Nr 430: Swing Time

 Swing Time (1936)
Filmmusikal
Music: Jerome Kern
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Howard Lindsay, Allan Scott based on a story by Erwin S. Gelsey

A Tune Swept Show of Love on the Go!
America’s dazzling dancing stars explode in a glorious songburst of gayety and gladness!
– Taglines

The story is that of Lucky Garnett (Fred Astaire), a dancer by profession, a gambler by avocation. Late for his wedding with a small-town girl, he is sent packing by her irate father with instructions not to return until he has accumulated $25,000—this serving as proof of his ability to support the young woman in proper style.
With a lucky quarter and a man Friday our hero comes to New York, meets Penny, a dancing instructress (Miss Rogers, of course) and strives thereafter, against Dame Fortune’s constant smiles, to keep his wealth just below the fatally matrimonial $25,000.
Penny and Lucky form a successful dance partnership, but romance is blighted (till the end of the film at least!) by his old attachment to his fiancee Margaret and hers for Ricardo, the band leader who won’t play for them to dance together.

Storyn var gammal, sliten och förutsägbar redan när denna film gjordes. Men handling var inte det viktiga i en Astaire/Rogers rulle, den fanns bara där för att få dem att gå från den ena sången och dansen till nästa. För det är när de dansade som magin uppstod – och den finns där fortfarande, över 80 år senare!
Jag blir alldeles varm inombords när jag ser dem, lekande, luftigt lätt och med en klassisk, tidlös elegans dansa sig igenom spektakulära, ofta art déco inredda miljöer. De bitarna har inte åldrats, inte ett dugg.

Skådespeleriet har dock åldrats. Rejält. Alla spelar stereotyper. Även Astaire och Rogers. Han som den romatiske, lite blyge men samtidigt påstridige och ambitiöse slarvern. Hon som den gatusmarta, sarkastiska, snabbtungade och moderna självständiga kvinnan som i botten längtar efter en man som kan ta hand om henne. Och dom gör det bra.  Fast Fred kör sin vanliga patenterade skådespelarstil, där jag kan känna igen varje gest, min och tonfall. Jag ser dem i alla hans filmer för han upprepade exakta samma saker genom alla åren han jobbade. Ginger däremot är en betydligt mer varierad och intressant skådespelerska. Hennes uttryck känns fortfarande fräscht och intelligent, hon spelar inte vad hon känner utan hon känner det. Hos henne verkar allt uppkomma (mer eller mindre) i stunden. Hennes skådespeleri sitter nästan mest i ögonen, diskret, elegant och effektivt. Det gör att hennes insats inte på långt när har åldrats lika mycket som hans. Jag pratar bara spelscener nu.
Ingen av dem sjunger särskilt bra men vem bryr sig, det fungerar och så har vi ju dansen…

Den här filmen är nog en av de mest hitstinna av alla deras filmer. Här hittar man standards som Never Gonna Dance, Pick Yourself Up,  A Fine Romance och Oscarvinnaren The Way You Look Tonight.

Som bonus får man också se två av 20/30-tales största Broadwaystjärnor: Victor Moore och Helen Broderick.

Kuriosa:
Detta var den 5:e av 10 filmer i vilka teamet Astaire/Rogers dansade ihop. Och det var den sista som blev riktigt framgångsrik.
Den anses vara höjdpunkten på deras partnerskap.

The Way You Look Tonight vann en Oscar för bästa sång i en film.
Fred Astaires inspelning av den toppade den amerikanska hitlistan 1936. Den blev hans mest framgångsrika skiva.

Det tog 8 veckor att förbereda, repa och spela in dansnummren.

Det tog 3 dagar att spela in Bojangles Of Harlem-numret p g a special effekterna där Astaire dansar med 3 skuggor.

Astaire/Rogers dansen till Never Gonna Dance krävde 47 omtagning innan perfektionisten Astaire var nöjd. Och alla gjordes under en och samma dag. Rogers fötter var som råa biffar efteråt och det berättas att man under den senare delen av dagen var tvungen att tömma hennes skor på blod mellan varje tagning.
Man glömmer ofta vad Rogers fick stå ut med under alla dansrutiner. Alla pratar hela tiden om Fred och hans elegans och glömmer att hon utförde exakt samma steg och hopp som han men i högklackat och baklänges!

Detta är den enda filmen där Fred Astaire uppträder i ”blackface”.  Det sker i Bojangles Of Harlem.

Blackface är en typ av teatersminkning som anses skapa ett stereotypiskt porträtt av svarta. I USA användes blackface oftast inom minstrel-shower där vita skådespelare använde bränd kork och senare färg eller skoputs för att mörka huden och överdriva läpparna. De bar ofta peruk, handskar, slitna kläder med mera för att förstärka karikatyren. Även svarta skådespelare har uppträtt i blackface.

2003 skapades en Broadwaymusikal baserad på filmen: Never Gonna Dance. Den spelade bara 84 gånger.

Press:
That was no riot outside the Music Hall yesterday; it was merely the populace storming the Rockefeller’s cinema citadel for a glimpse of the screen’s nimblest song and dance team, Ginger Rogers and Fred Astaire, in their latest festival, ”Swing Time.” Maybe they felt better about it than we did. We left the theatre feeling definitely let down. The picture is good, of course. It would have to be with that dancing …  the rest it is a disappointment.
Blame it, primarily, upon the music. Jerome Kern has shadowboxed with swing, when he should have been trying to pick out a few companion pieces to ”Smoke Gets in Your Eyes” and ”I Won’t Dance.” Maybe we have no ear for music (do we hear cries of ”No! No!”) but right now we could not even whistle a bar of ”A Fine Romance,” and that’s about the catchiest and brightest melody in the show. The others … are merely adequate, or worse. Neither good Kern nor good swing.
…
If, by any chance, you are harboring any fears that Mr. Astaire and Miss Rogers have lost their magnificent sense of rhythm, be reassured. Their routines, although slightly more orthodox than usual, still exemplify ballroom technique at its best. And Mr. Astaire’s solo tapping in the Bojangles number, with three giant silhouettes keeping step on the wall in the background, is one of the best things he has done.
– Frank S. Nugent, The New York Times

 

Astaire’s dancing can no longer be classified as mere tap, because it is such a perfect blend of tap, modern and ballet, with a generous share of Astaire’s personality and good humor…Rogers is vastly improved…but she cannot, as yet, vie with Astaire’s amazing agility, superb grace and sophisticated charm. With Astaire one feels, with each succeeding picture, that surely his dancing has reached perfection and marks the end of invention of new steps: and yet he seems to go forward with ease and apparent nonchalance.
– American Dancer, November, 1936

 

Much has been written about Fred Astaire and Ginger Rogers in Swing Time except, perhaps, one thing: Astaire and Rogers are the picture; everything else seems to have been put in to fill the time between swings. Dance routines are fresh and interesting, dance is superb. When Hollywood will learn to make a dance picture as good as the dancing, we cannot even guess.
– Dance Magazine, November, 1936

 

Swing Time is another winner for the Fred Astaire-Ginger Rogers combo. It’s smart, modern, and impressive in every respect, from its boy-loses-girl background to its tunefulness, dancipation, production quality and general high standards.
Perhaps a shade under previous par…
…
The film’s 103 minutes running time could have been pared to advantage but Swing Time will swing ‘em past the wickets in above-average tempo.
– Variety, 2 September, 1936

Videosar:
Trailer till Swing Time
Pick Yourself Up
Waltz In Swing Time
The Way You Look Tonight
A Fine Romance
Bojangles of Haarlem
Never Gonna Dance
Dansen till Never Gonna Dance

 

Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Nr 392: After Midnight

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!

De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.
…
You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
– Charles Isherwood, The New York Times

… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.
…
But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.
…
As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
– Elisabeth Vincentelli, New York Post

Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.
…
In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?
– David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Nr 379: Redhead

Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of Midnight, Bloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
– Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 356: Arms And The Girl

Arms And The Girl (1950), 134 föreställningar
Musik: Morton Gould
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields, Dorothy Fields & Rouben Mamoulian baserad på pjäsen The Pursuit of Happiness (1933) av Lawrence Langner och Armina Marshall

Under det amerikanska revolutionskriget mot England så blir en käck och eldig amerikansk flicka förälskad i en Hessisk soldat (anlitad som legosoldat av engelsmännen men som deserterar) samtidigt som hon försöker rädda den amerikanska armén från en engelsk spion…

Ännu en av alla dessa Broadwayshower som inte var en framgång men kanske inte en total flopp heller för den delen. Jag menar 134 föreställningar är inte katastrofalt dåligt även om det betydde att den aldrig spelade in sina kostnader.
Musiken är en blandning av operett (för den manliga huvudrollen), typisk musikal (för den kvinnliga huvudrollen) och skön kabaré-aktig rökig jazz (för den största kvinnliga birollen). Lägg till det att allt utspelade sig under det sena 1700-talet och en lätt schizofren känsla infinner sig.
Här finns dock en hel del att glädja sig åt även om det också finns små pinsamheter som A Cow, a Plough and a Frau – jo den heter faktiskt så och den sjöngs av den Hessiska soldaten och var väl det närmaste en hit som den här musikalen gav upphov till.
De bästa bitarna är de jazziga och mer Broadwayaktiga sångerna. De är riktigt bra till och med. Operett bitarna känns mossiga och lämnar mig helt oberörd. Men den här plattan är värd att lyssna på för Pearl Bailys och Nanette Fabreys skull för de är inte bara bra utan till och med superba i sina insatser.

Favvisar:
There Must Be Somethin’ Better Than Love, That’s My Fella, A Girl With A Flame, Nothin’ For Nothin’

Kuriosa:
Fortfarande 1950 så kunde man sjunga saker på scen som inte gick för sig att spela in och ge ut på skiva. Därför så censurerade man följande strof i sången There Must Be Somethin’ Better Than Love:

Oh ho, your knittin’ and your cat 
You know what you can do with that!

Pressklipp:
You can stash Arms and the Girl somewhere between the bottom of the top drawer and the top of the second. It misses being real class of the ever-memorable kind because of the corrugated aspect of its fun. When it is good, it is rip-roaring musical comedy. Such as when Nanette Fabray does a Colonial strip, or Georges Guétary holds a high note like nothing heard since Friml used to get such sounds out of tenors, or when Pearl Bailey just opens her mouth. Between stuff like this and the pretty wonderful dances there are moments that just plain thud.
– William Hawkins, World Telegram & Sun

Dag 355: Up In Central Park

Up In Central Park (1945), 504 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorotrhy Fields

John Matthews, en reporter från New York Times, bestämmer sig för att avslöja den korrumperade Boss Tweed och hans kolleger som skor sig på färdigställandet av Central Park i New York på 1870-talet.
Komplikationer uppstår när John blir förälskad i dottern till en av Tweeds kumpaner.
Allt slutar diock lyckligt med att John får sin flicka och Tweed åker dit.

Jag brukar hata operetter, så när jag upptäckte att det var Romberg som skrivit musiken till den här showen så var jag beredd på att ogilla allt men så blev det inte. Kanske att min musiksmak har förändrats med åldern eller så var jag på rätt humör för den här typen av musik eller så var den ovanligt bra, oavsett vilket så tycker jag att det här var helt ok. Nä, jag älskar det inte men jag avskyr det inte heller och det är stort för mig. Ett par av de mest operettiga sångerna tycker jag till och med om…
Kanske beror det på att Eileen Farrell sjunger huvudrollen. Hon var inte med på Broadway men när Decca bestämde sig för att ge ut en skiva med sångerna från showen, eller snarare en del av dem (8 av 12), så valde de att ersätta ett par av de medverkande med mer kända namn. Så Eileen lånades in från ”The Met” för att sjunga de mer ”klassiska” sångerna och Celeste Holm (som slagit igenom stort i Oklahoma! några år tidigare) togs in för de mer komiska numren. Och resultatet är en väldigt behaglig samling sånger som fått mig att bli lite nyfiken på att utforska Rombergs tidigare verk. Vem vet, kanske att det kommer att leda till att jag blir en operettnörd också…

Favvisar:
Carousel In The Park, It Doesn’t Cost Anything To Dream, The Fireman’s Bride, Close As Pages In A Book, The Big Back Yard Of The City

Kuriosa:
Scenografin, kostymerna och till och koreografin var inspirerad av litografier gjorda av Currier and Ives.

Föreställningen vann en Donaldson Award för scenografin.

1948 så gjorde man en filmversion av showen men som brukligt var på den tiden så strök man de flesta av musiknumren samt skrev mer eller mindre ett helt nytt manus. Man kan väl säga att endast titeln återstod av showen när den väl dök upp på biodukarna. Den floppade.

Pressklipp:
Mr. Romberg’s music has, to be sure, its agreeable side: if it is too reminiscent and unvaried, at least, it is often melodious anough. Dorothy Field’s lyrics are nothing special, but they are at least brighter than the book. It’s too bad that Up in Central Park can’t shake off dullness, for it’s a commendable departure from formula musicals. The trouble is, it departed with only the haziest idea of destination.
– Louis Kronenberger, PM

Up in Central Park is as big as its namesake, and it is just as pretty to look at. There, however, the favorable comparison must end. The Park teems with life and zest and gaity, the show does not. Up in Central Park plods along along where it should dance, it talks where it should laugh; it is long and, to be frank about it, is pretty dull. The Park should form a wonderful setting for a musical show, but this one needs someone like Commisioner Moses to do a bit of landscaping or doctoring.
– Lewis Nichols, The New York Times

Video:
Carousel in the Park från filmen med Deanna Durbin

En av Currier och Ives litografierna som inspirerade upphovsmännen till showen.
Själva motivet heter Central-Park, Winter och är gjord av Charles R. Parsons

Dag 327: Something For The Boys

Something For The Boys (1943), 422 föreställningar
Jag har lyssnat på 1997-års San Francisco Cast
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Tre kusiner ärver en ranch i Texas, den ligger precis bredvid en militärbas.
Blossom Hart jobbar på krigsdepartementet, Chiquita Hart är en nattklubbsdansare/sångare och Harry Hart är en marknadskrämare. De tre kusinerna känner inte varandra men bestämmer sig för att gemensamt förvandla ranchen till ett pensionat för soldathustrur.
Överstelöjtnant Grubbs tycker att verksamheten i ranchen verkar misstänksam, han tror det är en förtäckt bordell, och han försöker stänga stället.
Blossom blir en hjälte mot slutet av föreställningen då en av lagningarna i hennes tänder börja ta emot radiosändningar och hon hör en nödsignal från ett regeringsplan och tack vara detta så lyckas de rädda alla ombord.

Ja, manuset är väl kanske inte det djupaste och sångerna är inte herr Porters bästa men lite småkul är den allt. Och med Ethel Merman i ensemblen så var den en given hit under andra världskriget. Nu har jag inte lyssnat på  originalversionen för det är inte en komplett inspelning utan den består bara av brottstycken från en radiosändning.
Den enda kompletta inspelningen av musikalen är denna revival från 1997, endast ett piano kompar en samling väldigt entusiastiska sångare och det är en kul liten inspelning. Fast inga sånger fastnar riktigt ordentligt vilket känns konstig med tanke på att det är en Porter musikal men även en skicklig sångskapare som han hade sina svagare perioder. Och jag måste erkänna att jag saknar en röst som den Merman hade för hon kunde sälja även den mest mediokra av sånger och det kan inte riktigt denna ensemble och det gör att man tydligare hör bristerna i materialet än man annars kanske hade gjort.
Här finns dock en klassiker, By The Mississinewah, och det är kul att få höra den med helt ocensurerad text för som vanligt så var Porters texter lite för insinuanta för att få spelas på radio på den tiden.
Mer intressant än bra men Porter är alltid Porter även när det bara är halvdan Porter.

Favvisar:
I’m In Love With A Soldier Boy, Hey Good Lookin’, When My Baby Goes To Town, Something For The Boys

Pressklipp:
Men growing old ungracefully wept to see what they never hoped to see again – the staging of a musical show as glamorous, kinetic, balanced, and seductive as the still lamented Ziegfeld in his hey-day used to stage them.
– Burton Rascoe, World-Telegram

Ethel Merman gives a performance that suggests all Merman performances before last night were simple practice.
– Lewis Nichols, Times

My best advice to you this morning is that you had better run, not walk, to the nearest agency, if you can’t get to the theatre, and reserve for the near future. For here we have another one of those happy overnight hits that will run out the season and be greatly in demand.
– Burns Mantle, Daily News

Mr. Porter has lost his old ”Begin-the-Beguine” and ”I-Get-a-Kick-Out-of-You” magic, and has apparently abandoned his old ”You’re-the-Top” nimble smartness with words. If Something For The Boys doesn’t come close to Anything Goes, it’s because Mr. Porter isn’t the composer he once was. For Miss Merman is no less of a wow.
– Louis Kronenberger, Post

Video:
I’m in Love with a Soldier Boy

Ljudis:
Something for the Boys – Ethel Merman (disco version)

Dag 314: Sugar Babies

Sugar Babies (1979), 1208 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields & Al Durbin
Libretto: Ralph G. Allen & Harry Rigby

Det här är en hyllning till den gamla tiders burlesqueföreställningar. Så det är en slags nummerrevy.
Flera av sketcherna består av burlesquerutiner med närmare 60 år på nacken. Även flera av sångerna är standards från eran. Interfolierat med dessa finns några nyskrivna sketcher och sångnummer.
Showen ger exempel på många av de traditionella typen av nummer som man fick om man gick på en sån här show på 10- eller 20-talen: the swing number, the sister act, the fan dance, the dog act m m. Och allt avslutas med ett traditionellt, stort patriotiskt nummer där alla medverkande är klädda i röda, vita och blå kläder och med en stor amerikansk flagga i bakgrunden.

Det här var faktiskt betydligt roligare att lyssna på än jag förväntat mig. Vet inte vad det var jag trodde jag skulle få höra men inte var det ensamling med härliga, medryckande och roliga sånger framförda med sprudlande energi av bra artister med gamla filmstjärnan Ann Miller i spetsen. Lägg till det några småsnuskiga men hyfsat roliga sketcher och man får en platta som är tillräckligt medryckande och varierad för att vara värd ett par återbesök.
Sångerna består av både gamla standards och nyskrivna bitar och alla är så väl integrerade med varandra att det är svårt att veta vad som är nytt och vad som är gammalt – ett bra betyg tycker jag.
Musiken betsår av dixieland jazz, ragtime, gla’ jazz och lite torch songs.
Jag har fallit för plattan och vill absolut rekommendera den. Det här är kul.

Rekommenderade sånger:
Travelin’: In Louisiana, Cuban Love Song, The McHugh Medley, Let Me Be Your Sugar Baby, I’m Keeping Myself Available

Kuriosa:
Mickey Rooneys var en stor barn/ungdomsstjärna i Hollywood på 30-talet och det här var hans Broadwaydebut. Han är kanske mest känd för Andy Hardy filmerna där hans motspelare var en ung Judy Garland.

En Theatre World Award vanns för bästa manliga biroll.

Pressklipp:
Whatever it was that killed burlesque is not all that evident in Sugar Babies. With Mickey Rooney, the mighty atom, at his tumultous best and Ann Miller tip-tapping her way into second-stardom it should prove a sizable Broadway hit, especially as the ideal musical for people who don’t want to go see a musical.
– Clive Barnes, The New York Post

Everybody grins, smiles, struts and walks happy, but it’s mostly in vain. Try as they will, Sugar Babies, like the springer spaniel (in the dog act), refuses to budge most of the time. … Some art forms are deservedly forgotten.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The 1980 Tony Awards
1988 Sugar Babies London, snuttar o intervjuer
Sketch
Cuban Love Song

Dag 270: A Tree Grows In Brooklyn

A Tree Grows In Brooklyn (1951), 267 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: George Abbott & Betty Smith, baserad på Betty Smiths bok med samma namn från 1943

I denna show får vi följa ett antal individer som bor i närheten av Brooklyn Bridge under en 15-årsperiod i början av 1900-talet.
Systrarna Cissy och Katie står i centrum.
Cissy kommer under showens gång att få ihop det med ett antal olika män. Hon kallar dem alla för ”Harry” efter sin första stora kärlek, en man som övergav henne för att återvända till sin fru.
Katie får ihop det med den sjungande servitören Johnny.
Johnny och Katie gifter sig och får en dotter som de döper till Francie.
Johnny har stora planer och ambitioner, bland annat blir han fackrepresentant, men han har en tendens att spendera alla familjens pengar på den lokala baren.
När andra akten börjar så har tolv år förflutit. Johnny är nu en kronisk alkoholist som varken har jobb eller pengar.
Francie vill sluta skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Detta får Johnny att vakna till ur sina spritdimmor. Han vill inte att hon ska bli en outbildad loser som han så han nyktrar till och tar ett jobb vid ett tunnelbygge. Efter att ha jobbat där ett halvår så kollapsar han och dör.
På våren slutar Francie åttan och blir därmed den första i familjen som fått en grundskoleexamen.
Och Cissy har blivit gravid med sin nuvarande ”Harry”.

Mmmm, det här är sån där härlig gammaldags musikal.
Musiken är bitvis ljuvlig. Här finns härligt sentimentala sånger, några komiska pärlor och en hel del svepande och glada melodier.
Shirley Booth, som Cissy, med sin karaktäristiska lite kraxiga och ”boopidoo-iga” röst är helt bedårande och visar dessutom hur man levererar komiska nummer. Johnny Johnston som Johnny låter som en typisk 50-tals musikal-crooner med en sammetslenröst som gjord för att sjunka tilbaka i stolen och bara låta den skölja över en.
Ingen stor musikal men ett gott hantverk, med bra solistinsatser. En liten pärla alltså och definitivt värd en genomlyssning eller två.

Favvisar:
I’m Like A New Broom, Look Who’s Dancing, Love Is The Reason, He Had Refinement

Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt Marcia Van Dyke som spelade Katie.
Shirley Booth vann en Donaldson Award som bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal.

The Donaldson Awards var ett teaterpris som skapades 1944. Den delades ut fram till 1955 då den helt överskuggats av the Antoinette Perry Awards, ett pris som idag är mest känd som en Tony Award.

Pressklipp:
Had a lovely, lovely tima at the Alvin last night. Wish you were there. A Tree Grows In Brooklyn is unique in what it can do to an audience. Practically all the time, you stifle pleasant, sentimental tears, yet you are constantly laughing. It is a terribly rare combination of heart and craftmanship and exquisite taste that makes you love being the target of its emotions. I have rarely had more fun laughing, and never had more fun crying.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

There are two shows within the stage version of A Tree Grows In Brooklyn, and by far the better one is Shirley Booth singing and carrying on as a somewhat faded good-time girl. The other, a watery hymn of failure with musical hope shining through the musical tears…
– Otis L. Guernsey Jr , Herald Tribune

Videosar:
He Had Refinement
I’ll Buy You a Star

Dag 112: By The Beautiful Sea

By The Beautiful Sea (1954), 270 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Föreställningen utspelar sig 1907 och centralpunkten är ett pensionat för vaudeville artister och skådespelare som ligger i närheten av havet på Coney Island.
Stället ägs av Lottie Gibson, en medelålders artist.
Hon blir förälskad i Shakespeare-skådespelaren Dennis Emery som bor på pensionatet.
Knappt har hon lyckats få ihop det med honom innan hans dotter Betsy, som han inte träffat på åratal, dyker upp.
Samtidigt så upptäcker Lottie att hennes far ”investerat” alla hennes sparpengar i en åkattraktion på ett tivoli i närheten.
Men allt löser sig och lagom till finalen så har Lottie fått tillbaka sina pengar och dessutom förlovat sig med Dennis och även hans dotter Betsy har hittat kärleken i form av en sjungande servitör.

Bara för att en musikal kommer från den ”gyllene eran” så betyder det inte att den är bra. Detta är ett tydligt exempel på det.
En mer anonym och ointressant castskiva var det länge sen jag lyssnade på. Allt åker in genom ena örat och åker ut genom det andra utan att lämna några större spår. Fel, utan att lämna några spår.
Ok, jag överdriver lite för Shirley Booths röst är väldigt speciell och sticker verkligen ut och lägg till det en fantastisk komisk tajming som kan lyfta även de mest oinspirerade sångtexterna, och det finns en uppsjö av såna här.
Det finns några småcharmiga spår men i huvudsak så blir jag uttråkad av det här.
En skiva mest för oss som känner att vi måste ha allt!

Favvisar:
Hang Up, Old Enough to Love, Throw the Anchor Away

Pressklipp:
If you want to know what really being a star is, see Shirley Booth in By The Beautiful Sea. She is a million dollar value in show business. This musical often tucks that gold into a sock under a mattress, instead of investing it.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

In By The Beautiful Sea there is a splendid balloon, designed by Jo Mielziner, that sails right off the ground. There is also a book by Herbert and Dorothy Fields that never does.
– Walter Kerr, Herald Tribune