Dag 208: Ain’t Broadway Grand

Ain’t Broadway Grand (1993), 25 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Lee Adams, Thomas Meehan

Året är 1948 och Mike Todd har bestämt sig att satsa allt på en sofistikerad musikalisk satir om presidenten, Of The People ska den heta.
Han hoppas att med den kunna få respekt i de finare kulturella kretsarna och på så sätt få  lite ”klass”.
Of The People floppar dock när den try-outar i Boston.
Mikes fru, Joan Blondell, lämnar honom då och återvänder till Hollywood för att fortsätta sin karriär där.
När hon har åkt får Mike en snilleblixt: tillsammans med strippan och superstjärnan Gypsy Rose Lee och komikern Bobby Clark ska han förvandla showen till en burlesqueliknande show.
Joan kommer till Broadwaypremiären. Hon berättar då för honom att vad henne anbelangar så har han redan klass och behöver inte få det bekräftat av andra.
Of The People blir en megasuccé.

Musikalen utspelar sig 1948 och det hörs verkligen på musiken, för det bokstavligen skriker fyrtiotal om varenda låt. Oavsett om det är komiska burlequenummer, torch songs, crooner songs eller Broadwayaktiga nummer.
Att den här showen är skriven på nittiotalet finns det egentligen inget som skvallrar om.
Och det är ju både bra och dåligt.
Bra, därför att jag gillar stilen men dåligt för det gör musiken en aning anonym. Det är trots allt kopior eller pastischer snarare än äkta vara vi bjuds på. Man märker att kompositören anstränger sig att låta ”rätt” och det blir på bekostnad av originalitet och att hitta starka egna melodier. Allt påminner om nån låt man redan hört.
Det gör inte att det här är dåligt. Absolut inte. Här finns ett par riktiga toppnummer som titellåten och en fackelsång som Debbie Shapiro Gravitte sjunger. Men musikalen sticker inte ut tillräckligt för att göra den hågkomstbar. Tror jag skulle ha svårt att känna igen sånger från showen om jag hörde dem på radion eller så.

Favvisar:
Ain’t Broadway Grand, Tall Dames & Low Comedy, Maybe Maybe Not, Class

Kuriosa:
Mike Todd (föddes som Avrom Hirsch Goldbogen) var en teater och filmproducent, mest känd kanske för filmen Jorden runt på 80 dagar (1956). Den vann en Oscar 1957 som årets bästa film.
Han var också med och utvecklade ett väldigt använt widescreen filmformat som fick hans namn: Todd-AO.
Han var en notorisk kvinnokarl som bl a hade en omskriven affär med den sofistikerade strippan Gypsy Rose Lee, var gift med Hollywoodstjärnan Joan Blondell och efter att de skilde sig blev han småningom Elisabeth Taylors tredje man, den enda man hon inte skilde sig ifrån. Det berodde på att han omkom i en flygolycka 1958.

Pressklipp:
Rubrik: Ain’t Broadway Grand? – No, it ain’t!
… an idiotic musical comedy that hasn’t a single original or interesting idea. Such an enterprise invariably makes every artist associated with it look third-rate.
…
Adams describes Broadway in the title lyric as “the gay white way” and has an actress sing, “I feel like a poet with no strings,” which must be something like being a fish without a bicycle.
…
Ain’t Broadway Grand has been knocking around for years in various forms. In all that time, it’s merely gone from burlesque to grotesque.

Originality, which Todd had in abundance, is a key ingredient missing in ”Ain’t Broadway Grand.” The musical, which opened last night at the Lunt-Fontanne Theater, is smaller than Todd’s life. A more appropriate title would have been ”Ain’t Broadway Bland.”
– Mel Gussow, The New York Times

But despite its tunefulness, despite the attractive chorus line, despite a few genuinely funny moments, this trip down nostalgia lane doesn’t play like a hit from

the Golden Era of Broadway brass. It’s more like a show that folded at New Haven’s legendary Shubert Theatre.
– Malcolm L. Johnson, The Courant

Ain’t Broadway Grand is a dazzling and nostalgic trip down Broadway of an earlier era.
The raucous and occasionally magical musical is about eclectic impresario Mike Todd.
…
Mitch Leigh … has written an outstanding score.
…
Lee Adams … has contributed surprisingly fresh and witty lyrics for a musical that has one foot squarely in the past. In fact, ”Ain’t Broadway Grand” is being advertised as a ”brand-new 1948 musical.”
If you love New York and flashy Broadway revues of yesteryear, ”Ain’t Broadway Grand” is grand and plenty of fun.
-Ward Morehouse III, The Christian Science Monitor

The show has great dancing and some stunning production numbers. It has colorful sets and several good comic songs.

What it doesn’t have is an interesting story, rich characters and consistently strong tunes defining its characters and dramatic situations. Those are vital ingredients for a musical then – and now – and the weaknesses are glaring enough to make Ain’t Broadway Grand, on balance, a not very grand Broadway show.
…
A catchy but derivative song in the style of There’s No Business Like Show Business, the song called Ain’t Broadway Grand is sung in the second scene and reprised no fewer than four times. After the cast sings it at the finale, the words are flashed on a screen and Burstyn steps out of character to invite the audience to sing along.

Let’s hope this deliberately old-style musical doesn’t start something new by becoming the first karaoke musical.
-Douglas J. Keating, The Inquirer

Videosar:
En snutt ur showen.
Trailer till Jorden runt på 80 dagar.

Dag 187: Louisiana Purchase

Louisiana Purchase (1940),  444 föreställningar
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Morrie Ryskind baserad på en berättelse av Buddy De Sylva

I hate the notes you write to me
The verses you recite to me
Your conversation flowing like glue
I hate the way you watch me through your lorgnette
I hate your children that have not been born yet
I hate the dates you fix for me
The cocktails that you mix for me
Those etchings you may want me to view
I hate the way you lie, honest I do
Outside of that, I love you

En ärlig men småklantig 60-årig senator åker till New Orleans för att avslöja korruptionen inom företaget Louisiana Purchase. Dessa har under ett flertal år lyckats komma undan med att varje månad sälja samma sändning av statsägt virke till stadens universitet för $100 000.
Denna försäljning har genomförts månad efter månad.
De har lyckats komma undan med bedrägeriet genom att inte bara äga företaget som säljer virket utan genom att de också sitter med i universitetsstyrelsen som både beställer och godkänner köpet varje månad.
Men nu hotas alltså det hela att avslöjas.
Företagets jurist har kommit på att bästa sättet att lösa problemet är att försöka se till att senatorn hamnar i en komprometterande situation med en dam. Sexskandaler har ju en tendens att och ta bort fokus från andra nyheter eller avslöjanden.
För att vara på säkra sidan så anlitar de inte en utan två olika kvinnor för att utföra uppgiften…

Den här showen var på sin tid en av de största Broadwaysuccéerna sen tidigt 30-tal.
Trots det och trots att temat med korruption fortfarande är aktuellt så har den inte fått nån revival.
Men 1996 så sattes den upp i en konsertversion på Carnegie Hall, rekonstruerad och med originalorkestreringar, och det är den versionen som spelats in.
Så, är det bra eller? Svaret på den frågan är JA!!!!!
Här hittar man kanske inte Irving Berlins största hits eller kändaste melodier men för mig så innehåller den här några av de bästa bitar han skrivit. Här finns ett sånt överflöde av bra sånger och smarta texter att det faktiskt är förvånande att dessa inte blivit standards.
Musiken består av sköna swinglåtar, lite latinska rytmer, några grymma ballader och till och med lite tidig rap.
Den här inspelningen hör till kategorin som gör mig alldeles lycklig.
Den är såååå grymt bra och som bonus så hittar jag några av mina favorit solister i huvudrollerna, framförallt Debbie Gravitte. Älskar hennes röst!

Favvisar:
Louisiana Purchase, Outside of that I love you, Dance with me, Wild about you, You can’t brush me off

Videosar:
Louisiana Purchase (filmversionen fr 1941): Lawyer’s Letter / It’s New to Us
You’re lonely and I’m lonely
Louisiana Purchase

Dag 121: Billion Dollar Baby

Billion Dollar Baby (1945), 220 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av York Theatres konsertversion från 1998
Musik: Morton Gould
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

En redigt komplicerad farsintrig som utspelar sig 1929 bland gold diggers, gangstrar, biljonärer, lönnkrogar, smuggelsprit, flappers, maratondanser, showflickor, förförande torchsångerskor, filmstjärnor, dominerande mammor, skönhetstävlingar, charleston, förväxlade identiteter, döda som visar sig leva och levande som visar sig vara döda (eller mördande tråkiga i alla fall), två stora balettnummer och som final så kommer den stora börskraschen.
Puh, blev utmattad bara av att läsa cd-konvolutet. Det verkar som om det var fart och fläkt och non stop aktion på scen. Och på pappret så verkar allt väldigt roligt.

Musiken är en glad överraskning. Trots att showen gick över 200 gånger när den spelades 1945/46 så kom det aldrig nån castskiva, så denna version av New Yorks York Theatres konsertversion är första gången som verket getts ut på skiva.
Och det är förvånande för det är riktigt, riktigt kul musik.
Den utspelar sig på 20-talet så det är mycket charlestontakter, gladjazz och riktigt torchiga torch songs. Allt är kärleksfulla patsicher på den tidens musik.
Eftersom York Theatre är en typisk off-Broadway teater så är det en väääldigt avskalad orkester som framför verket, bara 4 musiker men det låter otroligt bra om dem och de gör musiken rättvisa.
Radarparet Comden & Green har skrivit alla texterna så sångerna är smarta, roliga och med en hel del svärta och ironi.
Och med sångsolister som Debbie Gravitte, Kristin Chenoweth (5 år innan hon fick sitt stora rediga genombrott som Glinda i Wicked) och Marc Kudisch så blir det här en strålande presentation av en rolig, sprallig och, på cd i alla fall, ganska så underbar liten bortglömd musikal.

Favvisar:
Atlantic City Sequence: Billion Dollar Baby / Who’s Gonna Be The Winner?, Charleston (Ballet), There I’d Be, Havin’ a Time

Kuriosa:
Föreställningen fick relativt blandade recensioner, det enda alla var överens om var att koreografin av Jerome Robbins var makalöst bra. Han skapade inte mindre än fyra stora dansnummer i showen. En av dem Charleston, fanns med i Jerome Robbins’ Broadway (1989), en revy i vilken man återskapade många av hans bästa koreografier.

Jerome Robbins må ha varit en genialisk, makalös och nyskapande koreograf men han var tydligen en riktigt obehaglig och elak människa också.
Och perfektionist.
Den mobbing och de i det närmaste sadistiska metoder han utsatte sina dansare för, för att förverkliga sina visioner, är ökänd och gjorde honom till en av de mest hatade (och paradoxalt nog, mest beundrade och respekterade) personerna inom sin tids show biz.
Hur hatad var han?
Det finns en berättelse där man återger hur han under en repetition stod på scenen med ryggen mot salongen och skällde ut sina dansare. Medan han påtalade deras brister och hur illa de utförde hans rutiner så tog han hela tiden små steg bakåt. Sakta, sakta, sakta så närmade han sig scenkanten mer och mer. Ingen i ensemblen sa nått. Ingen varnade honom. Utan de lät honom hålla på att skälla och backa, skälla och backa. Till sist så tog han ett steg för mycket och föll handlöst rätt ner i orkesterdiket…
Den här berättelsen har figurerat som en Broadway legend i åratal men det är först nu som man, efter mycket efterforskning, har kunnat härleda denna händelse till repetitionsarbetet av just Billion Dollar Baby.

Videosar:
Charleston (med några andra låtar insprängda och med grymt duktiga ungdomar) Obs ej original koreografi
Ännu en skolversion av låten/dansen, den här är klart inspirerad av Robbins originalkorteografi.
Ännu en charlstonvariant med helt egen koreografi
Snuttar ur Jerome Robbins’ Broadway från Tony Awards