Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

 

Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.

Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.
– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.
…
That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:
There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.
…
“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.
…
Despite its specific evocation of a time and place, and its intensive forays into Jewish identity (an aspect often playfully echoed in Spencer Liff’s choreography), the beauty of Falsettos is its timeless relatability. In the end, it’s about a family divided but bound together forever by their fumbling love for one another. That theme resonates even more in the post-gay marriage era, when the belief that only one traditional family model is sacred has been so thoroughly debunked.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Nr 436: On Your Feet!

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman. 

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.
…
the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.
…
‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times

Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.
It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.
…
 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

Nr 424: Waitress

Waitress (2015)
Broadway 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Sara Bareilles
Book: Jessie Nelson, baserad på filmen med samma namn från 2007 skriven och regisserad av Adrienne Shelly

Jenna is unhappily married, squirreling away money, and hoping to win a pie-baking contest so, with the prize money, she’ll have enough cash to leave her husband Earl.
She finds herself pregnant, which throws her plans awry.
She bakes phenomenal pies at Joe’s diner, listens to old Joe’s wisdom, tolerates her sour boss Cal, is friends with Dawn and Becky (her fellow waitresses), and finds a mutual attraction with the new doctor in town. As the pregnancy advances, life with Earl seems less tolerable, a way out less clear, and the affair with the doctor complicated by his marriage. What options does a waitress have?

Det här var inte direkt en musikal som jag längtade efter att höra eller se. Jag menar, den utspelar sig i den amerikanska södern, på en ”diner”, bland servitriser som bakar pajar och sjunger sånger och det till countryinfluerad rock/pop musik. Typ det mesta som jag inte gillar.
Men, det är en musikal och jag försöker ju att vara öppen för alla typer av musikal så…
Det här var otroligt bra. Jag menar, jag älskar det! Just en sån där typ av ”feel good” musikal som använder sig av lite sentimentalitet för att fördjupa storyn utan att dränka den i det och som verkligen gör att man fylls av glädje och blir så där lyckligt varm inombords.
Och rolig är den. Det får jag inte glömma. Bitvis hysteriskt rolig och det hade jag verkligen inte förväntat mig.
Den kanske inte är djup eller nyskapande eller revolutionerande på nått sätt men den är varm, mänsklig och får åtminstone mig på fall och även fälla både en och annan tår mot slutet.
Det är tur att jag inte låter mina förutfattade meningar styra mig. 

Musiken är som sagt country influerad och innehåller några riktigt, riktigt starka låtar, några komiska showstoppers och en hel del mer anonyma men i sammanhanget fungerande nummer.
Alla sånger är karaktärsdrivna och för handlingen framåt eller fördjupar rollerna.
Flera av  låtar använder sig fullt ut av de män och kvinnor som agerar kör och spelar småroller och låter dem sjunga assnygga bakgrundsstämmor som förhöjer hela verket. Det låter också perfekt om det lilla sexmannabandet som kompar och som får musiken att verkligen svänga.
Och för den som söker en sång att sjunga på en kabaret eller ”open mic” har en hel del bra att hämta som komiska When He Sees Me, emotionellt starka och otroligt vackra She Used To Be Mine eller härliga duetten  Bad Idea.

Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award samt en Outer Critics Circle Award för bästa manliga biroll till Christopher Fitzgerald.

Föreställningen hade sin urpremiär på American Repertory Theater i Cambridge Massachusetts 2015.

Adrienne Shelly-  hette egentligen Adrienne Levine, hon använde sig av efternamnet Shelly när hon jobbade som skådis, namnet är baserad på hennes pappas förnamn Sheldon –   skrev, regisserade och spelade rollen som Dawn i filmen Waitress (2007).
Hon fick aldrig möjligheten att vara med om filmens premiär för 3 månader innan den skulle visas på Sundance Film Festival hittades hon hängd i sitt badrum.
Polisen avskrev fallet ganska så snabbt som ett självmord men Adriennes man gav sig inte. Han sa att hon aldrig skulle ta sitt eget liv, speciellt inte med en 2,5 årig dotter att ta hand om och en film som snart skulle ha premiär. Han gav sig inte förrän polisen återvände till brottsplatsen och gjorde en noggrannare undersökning. Denna gång hittade de ett avtryck från en gymnastiksko.
Man höll på med omfattande renoveringar i bostadshuset hon bodde i och när man kollade byggarbetarnas skor så hittade man den skyldige. En 19årig byggare som erkände att han mördat Adrianne och försökt få det att se ut som ett självmord.

Press:
Much of the score, by the pop singer-songwriter Sara Bareilles, is appealing, drawing on the sounds of country music reflecting the Southern setting, but also containing more traditional Broadway-pop balladry. But the book by Jessie Nelson, based on the movie written and directed by (and co-starring) Adrienne Shelly, tends to flatten most of the characters into comic cartoons. (To be fair, they do not have much more depth in the movie, from which some of the musical’s dialogue is borrowed.)
Only Jenna seems fully drawn from life, and the emotional arc of her character conforms to familiar stories about oppressed women finding their inner strength. This, of course, is a journey that many women have indeed traveled, and has a built-in (or should I say baked-in?) emotional appeal. Still, “Waitress,” directed by Diane Paulus, taps into its wellsprings of universal feeling with a slick surface professionalism rather than anything approaching real depth.
– Charles Isherwood, The New York Times

“Waitress” owes its sweetness to the mouth-watering goodness of Jessie Mueller. As a diner waitress named Jenna, Mueller is such a honey bun, she melts us like the mounds of butter that make Jenna’s homemade pies so luscious.
The musical resorts to comic overkill to create characters based on Adrienne Shelly’s 2007 indie rom-com. But Sara Bareilles has written a charming score that suits the quirky material and Mueller’s dazzling voice and endearing personality.
– Marilyn Stasio, Variety

Echoing a weakness in the original screen source, director Diane Paulus and choreographer Lorin Latarro could be criticized for overplaying the whimsy — there’s so much going on in scene transitions, with ensemble members gliding around delivering pies, aprons and baking ingredients, that it all becomes a tad cutesy and distracting. But the material is anchored at every step by Bareilles’ melodious pop score and Mueller’s supremely natural performance as Jenna. While the stock characters that surround her may be familiar, they’re a winsome bunch played by sterling performers. As her fellow waitresses — feisty, sass-mouthed Becky and mousy, borderline-OCD Dawn — Keala Settle and Kimiko Glenn are treasures, the dynamic among the three of them revealing the material’s debt to Alice Doesn’t Live Here Anymore.
– David Rooney, The Hollywood reporter

Waitress can still be an uncomfortable genre mix: domestic-violence drama and workplace rom-com. That’s in the source material, and the musicalization exaggerates it. What I certainly didn’t expect, though, is that the musicalization could also help to justify the mismatch. As the story rushed toward its multiple conclusions — a typical Broadway problem the creative team was unable to solve — I began to understand that for these characters, life itself is an uncomfortable genre mix. Seeing that and sharing it is the start of their mastering it. Perhaps it really did take an all-female creative team to understand how such a story could be true, and how it could sing. If so, well, hand me a slice of that humble pie.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
Trailer för musikalen
Bad Idea
Soft Place To Land
When He Sees Me
Never Ever Getting Rid Of Me
Opening up + She Used To Be Me, Tony Awards

Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 409: Good Vibrations

Good Vibrations (2005)
Broadway 94 föreställningar

Music & Lyrics: Brian Wilson, The Beach Boys
Book: Richard Dresser

Tre killar i New England bestämmer sig dagen efter att de slutar High School för att de göra en road trip till Kalifornien. Det finns ett problem: ingen av dem har en bil.
Lösningen? Bjud in Caroline, den nördiga tjejen som var bäst i plugget men som ingen gillade, på resan eftersom hon har bil.
Hon hänger på.
Under resans gång fattar hon att killarna bara bjöd med henne för att hon hade bil. Men hon är en schysst tjej så hon kör dem till Kalifornien i alla fall.
Bobby, ”snygga killen” i plugget, blir lite småförälskad i Caroline för hon är ju faktiskt ganska så snygg. 
Men när de anländer till stranden i Kalifornien så skiljs deras vägar.
Caroline lyckas, bara genom att hon har en ”fräck” hatt på sig, bli den heta surferbruden som alla trånar efter medan killarna bara blir vanliga beach bums.
När sommaren tar slut så åker alla hem.
5 år senare möter Bobby Caroline på gatan i New York. Hon har blivit lågstadielärare och han jurist. De inser att de älskar varandra. De sjunger God Only Knows. De kysser varandra.
Slut!

Det bästa med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det sämsta med den här musikalen är Beach Boys musik.
Det ligger i jukeboxmusikalens natur att den känns lite krystad. Jag menar man har tagit en samling sånger, som aldrig varit menade att fungera i en dramatisk kontext, och försökt skapa en historia runt dem. Eller historia och historia… mest har man försökt klämma in så många ”hits” som möjligt och sen slänger man in några dialograder, nån slags intrig (men helst så lite och så enkel som möjligt) och så räknar man med att låtarna säljer paketet till publiken. Och ibland har de rätt (se Mamma Mia) och ibland inte – som i denna ”musikal”.
Ja, jag sätter musikal inom citationstecken för det här är egentligen mer en slags halvtaskig coverkonsert än nått annat.
Historien är lövtunn, för att inte säga i det närmaste helt obefintlig, utan någon framåtrörelse, utveckling eller spänning. Och nästan helt utan humor. Och karaktärerna är som utstansade pappersdockor som rör sig planlöst över scen när de inte skuttar runt i en hysterisk och enformig koreografi som verkar snodd från det tidiga 60-talets Beach Blanket Bingo filmer och sen uppspeedat ett antal gånger.
Så fort det inte sjungs på scen så undrar man varför man sitter kvar och ser eländet och sen när det väl sjungs så blir man mest påmind om vilka jäkla bra låtar det här var i original – och fortsätter att undra varför man sitter kvar…
Nope, det här var en flopp som verkligen förtjänade att floppa. Och faktum är att jag vill säga FY! till hela det kreativa teamet för att de hade mage att låta det här få premiär och sen dessutom ta redigt betalt för skiten.

Kuriosa:
För en stor del av ensemblen (huvudroller såväl som småroller) var det här deras Broadwaydebut.
Av de som startade i denna musikal så är det väl främst Titus Burgess som gjort sig ett namn efteråt. Han var exempelvis krabban Sebastian i originaluppsättningen av Disneys The Little Mermaid på Broadway 2007. På Netflix kan man hitta honom som Titus Andromedon i den kritikerrosade och hysteriskt roliga serien Unbreakable Kimmy Schmidt.

Press:
There’s an especially perplexing moment in Good Vibrations when, after a cross-country road trip to California via four retro kitchen chairs that stand in for the car, the Little Deuce Coupe itself materializes for no good reason at journey’s end and then vanishes again swiftly, though the song was jettisoned in previews. It’s as if the creatives said, “What the hell, we spent the money on the convertible, let’s throw it out there.” That chaotic sense of haphazard, try-anything desperation pervades most aspects of this amateurish attempt to stitch the Beach Boys’ hits into a musical.
Thanks to the enduring buoyancy of the songs and to a vocally capable, youthful cast that is attractive, energetic and bares a lot of skin, this isn’t quite the history-making train wreck trumpeted in advance by the bad vibrations emanating from its troubled previews.
…
… a musical so inane it makes its obvious model, Mamma Mia!, look like Sunday in the Park With George. This is not just cheesy, it’s Velveeta cheesy, spread thick on white bread.
…
The curtain-call medley boasts a neat trick, with several members of the cast riding elevated surfboards. Not that it could have saved this wipeout, but why the effect wasn’t employed to enliven an earlier number is just one of this misbegotten show’s many mystifying creative decisions.
– David Rooney, Variety

Even those who believe everything on this planet is here for a purpose may at first have trouble justifying the existence of Good Vibrations, the singing headache that opened last night at the Eugene O’Neill Theater.

But audience members strong enough to sit through this rickety jukebox of a show, which manages to purge all catchiness from the surpassingly catchy hits of the Beach Boys, will discover that the production does have a reason to be, and a noble one: Good Vibrations sacrifices itself, night after night and with considerable anguish, to make all other musicals on Broadway look good.
…
… features a lot of washboard-stomached performers who give the impression of having spent far more time in the gym than in the rehearsal studio. As they smile, wriggle and squeak with the desperation of wet young things hung out to dry, you feel their pain. It is unlikely, however, to be more acute than yours.
…
But despite the abiding infectiousness and seeming simplicity of the music of Brian Wilson, the brilliant mastermind of the Beach Boys, and his collaborators, recreating these numbers is no easy task. Mr. Wilson is famous for laboring for long months in the studio to fine-tune the elaborately layered vocals and instrumentals that became his signature. A single flat note or a falsetto’s slip into a screech is enough to make the Wilson-style wall of sound come tumbling down. Suffice it to say that there is an abundance of flat notes, literal and figurative, in Good Vibrations.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
In rehearsals
Surfin’ USA
Fun, Fun, Fun at Macy’s Thanksgiving Day Parade
Wouldn’t It Be Nice med Titus Burgess
Beach Blanket Bingo Trailer

 

Nr 407: In My Life

In My Life (2005), 61 föreställningar
Music, Lyrics & Book: Joseph Brooks

Vad sägs om det här som musikalintrig:
Ung musiker med Tourettes syndrom möter och blir ögonblickligen förälskad i en flicka med OCD. De flyttar ihop.
Samtidigt i himmelen så försöker Gud (som ser ut som en slusk och gillar att meka med cyklar) få göra en audition för Guds Opera som en f d kamrer numera ultrafjollig ängel ska sätta upp. Gud gör sin audition genom att sjunga jinglar för Volkswagen och Dr Pepper. Den senare ger honom jobbet.
Ängeln, som heter Winston, ser paret på jorden och bestämmer sig för att de ska vara huvudpersonerna i hans opera och eftersom operor måste vara tragiska så ser han till att pojken får en hjärntumör.
Pojken vill inte utsätta sig för operationen som kan ta bort hans tumör eftersom han då kanske tappar sin förmåga att skriva musik. Men efter att ha fått ett anfall på gatan så hamnar han på sjukhus och de utför operationen. 
Ängeln vill att han ska dö på operationsbordet men pojkens döda lillasyster (hon och hans operasjungande mor blev dödade av en rattfull bilförare som också dog och alla bor numera i himlen) ber Gud att låtan killen överleva. Gud hörsammar hennes bön och showen slutar med att killen och tjejen gifter sig samtidigt som en enorm citron kommer ner på scenen.
I kid you not!

Hur kunde detta inte bli en succé?
Mest för att det nog låter galnare och roligare än det var.  
Det var en minst sagt ojämn show med några bra bitar och många betydligt mindre bra.
Exempelvis så var de flesta av sångerna som framfördes i ”Himlen” kul medan alla sångerna som framfördes ”på jorden” sööööööög! Alltså, verkligen! De var menlösa, medeltempo soft-rockballader ibland med inslag av country och med sanslöst dåliga Hallmark-aktiga texter och alla lät exakt likadana. Hissmusik kan man nog kalla dem för.
I Himlen så sjöng man istället operaparodier och gjorde komiska Vaudevillenummer – mycket roligare.
Har tyvärr inte lyckats hitta något videoklipp på Youtube  så jag kan inte visa er nått av de bisarra himmelska numren som bland annat innehöll en pas-de-deux mellan ängeln och ett skelett han plockade fram ur en garderob… 

Jag tror verket hade kunnat fungera bättre om man bara sjungit i ”Himmelinslagen” och nöjt sig med talscener på ”jorden” för bitvis var det här en kul föreställning. Dialogerna mellan paret som hela tiden avbröts av killens hysteriska rimmande och användande av svordomar (hans tics) blev både lite rörande och framförallt komiska – på ett bra och inte förlöjligande sätt. Men deras många, långa och menlösa duetter sabbade flödet där och är en stor bidragande orsak till att stycket inte fungerar.
Sen så var det kanske några lager av bizarro för mycket och på tok för lite intrig och fördjupning. Och ska jag vara ärlig så brydde man sig inte om paret nämnvärt oavsett om de hade syndrom, tumörer eller skulle gifta sig. För mig var ängeln Winston bäst och showens största behållning. När han på slutet inte lyckas flyga och ber publiken att klappa händerna ”if you believe in fairies” så att han får tillbaks sina vingar tyckte jag var ljuvligt och en skön blinkning till Peter Pan.

Men säga vad man vill om showen – och många hade massor av, mest negativa, saker att säga om den – det var en snygg show. Scenografin och kostymerna var av absolut toppklass. Så showen var kanske en ”kalkon” men en jäkla snygg kalkon i alla fall.

Kuriosa:
Mannen som skrev musikalens musik, sångtexter och libretto, Joseph Brooks, var också dess regissör och producent.
Han berättade att delar av inspirationen till detta verk kom när han skulle få en pace-maker inopererad och man råkade punktera både hans hjärta och ena lunga under operationen. Detta ledde till att han ”dog” under en kort stund och de visioner han fick då låg till grund för en del av musikalens ”himmel-sekvenser”.

Efter att stycket massakrerats av recensenterna så la man ut över $1 500 000 på marknadsföring under ett par veckor. Mängder av tv-reklamsnuttar och en 3 helsidors (!)  annons i helgbilagan till The New York Times. Men det hjälpte inte. 

Joseph Brooks fick 1978 en Oscar, en Grammy och en Golden Globe för sången You Light Up My Life från filmen med samma namn . En film han skrev, producerade, skrev musiken till och regisserade själv. 
Sången låg tio veckor på första platsen på Billboards Hot 100 och sålde i över 5 millioner exemplar och blev den mest sålda singeln i USA under hela 1970-talet.

Han har också vunnit ett flertal priser för alla de olika jinglar han skrivit till olika företag. 2 av dem hörs i musikalen.

Brooks tog sitt liv 2011 efter att han hade blivit anklagad för 11 fall av sexuella övergrepp mot kvinnor som han lockat till sitt kontor eller hem med löften om roller i hans olika filmer (casting-couch rapes).

Brooks son Nicholas sitter i fängelse efter att ha dömts för att ha strypt sin flickvän.

Jonathan Groff (musikalerna Hamilton, Spring Awakening, tv-serien Looking m m), gjorde sin Broadway debut i denna show. Han var dance-captain, swing och understudy till den manliga huvudrollen.

Press:
Life turns on a dime. … In this world, you never quite get what you pay for. … In this time called life we are just players in the game. … Life is only a ride on the wheel; we fall off and get back on. … Where is the human in humanity? That hit parade of trite platitudes, plus a heap more, are stitched with jaw-dropping conviction into the megalomaniacal folly that is “In My Life.” An overblown soap opera framed by bizarre afterlife interludes and dripping with mawkish sentiment, this astonishing misfire will be a must-see for all the Broadway tuner-train wreck completists who still speak wistfully of “Carrie.”
…
In the end, maybe the irksome Vera sums it up best when she sings, “Who are all these people and what are all these songs?”
– David Rooney, Variety

Other people’s dreams are boring, I know. But please, for the sake of my sanity — and possibly yours — let me tell you about this one.
I dreamed I went to a Broadway show that was supposed to be madly eccentric and surreal, featuring a giant lemon, transvestite angel and a hero with Tourette’s syndrome. But then, in one of those head-spinning shifts of setting that occur only in nightmares, I found myself trapped inside a musical Hallmark card, a pastel blend of the twinkly teddy bear and sentimental sunrise varieties. And suddenly, as the breath was leaving my body, I realized I was drowning, drowning in a singing sea of syrup.
Hey, wait a minute. That was no nightmare. That was ”In My Life,”…
…
The gleeful advance word on ”In My Life” … suggested that finally the real ”Springtime for Hitler” had arrived in New York.
…
But the careering story line and its bizarre accouterments are merely an excuse to deliver inspirational messages that are commonly found on television movies of the week and to trot out one sticky boy-band-style ballad after another. The neurological and psychological tics of the show’s romantic leads rest upon them like lampshades on the heads of tipsy party guests.
…
Throughout ”In My Life,” the characters keep insisting, in song and speech, on how strange life is and how crazy they all are. They protest too much. ”In My Life” brings to mind that annoying breed of people who never stop talking about their quirks (”Yep, I collect dolls made out of seashells and eat gummi bears for breakfast — that’s how wacky I am”) because they are so afraid of being found out as the squares they truly are.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Ben Brantleys New York Times recension som kort videosnutt
You Light Up My Life (coverversion med Whitney Houston)
Filmversionen av You Light Up My Life

Nr 389 Something Rotten!

Something Rotten! (2015)
Broadway 742 föreställningar
Europapremiär på Wermland Opera i Karlstad 8 nov 2018

Music & Lyrics: Wayne Kirkpatrick and Karey Kirkpatrick
Book: Karey Kirkpatrick and John O’Farrell

Tag line utanför teatern: All actors promise to memorize most of their lines!

Something original, something fresh… Something Rotten!, a musical comedy about the musical comedy that started it all.
Welcome to the 1595, long before the dawn of premium tickets, star casting, and reminders to turn off your cell phones. Brothers Nick and Nigel Bottom are desperate to write a hit play but are stuck in the shadow of that Renaissance rockstar known as The Bard. When a local soothsayer foretells that the future of theater involves singing, dancing and acting at the same time, Nick and Nigel set out to write the world’s very first musical! But amidst the scandalous excitement of Opening Night, the Bottom Brothers realize that reaching the top means being true to thine own self and all that jazz.

Det här är en väldigt rolig musikal. En VÄLDIGT rolig musikal! Smart, intelligent, uppfinningsrik, fylld av hyss, prutthumor, studentikosa ordvitsar, anakronismen och en energi som aldrig mattas av. Man  blir nästan andfådd bara av att se den.
Och är man en kännare/nörd/fantast av Shakespeare, hans verk och tid och/eller musikaler så får man ännu större behållning av det hela för här finns så många referenser, associationer och citat till andra verk att det blir som en sport att försöka komma på allt de hänvisar till. Och det är inte bara repliker, sånger och musik man  citerar utan även koreografi. En del är väldigt tydliga men det finns musikaliska skämt som typ består av en enda takt och fattar man den så får man sig ett gott fnitter – man fattar man den inte så spelar det ingen roll för här finns skämt och skratt så det räcker och blir över.
Genialisk skulle jag vilja kalla den.

Ja, första akten i alla fall, sen blir det nästan lite för mycket av det goda och föreställningen de sätter upp, Omelette, går en aning över gränsen – för mig i alla fall, den känns lite ansträngd – fast jag gillade de dansande äggen…
Kanske att föreställningen upprepar sig lite och kör skämten ett varv för mycket men skrattar gör man, stampar takten gör man, och redigt jäkla underhållen blir man och det är inte det sämsta.

Och musiken är bitvis riktigt bra, pastischer på kända Broadway nummer blandas med mer poppiga rytmer och flera av numren är uppbyggda för att leda fram till en sångfinal som ska få publiken att ställa sig upp och vråla sitt bifall – ibland fungerar det och ibland inte.

Sångtexterna kryllar av ordvitsar och snabba skämt, ibland så pass mycket att själva anledningen till att man sjunger numret försvinner. Men, som så mycket i den här showen, så köper man det i stunden och förlåter upphovsmännen deras behov av att proppa in så mycket humor de bara kan per föreställningsminut.

Introsången Welcome to the Renaissance är grymt catchig, A Musical är en riktig showstopper, To Thine Own Self är vacker och gripande, God, I Hate Shakespeare rolig och Hard To Be The Bard grymt skön… Ja, det mesta är bra, plattan är en given favorit på min spelare.
Rekommenderas!

Trivia:
Föreställningen fick inte mindre än 10 Tony Award nomineringar men vann bara 1 för bästa manliga biroll som gick till Christian Borle i rollen som Will Shakespeare. Detta föranledde produktionen att sätta in en självironisk annons i dagspressen där de firade att de inte vann Tonyn för bästa musikal. Se nedan.
Christian Borle vann också en Drama Desk Award för sin insats

De 3 ansvariga för manus, text och musik är alla noviser vad gäller musikal och Broadway. Men de har å andra sidan stor erfarenhet av manusskrivande för film och sångskrivande bal för artister som Faith Hill, Garth Brooks och Amy Grant. 

Föreställningen skulle egentligen ha åkt till Seattle för att provspela och finjusteras i april 2015 men efter den positiva respons de fick efter en workshop de hade i oktober 2014 och eftersom det råkade finnas en ledig Broadway teater så bestämde man sig för att hoppa över – den för de flesta musikaler så nödvändiga och viktiga – try outen och låta föreställningen ha premiär direkt på Broadway.

Varje replik i Make an Omelette scenen är antingen en referens till en musikal eller ett citat från Hamlet.

Press:

“Sophomoric” is the right adjective for Something Rotten!, and presumably its creators wouldn’t have it any other way.  …  this production wallows in the puerile puns, giggly double-entendres, lip-smacking bad taste and goofy pastiche numbers often found in college revues.
…
The pull-out-all-the-stops effort that’s made to sell this introductory song is both invigorating and suicidal. Because where does the show go from here? The answer: Straight over the top, into an ether where Something Rotten! flails like a parachutist in a windstorm.
…
Like the show itself, it’s both too much and not enough.
– Ben Branley, The New York Times

 

More than reviews or word of mouth or the cheeky ads and poster art, what’s really going to sell Something Rotten! is “A Musical,” the production number from the first act that (educated guess) they’ll be performing on the Tony Awards telecast. This shamelessly silly parody of Broadway musicals — and outrageous spoof of all things Shakespeare —  … Although comic desperation descends on the second act, it’s still a deliriously funny show.
– Marilyn Stacio, Variety

 

Something Rotten! goes over easy. Too easy. The songs are catchy, but quickly digested (though the opening number Welcome to the Renaissance lodges in the head nicely). The book … and lyrics settle for the undemanding laugh and usually get it. The performers are excellent, of course, … and the choreography is reasonably entertaining. 

But it’s hard not to wish that the show’s creators had the set the bar and the flame just a little higher. Something Rotten! wants to be uncouth and impertinent a la The Book of Mormon, but it’s much too nice for that. The book and lyrics even excise all the obscenities, with heathens threatened with “you know where” and Shakespeare described as “freakin’ awesome”. It’s softly vulgar – there’s a near rhyme of “penis” and “genius”, to say nothing of those gluteal gyrations – but it settles for sweet when it ought to be scurrilous, comfortable when it ought to be really clever. It’s never offensive, but it’s never very exciting either. The closest it gets to iconoclastic is the song I Hate Shakespeare, a sentiment dear to the heart of most middle schoolers (and George Bernard Shaw too). 

In that song Nigel complains that Shakespeare “has no sense about the audience, he makes them feel so dumb”. There’s no danger of that here. But as the author of Omelette should know, audiences don’t need to be coddled either.
– Alexis Soloski, The Guardian

 

This is a big, brash meta-musical studiously fashioned in the mold of Monty Python’s Spamalot, The Producers and The Book of Mormon, loaded with crowd-pleasing showstoppers, deliciously puerile gags and an infectious love of the form it so playfully skewers.
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Video
Welcome to the Renaissance
A Musical
Bottom’s Gonna Be on Top
Hard to Be The Bard
I Suck (a cut song)
Preview
Word You Never Heard (a cut song)

 

2 Andra klassiska Elisabetanska musikaler. Minns ni dom…?
  

Nr 388: Cry-Baby

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
– Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
–  Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.
…
Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
– Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
– David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
– Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
– Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore
Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Dag 362: White Christmas

Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
– Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.
…
By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen