Dag 229: It’s A Bird… It’s A Plane… It’s Superman

It’s A Bird… It’s A Plane… It’s Superman (1966), 129 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: David Newman, Robert Benton baserad på serietidningshjälten Superman skapad av Jerry Siegel & Joe Shuster

Intrigen i denna musikal handlar om kampen mellan Stålmannen och vetenskapsmannen  Dr. Abner Sedgwick, som är en ”ten-time Nobel Prize-loser”. Som hämnd för att världen ignorerar alla hans ”briljanta” uppfinningar och hans enorma intelligens bestämmer han sig för att förgöra världens största symbol för fred och godhet: Stålis.
Parallellt med detta så utspelar det sig ett kärlekstriangeldrama på tidningen The Daily Planet där stålis jobbar som reporter när han uppträder i sin hemliga identitet som Clark Kent. Max Mencken en av reportrarna där försöker nämligen charma Lois Lane och få henne intresserad av honom. Men Lois har bara ögon för Stålis vilket irriterar Max nått otroligt så även han börjar smida planer mot vår hjälte…

Det här är en riktigt rolig liten show – rent musikaliskt i alla fall. Föreställningen var tydligen inte så kul och den floppade rätt hårt men musiken den lämnat efter sig är fylld av härliga små trudelutter.
Strouse vet hur man skriver låtar som grabbar tag i lyssnaren och får, åtminstone undertecknad, att stampa takten och glatt nynna med.
Jag gillar sån här lite ”gammaldags” musikalmusik. Det är en blandning av femtiotals jazz, sextiotals pop och Broadway.
Adams texter är precis lagom serietidningsaktiga till sitt innehåll för att fånga den rätta stämningen.
Jag gillar det här!

Favvisar:
We Don’t Matter At All, You’ve Got Possibilities, So Long Big Guy, Ooh, Do You Love You!, You’ve Got What I Need

Kuriosa:
Musikalen floppade kanske men librettisterna gav inte upp sina tankar om att Superman borde kunna bli en framgångssaga. 1978 så fick de jackpot för de var med och skrev filmmanuset till den första Supermanfilmen och den blev en mega succé.
Robert Benton skulle dessutom så småningom börja regissera filmer. Han fick bland två Oscars för sitt arbete på Kramer mot Kramer (1979), en för filmmanuset och en för sitt regiarbete.

Kompositören Strouse skulle så småningom skriva musiken till en annan musikal baserad på en seriefigur och denna gång så skulle han få sin karriärs kanske största framgång!
Musikalen ifråga hette Annie och kom 1977. Vill du läsa mer om den showen så gå till bloggdag 205.

Pressklipp:
It opened last night, and the sum of everything to be said about it is: it’s fun. It is easily the best musical so far this season, but, because that is so damp a compliment, I add at once that it would be enjoyable in any season.
Stanley Kauffmann, Times

Whenever the new musical gets its tongue far enough into its cheek, it’s cornball-cozy. Trouble is, it runs out of cheek. The show is lame where it daren’t be – in the wink that’s supposed to come along with all the whizzing through the air.
…
But Superman is on the whole only halv-sly vaudeville … It looks slick, we must say that; but its wit is on the lazy side.
– Walter Kerr, Herald Tribune

It’s not a bird, it’s not a plane and it’s not even a salami.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
It’s a Bird… It’s a Plane… It’s Superman från repetitionerna av Encores! konsertversion från i våras (20-24 mars 2013).
Sneak peek från samma konserts musikaliska repetitioner
Del 1 av den ganska så hemska tv-versionen från 1975
Del 2, fler delar får ni leta upp själva.

Dag 88: The Life

The Life (1990 off-Broadway, 1997 Broadway), 466 föreställningar på Broadway
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: Ira Gasman
Libretto: David Newman, Ira Gasman & Cy Coleman

Musikalen utspelar sig i början av 80-talet vid Times Square, bland horor, hallickar, junkies och langare. Vi pratar om en tid långt innan området blev rensat och Disneyfierat.
Queen är en prostituerad som säljer sig på 42nd street för att försörja sin man, en vietnamveteran vid namn Fleetwood. Under sina många år på gatan har hon sakta lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att ge henne och honom en chans att komma bort från stan och slippa leva ”the life”, vilket är vad hororna kallar sin tillvaro.
Men en dag när hon kommer hem så upptäcker hon att Fleetwood slösat bort hälften av hennes besparingar på droger och på att betala av gamla drogskulder. Samtidigt så har han, tillsammans med hallicken Jojo, plockat upp en ung flicka, Mary, som är på rymmen och som just anlänt till stan. Fleetwood erbjuder tjejen att bo hemma hos honom och Queen och han berättar för henne att han kan göra henne berömd och rik.
Queen försöker få flickan att åka hem men hon vill stanna, lockad av Fleetwoods erbjudanden.
Den kvällen så blir Queen arresterad av polisen och när hon kommer hem dan efter så får hon reda på att Fleetwood, Jojo och Mary haft en trekant.
Rasande så lämnar Queen Fleetwood men blir snart upplockad och satt i arbete av en hallick vid namn Memphis som hotar att döda både henne och Fleetwood om hon försöker att lämna hans stall.
Detta leder så småningom till både misshandel och mord men allt slutar med att Queen får en chans att starta om och kanske kan slippa att leva ”the life”.

En mörk historia fylld av trasiga karaktärer, trasiga liv, svek och hopplöshet men med en musik som ger en rytm och ett liv till det hela som gör att allt ändå känns både attraktivt och hoppfyllt.
Låter kanske som en paradox men om musiken inte hade haft den karaktären så hade det här nog blivit för svart och för hopplöst. Som det är nu så finns det mycket att glädjas åt. Och en hel del humor i allt det hemska. Och massor av bra musik.
Eftersom den utspelar sig typ 1980 så är det en hel del funk och soul på cd:n och den känns verkligen som ett barn av sin tid. Dessutom så finns det ett par skönt svängiga, mer jazziga sånger med också.
I stort så är det här en riktigt bra platta. Några starka och emotionella ballader, ett par komiska ”show” låtar och generellt bra melodier gör det här till en riktigt positiv överraskning.

Musiken finns i två olika versioner, för året innan castinspelningen kom så gav man ut en slags presentationsplatta med alla låtarna (och några som inte kom med till Broadway) och med olika gästartister på varje spår. Här hittar man artister som Lou Rawls, Liza Minnelli, Billy Preston, Jennifer Holliday och till och med den gamle komikern George Burns. Den plattan är mer soulig och poppig än castskivan som är mer Broadway-sk.
Vilken som är bäst är en smaksak, jag har bägge!

Favvisar:
Use What You Got, Easy Money, The Oldest Profession, Mr. Greed

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards 1997: bästa kvinnliga biroll och bästa manliga biroll.

Den vann Drama Desk Award 1997 för bästa musikal, bästa musik och bästa kvinnliga biroll.

The Drama Desk Award är ett teaterpris som skapades 1955.  I motsats till The Tony’s, där bara föreställningar som gått på Broadway kan nomineras, så gäller detta pris även föreställningar som går Off och Off-Off-Broadway.

Off och Off-Off- Broadway är ett begrepp som mer handlar om storleken på teatern än om placeringen. En Broadway teater har minst 500 sittplatser, en Off-Broadway teater har mellan 499 – 100 platser och en  Off-Off-Broadway teater har mindre än 100.

Videosar:
The Life från The Tony Awards
Mr Greed
Use What You Got
The Oldest Profession