Salad Days (1954), urpremiär på Bristol Theatre Royal, flyttade till West End samma år, 2283 föreställningar
Musik: Julian Slade
Sångtexter & libretto: Julian Slade & Dorothy Reynolds
Jane och Timothy har precis avslutat sina universitetsstudier och sitter i en park och funderar på vad framtiden kan ha att erbjuda dem.
De är nygifta och det första de måste göra är att hitta ett arbete åt Timothy.
Han har 4 farbröder (plus en femte som man aldrig talar om) som hans föräldrar hoppas ska hjälpa honom.
Timothy har dock andra planer och bestämmer sig för att ta det första jobb som erbjuds honom.
Då dyker det upp en luffare som erbjuder honom £7 i veckan om han kan vakta ett hjulförsätt litet piano i en månad. Timothy tackar genast ja.
Det visar sig att det här är ett magiskt piano som ger alla som hör dess musik en oemotståndlig lust att dansa.
Timothy och Jane lyckas dock inte så bra i sitt vaktande utan de lyckas tappa bort pianot.
Men de får hjälp av en av Timothys farbröder som har ett flygande tefat och med hjälp av det så hittar de pianot och lyckas frakta det tillbaka till parken där de åter möter luffaren.
Luffaren, som visar sig vara Timothys femte farbror – den man aldrig talar om- tackar dem för hjälpen och berättar att deras månad nu är slut och att ett nytt par ska få ta hand om instrumentet. Han tar pianot och lämnar Timothy och Jane som nu ser framtiden ann med tillförsikt.
Det här är ett riktigt litet charmstycke. Osannolikt fånig intrig men med glada och trallvänliga små sånger som det är svårt att inte ryckas med i. En typ av musikal som skulle vara helt omöjlig att sätta upp idag, utom som en nostalgisk tillbakablick på en betydligt oskyldigare era.
Det är en bagatell och den försöker inte heller vara nått annat än ett par timmars oförarglig och lättsam underhållning.
Melodierna åker glatt in i ena örat och, i de flesta fall, direkt ut genom andra utan att lämna nått mer spår en en lätt känsla av behag.
Musiken är skriven för att framföras av bara två pianon.
Värd en genomlyssning.
Favvisar:
We’re Looking For a Piano, We Said We Wouldn’t Look Back, Oh Look At Me, Hush-Hush
Kuriosa:
Stycket skapades för att vara en liten lätt sommarunderhållning på Bristols Theatre Royal för Bristol Old Vic’s resident company.
Den blev en så stor kritiker-och publiksuccé att man kontaktade några producenter från London för att komma och se den. De gillade vad de såg och redan i augusti samma år så fick den sin Londonpremiär. Där skulle den sen gå på the Vaudeville Theatre i 6 års tid.
Julian Slade, kompositören, ackompanjerande själv föreställningen under stora delar av dess spelperiod.
Titeln är tagen från en replik i Shakespeares Anthony and Cleopatra (1606) och syftar på ungdomens oskyldiga och njutningsfulla dagar.
CLEOPATRA: My salad days,
When I was green in judgment: cold in blood,
To say as I said then! But, come, away;
Get me ink and paper:
He shall have every day a several greeting,
Or I’ll unpeople Egypt.
Det kan låta otroligt men denna lilla fluffmusikal kom under en period att vara den musikal som spelats längst i världen, det var först när My Fair Lady kom som rekordet slogs.
Sir Cameron Mackintosh – mannen som producerat musikaler som Les Misérables, The Phantom of the Opera, Mary Poppins, Miss Saigon och Cats – har berättat att Salad Days var den första musikal han såg som liten och att det var den som fick honom att bestämma sig för en karriär inom teatern.
Musikalen var under en period oerhört älskad och välkänd i England och det ledde bland annat till att Monty Pyton gänget gjorde en hysteriskt blodig parodi på den.
Ljudisar från 2012 års London revival:
We Said We Wouldn’t Look Back
Oh Look at Me, I’m Dancing Due
Videosar:
Looking for a piano
I Sit in The Sun
Monty Python’s ”Sam Peckinpa’s Salad Days.”
Musikalipedia - musikalblogg 