Tag Archives: dans

Dag 232: A Chorus Line

25 Jul

A Chorus Line_ The New Cast Recording
A Chorus Line (1975), 6137 föreställningar
Baserar mitt omdöme på castinspelningen av 2006 års Broadwayrevival.
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Edward Kleben
Libretto: James Kirkwood & Nicholas Dante baserad på timmar av inspelade intervjuer med Broadwaydansare.

Regissören Zach och hans koreografiassistent Larry sitter i juryn under en audition för dansare till en kommande Broadwayproduktion.
Efter ett flertal uttagningen så återstår 17 dansare.
Zach berättar för dem att han är ute efter en stark dansensemble på fyra killar och fyra tjejer. Han vill veta mer om de kvarstående och ber dem presentera sig. Motvilligt delar de sökande med sig av sitt förflutna, sina drömmar och sina intimaste hemligheter.
Föreställningen som (i original) var i en akt består av dessa berättelser som delvis dramatiseras genom sång.
Till sist får vi se vilka som valts ut och får de eftertraktade jobben.
De olika personligheterna som vi fått följa och lärt oss hata eller älska under hela kvällen förvandlas i finalen till en samling helt anonyma dansare i identiska kläder…

Eftersom jag tog upp en musikal som handlade om textförfattaren till denna musikal igår så kändes det helt rätt att ta upp själva musikalen idag.
Den här musikalen har allt: fantastisk dans, äkta drama, stort hjärta, genuin smärta och ett makalöst bra partitur.
Hamlisch musik och Klebens texter är perfekta ihop, de glider samman helt sömlöst till en samling av underbara, komiska, dramatiska och gripande nummer.
Original inspelningen från 1975 har jag älskat ända sedan jag hörde den första gången och den sätter jag på med jämna mellanrum men av nån anledning så har jag inte ens lyssnat igenom hela revivalplattan.
Den här inspelningen är drygt 10 minuter längre än originalet så man får lite längre versioner av de flesta sångerna och det betyder att det även finns en del kul saker att upptäcka här speciellt i de 4 montagespåren. De bitarna gör den här versionen värd att äga.
Den här versionen har en reducerad orkester där man använder sig en hel del av syntar. Det är synd, tycker jag.
Det är en helt ok inspelning men den når inte upp till originalet.
Just nu väntar jag i stället med spänning på castalbumet från den pågående Londonreviveln som enligt rykten ska ha med en massa strukna låtar som bonus.

Favvisar:
At The Ballet, Nothing, Dance: Ten; Looks: Three, One, What I Did For Love

Kuriosa:
Basen för denna musikal är ett antal gruppdiskusioner som spelades in. Det var dansare som möttes och berättade om sina liv och sina erfarenheter och om varför de blev dansare. Tanken var från början att det skulle leda till bildandet av ett nytt danskompani.
Den första inspelningen skedde 26 januari 1974 på The Nickolaus Exercise Center i New York.
Koreografen Michael Bennet blev inbjuden som observatör men blev snart aktiv och började ta över kontrollen av både samtalen och varthän projektet barkade.
Bennet har ofta sagt att både uppslaget och konceptet för A Chorus Line var hans idé från början men det har ifrågasatts och faktum är att han blev stämd av flera olika parter för sina påståenden.

Från början hette showen bara Chorus Line. Regissören/koreografen Michael Bennet la till A för på så sätt så skulle showen hamna först på utbud- och musikallistor eftersom de oftast låter showerna stå i bokstavsordning.

Under workshopperiodens föreställningar så var valet av vilka av dansarna som får jobbet i slutet av musikalen helt slumpmässigt, detta för att skapa en genuin känsla av spänning, glädje och förvåning inom ensemblen.
 Så småningom valde man dock att låta samma 8 dansare få jobbet varje kväll.

Under de första offentliga repen så märkte man att publiken älskade showen medan den pågick men var missnöjda när de lämnade teatern. Ingen kunde förstå varför, men nått i showen fick dem att mot slutet bli fientligt inställda.
Problemet, skulle det visa sig, låg i Cassie-rollen. Hon är Zacks f d flickvän och den enda av dansarna som haft en större karriär än att bara vara en i ensemblen.
Under de inledande föreställningarna så fick hon aldrig jobbet i ensemblen som hon så desperat ville ha och det ogillades av publiken. De ansåg att hon om någon hade gjort sig förtjänt av jobbet. Så fort man insåg detta och ändrade i manuset så att hon fick en av platserna i slutet så funkade musikalen perfekt och publiken jublade och gav den stående ovationer.
Ett bevis på varför publika rep är så viktiga.
Vem vet, utan denna ändring så hade kanske showen inte blivit den klassiker som den är idag.

Föreställningen hade sin premiär Off-Broadway på The Public Theatre den 15:e april 1975. ”Djungeltrumman” för showen var så stark att alla biljetter såldes slut i ett nafs. Detta ledde till att showen flyttades till Broadway där den fick sin premiär på The Shubert Theatre den 25 juli samma år.

I sin original inkarnation på Broadway så sågs A Chorus Line av närmare 6 500 000 besökare och drog in över 277 miljoner dollar (obs. i den tidens valuta, vilket blir betydligt högre omräknat till dagens).

Föreställningen blev överöst av priser:
Den fick det årets Pulitzer Prize for Drama
9 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (Donna McKenchnie som Cassie), manliga biroll, kvinnliga biroll (Kelly Bishop som Sheila), partitur, regi, koreografi och ljusdesign.
7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll (priset delades mellan ”Cassie” och ”Sheila”), regi, koreografi, musik och sångtexter.
Den vann New York Drama Critics’ Circle pris för bästa musikal
Den fick även en Theatre World Award
Och en Obie Award
En Outer Critics Circle Award gick till Michael Bennett
Cast albumet fick en Guldskiva
Och 1984 fick showen en special Tony för att den då blev den musikal som spelats längst på Broadway – ett rekord som ju slagits av bl a Cats, Les Misérables och The Phantom Of The Opera sen dess.

Det finns en dokumentärfilm som handlar om castingen av revivalen. Den heter Every Little Step och kom 2008. En fascinerande och spännande film där man får en chans att följa en riktigt audition och utgallring. Otroligt bra film.
Tyce Diorio som är ”Broadway” koreografen på tv-serien So You Think You Can Dance finns med bland de sökande…

Filmversionen av showen kom 1989 och den regisserades av Richard Attenborough. Den är ett riktigt stolpskott – tyvärr.
När Attenborough intervjuades i en talkshow så sa han om filmen att: ”this is a story about kids trying to break into show business.”
Skådespelerskan Kelly Bishop som vann en Tony för sin tolkning av ”Sheila” har kommenterat den intervjun så här: ”I almost tossed my TV out the window; I mean what an idiot! It’s about veteran dancers looking for one last job before it’s too late for them to dance anymore. No wonder the film sucked!”

Den första svenska versionen av A Chorus Line hade sin premiär på OscarsTeatern 1979. Bland de medverkande kunde man hitta My Holmsten och Krister St. Hill.
Jag hade turen att få se denna uppsättning.

Pressklipp för originalet:
The conservative word for A Chorus Line might be tremendous, or perhaps terrific. Michael Bennett’s new-style musical opened last night. and the reception was so shattering that it is surprising if, by the time you read this, the New York Shakespeare Festival has got a Newman Theatre still standing in its Public Theatre complex. It was that kind of reception, and it is that kind of a show.
– Clive Barnes, Times

At a time when producers are taking choruses out of their musicals for the sake of economy, director Michael Bennett has taken everything else out. For in the dance chorus he has found the very heart of the Broadway musical. A Chorus Line is a dazzling show: driving, compassionate and finally thrilling. It is a major event in the development of the American musical theatre.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
2006 års cast at The Tony Awards
A Chorus Line at The 1976 Tony Awards
A Chorus Line – The Olivier Awards 2013
Hela At the Ballet inklusive Sheilas underbara dialog, från Off-Broadway perioden på The Public Theater, original cast – dålig kvalité på videon men det är ett mirakel att den finns.
Dance: 10; Looks: 3 – från Off-Broadway
I can do that från filmversionen
The Music and the Mirror fr revivaln
Julie Andrews framför At The Ballet och sjunger alla tre rollerna själv!

Dag 178: Movin’ Out

1 Jun

51NwBfjrxFL
Movin’ Out (2002), 1303 föreställningar
Musik & sångtexter: Billy Joel
Skapad och koreograferad av Twyla Tharp

Kring millennieskiftet så dök det upp ett flertal väldigt dansdrivna musikaler på Broadway. I flera fall så borde de kanske mer kallats för baletter än musikaler, men eftersom Tony Awards juryn nominerade dem i klassen Årets Bästa Musikal så får de räknas dit.
Detta är en av dem.

Här har koreografen Twyla Tharp tagit drygt 2 dussin Billy Joel sånger och utifrån dem skapat en berättelse om 5 vänner (3 män och 2 kvinnor) och vi får följa dem från det att de tar sin slutexamen på high school på sextiotalet, via Vietnamkriget – där en av männen dör –  till återföreningen av de kvarvarande fyra på sjuttiotalet. Under denna tid så  hittar eller förlorar de den stora kärleken, överlever drogmissbruk och alla försöker, på sina egna sätt, att läka de både fysiska och psykiska sår som kriget lämnat dem med.

Att det här inte är en musikal i vanlig mening blir extra tydligt då ingen av dansarna sjunger sångerna och knappt några repliker förekommer. Alla sånger framförs av ett band och en pianist/vokalist (Michael Cavanaugh, som sjunger alla sångerna och har en väldigt bra pipa) som är placerade ovanför scenen. På scenen gestaltar sen dansarna  sångernas texter och innehåll.
Man skulle kunna kalla det för en slags rock eller jukeboxballet.

Det är lite svårt att bedöma en sån här platta på egna meriter då det i huvudsak känns som coverinspelningar gjorda av ett skickligt coverband. Men som sådant så håller det väldigt hög klass och det svänger gott om de flesta spåren.
Jag gillar Billy Joels musik och många låtar väcker minnen hos mig. Så på det stora hela gillar jag det här.
Visst, Billy’s originalinspelningar är i de flesta fallen vida överlägsna dessa versioner, men flera klarar ändå jämförelsen förvånansvärt bra.
De nya arren och bearbetningarna gör att flera av sångerna känns ”nya” och fräscha. Bara i ett fall tycker jag de har misslyckats totalt och det är en förfärlig dekonstruerad version av We Didn’t Start The Fire.
Om man gillar 70/80/90-tals pop med influenser från det tidiga 60-talet, så är det här ingen dum platta att slänga på.
Jag blir i alla fall ganska glad och uppåt av den och det är väl inte det sämsta.

Favvisar:
The River Of Dreams / Keeping The Faith / Only The Good Die Young, Angry Young Man, The Stranger, Big Man On Mulberry Street, Just The Way You Are

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards 2003: bästa koreografi och bästa orkestreringar
Den vann också en Drama Desk Award för bästa koreografi
Och huvudrollsdansaren vann en Theatre World Award

Pressklipp:
There’s a plot synopsis provided in the Playbill, and for good reason – with almost no spoken dialogue, the characters and story can occasionally be a challenge to follow. Tharp’s dancing is always expressive, but usually in too general a way to really differentiate the characters or their relationships to each other. In the first act, especially, Tharp just doesn’t devote quite enough time to giving each character a personality of his or her own.
The dancers’ personalities do emerge over the course of the evening as they gain more solo time, and when it does come, it’s difficult to not wish it had happened sooner. There are a few good moments – the funeral scene near the end of the first act, Selya’s lengthy dances of hurt and angst in the second act, and a flashback showing the horrors of Vietnam – but many of the rest of the dances, exuberant as they are, seldom engage the audience emotionally on their own.
– Matthew Murray, Talkin’ Broadway

The results can border on sensory overload. In one scene, principal dancers — among them the spectacularly athletic John Selya and Keith Roberts — interact as others masquerade as soldiers and cheerleaders, and the effect is more dizzying than dazzling.

And hey, at least you’ll leave the theater humming. How often can you say that at a new musical?
– Elysa Gardner, USA Today

Up to the show’s finale, you’re unlikely to feel any overwhelming urge to tap your feet or shimmy your shoulders.
This is because Ms. Tharp has created numbers that, at their best, internalize the score. Each principal performer seems to have his or her own special dialogue with the songs; the dances become shaded personality sketches, expressing individual reactions to mass-marketed music.
It helps that the characters in the show, which is set in Mr. Joel’s native Long Island, are just the sort of people who would grow up listening to and identifying with Billy Joel songs. They are less rebellious, less hip precursors to the New Jersey kids who would latch on to Bruce Springsteen.
Ms. Tharp honors the hopeful squareness of her characters’ youths and the self-destructive, masochistic streak that runs through Mr. Joel’s ballads of disappointment in adulthood. Throughout, she makes wonderfully elegant use of their uncool klutziness. You can imagine yourself becoming these characters in a way that the idealized sophistication of Astaire and Rogers, say, does not allow.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The River Of Dreams medley från The Tony Awards
Movin’ Out (Anthony’s Song)
Goodnight Saigon
Shameless

%d bloggare gillar detta: