Nr 379: Redhead

Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of Midnight, Bloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
– Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 279: Nick & Nora

Nick & Nora (1991), 9 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.
Libretto: Arthur Laurents, inspirerad av Dashiell Hammets Thin Man berättelser om Nick och Nora Charles, ett välbärgat societetspar som löser mord och mixar matinis i 30-talets New York.

Nick och Nora befinner sig i Hollywood. Där ska de försöka ta reda på vem som mördade bokhållaren som hade hand om ekonomin till en storfilm som en av  Noras gamla skolkamrater är stjärna i.
Samtidigt så har det blivit en liten fnurra på tråden i deras äktenskap och de ska försöka lösa det problemet samtidigt.
Intrigen är för komplicerad och har för många vändningar, återblickar och alternativa lösningar för att återberätta här men låt mig bara säga att här finns ett gäng elaka undrevärlden typer, en Carmen Miranda-aktig sångerska, en polislöjtnant med en fotfetischism, en japansk trädgårdsmästare, heta latinska go-go-dansare, en filmstjärna på dekis och en producent och hans  puritanska Boston-katolska fru.
Och i den stora upplösningen så kommer det att ske fler mord, vi kommer få uppleva professionell desperation och så hittar paret Charles’ terrier en klocka med ett monogram på.

Den här showen har jag försökt att ta mig igenom i många, många år men aldrig lyckats. Men nu så fanns det ju ingen återvändo så det var bara att slänga på den på cd-pelaren, trycka på play och luta sig tillbaka och börja lyssna…
Det jag fann var en musikal med en del bra låtar och rätt så mycket som lämnade mig helt kall. Tycker många sånger har en bra inledning men som inte leder nånstans, de liksom bara pågår och så plötsligt så är de slut.
Här finns som sagt några undantag men på det stora hela så är det här förvånandsvärt ointressant och då har vi ändå som musikaliska upphovsmakare Strouse och Maltby och de brukar ju kunna leverera, och de gör det ibland här med men på tok för sällan. Och vilken samling fantastiska skådespelare de har med: som Nick hittar vi Barry Bostwick (fick en Tony som original Danny i Grease), som Nora Joanna Gleason (som fick en Tony för sin insats som bagarens fru i Into The Woods) lägg till det en trio av Broadways bästa kvinnliga musikalkomedianter: Christine Baranski, Faith Prince och Debra Monk. Om inte den här samlingen kan göra guld av ett medelmåttigt material så kan ingen.
Inget jag direkt kan rekommendera.

Favvisar:
Men, May the Best Man Win, Is There Anything Better Than Dancing?

Kuriosa:
Den här showen verkade ha det förspänt med en fantastisk samling skådespelare och musik av Charles Strouse och baserad på Dashiell Hammets populära deckarpar.
Så vad gick fel.
Det finns många olika teorier men en sak alla verkar överens om är att producenterna gjorde ett fatalt misstag när de inte lät showen provspela i andra städer innan den kom till New York. De valde att ha sina provföreställningar och sina publikrep på Broadway. Inte så smart med tanke på att det brukar finnas en massa saker som är fel och behöver fixas när man ska få ihop en ny originalmusikal.
Och massor gick åt skogen. Bland annat så sparkade man librettisten och regissören Arthur Laurents valde att själv skriva ett nytt manus.
Sånger ströks, nya skrevs, intrigen ändrades etc etc och allt detta inför öppen ridå.
Och ryktet spred sig över stan att det här, det var riktigt uselt.
71 provföreställningar hade de innan det var dags för premiär, så det var många som hann sprida sin galla. Faktum är att ryktet om denna show var så illa att man kunde höra många i premiärpubliken säga: ”Well, it’s not nearly as bad as they said it would be.”
Recensionerna var dock förödande och showen las ned efter bara en dryg vecka…

Pressklipp:
Like the less-than-gifted celebrity who is famous for being famous, this musical will no doubt always be remembered, and not without fondness, for its troubled preview period, its much-postponed opening, its hassles with snooping journalists and its conflict with the city’s Consumer Affairs Commissioner. Indeed, the story of ”Nick and Nora” in previews, should it ever be fully known, might in itself make for a riotous, 1930’s-style screwball-comedy musical. But the plodding show that has emerged from all this tumult is, a few bright spots notwithstanding, an almost instantly forgettable mediocrity.
…

In the meantime, there is no escaping the unfortunate fact that the liveliest thing in Nick & Nora is a corpse.
– Frank Rich, THe New York Times

There may be a precedent for this somewhere, but I’m darned if I know what it is: At least 20 minutes before they tuck the very last loose end into place in Nick & Nora, the show stops being a musical altogether.
Let me be clear about this. It’s not that the music recedes in volume, or loses its lilt, or otherwise fails to insist on its rightful place in the evening’s proceedings. It’s that there isn’t any. None. Zero.
…
If you didn’t know that playwright Arthur Laurents, who wrote this whodunit-with-music from characters created by Dashiell Hammett, was also director Arthur Laurents, the man in charge of the evening’s overall shape, these last moments are a dead giveaway. It’s probably churlish to complain about a contemporary musical’s having too much plot, since some of them barely manage to get from A to B, but truth will out: In Nick & Nora, director Laurents has fallen in love with playwright Laurents’ creation.

You know what happens next. The lovesick swain hasn’t eyes for anyone or anything else, which in this instance means the music of Charles Strouse, the lyrics of Richard Maltby Jr., and ultimately the patience of the audience.
…
There are good things in Nick & Nora, and at intermission the show still seems to have a chance. By the end, however, one staggers into the night under the weight of all that plot and asks a simple question: Deep down, did Arthur Laurents really want to make a musical at all?
– Clifford A. Ridley, Inquirer

Videosar:
As Long As You’re Happy
Swell 
Everybody Wants To Do A Musical
Nick & Nora commercial

Dag 220: City Of Angels

City Of Angels (1989), 878 föreställningar
Baserar mitt omdöme på The Original London (1993) Cast Recording.
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Larry Gelbert

Regissören till författaren Stine: Sweetheart, I’m you’re biggest fan, I’ve read a synopsis of every book you’ve ever written!

Föreställningen är en parodi på både ”film noir” genren och på hur manusförfattare behandlas i filmbranschen.
Den utspelar sig i Hollywood, sent 40-tal.
Den består av två parallella berättelser. Den ena handlar om författaren Stine som håller på med att förvandla sin senaste bestseller till ett filmmanus, samtidigt som hans äktenskap faller isär.
Den andra historien är hans romanhjälte Stones äventyr. Stone är en sliten, cynisk  privatdeckare à la Philip Marlowe, som anlitas av societetskvinnan Alaura för att hitta hennes försvunna styvdotter Mallorey.
Intrigen i Stone-berättelsen blir hela tiden mer och mer komplicerad och förutsättningarna förändras stup i kvarten, anledningen till detta är att Stine hela tiden tvingas göra strykningar och bearbetningar av sitt manus. Och vi som publik får se dessa förändringar spelas upp på scenen.
Till sist så tvingas Stine att kompromissa, försköna och stryka så mycket av sin original roman att Stone i ”filmen” blir förbannad och börjar protestera. Han lämnar sin filmvärld och konfronterar Stine. Filmvärlden och den ”verkliga” världen börjar interagera med varandra och Stine och Stone kommer så småningom att börja samarbeta för att både lösa Stines olika problem och Stones deckarfall.
Scenerna med Stine är i färg medan scenerna med Stone presenteras som om de vore scener från en svart/vit film.

Det här är en show som är svår att beskriva i ord. Men lita på mig när jag säger att det är en av de smartaste, roligaste och bästa musikaler jag nånsin sett.
Manuset är intelligent, grymt genomtänkt och sanslöst underhållande med repliker som är så cyniskt ”noir-iga” som man nånsin kan önska.
Musiken är briljant med starka drag från 40-talets noirfilmer. Den är jazzig, svängig, sexig, hård och samtidigt melodiös och innehåller allt från skön scatsång till bluesiga ballader.
Sångtexterna matchar både manuset och musiken och är fullständigt lysande med läckra rim och innehåller så mycket roliga och fräcka dubbeltydigheter att man häpnar.
Och tillsammans så bildar dem en av de bästa musikalerna som nånsin skrivits – enligt mig i alla fall.
Jag har älskat den amerikanska originalcd:n i över 20 år men det är först idag som jag har lyssnat på Londonversionen.
Det intressanta med denna version jämfört med den amerikanska är att trots att bägge skivor är lika långa så är urvalet av materialet lite annorlunda. Londonversionen har exempelvis med betydligt mer dialog och även ett par korta sångsnuttar som inte finns med på den andra, vilket gör att man kan hänga med okej i intrigen. Den amerikanska å sin sida är nog den bättre plattan.
Tempot på musiken känns lite släpigare i den engelska versionen och rent vokalt så är den också sämre. Inte dålig men sämre och ibland så känns insatserna lite ansträngda. En anledning till det kan vara att man riktigt hör hur hårt de engelska skådisarna jobbar på att låta amerikanska och det påverkar inlevelsen och gör också att det förekommer en del väldigt konstiga  vokala val. Och så är de kanske inte riktigt lika starka sångare som de på Broadwayplattan.
Fast med tanke på att materialet är så otroligt stark så kan man köpa lite skavanker och det påverkar inte njutbarheten av denna shows musik.
Så som slutsats: Denna musikal är ett mästerverk!!! Vill man höra den bästa musikaliska versionen så gå på USA plattan men vill man få en bättre känsla för själva storyn så ta den engelska. Men ge denna show en chans för det är den värd. Bland mina topp 5!

Favvisar:
Allt! Precis allt! Ääälskar denna show!!!!

Kuriosa:
Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, score (musik & sångtexter), manliga huvudroll. kvinnliga biroll och scenografi.

Den vann 8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, sångtexter, musik, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, orkestreringar och scenografi.

Musikalen fick också en Edgar (Edgar Allan Poe Award).
Priset delas ut av  Mystery Writers of America, så det är deckarförfattare som väljer pristagarna. Priset för årets bästa pjäs delas inte ut varje år för verket måste ju inte bara vara deckarinspirerad utan även vara bra och det är relativt ont om bra deckarpjäser.
Ännu ovanligare är det med bra deckarmusikaler vilket gör City Of Angels till den andra musikal som förärats priset. Den första musikal som vann det var The Mystery Of Edwin Drood (1985) – se dag 84 i bloggen.

Den engelska uppsättningen vann The Laurence Olivier Award som årets bästa nya musikal.

Den engelska uppsättningen fick absolut lysande recensioner, den hyllades till skyarna.
Men publiken kom inte. Den spelades för halvfulla salonger.
Detta fick recensenterna att göra nått väldigt ovanligt, de slog ihop sig och skrev en insändare till tidningarna där de återigen hyllade showen och uppmanade människor att inte missa detta mästerverk.
Ändå kom inte publiken och showen fick läggas ned med en förlust på £2 000 000.
Ingen har riktigt kunnat förklara vad det var som gjorde att publiken trots alla hyllningar inte kom.

Pressklipp:
That’s not to say City of Angels is perfect. The evening runs on too long, and the main character needs more definition–and a little more heart.
…
Like its hero, City of Angels takes a chance. From Coleman’s scintillating, thematically linked score to Gelbart’s ingenious, multilayered story, the show doesn’t play safe. And that’s more than you can say for most of the musicals in town.
– Michael Kuchwara, Los Angeles Times

There’s nothing novel about show-stopping songs and performances in Broadway musicals, but how long has it been since a musical was brought to a halt by riotous jokes?
…
This is an evening in which even a throwaway wisecrack spreads laughter like wildfire through the house, until finally the roars from the balcony merge with those from the orchestra and the pandemonium takes on a life of its own. Only the fear of missing the next gag quiets the audience down. To make matters sweeter, the jokes sometimes subside just long enough to permit a show-stopping song or performance or two to make their own ruckus at center stage.
…
As the jokes leaven the book’s rage until the bitter final number, so does Mr. Coleman’s score – a delirious celebration of jazz and pop styles sumptuously orchestrated by Billy Byers and blared out by a swinging pit band led by Gordon Lowry Harrell. …  The effect is like listening to Your Hit Parade of 1946, except that the composer’s own Broadway personality remakes the past in his own effervescent, melodic style.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony’s
Highlights From Goodspeed Opera House
Double Talk
The Tennis Song