Tag Archives: David Shire

Dag 227: Closer Than Ever

20 Jul

51sypNSdRML
Closer Than Ever (1989), Off-Broadway, 312 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av 2012 års off-broadway revivalinspelning
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.

Saying, ”Oh I like it”, to things I really don’t
Wondering if he’ll call me and hoping that he won’t
Faking again, quaking cause I’m…
Sweating again, fretting cause I’m,
Dating again…

Det här är en revy som bara består av sånger av teamet Maltby & Shire.
Programmet består av strukna sånger från teamets olika musikaler, sånger skrivna för olika kabaréer och artister, sånger som de skrivit utan nått speciellt ställe i åtanke och nya sånger skrivna speciellt för denna show.
Sångerna handlar om jakten på kärlek och trygghet, medelålderskriser, åldrande, äktenskap och allt annat som hör livet till.
Många av sångerna är baserade på berättelser de hört sina vänner berätta eller saker de själva upplevt.

Jag har älskat castinspelningen från 1989 ända sedan den kom ut. En samling med makalöst bra sånger framförda av en kvartett artister av absolut yppersta kvalité. Det var totalt omöjligt att inte svepas med och bara njuta av både materialet och framförandet.
Så hur klarar revivalcasten att möta mina oerhört högt ställda förväntningar?
Sådär, om jag ska vara ärlig.
Den största skillnaden vad gäller de vokala insatserna är nog att i den här nya versionen så jobbar sångarna hysteriskt på att ”spela” fram karaktärer och situationer och det känns ofta mer ansträngt än inspirerat. Den gamla casten var bara självklara i sina insatser på ett sätt som de här inte kommer i närheten av. Och det värsta av allt är att de nya sångarna inte kan förmedla all humor som sångerna innehåller. Här försöker de vara ”galna och crazy” med hjälp av lite skojiga röster etc men kul blir det inte. Det är synd, för det här är otroligt vitsiga och smarta sånger som behöver smarta och vitsiga uttolkare. Och gärna med en touch av sexighet dessutom.
Precis som i den gamla versionen så är kvinnornas insatser ett uns starkare än männens.

Materialet är dock fortfarande förstklassigt.
Maltbys texter är små mirakel av effektivitet och exakthet, här finns inte ett överflödigt eller ogenomtänkt ord. Varenda sång är en fullödig liten berättelse i sig och här finns komiska, tragiska, sexiga och mänskliga historier som alla känns sanna och upplevda. Inga floskler här inte. Vi pratar istället om en djupdykning ner i alla de olika delar som gör oss till människor – både de goda och de dåliga sidorna.
Shires musik är varierad och matchar texterna perfekt.

Det är skillnad på innehållet i de två versionerna. En del sånger har åldrats och är inte längre tematiskt aktuella – fast de är fortfarande små pärlor – och har därför bytts ut mot nytt och aktuellare material. Även ordningen sångerna framförs i skiljer sig lite från den ena plattan till den andra.
Så här har vi ett fall där man bara måste ha bägge versionerna av showen.
Så enkelt är det. För så bra är den!

Favvisar:
Doors, You Wanna Be My Friend, There’s Nothing Like It, Life Story, Next Time / I Wouldn’t Go Back, Three Friends, Back On Base, The March Of Time

Kuriosa:
Original föreställningen vann The Outer Critics Circle Award för Bästa Off-Broadway musikal.
Den vann även tre Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter och bästa kvinnliga skådespelare – Lynne Wintersteller.

Pressklipp för 2012 års revival:
Musical theater has courted young audiences relentlessly in the 23 years since Closer Than Ever opened Off Broadway. But among the abundant charms of this pocket-size 1989 revue, now getting a polished revival by the York Theater Company, is its assertion that folks with a few miles on the odometer also have stuff to sing about. More stuff, in fact.

Charming material presented charmingly and sometimes marvelously: unlike the men and women on either side of the footlights, that combination will never get old.
– Eric Grode, The New York Times

I love Maltby & Shire when they’re in their quiet, observant, wry mode. They are the Cheever and Updike of musical theater. (What they could do with Rabbit, Run!) I find them consistently less engaging when going for the big Broadway moment, for songs of sentiment and large emotion. That may be why I was less taken with act two, which believes it is building emotionally by including numbers like If I Sing (in which a musician celebrates the love of music he learned from his father) and the similarly dramatic Patterns and Fathers Of Fathers. But, in fact, it’s the quieter and funnier numbers that are packed with emotion, the sort that sneaks up on you when you’re not expecting it. When they don’t strive for the big notes, Maltby and Shire are closer than ever to reaching them.
– Michael Giltz, Huffington Post

Videosar:
Pia Douwes – Back on Base
Lynne Wintersteller – Life Story
Closer Than Ever – high lights

Dag 119: Baby

3 Apr

f3c192c008a0b638214fa010.L
Baby (1983), 241 föreställningar
Musik: David Shire
Sångtexter: Richard Maltby, Jr
Libretto: Sybille Pearson

Föreställningen börjar med att vi får vara med när tre par (ett ungt, ett i trettioårsåldern och ett medelålders par) får reda på att de väntar barn.
Vi får sen följa dem under ett antal månader och vara med om de höjdpunkter och de rädslor som kommer under en graviditet. Det blir stunder av lycka, stunder av tvekan och stunder av emotionell stress.
Sista låten heter The Birth/Finale, så jag tror ni fattar hur den slutar.

Det här är en musikal av kammarspelskaraktär. Till största delen så är det bara de tre paren på scenen.
Första sången på plattan är helt hysterisk:
På en stor duk så visas scener ur Lennart Nilsson filmen om ett barns tillblivelse: Sagan Om Livet. Till dessa bilder kommer en speakerröst som berättar rent biologiskt vad som händer. När publiken ser ägget börja sin resa i äggledaren så hörs en ”himmelsk” kör av kvinnoröster. Då kommer bilder på en samling spermier, dessa ackompanjeras av en manskör. Kvinnokören och manskören sjunger sen mot varandra och deras tempo trissas upp mer och mer och mer tills de förenas i en extatisk kollektiv vokal orgasm (samtidigt som spermien penetrerar ägget, naturligtvis) och den första sången, We Start Today, börjar…
Ursäkta men efter det så har jag lite svårt att ta den här showen helt på allvar.
Men bortsett från den fåniga starten så är det här, bitvis i alla fall, en ganska kul samling sånger.
David Shire har en bra känsla för melodier och Richard Maltby Jr är en riktigt bra sångtextförfattare.
Showen är från tidigt 80-tal och det hörs på musiken som är popig med inslag av syntar. Genom att man använder sig av par från tre olika generationer så kan man också låta det reflekteras i musiken som är syntigast för de yngsta och mest Broadway-isk för de äldsta.

Favvisar:
We Start Today, The Plaza Song, I Want It All, Fatherhood Blues, Patterns

Kuriosa:
Maltby & Shire har inte haft nån tur med sina Broadwaymusikaler, de har alla floppat.
Men två kabaréer som bara innehöll deras sånger har däremot blivit stora framgångar: Starting Here, Starting Now (1976) och Closer Than Ever (1989 och 2012).
Castskivan till Starting Here fick en Grammy som bästa castinspelning 1977.
Closer Than fick en Outer Critics Award för bästa partitur 1990

Maltby har haft en mer framgångsrik karriär när han inte har jobbat med sin musikaliska partner.
Han skapade revyerna Ain’t Misbehavin’ (1978) och Fosse (1999). De enda två revyerna som vunnit en Tony som årets bästa musikal.
Han är också en av författarna bakom Miss Saigon (1989).
Han skapade och regisserade även Broadwayfloppen Ring Of Fire (se Dag 68).

Föreställningen nominerades till 7 Tony Awards men vann inga.

Den vann två Drama Desk Awards: Bästa manliga och kvinnliga biroll i en musikal.

Den vann en Theatre World Award också för bästa manliga biroll. Men det var en annan birollsinnehavare än den som vann Drama Desk Awarden som fick det här priset.

Pressklipp:
At a time when nearly every Broadway musical, good and bad, aims for the big kill with gargantuan pyrotechnics, here is a modestly scaled entertainment that woos us with such basic commodities as warm feelings, an exuberant cast and a lovely score. Perfect Baby is not, but it often makes up in buoyancy and charm what it lacks in forceful forward drive.

Sybille Pearson has chosen her characters as if she were a pollster in search of a statistical cross-section of modern (and uniformly model) parents. Worse, this writer… values hit-and-miss one-liners over substance.

Miss Pearson is also fond of such plot contrivances as mixed-up lab reports, and, in Act II, the story runs out altogether. The last trimester for the mothers in Baby is as much of a waiting game as it can be in real life.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
I Want It All från The Tony Awards 1984
Two People In Love
The Story Goes On
Baby, Baby, Baby
What Could Be Better

%d bloggare gillar detta: