Tag Archives: Don Black

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


Annonser

Nr 366: Stephen Ward

18 Feb

71RAcGHiQjL._SL1423_
Stephen Ward (2013)
, West End, still running
Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics & book: Don Black & Christopher Hampton, based on the Profumo Affair.

The show deals with the victim of the Profumo Affair – not John Profumo himself, the disgraced Minister for War, but the society osteopath by the name of Stephen Ward whose private libertarian experiments blew up in his own and everyone else’s face.
The show centers on his involvement with the young and beautiful Christine Keeler and their chance meeting in a West End night club, which led to one of the biggest political scandals and most famous trials of the 20th century.

There is always a little excitement in the air when it’s time for a new Lloyd Webber musical. Will it be the new Phantom or will it go the same way his latest musicals have gone, that is to say down Flop Avenue?
Well, judging by the reviews things don’t look to good for the lords latest show.
But the music is nice – not terrific, but nice enough. Some good tunes, a lot of 60’s flavor but I get a feeling that I’ve already heard most of it before. I can detect strong influences from shows like Evita, Joseph and Tell Me on a Sunday, some songs even sound a bit like reworked tunes from those shows.
The songs are for the most part in a medium tempo and sound a bit like lounge music and although they are nice to listen to they don’t really engage the listener – or at least not me.
There are no real up tempo songs, the closest we get is a 60’s pop pastiche called Super Duper Hula Hooper.
Of course we get a couple of typical Webber ballads which are good but they sound so ”Webber-y” that they almost become parodies of his style and also, it’s very obvious that he has written them in the hopes to get a new Music of the Night or Think of Me. And although they’re written in the same mold as the  songs mentioned they are in no way in the same league. They’re just (here’s that word again) nice and rather forgettable.
I don’t get a real ”hit” feeling for this album. You’ll find a couple of good songs, some nice ones and the album is enjoyable enough but don’t expect a classic. But at least it doesn’t feel or sound as pretentious as some of his earlier shows and that in itself is a very good thing.

My favorites:
1963, When You Get To Know Me, Manipulation

A little bit of this and a little bit of that:
The Profumo Affair of 1963 was a British political scandal that originated with a brief sexual liaison between John Profumo, the War Minister in Harold Macmillan’s government, and Christine Keeler, a 19-year-old model and dancer.
In March 1963 Profumo denied any impropriety in a personal statement to the House of Commons, but was forced to admit the truth a few weeks later. He resigned from the government and from parliament.
The sensation surrounding the affair was heightened by the revelation that Keeler had seemingly been simultaneously involved with Captain Yevgeny (Eugene) Ivanov, the Russian naval attaché.
Keeler had met both Profumo and Ivanov through her friendship with Stephen Ward, an osteopath and socialite who had taken her under his wing when she was a 17-year-old nightclub dancer.
The suggestions of a widespread immorality in high places and security concerns arising from the Profumo-Ivanov conjunction drew official attention to the activities of Ward, who was widely depicted as an amoral manipulator. In the highly-charged atmosphere following Profumo’s resignation Ward was tried on a series of immorality offences concerning Keeler, her friend Mandy Rice-Davis, and other women. Perceiving himself as a scapegoat, Ward died, apparently by his own hand, during the final stages of the trial, at which he was found guilty on two counts of living off immoral earnings (that means he was considered being their pimp).

Press clippings:
My hunch is that those who like Lloyd Webber best when he’s doomy-gloomy won’t warm to this show, but that those who have previously found him overwrought will find this sharp, funny – and, at times, genuinely touching – musical highly enjoyable.
Charles Spencer,Telegraph

Videos:
This Side of the Sky
You’ve Never Had It So Good
Human Sacrifice
I’m Hopeless When It Comes to You

screen_shot_2013-11-12_at_13.51.38

Dag 269: Starlight Express

31 Aug

The New Starlight Express
Starlight Express (1984), West End, 7 406 föreställningar
Musik: Andrew Lloyd Webber med lite bidrag från David Yazbek och Alistair Lloyd Webber
Sångtexter: Richard Stilgoe med bidrag från Don Black, David Yazbek & Nick Coler
Baserar min bedömning på den reviderade CDversionen kallad The New Starlight Express från 1992

Föreställningen handlar om ett gäng lok (ång-, diesel- och eldrivna) och ett antal tågvagnar, typ restaurangvagn, sovvagn mm. Alla gestaltade av extremt sminkade och stajlade skådespelare på rullskridskor.
Det enda som egentligen händer är att loken tävlar i ett antal tävlingar mot varandra och de drar olika vagnar i de olika tävlingarna. Vagnarna sjunger sånger om vilka de är och om de är kvinnliga vagnar, som ex restaurangvagnen, första klassvagnen och sovvagnen är, så blir de dessutom förälskade i de manliga loken. De manliga vagnarna är naturligtvis främst godsvagnar.
För loken gäller det att ta reda på vem av dem som är det bästa och snabbaste loket i världen.
*OBS!!! SPOILER ALERT!*
Det gamla slitna ångloket vinner sluttävlingen.

I den ”nya” versionen förstår vi att alla lok och vagnar är leksaker och att det är en liten pojkes lek med dem som vi som åskådare får bevittna.

Den största förändringen mellan originalinspelningen och den här versionen hör man direkt för de har lagt till den nya ramberättelsen. Det första som hörs är en mamma som säger till sin son att sluta leka och gå och lägga sig. Men så fort mamman har gått så hör vi hur pojken, viskande, fortsätter sin lek.
Att förklara denna väldigt udda musikal som en lek inne i en liten pojkes huvud är nog ett smart grepp för som jag minns det (har både original cast dubbelalbumet och såg showen nån gång på 80-talet) så hade man ingen förklaring till det som skedde från början utan man skulle bara köpa att man satt och såg på tvåbenta talande och sjungande tåg. Showen kändes som en Cats på hjul, dvs en massa individuella nummer med en väldigt lös ramhandling.
Fast jag kanske minns fel, kanske var det bara så att jag inte fattade att det var en lek och jag var ensam i publiken om att ta denna show som ett allvarligt menat verk?

Starlight Express är nog en av de absolut fånigaste shower jag nånsin sett. Men sånt är ju en smaksak och med tanke på att den spelades under 18 år i London… Vet inte riktigt vad det säger om musikalpublikens smak…

Men musiken då?
Jag tycker inte det är nått fel på själva låtarna. Det är nog Lloyd Webbers mest popinspirerade och 80-talsklingande musikal med mycket syntar, ylande gitarrer och synttrummor, sprinklat med lite rock och en skvätt country.
Sen så finns det ett antal nya låtar på den här plattan, skrivna just till denna ”nya” version. Alla är inte bra men de är ändå intressanta bidrag eftersom de är skrivna typ 8 år efter det övriga materialet och det gör att de innehåller lite annorlunda musikaliska influenser.
Vilket inte skadar för materialet har åldrats rätt så ordentligt men det finns en viss nostalgisk charm att hämta och flera av låtarna tycker jag är riktigt, riktigt bra i all sin 80-talshet – speciellt eftersom man slipper se de kitchiga tåglekarna.
Så ur ett rent musikaliskt perspektiv så är det här mer än ok.
Tyvärr så låter man pojken fortsätta att kommentera en hel del under plattans gång, främst refererar han de olika deltävlingarna, och jag vet sen gammalt att jag ganska snabbt blir trött på att höra samma kommentarer varje gång jag sätter på en platta och det brukar innebära att jag hoppar över just de låtarna. Dessutom så har fått honom att låta nästan parodiskt amerikansk, nått som är extra förvånande med tanke på att detta är den engelska castskivan…

Favvisar:
Rolling Stock, Pumping Iron, Right Place Right Time, One Rock ‘N’ Roll To Many, Starlight Megamix

Kuriosa:
På 70-talet ville Lloyd Webber förvandla Reverend W. Awdrys Railway böcker, med huvudpersonen loket Thomas the Tank Engine, till musikal. Men Awdry vägrade att ge honom rättigheterna eftersom han kände att Lloyd Webber ville ta sig för stora friheter med de olika figurerna.
Då bestämde sig Sir Andrew att istället skapa en egen Askunge-inspirerad historia med  tåg i huvudrollerna. Han tänkte sig Rusty (ångloket) som askungefiguren och Greaseball (dieselloket) och Electra (elloket) som de elaka styvsystrarna och Stalight Express som den goda fén.

I Bochum i Tyskland byggde man en speciell arena enbart för denna show, Starlighthalle.
Där har musikalen spelats sen 1988 och den spelas fortfarande!!!!!
Den firande sitt 25 års jubileum i år.
Över 13 millioner personer har sett den där.

Showen har också haft en isshow variant: Starlight On Ice.
Den åkte runt som en turnéföreställning i USA mot slutet av 90-talet.
Eftersom man inte kunde tävla på de rullskridskoramper som man gör i scenversionen så gjorde man avancerade isdansrörelser mot en förinspelad tävlingsbakgrund som projicerades på stora skärmar.
Föreställningen blev ingen hit och den lades ned efter halvvägs genom turnén.

Broadwayversionen vann en Tony Award för bästa kostymer och 2 Drama Desk Awards för bästa scenografi och kostymer.

Alistair Lloyd Webber är son till sir Andrews och har fått cred för den nya sången I Do som las till 2012.

Showen har fått flera nya sånger och bearbetningar under de år som gått sen urpremiären.
Och bland tågen och vagnarna så kan den uppmärksamme upptäcka att man numera tagit bort rökvagnen.

Videosar:
Starlight Express Bochum Promo Video 2011
Starlight Express Cast on BBC Pebble Mill
Starlight at The Tony’s
I Do

200px-Starlight-poster02
Thomas_Tank_Engine_1
Thomas the Tank Engine

Dag 215: Billy

8 Jul

Billy - OLC
Billy (1974), West End, 904 föreställningar
Musik: John Barry
Sångtexter: Don Black
Libretto: Dick Clement & Ian La Frenais baserad på boken Billy Liar av Keith Waterhouse och pjäsen Billy Liar av Keith Waterhouse and Willis Hall

Det är tidigt 60-tal, efterkrigstidens England håller på att gå över till ”the swinging sixties” men inte för Billy Fisher som bor med mamma, pappa och mormor i Stradhoughton i Yorkshire, där han arbetar som assistent till en begravningsentreprenör.
Han är uttråkad av sin enformiga, gråa tillvaro och drömmer om att lämna den men har inte modet till att göra det. Istället så flyr han undan tillvaron genom att dagdrömma. De flesta av dagdrömmarna utspelar sig i landet Ambrosia där Billy ibland är landets president, ibland landets största filmstjärna, kirurg eller något annat glamoröst.
Ofta får han för sig att det han upplevt i Ambrosia har skett i verkligheten och folk i hans omgivning får stå ut med hans lögner och skrönor.
I ”verkligheten” lyckas han förlova sig med två olika flickor samtidigt. Han försöker förtvivlat ta sig ur denna prekära situation med hjälp av olika lögner för att få möjligheten att åka till London tillsammans med Liz (en tredje tös alltså) med vilken han ska bli manusförfattare på tv. Eller är det här bara ännu en av hans många drömmar…

Oj, vilken typisk engelsk musikal det här är.
På både gott och ont.
Showen innehåller en massa glada trallvänliga ”music-hall” liknande sånger som alla består av vers-refräng, vers-refräng, vers-refräng, slut. Som gjort för att kleta sig fast i hjärnan och bjuda in till allsång.
Men just för att de är så repetitiva så blir de också väldigt förutsägbara och enformiga att lyssna på. Det mesta känns som nått man hört i musikaler som Oliver! eller andra shower från perioden.
Det originellaste här är nog att kompet till största delen består av blåsinstrument. Här finns visserligen andra instrument också men mest är det som att lyssna på en konsert med en brunnsorkester. Vilket inte är menat som nått negativt för jag gillar det, det ger en annorlunda och kul ljudbild och det är väldigt snyggt orkestrerat.
På det stora hela så tycker jag dock att det här nog hör till musikalkategorin medioker men charmig.

Favvisar:
And, Some Of Us Belong To The Star, The Witch, Any Minute Now

Kuriosa:
Kompositören John Barry är nog mest känd för sina filmkompositioner, bland dem musiken till inte mindre än 11 Bond-filmer. Det var också han som arrade om Monty Normans Bond-tema så att den kom att låta så som vi är vana att höra den.
Han vann inte mindre än 4 Oscars för sin musik till filmerna: Född fri (1966), The Lion In Winter (1968), Out Of Africa (1985) och Dances With Wolves (1990).
Plus att han vann en Oscar tillsammans med Don Black för sången  till filmen Född fri (1966).

Don Black (sångtexterna), skrev texten till Oscarvinnande sången Born Free tillsammans med John Barry. Med John skrev han också titelsångerna till Bondrullarna: Thunderball, Diamonds Are Forever and The Man with the Golden Gun.
Han har också skrivit sångtexterna till en massa musikaler som:  Bar Mitzvah Boy, Tell Me on a Sunday, Aspects of Love och Sunset Boulevard.

Den här showen var Michael Crawfords musikaldebut på the West End.
Han hade spelat med i musikalfilmer tidigare (bl a som Hero i filmversionen av  A Funny Thing Happened on the Way to the Forum och som Cornelius Hackl i filmversionen av Hello, Dolly!) men inte live på scen.
Billy blev inte bara hans musikaldebut utan även hans genombrott som musikalartist och han skulle medverka i många stora succéer efter det, både på West End och på Broadway bl a i Barnum och som originalfantomen i Phantom Of The Opera.

Även Elaine Page var med i denna produktion. Hon hade fortfarande 4 år kvar till sitt stora genombrott som Evita.

Video:
Born Free med Andy Williams

Dag 102: Bonnie & Clyde

17 Mar

61rUTF0RR8L

Bonnie & Clyde (2011), 36 föreställningar
Musik: Frank Wildhorn
Sångtexter: Don Black
Libretto: Ivan Menchell

Det är i början på trettiotalet och vi befinner oss i Texas.
Bonnie Parker drömmer om att bli skådespelerska och göra karriär inom filmen. En dag möter hon Clyde Barrow, en förrymd fånge och småtjuv. Det är kärlek vid första ögonkastet.
Clyde fångas av polisen och hamnar åter i fängelse men han lyckas rymma en gång till.
Det är när han återförenas med Bonnie som de börjar sin gemensamma brottsbana som butiks- och bankrånare. Det kommer så småningom att leda till att de bägge dödas i ett bakhåll den 23 maj 1934.

Jag blir alltid så nyfiken på vad det var som gick snett när jag hör och gillar musiken från en musikal som floppat. För åter igen är det en sån platta jag ska skriva om och i det här fallet överlevde showen knappt en månad innan den las ned.
Jag har ofta tyckt att Frank Wildhorn är en väldigt tråkig kompositör med en förkärlek för att skriva stora, svulstiga och lite småanonyma ballader som han sen proppar sina musikaler fulla med, vilket förvandlar dem till sömnpiller. För mig i alla fall. Som ni kanske förstår av det uttalandet så är jag inte överdrivet förtjust i hans mest kända musikal Jekyll & Hyde så jag var fylld av fördomar när jag satta på denna platta men…
Jag gillar det här.
För en gång skull så tycker jag han har skrivit en otroligt varierad och stark samling sånger. Det är en blandning av lättare 30-tals jazz, country and western, rockabilly, gospell och blues, och en synnerligen skön blandning har det blivit. Här finns en uppsjö av bra sånger både upptempo och ballader. Japp, jag gillar även balladerna i denna show och jag gillar dem mycket.
Det här är, enligt mitt tycke, bland det absolut bästa Wildhorn har skrivit för teatern.
En riktigt, riktigt bra cd som är värd att få många fans även utanför kretsen av Wildhorns mest hängivna beundrare.

Favvisar:
Made in America, What Was Good Enough for You, This World Will Remember Me, How ‘bout a Dance

Kuriosa:
Det här är en väääääldigt fri bearbetning av Bonnie & Clyde och deras brottsliga karriär. En mer korrekt redovisning av både deras bana och hur den romantiserade myten kring de bägge kom till finns här.

Wildhorn & Don Black har samarbetat en gång tidigare, på Dracula – the musical (2004) en föreställning som las ned efter bara 157 föreställningar.

Wildhorn har skrivit musikaler som Jekyll & Hyde, The Scarlet Pimpernel och The Civil War.

Don Black är nog mest känd för sitt samarbete med Andrew Lloyd Webber: Tell Me On A Sunday, Aspects Of Love och Sunset Boulevard.
Han har även skrivit texten till tre Bondlåtar tillsammans med John Barry: Thunderball, Diamonds Are Forever och The Man with the Golden Gun.

Pressklipp:

Rubrik: Wheel This Barrow Out of Town
Bonnie & Clyde isn’t the worst musical to open on Broadway in the past decade. It isn’t even the worst Frank Wildhorn musical to open on Broadway in the past decade. (That would be Dracula.) It is, however, quite sufficiently bad enough to qualify for the finals of this year’s What-Were-They-Thinking Prize. Why would anyone not obviously deranged put money into a show with music by a composer whose last three Broadway outings tanked? And who thought it was a good idea to write a commodity musical whose title gives the impression that Bonnie & Clyde is based (even though it isn’t) on a 44-year-old movie that is no longer well remembered save by upper-middle-age baby boomers? Nor have Mr. Wildhorn and his feckless collaborators managed to beat these long odds: Bonnie & Clyde is so enervatingly bland and insipid that you’ll leave the theater asking yourself why you ever liked musicals in the first place.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The one thing that a show about infamous killers Bonnie Parker and Clyde Barrow should not be is safe. Unfortunately, book writer Ivan Menchell, lyricist Don Black, composer Frank Wildhorn, and director-choreographer Jeff Calhoun have settled for a paint-by-numbers primer that presents the murderous pair as a couple of misunderstood kids trapped by the Depression.

If this is what passes for serious musical theater on Broadway today, heaven help us.

There are a staggering 38 producers billed in the program above the title, but even if the musical had been produced by 50 million Frenchmen, it would still be terribly wrong.
– Erik Haagesen, Backstage.com

That Clyde Barrow is such a cutup. Why, the boy will do most anything to stir up his sluggish fellow Americans: slap at them, tickle them, shoot them in cold blood. He’ll even punch his fist clean through a wall and drive a big old car right onto the stage, just to try to get a rise out of somebody. But Clyde, honey, t’ain’t nothing you can do to raise the pulse of something that’s as near to dead as the show you’re in.

Bonnie & Clyde manages to make that triple-threat lure of sex, youth and violence seem about as glamorous as — and a lot less dangerous than — Black Friday at Wal-Mart.
– Ben Brantley, The New York Times

Video:
Highlights från musikalen.
Autentiska bilder av bilen och kropparna efter dödsskjutningen. Obs, starka bilder!
The Ballad Of Bonnie & Clyde med Georgie Fame. Extremt catch-ig låt från 1968.

250px-Bonnieclyde_f
Verklighetens Clyde & Bonnie ca 1933

Dag 64: The Goodbye Girl – London

7 Feb

71gpmVAeZbL
The Goodbye Girl (1997), spelades i 2 månader
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: Don Black & David Zippel
Libretto: Neil Simon baserad på hans manus till filmen med samma namn (1977)

Men hallå! Figurerade inte denna musikal i gårdagens blogg?
Jo, med det var Broadwayversionen. Idag ska jag tala om Londonversionen.
Normalt så flyttar man bara den amerikanske versionen direkt till London med några få små bearbetningar men inte den här gången…

Jag vet inte vem det var som tyckte att det skulle vara en bra idé att sätta upp den i England med tanke på att den floppade i New York men premiär fick den. Innan hade man dock gjort kraftiga bearbetningar både av manuset och framförallt så hade man pillat på låtarna. Man behöll faktiskt bara tre av Broadwaylåtarna och la in 7 nyskrivna sånger. Så man kan säga att det blev en helt ny musikal och det är därför den får sitt eget blogginlägg.

Det första jag kan konstatera är att det nya partituret är betydligt poppigare än det var i New York, tyvärr gör det också att musiken har åldrats mer i denna version. Den känns mossig och som b-sidor från 80-talssinglar. Generellt så är de nya sångerna betydligt sämre och ointressantare än originalen var. Jag förstår faktiskt inte varför man bytte ut dem.
De stora emotionella balladerna som den kvinnliga huvudrollen Paula hade har alla strukits och ersatts av små anonyma och medelmåttiga tråkballader. Även de flesta komiska numren och up temponumren har ersatts med sämre och mindre roliga versioner.
Det konstiga är att de nya sångerna känns som den typen av sånger som de borde ha strukit och ersatt med de nummer som dom faktiskt har stukit…
Blacks texterna är mer klichéfyllda och krystade än Zippels var och dessutom saknar de humorn.
Det är faktiskt ganska tragiskt att konstatera att de bästa numren på denna cd är de som är kvar från originalet.

Som nörd vill jag naturligtvis ha bägge versionerna men för nån som är nyfiken på en mindre känd Hamlisch-musikal så rekommenderar jag Broadwayversionen. Den här är verkligen förtjänt av sin floppstatus.

Favvisar:
Elliot Garfield Grant, Good News Bad News

Kuriosa:
På London cd:n så har man valt att bara ta med två av de tre låtarna som följde med  från Broadway. I stället så har man lagt in 2 olika repriser av Good News Bad News…

Pressklipp:
The London Goodbye Girl is perhaps the sharpest example to date of an unnecessary revision. The skimpier new score isn’t bad, but in no way does it improve upon what was there (the loss of all three of Peters’ solos is particularly inexplicable).
-Ken Mandelbaum, Playbill

Dag 11: Bar Mitzvah Boy

16 Dec

Bar Mitzvah Boy

Bar Mitzvah Boy (1978) 78 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Don Black
Libretto: Jack Rosenthal, baserad på hans tv-pjäs från 1976

Musikalen handlar om 13-åriga Eliot Green som fylld av tvivel och frågor rymmer från synagogan precis innan han ska genomgå sin Bar Mitzvah.

En föreställning med en judisk ramberättelse men som tar upp allmängiltiga och universella frågor om livet, tro och tradition men kanske mest handlar om den förvirrande perioden i ett barns liv då hen går in i puberteten. Alla frågor som väcks, känslan av att vara barn och vuxen på samma gång och ifrågasättande av gamla ”sanningar”. Vem kan inte känna igen sig i det? En djupt mänsklig och rörande berättelse.

Jule Styne föddes in i en judisk släkt i London men familjen flyttade till Chicago när han var åtta. Och det var i USA som han hade sin långa och framgångsrika karriär inom film- och musikalvärlden.
Berättelsen om Eliot slog an en sträng hos honom eftersom hans egen son hade haft samma tvivel innan sin Bar Mitzvah. Han ville med denna föreställning skapa en ”judisk musikal”.

Don Black, som kanske mest är känd för att ha skrivit texterna till ett par Andrew Lloyd Webber musikaler, har skrivit härliga texter fyllda av värme och humor och de känns aldrig krystade eller tillgjorda. Ta bara ungdomarnas sång om alla förhållningsregler deras föräldrar tvingar på dem: Thou Shalt Not, den är helt klockren. En annan favorit är den mer poetiska The Sun Shines Out Of Your Eyes.

I mycket så är det här traditionell musikalmusik och det är inget problem att känna igen att det är Jule Styne som skrivit den. Det finns dock ett större inslag av judiskt tonspråk i den än brukligt och det gillar jag. Ett par kritiker menade att det här mest var som en Londonsk Fiddler On The Roof (de döpte om den till Fiddler On The North Circular respektive Tiddler On The Hoof) och de menade det som kritik. Jag håller med om att det finns en stark ”Fiddler” känsla i musiken men det menar jag som en komplimang. För precis som den musikalen så väcker musiken här starka känslor till liv, jag känner mig berörd, upprymd och engagerad.
En sympatisk, varmt mänsklig  och behaglig liten musikal som tyvärr aldrig hittade sin publik.

Bar Mitzvah Boy var en av Jule Stynes sista musikaler. Den hade sin premiär i London och har även spelats off-Broadway. Det är London-versionen jag talat om här.

Happy Chanukka, sis!

Bar-Mitzvah-Boy-1978-London

%d bloggare gillar detta: