Tag Archives: David Heneker

Dag 170: Half A Sixpence

24 Maj

Half A Sixpence - 1963 Original London Cast
Half A Sixpence (1963), West End, 677 föreställningar.
Spelades även på Broadway, med Tommy Steele, där den fick sin premiär 1965 och spelades 512 gånger.
Musik & sångtexter: David Heneker
Libretto: Beverley Cross baserad på H G Wells roman Kipps: The Story of a Simple Soul (1905)

Arthur Kipps, en föräldralös ung man, bor och arbetar tillsammans med andra lärlingar hos mr Shalford, en elak tygaffärsägare.
Kipps får en dag reda på att han ärvt en förmögenhet.
Han försöker att passa in i överklassen och till och med förlova sig med den förmögna Helen Walsingham. Han känner dock att han inte passar in och har en tendens till att göra bort sig och omedvetet bryta allehanda etikettsregler.
Han inser att hans sanna kärlek är Ann, flickan han älskat ända sedan barndomen.
Kipps lyckas förlora hela sin förmögenhet men tycker det på sitt sätt är rätt skönt för han har förstått att lycka inte kan köpas för pengar. Och Ann bryr sig inte om att han åter blivit fattig och vanlig utan gifter sig med honom ändå. Och de lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag blir glad av såna här musikaler.
Lite gammaldags. Lite oskyldig. Glada och trallvänliga melodier. Och allt framfört av en stor ensemble och en stor orkester.
Mmmmm, det finns nått så otroligt härligt med den här typen av shower. De kan visserligen kännas uråldriga för många som lyssnar på dem men det är en del av charmen, för musiken gör att man förflyttas tillbaka till en till synes oskyldigare och enklare tid. Det är rätt så skönt ibland.
På sextiotalet så skrevs det många väldigt bra musikaler i England. Den engelska music-hall traditionen är stark i dem och alla innehåller de sånger som är som gjorda för allsång. De största framgångarna var Oliver! (1960) och den här. Och bägge gjorde framgångsrika resor över Atlanten och bägge fick påkostade filmversioner.
Det här är verkligen Tommy Steeles musikal. Den skrevs speciellt för honom och det märks för han sjunger i 12 av de 15 numren och det är han som är totalt dominerande i showen.

Favvisar:
All In The Cause Of Economy, Half A Sixpence, If The Rain’s Got To Fall, Flash Bang Wallop!

Kuriosa:
Det här var den sista framgångsrika engelska musikalexporten innan Andrew Lloyd Webber intog Broadway på slutet av sjuttiiotalet.

Till Broadwayversionen så strök man ett flertal av de sånger som Tommy inte var med i, så i den versionen är han ännu mer dominerande än han var i Londonversionen.
Anledningen till strykningarna var att man ville göra plats för ett flertal stora dansnummer som inte finns med i det engelska originalet. Onna White hette koreografen och det var hennes nummer som fick de bästa recensionerna av New York-pressen.
Det skrevs också ett par nya sånger till Broadway.

Musikalen filmades 1967, självklart med Tommy i huvudrollen.

Tommy Steele var Englands svar på Elvis under slutet av 50-talet.
Han var också enormt stor i Sverige och det var nästan ”krig” mellan Elvis och Tommy anhängarna.

Kipps stora kärlek Ann spelades av Marti Webb i London. Hon är kanske mest känd som den som spelade den engelska flickan i Andrew Lloyd Webbers tv-musikal Tell Me on a Sunday (1980).

På Broadway kunde man se John Cleese i en liten men viktig roll, nämligen den som aktiemäklaren som förskingrar hela Kipps arv.
Där var medan han spelade i Halv A Sixpence som han första gången träffade den blivande Monty Pyton-medlemmen Terry Gilliam, han som stod för alla underbara animationer bland annat.
Han träffade också sin blivande hustru Connie Booth där. Hon är kanske mest känd som servitrisen Polly Sherman i tv-serien Fawlty Towers (1975 + 1979).

Videosar:
Trailer till filmen
If The Rain’s Got To Fall
Flash Bang Wallop!
Tommy Steele: Singing The Blues (bilderna på de hysteriska fansen i denna video är från hans Sverigeturné!!!)

Dag 56: Irma La Douce

30 Jan

Irma La Douce
Irma La Douce (1956) Den franska originaluppsättningen gick i över fyra år. I London (1958) spelades den 1512 gånger och Broadwayversionen (1960) klarade av 524.
Musik: Marguerite Monnot
Sångtexter & libretto: Alexandre Breffort (engelska versionen: Julian More, David Heneker and Monty Norman)

Musikalen utspelas till stor del i Paris undre värld.
Irma La Douce är en framgångsrik prostituerad i Paris.
En fattig juridikstudent, Nestor le Fripé, blir förälskad i henne och svartsjuk på hennes kunder. För att få ha Irma för sig själv, så klär han ut sig till en äldre herre, herr Oscar, och betalar 10000 francs per besök hos Irma. Hon betalar i sin tur för Nestors studier med de intäkter som hon får från herr Oscar. Pengarna vandrar alltså fram och tillbaka emellan dem, medan Nestor spelar sin tämligen orealistiska dubbelroll.
Irma blir till sist så förtjust i herr Oscar att hon tänker lämna Nestor för honom. Nestor blir galen av svartsjuka och låter Oscar ”försvinna”. Med resultat att han blir anklagad och dömd för mordet på den påhittade Oscar och förvisas till Djävulsön.
Väl där, får han veta att Irma väntar barn, så han flyr tillsammans med några medfångar. Vid återkomsten till Paris lyckas han bevisa sin oskuld och återförenas med Irma på julafton.

Den här musikalen har alltid lyckats få mig på sanslöst gott humör. Jag talar då om inspelningen av Broadwayversionen. Musiken är ”fransk” men samtidigt Broadwaysk och fylld av bra melodier och kvicka texter.

Vilken lycka att ha hittat en cd på vilken jag inte bara får den brittiskaversionen utan även det franska originalet. Nu kan jag alltså följa föreställningens utveckling från Paris till New York och det visar sig att det är stor skillnad mellan versionerna.

Det franska originalet är naturligtvis den som låter mest ”äkta” fransk, med sitt dragspel, klinkande piano och starka poetiska, sentimentala och romantiska drag, lägg till det den snabba, ordrika och slangfyllda texten. Fransk chanson i ett nötskal.
Även om musiken är härlig att lyssna på så känns den en aning ”suddig”, det är svårt att riktigt höra de olika melodiska och textliga fraserna. Kanske är jag för färgad av den amerikanska bearbetningen men jag kan faktiskt tycka att originalet bara är comme ci comme ça, för att uttrycka mig franskt.

Den brittiska versionen är genast mer polerad. Här känns musiken vassare, tydligare och så har det tillkommit en stor portion humor och självironi. Texterna här skiljer sig en hel del mot de som kom att framföras på Broadway, främst för att de är en aning ”fräckare” medan de amerikanska är smartare och ännu lite roligare.
Bäst är fortfarande Broadwayversionen. Den är helt självlysande och eftersom de tre ledande rollerna följde med från London till det ”stora äpplet” så har de vässat och finslipat sina roller och levererar sångerna på ett helt fulländad vis.

Har man inte hört Irma La Douce så är det här ett bra köp för det är kul att kunna jämföra de två versionerna.

Nu saknas bara den svenska versionen i min samling. Den gick på Scalateatern 1959 med Lena Granhagen och Sven Lindberg i huvudrollerna och den spelades in på skiva. Nån som kan hjälpa mig med den?????

Favvisar:
Ah! Dis donc, Elle a du chien, Y’a qu’Paris pour ca, Le grisbi is le root of le evil in man, The wreck of a mec

Kuriosa:
Marguerite Monnot som stod för musiken skrev även några av Edith Piafs största hits exempelvis Milord och Hymne à l’amour

De engelska versionerna regisserades av den legendariska regissören Peter Brook.

När man förvandlade Irma La Douce till film så valde man att ta bort alla musiknumren. Mycket av musiken finns med som underscoring och så får man höra Dis-Donc i bakgrunden medan Shirley MacLaine dansar på ett kafébord. That’s it.

På Broadway så var det en blivande musikalkompositör som arangerade musiken och skrev dansmusiken nämligen John Kander (Cabaret, Chicago m fl).

Videosar:
Siw Malmkvist gör en svensk Dis-Donc
Chanson d’Irma La Douce med Patachou

%d bloggare gillar detta: