Tag Archives: droger

Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

10 Feb

Lady-Day-Cover-copy

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.

It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.

It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.

Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Audra McDonald as Billie Holiday in Lady Day at Emerson's Bar &

Annonser

Nr 402: Córki dancingu / The Lure

25 Feb


Córki dancingu (The Lure), Musikalfilm
Polen (2015)

Regi: Agnieszka Smoczynska
Musik & sångtexter: Barbara Wrońska, Zuzanna Wrońska, Marcin Macuk
Manus: Robert Bollsto baserad på H C Andersens saga om Den lilla sjöjungfrun från 1837.

Teenage sisters Silver and Golden yearn for a new life on American soil, but obligingly surface in Warsaw when unwittingly summoned by the human song of Mietek, the handsome young bass player of a low-rent nightclub band. “Help us come ashore … we won’t eat you, dear,” they sing back at him, a little too menacingly for comfort.
Sprouting human legs once they hit dry land, the girls follow him back to his workplace, where the sleazebag proprietor hires them as strippers and backing singers to the band’s brassy interpretations of dance-floor standards. (Suffice it to say that Donna Summer’s “I Feel Love” has never sounded less velvety or more Velveeta.)
Word spreads with unsurprising speed of two nude mermaids (their tails return when wet) writhing in disco-fabulous style atop giant champagne coupes.
Local celebrity does little, however, to aid a heartsore Silver’s unrequited crush on Mietek, while Golden increasingly struggles to contain her blood-sucking urges — particularly with so many leeringly interested men to hand.
A broken hearted mermaid is not a force to be reckoned with especially not if that mermaid is your sister. The two make a harsh decision causing violence, and bloodshed.

Córki dancingu (meaning The Daughters of the Dance) is a distinctly Polish musical set against a nostalgic 80’s tinged backdrop. Filled with music, dancing and surprising twists.
A sort of horror-romance-coming of age-disco-adult fairytale musical with murders, sex, operations, drugs, mysticism, vodka, singing, dancing, telepathic communication and bad perms.
A total blast!

Det här är en film som man antingen gillar eller avskyr – skulle jag tro.
Men oberörd blir man inte. 
Här blandas gengrestilarna vilt och man kan hitta det mesta: från strippor, mord, disconummer, punknummer, en massa synthmusik, vackra ballader, snygga special effekter och fruktansvärda ”dansbandskostymer” till sagostämning, sorgligt slut och en grotesk men samtidigt barnsligt naiv kroppsamputering. Typ.
Den här filmen är svår att beskriva i ord och den är bitvis hysteriskt rolig och fantasifull men bitvis också både obegriplig och seg.
Men det är en musikal. Och den innehåller väldigt mycket bra musik, framförallt om man som jag är uppvuxen på disco, punk och det tidiga 80-talets synthvåg.
Jag gillade den. Gillade den mycket.
Om ni hittar den så ge den en chans.

Kuriosa:
Gick på Stockholms Filmfestival 2016.

Delar av det som sker på nattklubben är baserat på regissörens egna upplevelser, för hennes mor drev en nattklubb och det var där hon, enligt egen utsago, tog sin första vodka, rökte sin första cigarett, hade sin första sexuella besvikelse och första riktiga förälskelse.
Hon ser filmen som en allegori över flyktingar som på sin väg mot sina drömmars mål kommer till ett främmande land där de blir utnyttjade.

Det här är polens första filmmusikal.

Den valdes till Bästa Film på Fantasporto skräckfilmfestival 2016.
Fantasporto är en stor internationellt erkänd skräck/fantasyfilmfestival som har hållits i Porto i Portugal sen 1981.
Den vann juryns pris på Fantasia Film Festival – det är Nord Amerikas största Skräck/Fantasyfilmfestival och har hållits i Montreal, Kanada sen 1996.
Den vann Special Jury Prize på Sundance Film Festival 2016.
Den har vunnit ett flertal internationella filmpriser till.

Press:
“Look at this stuff — isn’t it neat?” sang the heroine of Disney’s “The Little Mermaid,” gesturing at her glittering earthly possessions while ruefully admitting their triviality. It’s a line “The Lure,” a very different kind of fairy-fishtail, might sing without any of the wistful irony: Polish tyro helmer Agnieszka Smoczynska’s deeply dippy story of vampire mermaid sisters wreaking havoc above water gleefully shows off its cluttered collection of whosits and whatsits galore. Yet as it morphs restlessly from siren-shrill horror to Europop musical to, gradually, a loose but sincere riff on Hans Christian Andersen, it seems the pic may contain a thingamabob (or 20) too many. Still, this kooky-monster escapade is never less than arresting, and sometimes even a riot: There’s nothing else like it in the sea, which should encourage offbeat international distribs to make it part of their world.
– Guy Lodge, Variety

…the unrestrained exuberance of The Lure often substitutes stylistic flourishes for a sometimes confounding lack of coherence, which is perhaps attributable to a youthful perspective on hazily remembered bygone days that vanished with the fall of Communism. Candy-colored nightclub lighting, soaring camera shots and graceful underwater sequences all boost the fantasy quotient, but don’t contribute greatly to an understanding of the characters, although the SFX are impressive throughout.

Nevertheless, the filmmakers’ enthusiasm for their characters and the vanished period setting is palpable, asserting a certain fatalistic charm of its own.
– Justin Lowe, The Hollywood Reporter

Watching ”The Lure” is a bit like having manic depression—the thrilling high points are just as relentless as the crushing low-tide ebbs.

But the makers of ”The Lure” drop the ball when their reliance on archetypal power dynamics dictates when characters must sober up and act according to their types. Smoczyńska and Bolesto deserve the benefit of the doubt since their story isn’t necessarily bad because it’s not non-stop fun. But in this case, quiet and serious simply does not suit a movie where bare-breasted teenagers sing and slay their way into viewers’ hearts. ”The Lure” deserves to be seen, though it’s sadly not as joyfully deranged as it could be.
**1/2
Simon Abrams, rogerebert.com

Videosar:
Trailer
Ballady i Romanse – Przyszłam do miasta

%d bloggare gillar detta: