Nr 379: Redhead

Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of Midnight, Bloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
– Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 191: Tovarich

Tovarich (1963), 264 föreställningar
Musik: Lee Pockriss
Sångtexter: Anne Croswell
Libretto: David Shaw baserad på Robert E. Sherwoods engelska bearbetning (1935) av den franska pjäsen Tovarich av Jacques Deval från 1933.

Efter den ryska revolutionen så flydde många ur den ryska aristokratin till Paris.
Där hittar vi nu Storhertiginnan Tatiana Petrovna  tillsammans med sin make generalen Prins Mikail Alexandrovitch Ouratieff.
Med sig till Paris har de fått tsarens guld, värderat till 4 miljarder franc.
Eftersom de inte har en tanke på att använda sig av tsarens egendom för egen räkning och de behöver pengar – och eftersom både den ryska regeringen och den franska staten gärna skulle vilja lägga vantarna på både dem och slantarna och de av den anledningen behöver ”försvinna” – så tar paret jobb som hembiträde respektive butler hos ett rikt amerikanskt par, familjen Davis.
I det amerikanska hushåller uppstår det snart komplikationer då både fadren och sonen i huset blir förälskade i Tatiana medan mamman och dottern faller för Mikail.
Inte blir det bättre när den ryske inspektören Gorotchenko kommer på middag till amerikanarna för att diskutera skapandet av en rysk/amerikansk oljekartell.
Gorotchenko känner igen Tatiana. Han lyckas så småningom övertala både henne och Mikail att lämna över guldet till den ryska staten för att på så sätt rädda fem miljoner ryska bönder från svält.
När ryssen lämnat Paris så kommer herr Davis (som nu känner till deras äkta identiteter) med ett förslag: de fortsätter att jobba som butler och hembiträde men så fort det blir fest i huset så kommer de alltid att vara inbjudna som hedersgäster.

Det här är en kul liten musikal.
Inget nyskapande eller klassiskt mästerverk, och trots att man inte hittar några större hits här så är detta ändå en ljuvlig liten platta.
Jag gillar den väldigt mycket.
Här finns en massa härliga, typiska ”Broadwaynummer” och det går inte att ta fel på att detta är en amerikansk musikal från det tidiga 60-talet.
Lite gammaldags kanske men gammaldags på det där bra-iga sättet vilket innebär att den är fylld av härliga melodier och , åtminstone hyfsat bra, texter.
Definitivt värd en genomlyssning eller två.

Favvisar:
Nitchevo, It Used to Be, A Small Cartel, I Go to Bed, Stuck with Each Other

Kuriosa:
Vivien Leigh fick en Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Kompositören till verket har förutom denna show även, bland mycket annat, skrivit sånger till barnprogrammet Sesame Street och står som en av upphovsmännen bakom den klassiska dängan: Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Pressklipp:
The lady’s (Leigh’s) singing voice is a light baritone, something on the order of Marlene Dietrich with a head cold, but that’s suitable enough, …
…
Jean Pierre Aumont plays her husband, and his voice might possible be considered even less musical than hers, but he is French and, as is well known, the French have only to speak – laughing a little in the middle of each sentence – to seem to be singing. In any case, M Aumont is the sort of performer who gives his full battlefield attention to a lyric – thinking it, believing it, swearing by it – and he brings so much surpriced directness to everything he is doing that you keep on noticing him even when he is off at the sides merely clapping his hands to urge the real dancers on. It is  a plain joy to watch two such professionals taming a musical with as much ardor as they would normaly bring to a straight play.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Miss Leigh was greeted by a thunderous ovation at her first appearance, and small wonder. The lady is lovely – slender, poised, gracious in manner, articulate in her speach. People were quite ready to forgive her initial, nervous excess of gesture, and some trouble with her pseudo-Russian accent. I was not as ready to forgive when she began to sing. Miss Leigh has a coarse, untrained voice of almost no real control. It is deficient in femininity, warmth, piquancy, and sparkle – which is too bad, in that Miss Leigh’s personality has abn abundance of these very qualities.
– Norman Nadel, World-Telehram & Sun

Videosar:
Vivien Leigh, i ett nummer ur Tovarich.
Stuck With Each Other
Uh-Oh!
Trailer till filmversionen av pjäsen Tovarich (1937)
Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini med Lill-Babs i en norsk tv-inspelning som även inkluderar en vattenbalett!