Dag 283: Hands On A Hardbody

Hands on a Hardbody (2012), Broadwaypremiär 2013, 28 föreställningar
Musik: Trey Anastasio & Amanda Green
Sångtexter: Amanda Green
Libretto: Doug Wright, baserad på dokumentärfilmen Hands on a Hardbody från 1997

We’ve had our little meet ‘n greet
We’ve had our little fun
But it’s like the movie ”Highlander”
”There can only be on.”

Longview, Texas.
Tio personer tävlar om att vinna en Nissan ”hardbody” truck.
Tävlingen, som är en uthållighetstävling, går ut på att de ska ha minst en hand på kärran hela tiden och sen ser man vem som orkar ha kvar den längst. Den sista personen som har sin hand på plats vinner trucken.
Tävlingen som pågår dygnet runt – de har 15 minuter rast var 6:e timma – drar ut över flera dagar och de tävlande får stå under den brännande Texas solen och med alla medel försöka hålla orken, motivationen och modet uppe. En efter en så kollapsar de av utmattning eller ger upp tills slutligen bara vinnaren återstår.

Musikalen utspelar sig i Texas så det är ju föga överraskande att musiken består av country, blues, country rock, folk rock och gospel, kort sagt så kallad ”Americana”. Och den är bitvis ganska så svängig och catchig på det där radiomässiga sättet, ni vet när man hör en låt på radio och man tänker den där var inte så dum men den var  samtidigt inte tillräckligt bra för att man ska orka ta reda på vad den heter eller vem som framför den. Så är det mest hela tiden här, inte dumt men inte tillräckligt bra för att jag ska bli engagerad.
Människorna som är med i tävlingen är alla fattiga med en snäv världssyn, med stora drömmar men med små möjligheter att nånsin genomföra dem och för dem så är denna truck inte bara en vinst utan mer en symbol för en möjlig bättre framtid. I sångerna så sjunger folket om sina drömmar, de berättar om sina forna misslyckanden, sina glädjeämnen och tankar om tillvaron. Det återspeglas i texterna som är väldigt talspråkliga, enkla och repetitiva till sin form.
En enkel liten musikal som försökte erövra stora Broadway och misslyckades.
Värd att ge en genomlyssning eller två.

Favvisar:
Joy of the Lord, Keep Your Hands On It, My Problem Right There, Alone With Me, Burn That Bridge

Kuriosa:
Keala Settle, som spelar en religiös kvinna som vill vinna bilen så hon kan skjutsa folk till kyrkan, vann en Theatre World Award för bästa kvinnliga biroll.

Pressklipp:
Loaded with a cabful of fine performers, this song-laced lament about surviving hard times offers a decent ride. So much so that you wish it were better, tighter and carried a more affecting payoff. As is, it’s a bit of a missed opportunity.
…
Running 2 1/2 hours, the show’s pattern becomes who sings next and who falls next. For a story about the last man (or is it woman?) standing, there’s zero tension.
…
If only the makers had gotten under the characters’ hoods, where their emotions rev. Instead of tuning out, I would have been more inclined to buckle up and, well, hold on.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Although it’s far from fully loaded in a conventional sense, this scrappy, sincere new musical brings a fresh, handmade feeling to Broadway, which mostly traffics in the machine tooled. Burrowing into the troubled hearts of its characters, it draws a cleareyed portrait of an America that’s a far cry from the fantasyland of most commercial musicals. “Hands on a Hardbody” simply sings forth a story of endurance, hardship and the dimming American dream, which increasingly seems to hover on the distant horizon like some last-ditch motel whose neon lights are blinking out one by one.
…
The biggest challenge the musical faces is the inevitably static nature of the story line. It’s not a problem the show really overcomes. The narrative remains stuck in a groove as we wait for the contestants to begin wilting in the heat, one by one. … Hands on a Hardbody can’t always surmount the energy drain resulting from the characters’ inability to move for long stretches.
– Charles Isherwood, The New York Times

Combine this anonymous heartland vibe with a drab set dominated by a faded brown billboard and you’ve got a show that isn’t nearly Broadway enough for theater fans, country enough for music fans or quirky enough for fans of the movie. Here the risk-taking started and ended with the choice of project. No creative choices after that one were nearly bold enough.
-Michael Giltz, Huffington Post

Videosar:
TV Commercial 
Sneak Peek
Song Preview
Trailer till dokumentärfilmen musikalen är baserad på

Dag 207: The Little Mermaid

The Little Mermaid (2008), 658 föreställningar
Baserar min bedömning på den nederländska castinspelningen från 2012
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater & Howard Ashman
Libretto: Doug Wright, baserad på Hans Christian Andersens saga och Disneys tecknade filmversion från 1989.

Ariel är en sjöjungfru (och dotter till havets härskare kung Triton) som inte trivs i sin undervattensvärld utan längtar upp till människornas värld på andra sidan ytan.
En dag räddar hon en prins från att drunkna och hon blir genast blixförälskad i denna den första ytvarelsen hon mött.
Ariel går till sin faster sjöhäxan Ursula för att be om hjälp. Fastern erbjuder henne en deal: hon får en chans att vara människa under tre dagar och om hon under denna tid kan få prinsen att kyssa henne så får hon förbli människa men om hon inte lyckas med det så tillhör hennes själ Ursula för all framtid och hon blir fånge i Ursulas grotta. Som pant behåller Ursula Ariels röst…
Jag tror inte att jag sabbar det för nån om jag berättar att historien i denna variant slutar lyckligt i motsats till Andersens originalberättelse.

Jag valde att lyssna på den Nederländska versionen, mest för att det är denna omarbetade version som blivit den som gäller, åtminstone för den europeiska marknaden men också för att det är en live-inspelning från premiären.
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av plattan. Sångerna från filmen finns självklart med men även de nya håller hög standard.
När jag läser de amerikanska recensionerna får jag intrycket av att det skulle vara en riktig katastrofmusikal det här och det var den kanske på Broadway men den bearbetade versionen är mer än ok, den är faktiskt riktigt bra.
Här finns några nya sånger som skrivits specifikt för denna den nya versionen och ett par av Broadwaysångerna har strukits. Måste erkänna att jag inte lyssnat på den amerikanska versionen så jag vet inte om de var så dåliga att de behövdes tas bort men jag kan konstatera att åtminstone en av de nya definitivt hör till bland de bästa av låtarna i showen.
Jag ger tummen upp för denna platta, en rejäl orkester ger ett stort ”sound” och allas insatser är dynamiska och oerhört njutbara.
Fast jag undrar om sången Les Poison alltid varit låtit som ett första utkast till Be Our Guest från Skönheten & Odjuret, för dessa två låtarna är ju i det närmaste identiska – åtminstone när man lyssnar på reprisen.

Favvisar:
Daar Ligt Mijn Hart (Part Of Your World), Pappie’s Kleine Meisje (Daddy’s Little Angel), Pozetieverik (Positoovity), Onder De Zee (Under The Sea), Kus D’r Dan (Kiss Her Now)

Kuriosa:
Den Nederländska versionen var en total ombearbetning av det amerikanske originalet. Förutom att man bytte ut några låtar så är den annorlunda scenisk. På Broadway så åkte folk runt på skor med hjul på hälen. Detta gjorde att de såg ut att glida över scenen, till det så hade sjöjungfruerna stela fiskstjärtar som mer såg ut som svansar och som stack ut ur en golvlång kjol, det såg grymt fånigt ut.
I Holland så använde man sig istället av flyganordningar som gjorde att de alla kunde ”simma” omkring ”i vattnet” och istället för stela sfiskstjärtar så hade de långa slöjor som såg ut att flyta i luften. Grymt läckert och totalt illusoriskt.
Ovan ytan så var allt gjort som om det hörde hemma i en enorm ”pop-up” sagobok, och när de bytte scener så vände de bara sidorna i denna bok, även det var både smart och läckert.

Det nederlänska castalbumet lyckades ta sig hela vägen till plats 3 på den nationella top 100 listan.

Broadwayshowen vann inga priser men originalfilmen fick två Oscars, dels för årets bästa sång (Under The Sea) och dels för bästa musik.

Pressklipp (om Broadwayversionen):
But the new Mermaid is ultimately less than the sum of its impressive parts, offering neither the richly imaginative spectacle of The Lion King nor the old-fashioned vitality and charm of Mary Poppins.
– Elysa Gardner, USA Today

On the heels of the fiasco that was Tarzan and the lumbering bore that is Mary Poppins comes Disney Theatrical’s latest stage cartoon, The Little Mermaid – which Variety has helpfully dubbed ”a waterlogged misstep.
…
Too bad a lot of what’s been added is soggy filler. The show is more theme-park spectacle than Broadway musical. For all its fancy tricks, the show’s give-you-chills moment comes with the simplest of effects – the feisty Ariel sheds her tail and transforms from mermaid to girl. I silently marveled, ”Wow, she’s got legs!” Whether that can be said of Disney’s new live-action cartoon remains to be seen.
– Michael Riedel, New York Post

Loved the shoes. Loathed the show.
O.K., I exaggerate. I didn’t like the shoes all that much. But the wheel-heeled footwear known as merblades, which allow stage-bound dancers to simulate gliding underwater, provides the only remotely graceful elements in the musical blunderbuss called Disney’s The Little Mermaid…
…
…this Little Mermaid burdens its performers with ungainly guess-what-I-am costumes and a distracting set awash in pastels gone sour and unidentifiable giant tchotchkes that suggest a Luau Lounge whipped up by an acid-head heiress in the 1960s. The whole enterprise is soaked in that sparkly garishness that only a very young child — or possibly a tackiness-worshiping drag queen — might find pretty.
…
… the impression is often of costumed employees from the Magic Kingdom of Disney World, wandering around and occasionally singing to entertain visiting children. In like manner, most of the performers approach their characters with the forced jocularity of actors marking time in a theme park until a better job comes along.
…
It used to be that the show came first, followed by merchandising tie-ins. Thoroughly plastic and trinketlike, this show seems less like an interpretation of a movie musical than of the figurines and toys it inspired.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Poor unfortunate souls (Broadway)
Part of your world (Broadway)
Under The Sea (Broadway)
Trailer för den Nederländska versionen
Ja, het leven is zwaar (Poor unfortunate på Nederländska) med Ursulas fantastiska kostym
Sing-a-long 2012 The Little Mermaid (NL)