Tag Archives: disco

Nr 439: Can’t Stop The Music

22 Jun

a17c9a1e41763250a977cb5eb5469753032f7631

Can’t Stop The Music (1980)
Filmmusikal
Manus: Bronte Woodard, Allan Carr
Musik: Jacques Morali m fl
Regi: Nancy Walker

Samantha: I didn’t invent it. I’m just in it.
Jack Morell:  ”I didn’t invent it. I’m just in it”. That’s a great new theme to a new song!

Detta är filmen som på ett familjevänligt (men inte så sanningsenligt) sätt berättar om skapandet av en av discoerans största grupper The Village People!
Jack Morell, en ung begåvad kompositör delar lägenhet med sin bästa kompis Samantha, en nypensionerad supermodell. Jack drömmer om att få spela in sin musik och bli en berömd hitmakare och ”Sam” bestämmer sig för att hjälpa honom. De upptäcker av en slump att deras granne, en kille som klär sig i indiankostymer, kan sjunga och med honom som utgångspunkt hittar de på olika sätt 5 killar till som kan sjunga och dansa och av dessa jobbar 4, återigen som av en slump,  inom olika machoyrken (soldat, byggarbetare, polis, cowboy), den 5:e är lämpligt nog en läderklädd motorcyklist..
”Sam” har en före detta kille som råkar vara chef för ett framgångsrikt skivbolag och hon försöker få honom intresserad av denna nya ”hippa” grupp som de döpt till Village People men han är inte övertygad om att de representerar ”80-tales nya musik” som hon påstår.
Men med hjälp av bl a Jacks mamma, en överkåt assistent till Sams f d modellagent och en avskedad skattejurist så lyckas de lansera sin nya grupp. På deras första gig, en välgörenhetsgala i San Fransisco, så gör de mega succé och de får ett skivkontrakt och filmen slutar lyckligt för alla inblandade.

Oj, vad kan man säga om denna filmmusikal?
Att den är ett barn av sin tid?
Förvirrad över sin sexualitet?
Missförstådd?
”Camp”?
Eller ett bortglömt mästerverk?
Tja kanske inte det senare. Eller kanske just det senare! Det här är så makalöst uselt på så många plan att den närmar sig genialitet. Bara det att låtsas att Village People är sex glada heteromän. Puhlease!
En sak är säker och det är att den är unik – höll jag på att säga, men lustigt nog så dök det upp ett gäng misslyckade, urusla och därför fantastiskt underhållande och roliga discomusikaler till ungefär samtidigt: Xanadu, The Apple (se Nr 342) och Roller Boogie. Alla är sevärda för oss som gillar riktigt dåliga filmer.

Hela filmen är  anpassad för att passa en glad vit familjepublik och närmare bestämt en glad heterosexuell medelklassfamiljepublik – typ allt det som disco och discokulturen inte representerade. Och det blir så ljuvligt fel.
Och förutom den urusla tajmingen vad gäller släppet av filmen så var nog hetrofieringen av materialet anledning till att denna film floppade. Och som den floppade!

Filmen producerades av Allan Carr, en man som just hade fått en jackpott med filmen Grease. Nu skulle han göra en film som skulle bli en ännu större succé, lovade han. För att uppnå detta ändamål så anlitade han:
Steve Guttenberg (”A Jewish John Travolta”*) i huvudrollen.
Som supermodellen Sam valdes Valerie Perrine vars talang i tidigare filminsatser beskrevs så här: ”She saved Superman and fondled Lenny‘s private parts”*.
Som hennes hat/kärleksobjekt anlitades Olympiern Bruce Jenner (”the Bob Redford of the eighties”*).
Manusförfattaren blev Bronte Woodard (”a teenaged Tennessee Williams”*), som även hade skrivit filmmanuset till Grease.
Som pricken över i valde han Nancy Walker som regissör. Nancy hade aldrig regisserat innan hon fick frågan. Hon var mest känd för sina insatser i Broadwayshower som On The Town och för att hon på sjuttiotalet spelade Rhodas mamma i tv-serien med samma namn.
$20 miljoner sattes budgeten till. När folk i branschen tyckte att Allan var galen som satsade så mycket på detta projekt svarade han: ”A lot of people in Hollywood, the ones who trade in mediocrity, think I’m crazy. Nancy never directed a movie. Bruce never acted in one. Valerie has no name at the box office… Well, I don’t give a damn what people think. At some point in your life you’ve got to realize you’re good and trust your instincts. You have to go with the things you believe in. I have a lot of perseverance with those things I believe in, whether they’re in vogue at the moment or not. I do what I think has real value.”
Tyvärr var det inte några andra som såg värdet i projektet han höll på med. Inte ens medlemmarna i gruppen filmen skulle handla om: ”When I first read the script, I threw it across the room. I thought it was a piece of crap. It read like one of those stupid old Judy Garland and Mickey Rooney pictures … We didn’t believe in the movie, but no one would listen to us! You can only go on for so long being a joke.” – David Hodo (”byggarbetaren”).
Manusförfattaren Bronte brydde sig inte om att Village Peoplemedlemmarna klagade på manuset: ”It’s the musical numbers that they do that they’re famous for. All they have to be is charming and kind of funny in the other scenes”.
För att marknadsföra filmen spenderade herr Carr drygt $10 miljoner på en världsomspännande reklamkampanj. ”Glamour, I want Hollywood glamour all over the world. This film lends itself to partying. It’s fun and upbeat and I want people to feel like having a good time afterwards.”*
Och de flesta hade nog kul efteråt för få hade det medan filmen visades…
Filmen spelade knappt in $2 miljoner i USA.
Filmen floppade i alla länder den visades i utom i Australien där den blev en stor succé och slog kassarekord. Go figure!
* citat Allan Carr

Kuriosa:
Från början hette filmen: Discoland: Where the Music Never Ends. Filmen försökte lansera sig som en slags Singing in the Rain för discodiggare.

Filmen vann 2 Golden Raspberry Awards 1981:  för 1980-års sämsta film och även det årets sämsta manus.
Detta var föresten den första Golden Raspberryutdelningen någonsin.

Olympiske guldmedaljvinnaren (10-kamp för herrar, sommar OS i Montréal 1976) Bruce Jenner, som spelar den avskedade skattejuristen som hjälper till att lansera den nya ”supergruppen”, gjorde 2015 en könskorrigering och blev Caitlyn Jenner.
Som Bruce var han gift med Kris Jenner 1991–2013, och var styvfar till modellen och TV-profilen Kim Kardashian samt hennes syskon Khloé, Robert och Kourtney Kardashian. Paret har också två egna döttrar, Kendall och Kylie.
Detta var hans första filmskådespelarinsats och med tanke på hur otroligt stel och obekväm han är så är det inte så konstigt att det skulle dröja ända till 2011 innan han fick sin andra – även det i en kalkon: Jack & Jill. Fast då är han ändå ett under av naturlighet och livlighet i talscenerna jämfört med hans totalt orytmiska och robotliknande dansinsatser.

När man spelade scenerna till den stora välgörenhetskonserten i San Fransisco så lät man åskådarna/statisterna betala $15 per biljett. Tyvärr, för teamet, så bestod publiken till största delen av homosexuella män och dragdrottningar – inte den publik de ville visa upp i denna film. Så de fick ett litet helvete när de skulle klippa de här sekvenserna för att få det att framstå som att publiken bestod  av glada, unga heterokids.

Filmen fick 8% (av 100) på Rotten Tomatoes Tomatometer.

Filmen kom under en era då filmer inte led av den nymoralism som vi har numera. Filmen var barntillåten (PG enligt amerikanska graderingssystemet) och ansågs som bra familjeunderhållning, detta trots att den innehöll både sexuella insinuationer, referenser och nakenhet. Japp, på den tiden kunde en film innehålla mycket korta glimtar av människokroppar utan kläder- idag skulle samma sekvenser direkt ge filmen en barnförbjuden stämpel (R enligt deras regler).  Här bjuds man både på Valerie Perrines tuttar (en microsekund) och en förvånansvärt lång åkning genom ett duschrum där vi får se ett antal nakna män stå och duscha och tvåla in sig…
Ack, så mycket oskyldigare nakenhet var på den tiden…
Fast för att njuta av det måste man också genomlida diverse fruktansvärda mode-, inrednings-, frisyr- och musik- ”no-no’s”. 70-talet må ha varit discons glada årtionde men den goda smakens och snygga modets era var det inte!

OIivia Newton-John skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen från början men valde att hoppa av. Hon spelade in Xanadu  (se dag 257) istället…

När Allan avtäckte en enorm reklamskylt för filmen på Sunset Boulevard i Los Angeles så sa han att detta var: ”The first major event of the eighties”.
Los Angeles bestämde i samma veva att 10:e april i fortsättningen skulle kallas för ”Can’t Stop The Music Day”.
Carr var så säker på filmens framgång att han hyrt reklamplatsen för en fem månaders period…

Detta var en av komikern Joan Rivers 5 favoritfilmer och hon motiverar sitt val så här:
I love musicals, and so one that features the Village People AND Bruce Jenner is my kind of movie. Bruce didn’t do much else, but where can you go from there? It’s like the guy who wrote the Bible, where are you going to go? Margaret Mitchell had the good taste to get hit by a car. She knew she could never top Gone with the Wind.

Press:
The Village People, along with ex-Olympic decathlon champion Bruce Jenner, have a long way to go in the acting stakes.

Some scenes could pulp and solve the paper shortage, they’re so wooden.
– Variety

It’s true … you really can’t stop the music, no matter how much you want to, and at times you’ll want to very, very much…
This Allan Carr-produced extravaganza is less a movie than some kind of bizarre artifact, a forced marriage between the worst sitcom plotting and the highest of camp production numbers.
New West

Watching it was akin to witnessing a disco interpretation of the dance of the seven vails in which Salome turned out to be a chorine who Couldn’t Resist the Chiffon.
Film Comment

One doesn’t watch Can’t Stop the Music. One is attacked by it.
New England Entertainment Digest

Producer Allan Carr’s guiding principle seems to be: shoot everything that moves, throw it on the cutting room floor, give the editor a vacuum cleaner and hope that it will all work out. It doesn’t.
– Time

Considering the low level of wit in this film, perhaps the Village People should consider renaming themselves the Village Idiots.
Los Angeles Magazine

This shamefully tacky musical extravaganza fails on every aesthetic level.
– Los Angeles Herald-Examiner

A wretchedly sub-standard score from Jacques Morali and production numbers of exceptional tackiness round things off.
– Time Out

It’s tough to believe any movie that opens with Steve Guttenberg dancing on rollerskates could actually get worse from there, but it does — and in such spectacular fashion!
– Philadelphia Weekly

Videosar:
Trailer
Biker’s audition i filmen
YMCA
Magic Night
Liberation
Milk Shake
You Can’t Stop The Music
I Love You To Death

cstm3a_758_426_81_s”Do the Milk Shake!”

Annonser

Nr 402: Córki dancingu / The Lure

25 Feb


Córki dancingu (The Lure), Musikalfilm
Polen (2015)

Regi: Agnieszka Smoczynska
Musik & sångtexter: Barbara Wrońska, Zuzanna Wrońska, Marcin Macuk
Manus: Robert Bollsto baserad på H C Andersens saga om Den lilla sjöjungfrun från 1837.

Teenage sisters Silver and Golden yearn for a new life on American soil, but obligingly surface in Warsaw when unwittingly summoned by the human song of Mietek, the handsome young bass player of a low-rent nightclub band. “Help us come ashore … we won’t eat you, dear,” they sing back at him, a little too menacingly for comfort.
Sprouting human legs once they hit dry land, the girls follow him back to his workplace, where the sleazebag proprietor hires them as strippers and backing singers to the band’s brassy interpretations of dance-floor standards. (Suffice it to say that Donna Summer’s “I Feel Love” has never sounded less velvety or more Velveeta.)
Word spreads with unsurprising speed of two nude mermaids (their tails return when wet) writhing in disco-fabulous style atop giant champagne coupes.
Local celebrity does little, however, to aid a heartsore Silver’s unrequited crush on Mietek, while Golden increasingly struggles to contain her blood-sucking urges — particularly with so many leeringly interested men to hand.
A broken hearted mermaid is not a force to be reckoned with especially not if that mermaid is your sister. The two make a harsh decision causing violence, and bloodshed.

Córki dancingu (meaning The Daughters of the Dance) is a distinctly Polish musical set against a nostalgic 80’s tinged backdrop. Filled with music, dancing and surprising twists.
A sort of horror-romance-coming of age-disco-adult fairytale musical with murders, sex, operations, drugs, mysticism, vodka, singing, dancing, telepathic communication and bad perms.
A total blast!

Det här är en film som man antingen gillar eller avskyr – skulle jag tro.
Men oberörd blir man inte. 
Här blandas gengrestilarna vilt och man kan hitta det mesta: från strippor, mord, disconummer, punknummer, en massa synthmusik, vackra ballader, snygga special effekter och fruktansvärda ”dansbandskostymer” till sagostämning, sorgligt slut och en grotesk men samtidigt barnsligt naiv kroppsamputering. Typ.
Den här filmen är svår att beskriva i ord och den är bitvis hysteriskt rolig och fantasifull men bitvis också både obegriplig och seg.
Men det är en musikal. Och den innehåller väldigt mycket bra musik, framförallt om man som jag är uppvuxen på disco, punk och det tidiga 80-talets synthvåg.
Jag gillade den. Gillade den mycket.
Om ni hittar den så ge den en chans.

Kuriosa:
Gick på Stockholms Filmfestival 2016.

Delar av det som sker på nattklubben är baserat på regissörens egna upplevelser, för hennes mor drev en nattklubb och det var där hon, enligt egen utsago, tog sin första vodka, rökte sin första cigarett, hade sin första sexuella besvikelse och första riktiga förälskelse.
Hon ser filmen som en allegori över flyktingar som på sin väg mot sina drömmars mål kommer till ett främmande land där de blir utnyttjade.

Det här är polens första filmmusikal.

Den valdes till Bästa Film på Fantasporto skräckfilmfestival 2016.
Fantasporto är en stor internationellt erkänd skräck/fantasyfilmfestival som har hållits i Porto i Portugal sen 1981.
Den vann juryns pris på Fantasia Film Festival – det är Nord Amerikas största Skräck/Fantasyfilmfestival och har hållits i Montreal, Kanada sen 1996.
Den vann Special Jury Prize på Sundance Film Festival 2016.
Den har vunnit ett flertal internationella filmpriser till.

Press:
“Look at this stuff — isn’t it neat?” sang the heroine of Disney’s “The Little Mermaid,” gesturing at her glittering earthly possessions while ruefully admitting their triviality. It’s a line “The Lure,” a very different kind of fairy-fishtail, might sing without any of the wistful irony: Polish tyro helmer Agnieszka Smoczynska’s deeply dippy story of vampire mermaid sisters wreaking havoc above water gleefully shows off its cluttered collection of whosits and whatsits galore. Yet as it morphs restlessly from siren-shrill horror to Europop musical to, gradually, a loose but sincere riff on Hans Christian Andersen, it seems the pic may contain a thingamabob (or 20) too many. Still, this kooky-monster escapade is never less than arresting, and sometimes even a riot: There’s nothing else like it in the sea, which should encourage offbeat international distribs to make it part of their world.
– Guy Lodge, Variety

…the unrestrained exuberance of The Lure often substitutes stylistic flourishes for a sometimes confounding lack of coherence, which is perhaps attributable to a youthful perspective on hazily remembered bygone days that vanished with the fall of Communism. Candy-colored nightclub lighting, soaring camera shots and graceful underwater sequences all boost the fantasy quotient, but don’t contribute greatly to an understanding of the characters, although the SFX are impressive throughout.

Nevertheless, the filmmakers’ enthusiasm for their characters and the vanished period setting is palpable, asserting a certain fatalistic charm of its own.
– Justin Lowe, The Hollywood Reporter

Watching ”The Lure” is a bit like having manic depression—the thrilling high points are just as relentless as the crushing low-tide ebbs.

But the makers of ”The Lure” drop the ball when their reliance on archetypal power dynamics dictates when characters must sober up and act according to their types. Smoczyńska and Bolesto deserve the benefit of the doubt since their story isn’t necessarily bad because it’s not non-stop fun. But in this case, quiet and serious simply does not suit a movie where bare-breasted teenagers sing and slay their way into viewers’ hearts. ”The Lure” deserves to be seen, though it’s sadly not as joyfully deranged as it could be.
**1/2
Simon Abrams, rogerebert.com

Videosar:
Trailer
Ballady i Romanse – Przyszłam do miasta

Dag 342: The Apple

25 Nov

The Apple
The Apple (1980), filmmusikal

Musik: Coby Recht
Sångtexter: Coby & Iris Recht med lite hjälp av George S. Clinton
Manus: Menahem Golan

Vad kan väl vara bättre än att tillbringa lite tid med en science-fiction disco/synth/rock-operafilm från 1980 som utspelar sig i en nära men ändå avlägsen, spännande framtid, närmare bestämt år 1994…

Två naiva och oskyldiga ungdomar från Canada, Alphie och Bibi, kommer till USA för att tävla i 1994 års upplaga av  the Worldvision Song Festival.
Deras folkmusikinspirerade discoballad Love, the Universal Melody blir den stora överraskningen och sensationen på festivalen och de är på väg att vinna tävlingen.
Mannen som styr och kontrollerar hela världens musikindustri och även festivalen, en viss Mr. Boogalow, ser inte på det unga paret med blida ögon, han vill nämligen att hans dekadenta popdansgrupp BIM ska vinna.
Han riggar självklart tävlingen så att de gör det, men han ser samtidigt en potential i det unga paret. Han försöker signera dem till sitt bolag. Alphie som misstror Boogalow vägrar att skriva på nått kontrakt men Bibi tar chansen och gör det.
Alphie bosätter sig bland ett gäng hippies i stadens park.
Bibi å sin sida blir stylad, fixad och lanseras som den nya stora popdivan. Så småningom märker hon dock att livet med glamour, droger och fester är ett tomt liv. Hon saknar sin Alphie och lämnar stjärnlivet för att bosätta sig hos honom i parken.
Men hon kommer snart att upptäcka att Mr Boogalow inte är en person som man bara lämnar…

Det här är egentligen fruktansvärt uruselt men jag gillar det.
Vid den första genomlyssningen satt jag mest med öppen mun och häpnade över alla de uppenbara musikaliska stölderna och den allmänna uselheten jag hörde men… För varje ny lyssning på verket så tycker jag bara bättre och bättre om det. Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande ganska så redigt uselt men samtidigt så är det så där helt underbart dåligt, om ni förstår hur jag menar.
Jag kommer på mig själv med att glatt sitta och sjunga med i de absurda texterna (har lagt ett exempel på dem längst ner på sidan) och till och med köra gamla discomoves till uptempolåtarna. Who would have guessed?

Filmen är även den värd ett besök. Den är so ”over the top” att man häpnar och det var troligtvis ett medvetet val de gjorde för att visa på framtidens dekadenta värld.
Musiken är dock bättre utan de rörliga bilderna och flera av låtarna är annorlunda i sin LP-version jämfört med hur de framförs i filmen.
Om ni hittar ett exemplar av LP:n (tror inte den nånsin givits ut på cd), så köp den för Guds skull, en sån här bortglömd kultklassiker får man bara inte missa!

Favvisar:
BIM, The Apple, Coming, Creation, Speed, Cry For Me

Kuriosa:
Från början var det här tänkt att bli en hebreisk scenmusikal, en slags modern ”Adam och Eva” berättelse med skivbolagschefen som ”ormen”. Men när filmogulen Menahem Golan hörde talas om det så såg han en möjlighet att tjäna pengar på den disco och musikalvåg som svepte över världen just då. Detta är perioden då Saturday Night Fever och Grease toppade alla film- och hitlistor.
Menahem Golan skrev ett nytt manus och satte  igång att spela in filmen i Tyskland. Något som hörs tydligt då det tyska ”Münchensoundet” är klart dominerande på ett flertal låtar (det soundet som låg bakom Donna Summers tidiga hits som Love To Love You Baby och discogruppen Silver Conventions alla hits). Tyvärr så var disco på väg ut när filmen kom så den floppade nått enormt.
Herr Golan satsade i stället på actionfilmer i fortsättningen och där hade han betydligt mer framgång.

Texterna är skrivan av ett par med väldigt begränsad kunskap om det engelska språket vilket lett till sanslösa, ibland rent surrealistiska sångtexter. Kan inte låta bli att ge er en av dem. Tänk er denna text till ett ”tungt”  discobeat och ”storslagna” dansrutiner eller titta och njut av videon nedan.

Magic apple
Mystery apple
Take a little ride
Let me be your guide
Through the apple paradise.
Juju apple
Voodoo apple
Take a little bite.
Spend a splendid night
In our garden of delights.
It’s a natural, natural, natural desire.
Meet an actual, actual, actual vampire.
Let the apple set your soul on fire, fire, fire, fire.
You’ll be hypnotized,
And you’ll be demonized,
But you’ll be paralyzed,
So you can victimize.
You’re 
fascinating, captivating, losing your mind 
When we cast the apple light on you.
Holy apple
Sacred apple
Take a little chance,
Get into a trance,
And join me in the apple dance.

Videosar:
Trailer
BIM
The Apple
Show Business
The National Bim Hour
How To Be A Master
Cry For Me

 

Dag 271: Saturday Night Fever

2 Sep

a782225b9da0aec734f92110.L
Saturday Night Fever (1998), Urpremiär i West End, sen Broadway 1999 där den spelades 501 föreställningar.
Baserar min bedömning på den nederländska castinspelningen från 2001
Musik: Bee Gees
Sångtexter: Bee Gees
Libretto: Nan Knighton, Arlene Philips, Paul Nicholas & Robert Stigwood, baserad på en artikel av Nik Cohn med rubriken Tribal Rites Of The New Saturday Night som publicerades i New York Magazine 1975 och Norman Wexlers manus till filmen Saturday Night Fever från 1977.

Showen handlar om Tony Manero, en ung man från Brooklyn vars helger tillbringas på discotek, där han är kungen av dansgolvet. Han bor fortfarande hemma hos sina föräldrar och av dem uppfattas han som det svarta fåret vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hans storebror är präst.
Men Tony bryr sig inte, han jobbar i en färgbutik på vardagarna och på helgerna hänger han med polarna på diskot, dansar, dricker, knullar runt och glömmer sin trista vardag.
Men när han får en ny danspartner, Stephanie Mangano, så börjar hans liv förändras. Han ser hur hans förhållande till henne djupnar och utvecklas till kärlek och han börjar fundera på sin framtid…

Anledningen till att jag valde den nederländska casten istället för det engelska originalet var att jag upptäckte att man i Holland översatt sångerna och framförde denna samling med gamla discohits på nederländska.
I den svenska versionen valde man att köra scenerna på svenska och framföra sångerna på engelska vilket kändes både fånigt, krystat och fel men man trodde väl att det skulle bli ännu fånigare att sjunga Night Fever på svenska. Men jag kan konstatera att just genom att man framför sångerna på nederländska så låter de som nya låtar och inte bara som dåliga covers på Bee Gees hits. Och eftersom texterna i original inte direkt är några avancerade nobelpriskandidater så har det gått att göra fungerande, i det närmaste, direktöversättningar.
Fast i botten så är det fortfarande bara Bee Gees covers, och rätt så lama sådana dessutom, och det blir aldrig samma groove eller tryck i musiken som det var i originalen.
Måste dock medge att det hela fungerade betydligt bättre på scen – där man faktiskt lyckades skapa en hygglig ”feber” hos publiken – än det gör som cd.
Plattan fungerar bra som en souvenir från föreställningen och/eller som bakgrundsmusik när man städar eller gör nått liknande men nån partyplatta eller nått man sätter på för att bli på gott humör är det inte.

Favvisar:
Hoe ver wil jij gaan? (How Deep Is Your Love), Disco inferno, Radeloos (Tragedy), You should be dancing

Kuriosa:
För att göra denna show mer familjevänlig så valde man att tona ned inslagen av drogmissbruk, våld och de rasistiska implikationerna som fanns med i filmen.

Pressklipp för London originalet:
Saturday Night Fever is a show that you will only enjoy if you like the music. Like I said, the story is not strong and is generally unimportant, it is the music that holds this show together. People under 30 may well enjoy it and find it a good laugh, but it is the over 30’s I’m sure, who will enjoy it the most as they will get a lot of nostalgic fun from it. I expect this musical will have a long sell out run at the Palladium and may even start a 70’s fashion trend, so I can get those flared trousers out again!
Saturday Night Fever is a musical you will either love or hate!
– Darren Dalglish, londontheatrearchive.co.uk

Broadway versionen:
Slicked up and dumbed down, Saturday Night Fever has lost its strut, its Brooklyn snap, its working-class sexual thrust. The surprising news is that on its own peculiar terms, it still works. For one thing, there’s the music. Yes, the Bee Gees music, which, instead of merely setting the mood, now flies directly out of the cast’s gratifyingly non-falsetto-prone larynxes.

Masterpiece? Of course not. But every generation is entitled to its own Grease, and Saturday Night Fever fills the bill. You and your 12-year-old will be dancing in the aisles at the end, and that’s not hyperbole: At the curtain call, the cast orders you to.
– Mark Harris, Entertainment Weekly

Om den holländska versionen:
De musical Saturday Night Fever staat bol van de vette moves, strakke pasjes en gladde figuren, maar heeft verder weinig inhoud. Wat het verhaal betreft tenminste. De dansen zijn stuk voor stuk supervet.
– Femke van Weperen, CultuurBewust.nl

Om den svenska versionen:
Men hur gör man då familjevänlig underhållning av våldtäktsförsök, gangbangs och självförnedring? Det går givetvis inte och i musikalversionen har man putsat ner de vassa tragikhörnen och i stället broderat ut en kärlekshistoria.
Kvar blir en bearbetad story som inte riktigt vill ta itu med originalets baksidor utan i stället strävar efter att vara ett spirande kärleksäventyr under diskokulan. Visst är det underhållning det handlar om och kanske finns det inte utrymme för mer än enkla karaktärer.

Om man bortser från att manusbearbetningen har gjort både karaktärerna och historien till förenklade sammanfattningar, så är rollerna välspelade och scenografin snygg. Dansnumren är imponerande proffsiga och det avslutande shownumret är högklassig musikalunderhållning.
– Kristin Lundell, Svenska Dagbladet

Videosar:
Musical Awards 2001 – Saturday Night Fever medley
High Lights från Royal Caribbean kryssningsfartygversionen
De brug bij Broadway & We moeten dansen (You should be dancin’) från den Nederländska revivaln från 2012
Boogie Shoes
Tragedy
Disco Duck
Saturday Night Fever 2012 Eindhoven Holland
How to Dance the Saturday Night Fever Line Dance

Dag 246: Sister Act

8 Aug

81LfxginObL._SL1430_
Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
West End 2009 – ca 512 föreställningar, Broadway 2011- 561 föreställningar
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

Dag 230: Saucy Jack and the Space Vixens

23 Jul

51RxauR5sLL
Saucy Jack and the Space Vixens (1995), Fringe
Musik: Jonathan Croose & Robin Forrest
Sångtexter: Charlotte Mann & Michael Fidler
Libretto: Charlotte Mann baserad på idéer av Johanna Allitt, Simon Curtis, Michael Fidler & Charlotte Mann, Michael Fidler & Charlotte Mann

På den sjaskiga Kabarén Saucy Jack’s på planeten Frottage III så står allt inte rätt till.
En efter en dödas artisterna på klubben genom att en stilettklack körs djupt in i bröstet på dem.
I denna miljö fylld av desperation och rädsla så berättar servitrisen Booby Shevalle, den talangfulle Sammy Sax, bartendern Mitch Maypole och ett gäng till om sina rädslor, drömmar och hemligheter medan mördaren härjar vidare.
Till undsättning kommer de glamorösa Space Vixens. Det är ett gäng intergalaktiska, supertrendiga modeller/brottsbekämpare som kommer att rädda de utsatta genom The Power Of Disco.
Kärlekshistorier uppstår, ”garderober” öppnas, liv räddas och allt kommer att leda fram till en gigantisk musikalisk klimax!
Det ni!

Det här är lika camp-igt som Rocky Horror var på sin tid. Fast musiken är inte lika bra.
Här har vi en blandning av disco, house, glam-rock, ska och gammaldags kabaretmusik.
En rätt så skön blandning. Men den jobbar lite för hårt på att vara så där skönt sjukt kul och den lyckas inte riktigt. Texterna är mediokra och musiken svänger ibland men är samtidigt rätt så radio-anonym.
Det finns inte så många låtar som sticker ut så där på direkten och kanske att den här skivan skulle lämna större intryck om jag hade sett showen men det har jag tyvärr inte.
Men småkul för stunden är den i alla fall.

Favvisar:
Glitter Boots Saved My Life, Let’s Make Magic, Plastic, Leather and Love, Fetish Number from Nowhere, All I Need Is Disco

Kuriosa:
Musikalen skapades av Johanna Allitt, Simon Curtis, Mike Fidler och Charlotte Mann. De hade tänkt att sätta up Leonard Bernsteins musikal Candide på Edinburgh Fringe Festival 1995 men det visade sig att den redan skulle spelas av andra under festivalen. Då satte de sig ner och skrev ihop det här verket som de sen framförde med stor framgång.
Showen vara bara en enaktare det året men efter den enorma respons de fick så kom de tillbaka till Edinburgh året därpå med en två-akts version.
Den har sen dess spelats över hela england och även haft ett par framgångsrika uppsättningar i The West End.

Showen spelas i en kabarétmiljö med publiken (en del sittandes vid runda bord) som gäster på nattklubben. Skådespelarna går runt och spelar överallt i teaterlokalen och det förekommer en hel del interaktion med publiken.

Videosar:
Trailer
Cheer up Bunny
Plastic, Leather and Love
Living in Hell
All I need is Disco Reprise

%d bloggare gillar detta: