Dag 223: Miss Liberty

Miss Liberty (1949), 308 föreställningar
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Robert E. Sherwood, inspirerad av Frihetsgudinnan i New Yorks hamn

År 1885 så ger tidningen New York Heralds utgivare, James Gordon Bennet, den unge nye reportern Horace Miller uppdraget att hitta den kvinna som tjänade som Frédéric Auguste Bartholdis modell för Frihetsgudinnan.
I konstnärens Paris studio, ser Miller ett fotografi av Monique DuPont och tror felaktigt att hon var emodellen i fråga.
Bennett ordnar så hon och hennes mormor får följa med Horace tillbaka till New York, där blir hon tidningarnas och societetens nya älskling.
Utgivaren till en rivaliserande tidning, Joseph Pulitzer, upptäcker att det egentligen var Bartholdis mamma som poserade för statyn och han avslöjar Monique som en bedragare i sin tidning.
När Pulitzer förstår att hans avslöjande hotar att få henne utvisad så kommer han till hennes undsättning och ser till att hon får stanna kvar i landet och kan börja planera en framtid med Horace som fallit för hennes skönhet.

Det här är inte dåligt, men inte heller särskilt bra utan mest bara en typisk 40-tals musikal, av vilka det går 13 på dussinet.
Med tanke på att det är en Irving Berlin musikal så kan den inte vara helkass men det är definitivt inte ett av hans starkare verk.
Här finns ett par trevliga sånger men på det stora hela så är det relativt ointressant.
Tyvärr så finns bara 12 av sångerna med på denna castskiva, i programmet nämns 5 titlar till och det hade varit kul att få höra dem med. Men den här showen har aldrig fått nån revival och, mig veterligen, så har den bara fått ett konsertframförande och det framförandet spelades inte in. Så det här är vad som finns.
Intressant att ha hört men inte mycket mer.

Favvisar:
What Do I have To Do To Get My Picture Took?, A Little Fish In A Big Pond, Let’s Take an Old-Fashioned Walk, The Policeman’s Ball, Falling Out of Love Can Be Fun

Kuriosa:
Författaren till verket blev under andra världskriget inspirerad till att skriva det när han såg hur rörda och berörda de amerikanska soldaterna blev när de åkte förbi statyn på sin väg till eller från det krigshärjade Europa.

Föreställningen vann en Tony Award, den gick till Bästa scentekniker.

Pressklipp:
To come right out and say so in public, Miss Liberty is a disapointing musical comedy. It is built on an old-fashioned model and is put together without sparkle or originality.
– Brooks Atkinson, Times

Whatever must be said against it, Miss Liberty is neither a botch nor a bore. It is pleasant, good-looking, tuneful, and surprisingly commonplace. It is no doubt unfair to expect more from its authors than from the average writers of girl-and-music entertainment merely because their reputations are so great. There is no escaping the fact, though, that more is expected.
– Richard Watts Jr, Post

Videosar:
Me and My Bundle
Falling Out Of Love Can Be Fun
Falling Out Of Love Can Be Fun som den såg ut när man la in den i scenversionen av White Christmas

Ljudis:
Doris Day & Frank Sinatra – Let’s Take An Old Fashioned Walk

Dag 182: The Pajama Game

The Pajama Game (1954), 1 063 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på 2006 års Broadway revival (129 föreställningar).
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Richard Bissell baserad på boken  7½ Cents av Richard Bissell som i sin tur är löst baserad på hans erfarenheter som vice VD på en pyjamasfabrik.

Arbetarna på Sleep-Tite pyjamasfabrik vill få en löneökning på 7½ cent i timmen.
Ledningen säger nej.
Facket uppmanar de anställda till maskning.
Kämpande för fackets räkning hittar vi Babe, på ledningens sida hittar vi Sid den nyanställde arbetsledaren.
Dessa två argumenterar för sina respektive sidor men det blir mer än argumentering dem emellan, de blir förälskade i varandra…

En riktig, äkta Broadway klassiker och en av mina absoluta favorit musikaler.
Det här är en musikal som innehåller mer minnesvärda sånger än de flesta verken. Riktiga klassiker som Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There och A New Town Is A Blue Town samsas med komiska pärlor som I’m Not At All In Love och I’ll Never Be Jealous Again.
Jag pratar om fartfyllda, starka melodier med otroligt komiska och snyggt skrivna sångtexter.
En av de bästa musikalerna ever!
Det här blir den tredje versionen av showen som jag har.
Som vanligt när det gäller revivalcastskivorna från senare år så innehåller den här en massa musik som inte funnits med på de tidigare utgåvorna. Här hittar jag ett par sånger som inte fick plats på originalinspelningen (och som ströks för filmversionen), de långa dans-breaken som man tog bort per automatik vid inspelningar (mest uppseendeväckande för mig är Once A Year Day vars dansparti är otroligt mycket längre här än på någon tidigare version med både rock och Doo-wop inslag) och dessutom så har man lagt till tre sånger för att Sid ska få nått att sjunga i andra akten. En av dem är en sång som ströks inför originalets premiär och de andra två är nyskrivna av Richard Adler för 1973 års revival.
Det låter bra om den här skivan. Och om man inte har nån inspelning av showen så är det här en bra start. Min favvoversion är nog filmversionen.
Det enda jag inte är helt nöjd med är Harry Connick Jr’s insats som Sid. Han är en otroligt duktig crooner och hans röst är som sammet och påminner inte så lite om Frank Sinatras men den är lite i smooth-aste laget. Han verkar mer mån om att det ska låta bra än att berätta nått med sången. På en konsertscen så kan det funka men i en musikal så är röstagerandet väldigt viktigt – speciellt på en inspelning. Hans insatser är snygga men helt menlösa och tillför inget. Tvärtom faktiskt för man undrar hur det kommer sig att nån så vital som Babe kan falla för denna snygga tråkmåns.
I övrigt gör de flesta bra vokalainsatser och många tar fasta på de härliga sångtexter som erbjuds.
Musikalen är ett måste i varje sann musikalälskares samling!

Favvisar:
I’m Not At All In Love, I’ll Never Be Jealous Again, Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There

Kuriosa:
Detta var den första musikal som Bob Fosse koreograferade.

Richard Adler & Jerry Ross samarbetade både vad gäller musiken och sångtexterna.
Detta var deras första Broadway musikal.
Innan hade de bidragit med sånger till Broadwayrevyn John Murray Anderson’s Almanac (1953).
De skulle bara hinna skriva en musikal till (Damn Yankees 1955) innan Jerry Ross dog i sviterna efter att ha drabbats av bronkit.

Adler & Ross hade inledningsvis Frank Loesser som mentor och det påstås att Loesser bidrog, utan att få cred, med två av låtarna i showen: There Once Was a Man och A New Town Is a Blue Town

Original uppsättningen vann ett flertal Tony Awards: Bl a för bästa musikal, bästa kvinnliga biroll, bästa musik, bästa manus och bästa koreografi.
2006 år revival vann:
Två Tony’s för bästa revival och bästa koreografi.
En Theatre World Award för Harry Connick, Jr.
En Outer Critics Circle Award och en Drama Desk Award för bästa koreografi.

Under originalproduktionens gång skapades en av de mest klassiska Broadway anekdoterna:
Carol Haney som vann en Tony för sin insats i originalet bröt ankeln under produktionens spelperiod. Hennes understudy fick då hoppa in i hennes ställe. Denna ersättare var relativt okänd vid den tiden men det var henne som regissören och producenten Hal B. Wallis såg på scenen och det var hon som, tack vara det, fick ett Hollywoodkontrakt.
Hennes namn? Shirley MacLaine!

Till filmversionen (1957) så behöll man de flesta av skådespelarna från Broadwayversionen. Den enda huvudroll som byttes ut var Janis Paige som spelat Babe och vars roll gick till Doris Day.

Filmversionen är en relativt trogen återgivning av scenversionen, bl a är Fosses koreografier intakta.

En av dansarna i Steam Heat numret är Peter Gennaro (kvinnan är Carol Haney för er som blivit nyfikna på henne) som senare skulle bli framgångsrik koreograf själv bla som assistent till Jerome Robbins på West Side Story (det var han som skapade America och Mambonumren).
Andra musikaler han koreograferat är bl a Annie, Fiorello och Bar Mitzvah Boy

Richard Bissell skulle komma att skriva en bok om allt som hände när hans bok  7½ Cents förvandlades till musikal. Boken fick namnet Say, Darling.
Say, Darling skulle i sin tur förvandlas till en pjäs med musikinslag (se dag 73 av denna blogg) med manus av Bissel och musik av Jule Styne och den fick premiär 1958 på Broadway.

Pressklipp:
A sure-fire winner. A deliriously daffy delight! A royal flush and a grand slam rolled into one!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Broadway looks well in pajamas.
…
It’s a show that takes a whole barrelful of gleaming new talents, and a handful of stimulating ideas as well, and sends them tumbling in happy profusion over the footlights. The Pajama Game has a fresh and winning grin on its face from the onset. The dances bt Bob Fosse are fast, funny when they ought to be, and neatly dovetailed into a hard-driving book.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Steam Heat fr filmen
Pajama Game Performance at the Tony’s 2006
Doris Day – I’m Not At All in Love
I’ll Never Be Jealous Again
Once A Year Day
Hernando’s Hideaway (med bla Carol Haney & John Raitt)