Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?
…

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company…
– Markland Taylor, Variety

Dag 172: Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves)

Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves) (1993), demoinspelning
Musik & sångtexter: Bob Golden, Paul Scott Goodman, Jonathan Larson, Rusty Magee,  Jeremy Roberts

En dag har Gud bestämt sig för att förgöra den ”gamla världen” som han är så otroligt trött på. Men änglarna vill att han ska skapa världen på nytt.  Eftersom Han just den dagen de frågar är uttråkad så går Han med på det.
Det nya Paradiset skapas på en gammal parkeringsplats och där placerar Gud sin första varelse Adame, en modern alpha-hona med en förkärlek för popkonst.
Trots att hon lever i Paradiset så klagar hon på att hon inte kan ringa till några tjejkompisar, få tag på bra indisktkäk och framförallt på att hon inte kan få sex och hon kräver att att få sexuell tillfredsställelse och det NU DIREKT!
Då tar Gud ett av hennes revben och skapar Yves –  en naken hippie. Yves är helt nöjd med en loj och stilla tillvaro och föredrar att spela folkmusik framför att ha sex.
Då dyker ormen upp! Det är en trehövdad reklamman som lockar de nya människorna till Kunskapens Träd (som består av ett berg av tv-apparater, cd-skivor, VHS-kassetter och tv-spel). Ormen får dem att prova på allt som finns i trädet men Gud upptäcker detta och straffar Adame och Yves. De kastas dock inte ut från Paradiset utan Gud gör istället om det till en trädgård helt utan stimulanser. Där får de nu tillbringa evigheten tillsammans med ormen, för evigt understimulerade och uttråkade.

Det här var tänkt som piloten för en kabel-tvserie som skulle gå under namnet Sacred Cows i vilken man varje vecka skulle ta en biblisk eller mytologisk berättelse och återberätta den i en modern, hip och 90-talsaktig version.
Men det här var lite väl före sin tid. I början på 90-talet så var ingen intresserad av en serie som skulle driva med religion och andra av den tidens ”heliga kor”. Så det blev avslag. Inte ens hippa och fräcka kabelkanaler som MTV och Comedy Central var intresserade. Det skulle dröja några år till innan den här typen av tv-shower skulle bli populära.

Bakom denna musikal stor en kvintett av musikskapare som alla fortfarande var i början av sina karriärer. Den mest kända av dem är nog Jonathan Larson som vid den här tiden precis hade avslutat det första utkastet till en musikal han jobbade på som han kallat Rent… Han spelar förresten rollen som Gud på inspelningen.

Den här plattan består alltså av studiodemon som dessa 5 herrar gjorde för att spela upp för olika producenter. Så det är upphovsmännen själva som framför allt.

Det känns ganska så fantastiskt att denna demo har släppts, för det är inte ofta man får höra en musikal i en så här avskalad och rå version.
Så är den nått att ha?
Absolut. Detta är både kul och bra. Och känns fortfarande förvånansvärt fräsch och fräck.
Musiken är en blandning av hårdrock (för Gud), country (för Yves), pop/rap (för Adame), jazz (för ormen), eterisk pop (för Ärkeänglarna) och 50-talsaktiga reklamjinglar. Den spretar alltså åt alla möjliga håll och jag måste erkänna att jag blev lite splittrad och bara halvroad till en början men, som vanligt, musiken växer med varje genomlyssning.
Nu går den på repeat. Inte nått stort verk kanske men rolig, intressant och före sin tid.
Och så får man en liten försmak av vad dessa män skulle komma att skapa under de kommande åren. Om inte annat så är den värd att lyssna på bara för det.

Favvisar:
Prologue/A New Beginning, In Paradise , The Tree Montage, In Eden

Dag 97: The Case of the Dead Flamingo Dancer

The Case of the Dead Flamingo Dancer (1986), Demo-inspelning
Musik: Donald Oliver
Sångtexter & libretto: Dan Butler

Sommaren 1942.
En mörk och stormig natt.
Rita Ramose, den världsberömda flamencodanserskan har hittats mördad i vardagsrummet på Demanor Manor. Hon har dödads genom att nån har stampat in en flamenkosko i skallen på henne!
Sex misstänkta finns: Cecily och Courtley Demanor – ägare till huset och, ska det visa sig, gamla tävlingsdansare, Veronica Chandler en bitter halvalkoliserad skådespelerska, hennes man, husets trogna(?) butler och till sist guvernanten till Demanor barnen.
Då kommer Nick Lambert den berömda steppdansande dektektiven för att lösa fallet. Han kanske inte är den smartaste av detektiver men det hans skalle inte kan fatta det kan hans fötter lista ut, de kan dansa fram sig fram till svaren på de flesta brott.
Viktiga frågor:
Varför har Rita dansat flamenco varenda kväll de senaste 8 månaderna?
Varför har alla de misstänkta suttit och sett på hennes dans varenda kväll utan att klaga.
Varför försvann tävlingsdansarna för tio år sedan under mystiska omständigheter?
Detta och mycket annat får sitt svar under kvällen men jag kan hinta om att alla verkar ha ett förflutet med Rita och att allas förflutna verkar ha med dans att göra…

Den här showen spelades rätt så friskt i olika småproduktioner under slutet av 80-talet. 
Det här är dock den enda inspelningen som finns och den är en demo.
Men det är ingen dum liten demo för inte bara har den en orkester, den har dessutom många riktigt bra sångare som medverkar eller vad sägs om den här listan: Debbie Gravitte (I just loooove her), Dolores Grey, Donna Murphy och Rebecca Luker. Som demo så hör den här till de mer påkostade.

Musiken är i mångt och mycket pastischer på 40-tals musik, lite storband, lite swing, lite crooning etc.
Flera av låtarna är definitivt attraktiva och värda en större spridning än de fått hitintills.
Intrigen verkar visserligen en aning krystad men musiken är desto solidare och absolut värt att lyssna på.
Ännu en liten okänd pärla som kommer att snurra med jämna mellanrum hemma hos mig!

Favvisar:
Little Ol’ Innocent Me, Gussie’s Blues, Like This, Watchin’ the Guy I Love

Kuriosa:

Showen kallas för en ”tap-fable-murder-mystery musical”.

Demon finns inte att köpa kommersiellt, vad jag vet, men upphovsmännen är generösa och har lagt upp den på sin hemsida och man kan inte bara lyssna på de 10 sångerna där, man får till och med ladda hem dem om man vill. Det påpekas dock väldigt noga på sajten att de här inspelningarna inte längre är riktigt representativa för hur showen ser ut och låter idag.

Var kommer flamingon in kanske ni undrar?
Jo, om jag fattat det hela rätt så verkar det vara ett genomgående skämt att alla blandar ihop orden flamenco och flamingo… Ja, ni förstår nivån på en del av skämten…

Manusförfattaren Dan Butler är kanske mest känd för sin roll som Robert ”Bulldog” Briscoe i succéserien Frasier (1993-2004)

Dag 60: La Strada

La Strada (1969), 1 föreställning.
Ingen inspelning finns av Broadwayversionen, jag har lyssnat på den studioinspelade demoversionen från 1967.
Musik & sångtexter: Lionel Bart (+ Martin Charnin, texter och Elliot Lawrence, musik)
Libretto: Charles K. Peck, Jr. baserad på Federico Fellinis film med samma namn.

Den unga flickan  Gelsomina, säljs av sin fattiga mor till en halvdan kringresande atlet, Zampanò, för att bli hans assisten. Hon får agera clown i hans nummer, nått hon visar sig vara bra på och sakta så börjar hon bli showens stjärna. Hon blir förälskad i Zampanò trots att han regelbundet misshandlar henne.
När de ansluter sig till en cirkus så blir Gelsomina god vän med en av cirkusclownerna som erbjuder henne råd och sin vänskap. Denna vänskap gör Zampanò svartsjuk och i ett bråk så dödar han clownen. Gelsomina är otröstlig efteråt men följer trots detta Zampanò på hans färd tills han en dag bara lämnar henne. Det resulterar i att hon så småningom dör.

En riktigt klassisk flopp.
Musikalen hade musik av Lionel Bart, mannen som en gång skrev världssuccén Oliver!
Det började med en en demo eller ”concept”-inspelning som kom 1967 (det är den jag har). Barts namn var fortfarande relativt hett trots att det mesta han skrivit efter Oliver! floppat, så man beslutade sig för att sätta upp den på Broadway. Snabbt insåg man att både manus och sånger behövde fixas till under repetitionsperioden. Bart, som var Londonbaserad, valde att inte åka över till USA under repperioden, han hade svåra missbruksproblem och personliga demoner att slåss mot. Så medan de repade och hade sina try-outs så kom Martin Charnin (bl a sångtexterna till Annie) och Elliot Lawrence (orkestrerare för ett flertal olika musikaler och The Tony Awards 1967 – 2010) för att som ”show doctors” hjälpa till att fixa showen. Barts musik bearbetades och byttes gradvis ut i så stor grad att vid premiären så fanns bara tre av hans originalsånger kvar. Detta medför att det är svårt för mig att bedöma musikalen som gick på Broadway, så jag går bara på det jag har.

Vad jag har förstått så var det som visades på Broadway en kolsvart, sanslöst tragisk och hemsk föreställning som saknade poesin, skönheten och medkänslan som Fellini lyckades ge en i grunden brutal och obehaglig berättelse. Musikalen blev en av de mest deprimerande musikaler som nånsin gått på Broadway.

Barts musik känns bitvis väldigt tydligt Nino Rota (han var lite av Fellinis huskompositör) influerad förutom att den är fylld av typiska 60-tals grooves. Jag tycker om det jag hör. Mycket till och med.
Till min stora förvåning finns det en humor, charm och kärlek i många av låtarna.  Det finns en lättare svärta också men den är inte det minsta dominerande.
Det hela är väldigt sextiotal men på ett bra sätt. Många låtar kan jag höra en artist som Petulia Clark framföra och få en hit med.
Jag förstår inte riktigt varför Barts musik byttes ut för jag tycker det här är bättre än många av de Charnin/Lawrence sånger som fanns med på Broadway, ja av de som jag hört alltså. Deras låtar känns tyngre och svartare medan de här är mer up beat och optimistiska. Kanske att det var just det som var felet med dem. Kanske att de skar sig för mycket mot det svarta, tunga manuset? Jag vet inte men  demon är riktigt bra och det känns tragiskt att den är så bortglömd.

Favvisar:
To Be A Performer, Nothing, Something Special, Belonging

Kuriosa:
I programbladet på premiärkvällen så hade man lagt in ett maskinskrivet blad där det stod: ”At this performance, additionell music and lyrics by Martin Charnin and Elliot Lawrence.” Lite blygsamt med tanke på att dessa bägge herrar mer eller mindre hade  skrivit en helt ny musikal.

Det här var Bernadette Peters första huvudroll på Broadway. Hon var 21 år gammal.

Larry Kert, original Tony i West Side Story, spelade cirkusclownen Mario som mördas. Hans syster Anita Ellis är känd för att ha dubbat  Rita Hayworth sångröst i alla hennes filmer bl a Gilda.

Att starta med att ge ut en ”concept” inspelning av en musikal för att få uppmärksamhet och intressenter är samma metod som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice använde sig av för Jesus Christ Superstar och Evita, fast det gick ju lite bättre för dem.

En annan Fellinifilm som förvandlats till musikal är Le notti di Cabiria (1957) som blev Sweet Charity (1968) och den blev en stor succé.

Pressklipp:
”So if you go, go for the staging and the acting, forget the music and more or less ignore the book. You will enjoy miss Peters against a landscape by Mr. Lee (scenografen, mitt tillägg) that really does justify Fellini and the memory of a fine movie.”

- Clive Barnes, Times



”I don’t think anybody could lift a musical like La Strada more than a couple of inches.
…
But I’d rather see a good revivel of Carnival (1961).
”
– Johan Chapman, Daily News



”Alan Schneider (regissören, min anmärkning) obviously had little control over his actors, who roamed the stage spreading show-biz mannerisms like cream cheese on a bagel. The over-all result was bound to be sloppy and out of control. Indeed it was.
…
Peters is a neat performer despite her tendency to speak like a squeezed balloon.
…
Neither of the two composers seemed aware that the show was supposed to be Italian.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Larry Kert och Carol Lawrence framför tonight från West Side Story
Bernadette Peters i en reklamfilm för Playtex Cross-Your-Heart-BHn från 1969.
Snuttar ur Oliver!
There’s Gotta Be Something Better Than This ur Sweet Charity

Audiosar:
Kvalitén är inte den bästa men klart lyssningsbara ändå, om inte annat så för att höra en Broadway legend i början av sin karriär.
Seagull, Starfish, Pebble med Bernadette Peters
Belonging & Only More (Belonging är en av de få av Barts sånger som behölls)
Everything Needs Something