Nr 465: Ain’t Misbehavin’ (1978)

Ain’t Misbevavin’
1978: Broadway, 1 604 perfs.
1979: West End
1982: Tv-version
1988: Broadway Revival, 176 perfs.
1995: West End Revival

Book: Murray Horwitz, Richard Maltby, Jr.,
Music & Lyrics: Various composers and lyricists

The musical is a tribute to the black musicians of the 1920s and 1930s who were part of the Harlem Renaissance, an era of growing creativity, cultural awareness, and ethnic pride, and takes its title from the 1929 Waller song ”Ain’t Misbehavin’.” It was a time when Manhattan nightclubs like the Cotton Club and the Savoy Ballroom were the playgrounds of high society and Lenox Avenue dives were filled with piano players banging out the new beat known as swing.
Five performers present an evening of rowdy, raunchy, and humorous songs that encapsulate the various moods of the era and reflect Waller’s view of life as a journey meant for pleasure and play.

This is one swinging show. If you don’t start tapping your toes, snapping your fingers and break out in a goofy happy smile while listening to the cast recording you’re in serious trouble, my friend. Because this is an infectious, melodious, well sung, well arranged and overall brilliantly staged masterpiece of a show. Without a doubt one of the best, if not the best revue ever to be presented on Broadway. At least in my opinion.
Now, I must admit that I saw the original London production in 1979 and not the Broadway one, but both André DeShields and Charlayne Woodard from the Broadway show were in it – and it was a brilliant production. I was totally blown away.
Just the way they delivered the songs… They weren’t just singing the words they were telling a story, really telling it and not just singing beautiful notes (although they sang beautifully, all of them) and they were acting the songs. They made every song come to life and it was heaven to me. I hadn’t realized, till then, that you could deliver a song in this way, with so much passion, engaging storytelling and with total audience contact. I was sucked into the world of Fats Waller, his time and his music.
And another first for me was when André sang The Vipers Drag, lightning up a reefer on stage, slithering around, ”getting high” and at one point started to flirt with some girls on the first row and offering them a toke. When they reached for the joint he pulled it away from them with an evil smile and wagged his finger in a ”no, no” sign which had the entire audience screaming with laughter. I had never seen an actor interact with the audience that way before. I loved it. I wanted more of it and I always think of that moment when I’m on stage myself because that’s the kind of contact I want to have with the public too.
I was in my teens when I saw this show and it was one of my first visits to a musical all by myself and that was an adventure in it self.

Ain’t Misbehavin’ opened at the Manhattan Theatre Club’s East 73rd Street cabaret on February 8, 1978. It became such a smash hit that they decided to develop it into a full-scale production that opened on Broadway in may that same year.
The cast at the Manhattan Theatre Club included  Nell Carter, André DeShields, Ken Page, Armelia McQueen, and Irene Cara. Yep, that’s the same Irene Cara who went on to play ”Coco Hernandez” in the 1980 film Fame and recorded the film’s Academy Award and Golden Globe winning title song ”Fame”. She also sang and co-wrote the song ”Flashdance… What a Feeling” (from the 1983 film Flashdance), for which she won an Academy Award for Best Original Song and a Grammy Award for Best Female Pop Vocal Performance in 1984. 
On Broadway Irene was replaced with Charlayne Woodard.

There is also a sixth very importend cast member in the production and that is the orchestrator Luther Henderson (1919 – 2003), who’s orchestrations and vocal arrangement are one of the resons why this is such a brilliant and joyful show. They are absolutely brilliant! And he appeared as the on stage pianist in the original production.
Luther served as orchestrator, arranger, and musical director on more than fifty Broadway musicals from Beggar’s Holiday (1946) to Jelly’s Last Jam (1992).

In 1995 there was a national tour of the show starring The Pointer Sisters. Although it never reached Broadway, as originally planned, a recording of highlights from the show was released.

The Broadway show won:
3 Tony Awards: Best musical, Featured Actress in a musical (Nell Carter) and Best Direction of a musical (Richard Maltby, Jr.).
3 Drama Desk Awards for Outstanding Musical, Actor and Actress in a musical (Ken Page and Nell Carter)
2 Theatre World Awards for Nell Carter and Armelia McQueen.
The Tv-version from 1982 won 2 Primetime Emmy Awards for Individual Performance in a Variety or Music Program for Nell Cater and André DeShields.

