Tag Archives: Douglas Carter Beane

Dag 257: Xanadu

19 Aug

51pMLtwNR3L
Xanadu (2007), 513 föreställningar
Musik & sångtexter: Jeff Lynne & John Farrar
Libretto: Douglas Carter Beane, baserad på filmen Xanadu från 1980 som i sin tur var inspirerad av filmen Down To Earth (1947) som var fortsättningen på Here Comes Mr Jordan (1941) som var baserad på pjäsen Heaven Can Wait av Harry Segall.

The muses are in retreat. Creativity shall remain stymied for decades. The theater? They’ll just take some stinkeroo movie or some songwriter’s catalog, throw it onstage and call it a show. – Zeus i Xanadu

Året är 1980.
Platsen Venice Beach, Kalifornien.
Den unge gatukonstnären Sonny Malone är så missnöjd med sin senaste mural, föreställande det antika greklands 9 gudomliga musor (muser?), att han bestämmer sig för att ta livet av sig.
På berget Olympus, Gudarnas hemvist, ser den yngsta musan Clio detta. Hon övertygar sina systrar om att de måste ta sig till ner till honom och ge honom inspiration.
Eftersom vi dödliga aldrig får känna igen en musa så bestämmer sig Clio för att maskera sig genom att sätta på sig benvärmare, rullskridskor och prata med en australiensisk dialekt.
Bara genom att möta Sonny så lyckas hon inspirera honom till att vilja skapa nått som kan förena konst och atletism till en spektakulärt underhållande enhet.
Vad kan det vara undrar ni?
Svaret är väl uppenbart: ett rullskridskodisco!
Två av Clios systrar är avundsjuka på henne eftersom hon är Zeus favorit dotter. Det finns en sak en musa aldrig, aldrig får bli och det är förälskad i en dödlig och det är just det som systrarna tänker se till att Clio blir – och det i Sonny. På så sätt kommer hon nämligen att drabbas av Zeus vrede.
Sonny har samtidigt hittat den perfekta platsen för sitt disco: en gammal nedlagd teater som heter Xanadu.
Genom Clios inspirerande råd (”se efter om han står i telefonkatalogen”) så får Sonny tag på ägaren, Danny, en fastighetsmagnat som i sin ungdom spelade klarinett i ett storband.
Danny säger till Sonny att om han kan fixa till och öppna discot på en dag så är det okej och att han då dessutom kan få 25% av intäkterna. Sonny blir alldeles till sig av upphetsning.
Clio är dock inte lika nöjd med dealen, men när hon ska ta itu med Danny så sätter systrarna igång sin elak plan. De har tagit ner Eros och han skjuter sina kärlekspilar så att de träffar Clio och Sonny och de blir förälskade. Men inte bara det, systrarna erbjuder även Danny en hisklig massa pengar om han river teatern och bygger bostadsrätter där istället. Danny går med på det och säger till Sonny att deras deal inte längre gäller…
Ja, sen börjar det verkligen bli komplicerat och det kommer att visa sig att Clio även var Dannys musa på 40-talet men att han valde bort henne på grund av girighet.
Sonny kommer att bestiga berget Olympus för att vinna tillbaka sin käresta.
Den flygande hästen Pegasus kommer att figurera och till sist så kommer Zeus att avslöja att Xanadu betyder: True love and the ability to create and share art.

Alltså, det här tar begreppen ”camp”, ”kitsch” och överspel till helt nya höjder. Sällan har väl en scen fyllts med så mycket rullskridskor, fula kostymer, benvärmare, paljetter och dålig smak – det närmaste jag kan komma på är väl Starlight Express från 1984, fast den föreställningen saknade ju humor och humor är nått det finns ett överflöd av här. För det här är inte bara roligt utan hysteriskt kul.

Musiken består av låtar från filmen samt lite ur ELO’s sångkatalog. För er ungdomar som inte vet vilka ELO var så kan jag säga att bokstäverna stod för Electric Light Orchestra och de var hur stora som helst under slutet av 70-talet/början av 80-talet.

Xanadu, filmen, floppade och hatades av de flesta när den kom 1980. Fast inte av mig, jag gillade den och gillade den jätte mycket. Fast jag har ju å andra sidan alltid älskat såna här camp-iga filmer. Jag menar, finns det nån mer än jag som njöt av och med glädje minns Village People filmen Can’t Stop The Music?

Nåväl. I scenshowen så tar man fasta på alla de camp-iga, absurda och fåniga inslagen i filmen och så kör man det gånger 10. Resultatet är en skrattfest som heter duga. Lägg sen till ELO’s makalösa musik som fortfarande är bra och vi pratar om en ”helkväll2, fast på 90 minuter, för det här är bara en enaktare.

I ensemblen har man otroligt bra sångare och artister som fattat det hela och levererar så härligt ”over the top”-iga insatser så att, åtminstone jag, fnittrar och sjunger med om vartannat. Speciellt powerhous-sångerskan Mary Testa och underbara komikern Jackie Hoffman är klockrena i sina roller som de elaka systrarna. Men även Cheyenne Jackson som den fullständigt totalblåsta ”beefcaken” alltid iförd tajt t-shirt och avklippta jeans och Kerry Butler som Olivia Newton-John clone gör bra ifrån sig.

Det här är nog inte för alla smaker men om man är på humör för det så är detta makalöst bra.
Och om man aldrig hört ELO’s musik så är det här en bra introduktion… Typ.

Föreställningen vann en Drama Desk Award för bästa libretto.

Favvisar:
Evil Woman, Xanadu, Whenever You’re Away From Me, Dancin’, I’m Alive

Pressklipp:
…probably the most fun you’ll have on Broadway this season, one reason being that everything about it is so resolutely anti-Broadway. In its wildness and ecstasy, Xanadu is a welcome relief from the synthetic creations that some Broadway producers have been peddling for years. Here you can’t count the disco balls fast enough—not to mention the roller skates, the frosted-pink lips, and the glittering spandex that the director, Christopher Ashley, hurls at you like a PCP flashback. Xanadu is far sleazier and cheesier than conventional musical theatre, and it points out just how tame most other musicals are.
– Hilton Als, The New Yorker

Can a musical be simultaneously indefensible and irresistible? Why, yes it can. Witness “Xanadu,” the outlandishly enjoyable stage spoof of the outrageously bad movie from 1980 about a painter and his muse who find love at a roller disco in Los Angeles.

This is like children’s theater for 40-year-old gay people! cracks Ms. Hoffman’s Calliope at one point, and she is only half-kidding. But that acidic epithet could be used to describe far too many more earnest Broadway duds of recent vintage. At least “Xanadu” is in on the joke. The show’s winking attitude toward its own aesthetic abjectness can be summed up thus: If you can’t beat ’em, slap on some roller skates and join ’em.
Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
Tony Awards
Sizzle från Broadwayshowen
High Lights från Broadway
High Lights från Maine State Music Theatre’s version
I’m Alive
Evil Woman
Olivia Newton John & ELO – Xanadu från filmen

XanaduBroadwayPoster

Annonser

Dag 246: Sister Act

8 Aug

81LfxginObL._SL1430_
Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
West End 2009 – ca 512 föreställningar, Broadway 2011- 561 föreställningar
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

%d bloggare gillar detta: