla levande varelser.
Noah får i uppdrag att bygga en enorm ark och att samla ihop en hane och en hona av varje djurart.
Till att börja med så hånar hans fru och hans familj honom men i takt med att det börja regna hårdare och hårdare så hjälper de honom att färdigställa arken så att de alla kan rädda sig från att drunkna.
Efter pausen så får publiken vara med om vad som hände på arken efter att det slutat regna och vad de gjorde tills de så småningom fann land.

Det här är en äkta Rodgers musikal, det hör man direkt. Svepande melodier, ljuva ballader och härliga up temponummer. Det låter till stora delar som om den var skriven under kompositörens glansdagar på 40- och 50-talen. Det finns inte mycket här som avslöjar att den är från 1970. Så lite mossig måste den nog ha känts för en yngre publik medan en medelålders måste ha känt sig trygg och hemma.
Så här drygt 40 år senare så kan man bara luta sig tillbaka och lyssna på en av Rodgers minst kända kompositioner, spelar ingen roll när den är ifrån för det här är gammaldags Broadway och bitvis väldigt njutbart.
Sångtexterna pendlar mellan riktigt roliga och bra och lite småtöntiga men de fungerar i sammanhanget.
Ingen stor musikal kanske men definitivt värd att upptäckas.

Rekommenderade sånger:
I Do Not Know A Day I Did Not Love You, You Have Got to Have a Rudder on the Ark, Ninety Again!, When It Dries, As Far as I’m Concerned

Kuriosa:
Danny Kaye gjorde sin Broadway comeback med den här showen. Han hade inte stått på en Broadwayscen sen 1941.
Det var till största delen hans namn som drog den stora publiken och när han under en föreställning slet av ett ligament och blev sjukskriven så sjönk biljettförsäljningen drastiskt. Så drastiskt faktiskt att Danny bestämde sig för att spela showen sittande i rullstol. Han tröttnade också ganska snabbt på att spela sin roll som den var skriven och började istället improvisera och ad libba hysteriskt. Richard Rodgers beskrev situationen så här i sin självbiografi Musical Stages: He appeared with his leg in a cast and either rode around the stage in a wheelchair — in which he sometimes would try to run down the other actors — or hobbled around the stage on a crutch — which he used to goose the girls. In addition, he began improvising his own lines and singing in the wrong tempos. He even made a curtain speech after the performances in which he said, ‘I’m glad you’re here, but I’m glad the authors aren’t.’ Apparently there was a certain curiosity value to all this, because people actually went to see Two by Two because of Danny’s one-by-one vaudeville act. Others, of course, were appalled and expressed their irritation in letters to the Times.

Danny Kaye var inte uppskattad av varken sina medspelare eller nån i produktionsteamet. Madeline Kahn som hade en liten roll i denna show tyckte så illa om Mr Kaye att när man föreslog att han skulle spela mot henne i musikalen On the Twentieth Century 8 år senare så la hon in sitt veto, hon vägrade att ha med honom att göra.

Showen vann Theatre World Awards till två av de manliga birollsinnehavarna, det är allt.

Pressklipp:
Who really wants to hear about Noah? Who hasn’t heard already? We had even guessed he was Jewish; we just didn’t know he was half-brother to Sholem Aleichem’s Tevje. Finally, I was distressed to find that Odet’s original use of the word ”Manure!” has been replaced with something more modish and shorter by two letters. This is the second time a major family musical has used a four-letter word. While it may be fashionable, in the view of many perfectly ordinary people it removes the musical from the realm of family entertainment. Let us keep abscenity for legitimate plays, or musicals with an exclusively adult appeal. But for Danny Kaye – it is only a matter of taste but surely no!
– Clive Barnes, The New York Times

And getting down to specifics, Rodgers’ score is so unmemorable it’s a wonder the pit musicians didn’t forget the tunes between looking at the sheet music and turning to their instruments.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Two By Two om en college uppsättning
Reklam för York Theatres uppsättning
The Golden Ram
I Do Not Know a Day I Did Not Love You

Dag 199: Lady In The Dark

Lady In The Dark (1941), 467 föreställningar
baserar mitt omdöme på inspelningen av engelska National Theatres uppsättning från 1997
Musik: Kurt Weill
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Moss Hart

Chefredaktören för det glamorösa modemagazinet Allure, Liza Elliot, har på sistone fått svårt att fatta beslut både vad gäller tidningen och i sitt privatliv, dessutom har hon börjat drabbas av panikångestattacker.
Därför börjar hon gå i terapi för Dr Brooks.
Terapin lösgör minnen ur hennes undermedvetna och de tar sin form i tre olika symboliska drömmar:
Den glamorösa drömmen:
Liza är världens vackraste kvinna, hyllad och uppvaktad av alla. Hennes porträtt målas av en stor konstnär men när täckelsen faller från tavlan så visar den till allas fasa upp en högst ordinär och vardaglig och definitivt oglamorös version av Liza.
Bröllopsdrömmen:
I vilken hon drömmer sig tillbaka till precis efter att hon slutat high school. Hon ska gifta sig med sin käresta men ringen förvandlas till en dolk och när prästen frågar om det finns en anledning till att de två inte ska förenas så utropar alla bröllopsgästerna att hon inte älskar mannen hon ska gifta sig med.
Cirkusdrömmen:
I vilken ceremonimästare presenterar världens största show: Lizas neuroser. Cirkusen förvandlas till en rättegångssal där Liza anklagas för att aldrig kunna bestämma sig. Liza försvarar sig själv genom att berätta sagan om Jenny, en flicka som bestämde sig för mycket. Liza tycker själv att hennes försvar är briljant men då börjar juryn plötsligt nynna på en barnsång som man hört fragment av i alla de tidigare drömmarna. Detta nynnande gör Liza alldeles skräckslagen och hon vaknar upp ur sin dröm.
Plötsligt inser hon att alla hennes ångestar härstammar från hennes barndom: hur hennes pappa sa att han var glad att hon var vardaglig och inte vacker som sin mor; när en pojke vägrade att spela prinsen i skolpjäsen om Liza skulle spela prinsessan; då pojken som bjudit henne på en dans väljer att gå med en annan flicka i stället och till sist hur hon som tioåring inte inte kunde sörja sin moders död.
I och med att hon kommer ihåg dessa olika trauman så kommer hon plötsligt ihåg hela den där barnsången som hemsökt henne genom hela föreställningen. Och i och med det så kan hon komma vidare i sitt liv och det viosar sig att kärleken väntar runt hörnet.
Så gott som alla sångnummer ligger i drömsekvenserna och endast ”barnsången” My ship sjungs i ”verkligheten”.

Vad kan man säga: Kurt Weill, Ira Gershwin och Moss Hart, kan det bli annat än makalöst bra?
Inte den lättaste musikal att ta till sig på en första genomlyssning men redan andra gången så är man fast. Eller jag var det i alla fall. Och den avslöjar nya nyanser och lager varje gång den spelas.
Weills musik är spännande och rymmer allt från ”klassiska” toner (och små ”lån” från både Tjajkovskij och Gilbert & Sullivan), via hans Weimartid till snygga och spännande jazztoner. Ypperlig musik, spännande, omväxlande och konstant överraskande – som det faktum att ouvertyren kommer som inledning till andra akten istället för till första.
Iras texter är grymt bra och av det slag som gör att de låter självklara, naturliga och faktiskt känns helt perfekta.
Det här är inte bara bra, detta är mästerligt och bör inte missas av nån musikaldiggare.

Favvisar:
Oh Fabulous One, Huxley, One Life to Live, Dance of the Tumblers, My Ship

Kuriosa:
Det fanns en tid då en endaste sång i en Broadway show kunde starta och skapa en skådespelares hela karriär.
Mary Martins framförande av My Heart Belongs To Daddy i Cole Porters Leave It to Me! (1938) var en sån* och Danny Kayes Tschaikowsky (And Other Russians) från denna show var ett annan.
*Gene Kelly hade fortfarande nått år kvar till sitt eget genombrott när han var en av dansarna bakom Mary i detta nummer.

Showen filmades 1944 med Ginger Rogers i Liza rollen, men som man ofta gjorde på denna tid så strök man större delen av sångerna. Bara tre låtar fick vara med.

Pressklipp:
The American stage may as well take a bow this morning. For Lady in the Dark uses the resources of the theatre magnificently and tells a compassionate story triumphantly.
– Brooks Atkinson, New York Times

Lady in the Dark demonstrates with fine conclusiveness that Miss Gertrude Lawrence is the greatest feminine performer in the theater.
– Richard Watts, Jr., New York Herald Tribune

For both as an example of stagecraft at its most breath-taking, and as an invitation to a performance by Gertrude Lawrence which is incredible in its virtuosity, Lady in the Dark is little short of miraculous.
– John Mason Brown, New York Post

…with its unique blend of serious drama, musical comedy and pageantry, Lady in the Dark is a grand-scale smash hit.
– Life Magazine

Videosar:
Huxley
One Life to Live
Saga of Jenny med Julie Andrews
Girl Of The Year från en tysk Kurt Weill revy
Snuttar från en fransk uppsättning
En drömsekvens från filmversionen 1944 med Ginger Rogers
My Ship – Julie Andrews
Danny Kaye – Tschaikowsky (And Other Russians)
My Heart Belongs To Daddy med Mary Martin