Reviews:
A joyous celebration. … This really is Fats Waller on Broadway. It is a memorial that breathes. It is a testament to a curious genius – one of the few people you seem to know from the memories of their recorded voice. … simply a Broadway show that you will never forget. And it is really Waller. It really is.
– Clive Barnes, New York Post

What whistles, hoots, throws off sparks and moves at about 180 miles an hour, even though it is continually stopped? Ain’t Misbehavin’.
– Richard Eder, New York Times

To put it as judiciously as possible, Ain’t Misbehavin’ has a first act that will knock your ears off and a second that will come back for the rest of you.
– Walter Kerr, Times

Since this is Broadway, the land of bristling microphones and loudspeakers by the carload, there is a tape deck and a pair of sound consoles at the rear of the theatre that look elaborate and complicated enough to send the show into space. But that’s just what the cast of Ain’t Misbehavin’ does all by itself. Wow!
– Douglas Watt, Daily News

Videos:
At the Tony Awards
Nell Carter singing I’ve Got a Feeling I’m Falling
Lounging at the Waldorf
2018 Highlights reel
The Complete Tv-version of the show
Fats Waller sings Ain’t Misbehavin’

Nr 440: 70, Girls, 70

70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Kuriosa:
Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

Press:
In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.
…
The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.
…
The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
Yes
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Nr 427: Ambassador

Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.
…
This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times

Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.
…
The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.
…
It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily

Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
– Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Nr 381: The Best Little Whorehouse In Texas

The Best Little Whorehouse In Texas (1978), 1584 föreställningar
Music & lyrics: Carol Hall
Book: Larry L. King and Peter Masterson, baserad på artikel med samma namn av Larry L Kings som publicerades i Playboy 1974

It was the nicest little whorehouse you ever saw.
The Chicken Ranch of Gilbert (subbing for real locale La Grange) is a beloved institution in Texas. With a history harking back 80 years, it has served as a homey ”pleasure palace” for the men of the Lone Star State, and is currently run by the no-nonsense Miss (not ”Madam”) Mona Stangley.
Miss Mona runs a class act: the grounds are well-tended, her ”Ladies” live under strict regulations, and the ”Guests” are treated with the utmost respect and are expected to reciprocate.
Everything’s fine until TV moralist ”Watchdog” Melvin P. Thorpe (based on real-life Houston news personality Marvin Zindler) declares a personal crusade against the Chicken Ranch. Despite the fact that ”one-half of the police officers and two-thirds of the lawyers in the state of Texas grew up in this house,” the political pressure mounts and the Ranch is eventually shut down.
While others object, Mona just takes the bitter with the sweet and moves on.

En skön liten musikal med gospel- och countryinfluerad musik. Och det är fantastiskt hur familjevänligt och oskyldigt upphovsmakarna har lyckats få det här potentiellt barnförbjudna ämnet att bli.
En en hel del av den politiska satiren och driften med frikyrkopastorer som försöker sko sig och sin karriär på lättköpta populistiska korståg känns, tyvärr, fortfarande rykande aktuellt idag.
En lite bortglömd musikal som kanske inte har den bästa och mest minnesvärda musiken jag hört men ganska så småcharmig är den allt.

Favvisar:
20 Fans, A Lil’ Ole Bitty Pissant Country Place, Texas Has a Whorehouse in It, Twenty Four Hours of Lovin

Kuriosa:
Föreställningen vann:
2 Tony Awards: bästa manliga och kvinnliga biroll.
3 Drama Desk Awards: bästa regi, sångtexter och musik
1 Theatre World Award till Carlin Glynn (spelade Bordellmamman)

Man gjorde en hemsk filmversion av musikalen 1982 med Dolly Parton och Burt Reynolds i huvudrollerna. Bordellbyggnaden byggdes på Universal Studios mark och man kan fortfarande se den om man åker på The Universal Studio Tour.
Byggnaden användes också i Rob Zombies skräckfilm från 2003  House of 1000 Corpses.
Förutom sångerna från musikalen så la man till 2 av Dolly Partons egna sånger bl a I Will Always Love You, som var en hit för henne 1974 och som i och med filmen blev hit igen 1982. Fast det är väl Whitney Houstons cover av den från 1992 som numera är mest känd.

Dolly skrev ett flertal nya sånger till filmversionen men de användes aldrig. En av dem filmades dock (Where Stallions Run som sjöngs av Burt reynolds) och las till när man började visa filmen på tv. Två andra sånger A Gamble Either Way och A Cowboy’s Ways finns med på hennes album Burlap & Satin från 1983.

Showen började som en artikel i Playboy som handlade om att Texas mest populära bordell The Chicken Ranch hade tvingats stänga sina dörrar. Bordellen startade sin verksamhet 1905 och var oerhört populär och framgångsrik fram till att den stängdes 1973.

Det finns fortfarande en Chicken Ranch bordell men den ligger i närheten av Las Vegas den öppnades 1976och har inget med den ”gamla” bordellen att göra.

Carlin Glynn (som spelade bordellmadammen) är mamma till skådespelerskan Mary Stuart Masterson

Musikalen fick en uppföljare 1994, The Best Little Whorehouse Goes Public (se dag 83) som las ned efter 16 föreställningar. Sequels till framgångsrika scenmusikaler har en tendens att floppa nått otroligt.

Press:
If all the tarts with hearts of gold currently at the Intermedia Theatre banded together they could buy out Fort Knox.
…
… it is, depending perhaps on your family, just good family entertainment.
…
A strange, old-fashioned, new-fashioned musical, full of simple sentiments, dirty words, political chicanery and social hypocrisy, decent jokes, indecent jokes, bubbling performances and music with a bustle.
– Clive Barnes, Post

A musical on a milk diet. It takes a small, bright, wry idea and expands and dilutes it at the same time.
…
The small adjectives that come to mind with Whorehouse – ”pleasant”, ”agreeable” – are like school gold stars given for things that have turned out well.  … It is a show that marks a lot of time, one fitted for compliments rather than enthusiasm.
– Richard Eder, Times

The Best Little Whorehouse In Texas is actually located in that vast desert between respectability and profanity. The show has come to us in time to help fill that great void.
…
It is more fun than a beer-toting hayride at a Mardi Gras.
…
This show, in fact, could help make ungarnished heterosexuality fashionable again.
– Christopher Sharp, Women’s Wear Daily

If you can allow yourself to think for a couple of hours that whores are angels in disguise and that a town brothel is heaven on earth, then there’s no reason why you shouldn’t have a whale of a good time.
…
I’m only surprised they don’t sell Girl Scout cookies in the lobby.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The Aggie Song from the Tony Awards, med censusrerade sångtexter trots att inga ”fula” ord förekommer i sången bara lättare associationer.
Lil’ Ole Bitty Pissant Country Place med Dolly Parton från filmen
Trailer från filmen
The Sidestep
Hard Candy Christmas – Jessica Vosk
Texas Has a Whorehouse in it

 

Nr 370: Good News

Good News (1927), 557 föreställningar,
Filmversion 1930 och 1947
Broadway revival 1974, 16 föreställningar
Musik: Ray Henderson
Sångtexter: B. G. DeSylva och Lew Brown
Libretto: B. G. DeSylva och Laurence Schwab
Jag har lyssnat på soundtracket från 1947 års filmversion.

Tait Colleges bästa fotbollsspelare, Tom Marlow, får  inte spela i ”den stora matchen” om han inte lyckas få godkänt på sin astronomitenta. Den oerhört intelligenta flickan Connie Lane, som är hemligt förälskad i Tom men tror att han älskar en annan, går med på att bli hans handledare och coacha honom. Tom blir så småningom förälskad i Connie, klarar sin tenta och blir dessutom matchhjälte.

En sån där härlig, småfånig men sprudlande 20-tals musikal som jag gillar så mycket.
Man gjorde inga castinspelningar på den här tiden så allt som finns är en lista över vilka sånger som fanns med i föreställningen.

Det har gjorts 2 filmversioner av showen och det är inspelningen av sångerna från den andra av dessa som jag lyssnat på. Men eftersom den behåller handlingen och det mesta av musiken från scenshowen (och de 2 nyskrivna låtarna är dessutom mycket bra) så får denna filmversion representera showen.

1974 kom en revival på Broadway som dock floppade och försvann fort.

Filmversionerna och revivaln  innehåller både sånger från showen och så har man lagt till lite andra låtar. Till filmerna skapade man nya sånger medan man i revivaln la till gamla välkända hits från 30-talet.

Om man gillar filmmusikaler från 40/50-talen så gillar man det här. Det kan jag garantera. MGMs stora orkester ger ett härligt fullödigt ljud och allas sånginsatser (en del är kanske mer entusiastiska än bra) känns ytterst levande och är fyllda av charm. Jag blir så där fånigt lycklig när jag hör en sån här platta.
Det finns en hel del ”standards” som kommer från denna musikal, som exempelvis Lucky in Love. Att Mel Tormé sjunger en del av låtarna med sin sammetslena röst gör lyssningen bara ännu bättre.
Det skrevs 2 nya sånger till den här filmversionen: The French Lesson (musik Roger Edens och sångtext av Betty Comden & Adolph Green) och Pass The Peace Pipe (musik av Roger Edens, sångtext av Hugh Martin & Ralph Blane).
Rekommenderas.

Kuriosa:
Broadwayrevivaln började sitt liv 1973 med en ett år lång turné över hela USA. Tanken var att man skulle spela in alla produktionskostnaderna under denna resa och anlända som en redan vinstgivande show till Broadway. Nu gick inte turnén så bra och man var tvungen att pytsa in extra kapital hela tiden för att hålla den igång.
Till sist så nådde den New York och fick sin Broadwaypremiär den 23 december 1974. Men kritikerna hatade den, publiken svek och showen las ned efter bara 16 föreställningar.
Slutnotan hamnade på minus, närmare bestämt på minus $1 250 000 – och detta i 1974 års penningvärde!

Pressklipp
Om 1927 års Broadwayoriginal:
For once a musical play based upon undergraduate life and a football game has some resemblance to the disorderly, rhymeless scheme of things in American institutions of learning. … …a constantly fast entertainment with furious dancing, catchy tunes…excellent singing, and genuine excitement.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om revivaln:
The only other time I saw Good News was many years ago when it was used, with altered lyrics, as the basis of an industrial show with a line of automobiles as the main attraction. I rather missed those cars last night.
– Douglas Watt, Daily News

The first show I’ve ever seen that was stolen by the vocal arranger.
…
Since Nelson and Faye (Gene Nelson och Alice Faye var ”stjärnnamnen” i denna uppsättning.) are as compatible as oil and water, and since, combined, they have the stage presence of a balcony seat, there really should be a follow spot to let you know when one or the other is performing.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
The Varsity Drag från 1930-års filmversion. Måste ses!
Good News fr 1930 (med en speciality act i mitten) Missa inte!
The Varsity Drag från 1947-års filmversion
The French Lesson fr 1947
Pass The Peace Pipe fr 1947
Lucky in Love fr 1947
The Best Things In Life Are Free fr nån high school uppsättning
High Lights från Goodspeed Musicals uppsättning 2013

Dag 314: Sugar Babies

Sugar Babies (1979), 1208 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields & Al Durbin
Libretto: Ralph G. Allen & Harry Rigby

Det här är en hyllning till den gamla tiders burlesqueföreställningar. Så det är en slags nummerrevy.
Flera av sketcherna består av burlesquerutiner med närmare 60 år på nacken. Även flera av sångerna är standards från eran. Interfolierat med dessa finns några nyskrivna sketcher och sångnummer.
Showen ger exempel på många av de traditionella typen av nummer som man fick om man gick på en sån här show på 10- eller 20-talen: the swing number, the sister act, the fan dance, the dog act m m. Och allt avslutas med ett traditionellt, stort patriotiskt nummer där alla medverkande är klädda i röda, vita och blå kläder och med en stor amerikansk flagga i bakgrunden.

Det här var faktiskt betydligt roligare att lyssna på än jag förväntat mig. Vet inte vad det var jag trodde jag skulle få höra men inte var det ensamling med härliga, medryckande och roliga sånger framförda med sprudlande energi av bra artister med gamla filmstjärnan Ann Miller i spetsen. Lägg till det några småsnuskiga men hyfsat roliga sketcher och man får en platta som är tillräckligt medryckande och varierad för att vara värd ett par återbesök.
Sångerna består av både gamla standards och nyskrivna bitar och alla är så väl integrerade med varandra att det är svårt att veta vad som är nytt och vad som är gammalt – ett bra betyg tycker jag.
Musiken betsår av dixieland jazz, ragtime, gla’ jazz och lite torch songs.
Jag har fallit för plattan och vill absolut rekommendera den. Det här är kul.

Rekommenderade sånger:
Travelin’: In Louisiana, Cuban Love Song, The McHugh Medley, Let Me Be Your Sugar Baby, I’m Keeping Myself Available

Kuriosa:
Mickey Rooneys var en stor barn/ungdomsstjärna i Hollywood på 30-talet och det här var hans Broadwaydebut. Han är kanske mest känd för Andy Hardy filmerna där hans motspelare var en ung Judy Garland.

En Theatre World Award vanns för bästa manliga biroll.

Pressklipp:
Whatever it was that killed burlesque is not all that evident in Sugar Babies. With Mickey Rooney, the mighty atom, at his tumultous best and Ann Miller tip-tapping her way into second-stardom it should prove a sizable Broadway hit, especially as the ideal musical for people who don’t want to go see a musical.
– Clive Barnes, The New York Post

Everybody grins, smiles, struts and walks happy, but it’s mostly in vain. Try as they will, Sugar Babies, like the springer spaniel (in the dog act), refuses to budge most of the time. … Some art forms are deservedly forgotten.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The 1980 Tony Awards
1988 Sugar Babies London, snuttar o intervjuer
Sketch
Cuban Love Song

Dag 289: Over Here!

Over Here! (1974), 341 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert B. Sherman & Richard M. Sherman
Libretto: Will Holt

The de Paul Sisters underhåller soldaterna på hemmafronten under Andra Världskriget. De är två till antalet och bestämmer sig för att de behöver en tredje sångfågel i gruppen.
De anställer Mitzi och beger sig ut på en turné.
Så småningom upptäcker systrarna att Mitzi är en tysk spion.
De ser till att hon åker fast och fortsätter sen sin turné som en duo.

Gillar man storbandsjazz, 40-tals musik à la Glen Miller och The Andrews Sisters så är det här den perfekta musikalen.
Det svänger gott.
Och allt låter helt autentiskt. Faktum är att det låter så äkta att jag vid flera tillfällen undrar om jag inte redan hört stora delar av musiken för jag känner så väl igen den.
Det finns undantag och exempelvis varningssången om könssjukdomar är visserligen kul men den hade aldrig kunnat framföras på 40-talet.
Här finns också en typisk krigsballad som påminner om Lili Marleen men mest är det swing, swing och ännu mera swing!

Favvisar:
Don’t Shoot The Hooey To Me Louie, Charlie’s Place, The Good-Time Girl, We Got It!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa kvinnliga biroll.
Den vann även 2 Drama Desk Awards: bästa kostym och scenografi.
Plus 3 Theatre World Awards.

Ansvariga för denna show var samma team – producent, regissör och koreograf – som 2 år tidigare förvandlade nostalgimusikalen Grease till en megahit. Tanken var nog att göra en liknande nostalgihit för dem som var med när det begav sig på tidigt 40-tal. Det kändes nog som ett klockrent initiativ med tanke på att både Bette Midler och The Pointer Sisters under denna period sålde miljontals skivor fyllda med covers på storbandslåtar.

Bröderna Sherman som står för både musik och sångtexter var huskompositörer hos Disney studios och ligger bland annat bakom sångerna till Mary Poppins och Djungelboken.
De ligger också bakom klassiska 60-tals hits som You’re Sixteen.

I ensemblen och i småroller hittar man några blivande stjärnor: Treat Williams (Berger i filmversionen av Hair), Ann Reinking (Chicago-revivaln mm) och John Travolta.

Pressklipp:
As a musical it is preposterously bad, but also preposterously engaging and, in its way, devilishly clever.
– Clive Barnes, The New York Times

… this show’s material is overfamiliar to anyone who has been only half-asleep recently. It is also poorly assembled musical theatre. It is also unpleasant in its use as objects of The Andrews Sisters, who, as any classy performers, transcend that. But Over Here! is not utterly bad.
…
(The Andrews Sisters) They were there, they are remembered, they are lovable still. Who will ever love and remember Over Here?
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Over Here!, a garish World War II home-front musical, has nothing more on its dizzy mind than the fond and gentle mocking evocation of the largely synthetic entertainment of the period. That’s shameless. But thanks to its prevailing good nature and liveliness, it manages to be reasonably diverting.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
Over Here! på the Tony Awards
Charlie’s Place

Dag 277: The Grass Harp

The Grass Harp (1971), 7 föreställningar
Musik:  Claibe Richardson
Sångtexter & libretto: Kenward Elmslie baserad på Truman Capotes långnovell med samma namn.

Djupt nere i den amerikanska södern bor två äldre ungmöer, Dolly och Verena, tillsammans med sin tonåriga och föräldralösa systersonen Colin.
Colin fungerar lite som berättare och ciceron i denna show.
Dolly har blivit känd i trakten för en medicinsk elixir som hon säljer lokalt.
Verena vill föröka utöka försäljningen av det så att de kan tjäna lite mera pengar och slår sig därför ihop med en lurendrejare som låtsas vara en doktor.
Dolly vägrar att sälja sitt recept och lämnar det gemensamma hemmet för att istället bosätta sig i ett trädhus. Colin flyttar med henne och det gör även den svarta hushållerskan som är övertygad om att hon är indian och därför klär och uppför sig som det anstår en Native American.
Så småningom så ansluter sig även en kvinnlig väckelsepastor vid namn Babylove som naturligtvis har en massa barn, en excentrisk domare som heter Cool och en hypokondrisk sheriff.
Så småningom så avslöjas bedragaren och hans plan för att komma över Dollys recept och allt slutar lyckligt.

Det här är en riktigt bortglömd men ändå otroligt älskad liten show.
Jag läser lite överallt på nätet hur folk har den här skivan som en av sina absoluta favoriter och de hypar den enormt.
Jag kan bitvis förstå det.
Till att börja med så var det här den underbara sopranen Barbara Cooks sista Broadwaymusikal och bara det gör att den till ett måste att äga. Att höra hennes röst på en platta gör mig alltid lite smålycklig. Vilken underbar röst hon hade – och har, för hon ger fortfarande konserter, 85 år gammal och är lika njutningsbar nu som hon var då, om så på ett annat sätt. För er som inte känner till henne säger jag bara: spotify-a eller införskaffa allt med henne på direkten!!!! Hon är kanske inte en av de mest kända men hon är en av de riktigt stora Broadwayrösterna!!
Sen så är musiken ganska så bra också. Här finns några riktiga toppar, ett par ljuvliga ballader, ett par komiska nummer och en otroligt medryckande march men, här finns också en hel del nummer som jag klart kunnat klara mig utan. Det de mindre attraktiva numren, enligt mig, alla har gemensamt är att de låter som om de var skrivna av Burt Bacharach – men det är de inte utan de är bara bleka kopior av hans musik och de passar inte riktigt in i showen. Det är den tonårige pojken Colin som fått de flesta av dem på sin lott och de är väl tänkta att representera ungdom men, de känns bara som om de hörde till en annan show…
Den här kommer nog inte att hamna i nån favvishög hos mig men den är en trevllig bekantskap och jag är verkligen glad över att ha fått chansen att lyssna på den.
Värt ett besök.

Favvisar:
The Babylove Miracle Show, Yellow Drum, Marry With Me, Indien Blues, Chain Of Love

Kuriosa:
Inget skivbolag var intresserad av att spela in den här castplattan så upphovsmännen tog saken i egna händer, de kontaktade ett litet oberoende skivbolag och gjorde en lågbudget inspelning. Fast det hörs inte, det låter fullödigt om verket.
För att hålla nere inspelningskostnaderna så lät de en tysk orkester, i Köln, spela in musiken, för det blev otroligt mycket billigare än att låta amerikanska musiker göra det. Sen så skickades banden till USA och ensemblen sjöng mot de inspelade bakgrunderna. Det fungerar alldeles utmärkt.

Med tanke på de starka sångrösterna som var med i föreställningen så valde man att spela showen utan röstförstärkning. Det här var den sista omickade musikalen som spelades på Broadway.
Alla tyckte inte att det var ett bra beslut, Truman Capotes sista ord efter att han lämnade en provföreställning var: ”mike it!”

Novellen The Grass Harp filmades 1995 med bl a  Sissy Spacek och Walter Matthau i huvudrollerna.

Pressklipp:
The Grass Harp is unpretentious – understandably unpretentious. … The musical is also folksy and fey, in so far as it has any real character at all, for it is the kind of show that is almost as difficult to dislike as to like.
– Clive Barnes, The New York Times

The Grass Harp is an hour and a half long, which is short for a musical but, in this case, nowhere short enough.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Rubrik: Good Cast Climbs Goo-Goo Tree to Play Stringless Grass Harp
Cloying nonsense, a lopsided ball of cotton candy. There was, I gather, an appealing poetic quality about the misfits in the novel and the play Capote later extracted from it. Here, though, they seem little more than a small band of crazies.
– Douglas Watt, Daily News

Ljudisar:
Barbara Cook  Liveupptagning från showen 6/11 1971
Carol Brice Liveupptagning från showen 6/11 1971

Videosar:
Chain Of Love
Floozies

Dag 263: Mack & Mabel

Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
– Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
– Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops