LoveMusik (2007), 60 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Libretto: Alfred Uhry, baserad på Speak Low (When You Speak Love): The Letters of Kurt Weill and Lotte Lenya, sammanställt och översatta av Lys Symonette & Kim H. Kowalke
En föreställning som handlar om den komplicerade relationen mellan kompositören Kurt Weill och skådespelerskan Lotte Lenya.
I akt 1 möts de, blir förälskade, gifter sig, Kurt sammarbetar med Brecht men samarbetet tar slut på grund av Brechts stora ego och politiska sympatier, Lotte och Kurt skiljer sig, gifter om sig och tvingas fly från Tyskland när nazisterna tar makten.
I akt 2 så har Kurt haft framgångar både på Broadway och i Hollywood, han och Lotte har ett ”öppet” äktenskap som tillåter bägge att ha utomäktenskapliga affärer, han är arbetsnarkoman och dör 1950, Lotte är förkrossad men återvänder till scenen för att medverka i 1954 år klassiska Off-Broadway uppsättning av Tolvskillingsoperan.
Det här är en jukeboxmusikal med bara Weillsk musik. Jag har alltid varit väldigt förtjust i hans verk så denna ”Greatest Hits” platta är ett härligt tillskott till min samling.
Både Michael Cerveris som Kurt och Donna Murphy som Lotte är starka och säkra artister och de gör musiken rättvisa även om jag inte är så förtjust i deras tyska brytning.
En perfekt platta som introduktion till Weills musik och en trevlig castskiva i sig själv också.
Favvisar:
Schickelgruber, Buddy On the Night Shift, The Illusion Wedding Show, Speak Low
Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa orkestreringar.
Plus 2 Outer Critics Circle Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll.
Pressklipp:
This bio-musical about the marital and professional relationship of the German-born composer Kurt Weill and the actress Lotte Lenya, directed by Harold Prince, is sluggish, tedious and (hold your breath) unmissable — at least for anyone who cherishes stars who mold songs into thrilling windows of revelation.
…
How you wish, though, that they weren’t trapped in the struggle between Alfred Uhry’s conventionally sentimental book and Mr. Prince’s self-consciously jaded staging. It’s as if Bertolt Brecht, the master of the theater of alienation and Weill’s most effective collaborator, had directed one of those hoary old Hollywood scripts about great composers that had titles like A Song to Remember.
– Ben Brantley, The New York Times
Any theatrical dramatization of Weill and Lenya’s marriage, such as LoveMusik, should really be about two things: a performer’s allure and an artist’s thought process. Neither, however, is inherently dramatic, and Alfred Uhry, who wrote LoveMusik, and the legendary Harold Prince, who directed it, rely on a great deal of explication to get their points across. Employing techniques that Brecht made famous in his Epic Theatre—projecting slides that announce the setting for the action we are about to see, punctuating the drama with Weill’s songs—Prince clearly knows what he’s doing. But one can’t help feeling that, for the most part, he’s dressing up a turkey. LoveMusik, despite its great performers, great music, and great director, is pure packaging.
…
… we sit in a kind of funk, imagining what LoveMusik might have been. The show as it is seems to have been inspired less by what Lenya and Weill had to say about their world than by Mel Brooks’s Springtime for Hitler.
– Hilton Als, The New Yorker
Videosar:
LoveMusik Trailer
Surabaya Johnny
Musikalipedia - musikalblogg 