Tag Archives: Diahann Carroll

Nr 451: No Strings (1962)

14 Sep

image

No Strings (1962)
1962: Broadway, 580 föreställningar
1963: West End
2003: New York City Center Encores!

Music & Lyrics: Richard Rodgers
Book: Samuel A Taylor

A successful high-fashion model meets and falls in love with a writer in Paris.
While this Pulitzer prizewinner has been trying to recover from a prolonged case of writer’s block, he’s assumed the dubious role of charming intellectual-in-residence at some of the Continent’s more luxurious watering holes.
As the model’s work takes them on a whirlwind tour of the most exclusive European playgrounds, their romance develops into the first deeply-felt, honest relationship either has ever known.
The model, however, ruefully comes to realize that the life-style demanded by her career is stifling the writer, and if he’s ever to fulfill the promise of his earlier work, he must take responsibility for himself, go home, and write.
Reluctantly, but with no strings, they part, each having discovered anew their capacity to love.

Det här var Richard Rodgers första musikal efter att Oscar Hammerstein 2nd dött. Han var mycket nervös inför premiären inte bara för att han stod som upphovsman till både musik och sångtexter utan också för att han fått för sig att han kanske hade tappat sin förmåga att skriva starka melodier.
En del kritiker ansåg att musiken inte hörde till det bästa han skrivit och att flera av sångtexterna bara var sådär. Men jag tror de var färgade av hans arbete med just Hammerstein och redan hade bestämt sig för att det här bara skulle vara sisådär.
Men för en sån som jag,
 som hittade den här plattan i en second hand butik och inte ens tänkte på vem som hade skrivit musiken blev det å andra sidan en underbar överraskning. För se jag, jag älskade musiken från första stund. Hur kan man inte fastna för sånger som inledningsnumret The Sweetest Sounds, Loads of Love, Be My Host eller How Sad.
Visst är inte alla texter top notch men de duger fint i sammanhanget och vissa är faktiskt riktigt bra. Och Rodgers visar upp en humor och fräckhet i dem som åtminstone jag inte hade förväntat mig att han hade.
Musiken är en återgång för Rodgers till hans mer jazziga sida. Den stil han hade tillsammans med Lorentz Hart innan den mer lyriska Rodgers började blomma tillsammans med Hammerstein. Och jag gillar den jazzigare Rodgers. Mycket!
Manuset sägs vara nått helt otroligt dåligt men musiken är fantastisk, så räkna inte med att showen kommer sättas upp i framtiden.
Men plocka ner plattan från Spotify och njut!

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), kvinnliga huvudroll och koreografi.

Showens titel är en slags ordvits som dels syftar på att förhållandet som huvudpersonerna inleder är helt kravfritt och utan förpliktelser (no strings attached) och på det faktum att inga stråkinstrument förekommer i orkestern.

Orkestern satt inte i orkesterdiket på teatern utan var placerad på scenen. Vid flera tillfällen så kunde även musiker gå runt på scenen och liksom flätas ihop med rollfigurerna och handlingen. De kunde dyka upp på olika platser och i olika konstellationer allt efter behov och/eller den stämning de skulle skapa.
Detta var nått helt nytt på Broadway och ska ha skapat en helt magisk känsla.

Det här är den enda Broadway show där Richard Rodgers är ensam upphovsman till  både musik och sångtexter.

Medborgarrättsrörelsen hade börjat få ordentlig fart i USA när denna musikal hade sin premiär och man kan tycka att det var vågat att skildra ett förhållande mellan en färgad kvinna och en vit man på Broadway. Men ingenstans i manuset så tar man upp detta faktum, eller de eventuella problem som ett sånt förhållande kunde leda till på den tiden. Faktum är att det finns inget som säger att hon skulle vara just en afro-amerikansk kvinna. Alla roller skulle kunna spelas av folk från vilken etnicitet som helst utan att det skulle påverka handlingen det minsta.
Det var dock för tiden väldigt progressivt att rollsätta den kvinnliga huvudrollen med en färgad kvinna. Det var tydligen Rodgers som kom på idén med att ge rollen till Diahann Carroll efter att ha sett henne på The Tonight Show.

”He felt that the casting spoke for itself and any specific references to race in the play were unnecessary. Rodgers said: ‘Rather than shrinking from the issue of race, such an approach would demonstrate our respect for the audience’s ability to accept our theme free from rhetoric or sermons.’, skriver Geoffrey Block i sin biografi över Rodgers.

På 60-talet var det vanligt att olika orkestrar gjorde coverplattor på Broadwayshowers musik och på nätet hittade jag en sån version som hette No Strings (with strings!) med Ralph Burns & His Orchestra.

Press:
Om original uppsättningen 1962:
Rodgers just can’t think of any wrong notes, so his melodies are beguiling – and the lyrics ha has written for them are pleasant and graceful. Joe Layton has directed No Strings as if his life depended upon it, and has staged some odd and twitchy dances for the mannequins and their boy friends. I do wish somebody had thought of some jokes.
– John Chapman, Daily News

The nicest thing to be said about No Strings is Diahann Carroll. … Otherwise, the new musical is a show in which the actors never have to go anywhere. Everything comes to them. Everything exept an idea.
– Walter Kerr, Herald Tribune

By this time, the good people who are responsible for No Strings must be starting to suspect that a book, not a dog, is man’s best friend. No Strings  has a book – by the distinguished playwright, Samuel Taylor. It is not, however, a good book. The persistence of its inadequacy undermines what otherwise might have been an impressively original and occasionally striking musical play.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

 

Om Encores! konsertversion 2003:
No Strings” is one of those productions that make you want to rush out and buy a cast recording. It also makes you wonder, for a second anyway, why ”No Strings” isn’t revived with regularity. Then you sober up between songs, when Samuel Taylor’s book reminds you that few things date more quickly than yesterday’s standards of sophistication.
This is the kind of show in which its drop-dead beautiful heroine is mentored by a French connoisseur of women who demands no sexual favors in return. And in which the heroine says sincerely, ”I still have so much to learn about wine and art.”

The revelation of ”No Strings” is that one of songwriting’s greatest collaborators had it in him to fly high on his own.
– Ben Brantley, The New York Times

Entertaining as this lively go at No Strings is, it’s got one drawback as wide as Paris’s Place de Mars, near which a lot of the action takes place. This terminal flaw, which will keep the snazzy production from moving anywhere else anytime soon, is Samuel Taylor’s libretto. An urbane fellow whose biggest prior B’way credit was the lightweight but charming Sabrina Fair, Taylor here introduces writer’s-blocked David Jordan  to Barbara Woodruff , Paris’s top model. Although neither of them has much appeal for an audience — he’s a wastrel, while she’s spoiled by life and has a wealthy French mentor — they seem to see something in each other.
If anything can be said in Taylor’s favor other than his having provided Rodgers with opportunities for running up such a beguiling score, it’s that he distracts attention from his tepid lovers with a number of diverting secondary figures, many of whom could be termed Ameri-trash. 

 If the show as a whole has less than everything, it still has enough to keep the madding musical comedy crowd happy, with no strings attached.
– David Finkle, TheaterMania.com

Video:
The Sweetest Sounds
Salute to the 1962 Broadway season (en medley där sånger ur No Strings ingår)

Annonser

Dag 179: House Of Flowers

2 Jun

8a26f0cdd7a0b96bf7ce7110.L
House Of Flowers (1954), 165 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Truman Capote & Harold Arlen
Libretto: Truman Capote baserad på hans novell med samma namn från 1950

I’ve been a hit in every flop. Now I’d settle for being a flop in a hit.
– Pearl Bailey inför repstarten.

Maison des Fleurs är namnet på Madame Fleurs bordell.
En rik vit kapten har fått upp ögonen för etablissemangets vackraste ”blomma”, oskulden Ottilie.
Medan madammen förhandlar om priset för en oskuld med kaptenen så går hennes flickor till stan för att se på tuppfäktning. En av tuppägarna heter Royal och han och Ottilie blir ögonblickligen förälskade i varandra. De bestämmer sig för att gifta sig.
Ottilie berättar nyheten för Madam Fleur som inte blir glad för hon har precis förhandlat färdigt med kaptenen.
Royal presenteras för Madam som säger till Ottilie att det betyder otur för brudparet att se varandra kvällen innan de ska gifta sig. Så fort Ottilie har lämnat rummet så kommer kaptenen in och tillsammans med ett par hantlangare så placerar de Royal i en tunna som de slänger ute till havs, tanken är att han antingen ska drunkna eller dödas av hajar.
Dagen efter så står Ottilie där utan brudgum. De andra flickorna som misstänker att Madam har nått att göra med försvinnandet hotar att strejka om hon inte berättar vad som hänt.
Kaptenen som har dåligt samvete för vad han gjort går till Fleurs rival, Madame Tango, som lovar honom fri tillgång till alla hennes flickor om han kommer med information som kan sätta Fleur bakom galler.
När Tango och kaptenen anländer för att anklaga Fleur för mord, så dyker Royal upp. Det visar sig att han har lyckats undkomma alla farorna på havet genom att ta sin tillflykt till en sköldpaddas rygg.
Tagos försök att sätta dit Madam Fleur misslyckas och Royal och Ottilie lämnar bordellen tillsammans.

Att jag har kunnat missa denna pärla? Helt otroligt!
Ouvertyren inleds med snabba trummor som sätter en stämning som gjorde att jag förväntade mig en massa karibiska rytmer i denna show.
Men det fick jag inte.
Vad jag däremot fick var en fantastiskt skön jazzig femtiotals musikal av allra bästa märke med lite calypso insprängt här och var som bonus. Plus en låt med tidig 50-tals rock’n’roll.
Jag bara älskar det! Bästa musikalen jag lyssnat på på länge.
Lägg till det överlag starka sånginsatser med en fantastisk Pearl Bailey som bordellmamman och en perfekt, lagom oskuldsfull Diahann Carrol som oskulden.
Detta är mycket, mycket bra! Rekommenderas.

Favvisar:
Two Ladies In De Shade Of De Banana Tree, One Man Ain’t Quite Enough, I’m Gonna Leave Off Wearing My Shoes, I Never Has Seen Snow, Turtle Song

Kuriosa:
Det var en turbulent repetionsperiod för alla inblandade.
Så här beskriver Diahann Carroll det hela i sin biografi:
House of Flowers was based on a Capote short story about a young girl named Ottilie who grows up in a West Indian bordello, yet somehow manages to remain completely innocent and pure. To convert the story into a musical for Pearl Bailey, the emphasis had been shifted to the madam who raised Ottilie and her ongoing rivalry with the woman who runs the competing bordello across the street. In the adaptation process, a great deal of the original charm was lost. To try to recapture it, the show was being overhauled almost nightly. The book was in a constant state of revision; songs were added, dropped, and shifted about. Actors were fired and hired. The original choreographer, the great George Balanchine, was replaced by the almost unknown Herbert Ross. We rehearsed the changes during the day, then introduced them into the performance that night, doing our best to hold on to what was good about the old, while simultaneously trying to give birth to the new. It was difficult, and the result was pretty much of a mess.
 All that might have been easier if Peter Brook, our English director, had any confidence in us. But, unfortunately, it seemed to me that because he had relatively little experience with black actors and seemed to think we were all charming and cute, rather than full-fledged professionals, he became patronizing.

When we realized that he didn’t believe in us, our spirits were totally deflated. By opening night in New York, Brook had thrown up his hands in despair, and so had the rest of us.

 
Det här var den första sceniska produktionen där man använde sig av det nya karibiska instrumentet steelpan.
Den är ett slagverksinstrument av typen stämd idiofon. Instrumentet, som i Sverige ibland kallas för ”oljefat”, härstammar från Trinidad & Tobago. Musikern kallas för pannist.

Showen fick en Tony Award för bästa scenografi.

Att det var en kaotisk repperiod kan höras på castinspelningen där Pearl under slutakterna till  sången One Man Ain’t Quite Enough berättar att slutpoängen till låten inte var skriven än genom att slänga ur sig: Supposed to have an ad-lib filled in here for the record date but we’ve been so terribly busy over at the theatre we haven’t had time!

Pressklipp:
I’ve never been to the West Indies. But if they look the way Messel (Oliver Messel, scenografen som vann en Tony för denna show*) makes them look, sound the way Arlen makes them sound and if the people move the way Ross (Herbert Ross koreografen som ersatte George Balanchine under try outen*) makes them dance, I want to go there. Without Capote.
– John Chapman, Daily News                              *= mina tillägg

The book is short on humor and long on excitement and color. The jokes are rough and rowdy, but they fall between peaks of sensuous rhythm. For Arlen has composed a score that makes the pulses race. And, after all, wordage doesn’t really matter while the musical storm is raging…

House of Flowers, for all its faults, is a fascinating fiesta. It moves with the speed of a rocket. It gives off sparks like a Roman candle. It’s the town’s newest sensation. But take our word for it, leave your Aunt Minnie at home, or you’ll have a lot of axplaining to do.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Diahann Carroll  – A Sleeping Bee
Barbra Streisand – I Never Has Seen Snow

%d bloggare gillar detta: