Dag 266: Million Dollar Quartet

Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Favvisar:
Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Kuriosa:
Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Pressklipp:
Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.
…
The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.
…
But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Videosar:
Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman
Trailer
Preview

Dag 113: Godspell

Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Favvisar:
Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Kuriosa:
Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My Side ( Vid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Videosar:
Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell