Tag Archives: Duke Ellington

Nr 392: After Midnight

1 Sep

After Midnight (2013)
Revy, Broadway, 272 föreställningar
Musik: Duke Ellington, Harold Arlen, Jimmy McHugh m fl
Sångtexter: Ted Koehler, Dorothy Fields, Duke Ellington m fl
Dikter: Langston Hughes
Baserad på City Center’s Encores! revy The Cotton Club Parade (2011)

Föreställningen är en revy som utspelar sig i Harlem ”after midnight”, och är egentligen bara en slags extra stor och påkostad krogshow så som jag i min fantasi (som är ganska influerad av musikalfilmer från eran) föreställer mig att de såg ut på 1920/30-talet. Och det är precis det som är tanken: Den är ett försök att återskapa stämningen och innehållet av en av The Cotton Club’s berömda floor shows från eran.

Hela showen består av ett antal sång- och/eller dansnummer av hög kvalitet ibland inramade av dikter av Langston Hughes som en vitklädd konferencier läser upp. Det är stepp, blues, jazz, swing, torch songs, scat och street dance om vartannat. Det senare kanske inte riktigt passar in ”i tiden” men är ganska så häftigt ändå.

Här har vi en show där även orkestern för en gång skull fick ta ”center stage” vid flera tillfällen, för det gick att flytta fram orkesterpodiet så de hamnade längst framme på scenen. Och 16-manna bandet som lirade var föreställningens absoluta stjärnor enligt mig. De lyfte showen till oanade höjder med sin musikalitet, groovet, svänget, ”improvisationerna”, de galna soloinsatserna och den fullständigt hysteriska energin de utstrålade – non stop i över 90 minuter – makalöst!


De flesta i ensemblen var okända för mig och säkert också för större delen av publiken men under hela spelperioden tog man in olika gästartister som fick jobbet att vara ”stjärnan” i showen bl a K.D. Lang, Toni Braxton, Vanessa Williams och Patti LaBelle. Den version jag såg hade American Idol vinnaren från 2004, Fantasia Barrino (kanske mest känd som bara Fantasia), i divarollen. Den tjejen har en fantastisk pipa men var ganska så ointressant att titta på. Hon sjöng otroligt bra men hon berättade inget med sin sång och  det blir skickligt men tomt liksom.

Då var flera av den ”fasta” ensemblen betydligt bättre på att berätta nått, speciellt gillade jag Adriane Lenox som lyckades få in en lätt cynisk, livserfarenhetsfylld humor med småfräcka blinkningar och glirningar till publiken i sina nummer. Nått som behövdes för det är inte direkt en show som har ett överflöd av humoristiska inslag, även om man försökte ”vitsa till det”  ibland. Här fanns några hyfsat komiska dansnummer och ett eller annat roligt sångnummer men i övrigt så var det mesta polerat, snyggt, skickligt och ganska så kliniskt.
Och inte riktigt engagerande i längden.
Blir lite långt som teaterföreställning, speciellt när man kör den som en drygt 90 minuter lång enaktare.
Att istället sitta på en mörk inpyrd klubb i Harlem omkring 1928, efter midnatt, med en iskall, god drink i ena handen och en cigg i den andra och se det här uppdelat på 2 akter… Mmmm, det hade varit nått det!

Kuriosa:
Den vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den fick 2 Drama Desk Awards: bästa revy och koreografi.
Även från Outer Critics Circle Award fick den pris för bästa korografi.

After Midnight
är baserad på New York City Center’s Special Event The Cotton Club Parade, en revykonsert som var tänkt att återskpa lite av magin som utspelade sig på den berömda jazzklubbem The Cotton Club i Harlem, New York. Konserten blev en succé och man valde att flytta den till Broadway och gav den då titeln After Midnight, fråga mig inte varför för originalets titel tycker jag säger mer om vad den här showen var.

Encores! Great American Musicals in Concert is a program that has been presented by New York City Center since 1994. Encores! is dedicated to performing the full score of musicals that rarely are heard in New York City.
Detta att framföra ”bortglömda” musikaler i konsertversioner har lett till att flera av de gamla klassikerna de framfört har fått nya castinspelningar där man fått plats med betydligt mer av musikalens musik än vad som var möjligt på en LP-skiva. Detta har varit en enorm källa till lycka för en musikalnörd som jag.
Konserterna har i vissa fall också väckt liv i shower. Chicago som man framförde 1996 blev så uppskattad att man flyttade konsertversionen, lite lätt utökad och bearbetad men med samma sparsmakade kostymer och scenografi, till Broadway där den fick premiär på hösten samma år. Den går där fortfarande 20 år senare och är nu den längst spelade amerikanska musikalen i Broadways historia.

Press:
I mean no disrespect to the superabundance of talented performers in this jubilant show when I say that they are all playing second fiddle, if you will, to the main attraction. This would be the 16 musicians called the Jazz at Lincoln Center All-Stars, stacked in a bandstand at the back of the stage for much of the evening, rollicking through the music of Duke Ellington and Harold Arlen and others with a verve that almost captivates the eye as much as it does the ear. It will be a long time before Broadway hosts music making this hot, sweet and altogether glorious again.

You know you are in the presence of musicians of a supremely high caliber, but the virtuosity never feels prepackaged or mechanical. There’s too much joy in the playing, and that’s the feeling audiences will be floating out of the theater on when the last note has died out.
Charles Isherwood, The New York Times


… After Midnight,” a sleek, elegant tribute to Duke Ellington and the glory days of the Cotton Club that brings class back to Broadway.


But the show’s true star is the 17-piece Jazz at Lincoln Center All-Stars orchestra, handpicked by Wynton Marsalis. It sits in plain view onstage, pumping out pulsating takes of Ellington’s big-band classics, popularized by the likes of Ethel Waters and Cab Calloway. If the joint is jumping — and boy, is it! — it’s thanks to those guys.

As in old-school revues, “After Midnight” highlights a range of specialty performers. While Carlyle isn’t the most imaginative choreographer, you can’t help but thrill as his dancers triumph in wildly different styles.
Elisabeth Vincentelli, New York Post


Broadway’s new arrival is a dazzling musical revue that jets audiences back to Harlem’s jazzy 1930s heyday. It’s an exhilarating joyride all the way.


In the ensemble of 25 vocalists and dancers, it’s easy to pick a favorite: It’s whoever is on stage at any given moment.
Joe Dziemianowicz, New York Daily News


Why go on about the spectacular After Midnight, other than to say that for pure entertainment it comes as near being worth every penny charged as anything does in this gold-plated ticket era of ours? Why go on about an intermissionless 90-minute musical revue in which each number that for style and ebullient wit tops the one that’s just preceded it, other than to say it’s an instant got-to-go-to?

David Finkle, Huffington Post

Video:
Trailer för City Centers Special Event
Snuttar ur The Cotton Club Parade
First Look at AFTER MIDNIGHT on Broadway  
Toni Braxton
Fantasia
K.D. Lang  
Vanessa Williams   

Annonser

Nr 372: Pousse-Café

14 Okt

MI0001075037
Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.

The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.

All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.

The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Pousse-Cafe-Rainbow-320x480
Ett exempel på en pousse-café

Dag 326: Play On!

9 Nov

5149ZMEA3HL
Play On! (1997)
, 61 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: många olika uphovsmän
Libretto: Cheryl L. West baserad på William Shakespeares pjäs
Trettondagsafton (ca 1601-02)

Shakespeares Trettondagsafton förflyttad till Harlem på 40-talet.
Vy kommer från Mississippi till Harlem för att spela upp låtar hon skrivit för The Duke, Harlems största bandledare. Men eftersom det är 40-tal och kvinnor inte anses kunna skriva musik så förklär hon sig till man och kallar sig Vy-man.
The Duke är förälskad i sångerskan Lady Liv, Harlems ”queen of the blues”, hon är dock inte intresserad av honom.
The Duke gillar sångerna Vy-man spelar upp och han ger hen i uppdrag att gå till Lady Liv och spela upp sångerna och låtsas att det är han som skrivit dem. Om Vy-man kan få Liv att bli förälskad i The Duke så kommer han att se till att alla dörrar öppnas för hen. Planen slår dock fel då Liv blir förälskad i Vy-man istället.
Livs maneger är den otroligt stele och tyranniske Rev som i hemlighet är förälskad i Liv. Artisterna på klubben lurar honom till att tro att Liv kommer att älska honom om han slutar vara så stel och börjar sjunga scat och få mer ”gung” i kroppen. Men när han försöker sig på det så får det motsats effekt på Liv och Rev blir utskämd inför alla.
Vy-man har under tiden blivit förälskad i The Duke.
Men allt slutar lyckligt då Liv upptäcker att hon faktiskt är förtjust, ja till och med lite småkär i Revs stela personlighet. Och när The Duke förstår att Vy-man egentligen är en kvinna…
Det blir en final med dubbelbröllop!

Det här är en jukeboxmusikal och det orsakar ju alltid lite problem när man ska försöka skapa en fungerande musikal. Men den här gången så har det gått ovanligt illa. Sättet de försökt pressa in sångerna i handlingen känns i den här showen ovanligt klantigt, grovhugget och krystat. Det blir på nått sätt som två olika föreställningar, en talpjäs och en Ellingtonkonsert och de två delarna bildar aldrig en organisk enhet. Jag kan förstå att den här showen floppade.
Men musiken kan man då inte klaga på, bara Ellington klassiker, den ena efter den andra, hit på hit på hit. Och även om det finns några nästan pinsamt dåliga covers så finns här också några riktigt, riktigt, riktigt bra versioner av sångerna. Generellt tycker jag att solisinsatserna är bättre än ensemblenumren. Arren av Luther Henderson är också ypperliga.
Som en slags greatest hits platta så funkar den. Och den svänger rätt så bra.

Favvisar:
Rocks In My Bed, Don’t Get Around Much Anymore, I’m Beginning To See The Light, I Didn’t Know About You

Kuriosa:
Titeln kommer från en replik i Trettondagsafton: If music be the food of love, play on!

Det är Duke Ellingtons dotter Mercedes Ellington som står för koreografin i showen.

Videosar
I Didn’t Know About You
It Don’t Mean a Thing
Don’t Get Around Much Anymore
Rocks in My Bed

Dag 265: Beggar’s Holiday

27 Aug

81P2C6L-C0L._SL1425_
Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.

Dag 173: Swing!

27 Maj

Swing (OBC)
Swing! (1999), 461 föreställningar
Musik: diverse bl a Duke Ellington, William ”Count” Basie, Benny Goodman
En swing-revy uttänkt av Paul Kelly

Det här är en revy så någon handling finns där inte.
Det är en föreställning som hyllar swingjazz-eran (ca 1930 – 1946).
Vad man som publik bjuds på är otroligt energifyllda dans och sångnummer framförda tillsammans med ett redigt svängande storband.
Man får se olika variationer på swingdansande som Lindyhop, Jitterbug och Whip, lägg till det olika jazzdansstilar och till och med lite hip-hop.
Sångerna som framförs är till största delen standards, somliga med nya texter men de flesta med originaltexterna.

Dansmusikaler eller revyer kan vara ganska så knepiga att endast lyssna på (se Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk, dag 165, som praktexempel) eftersom deras stora raison d’être är av det visuella slaget.
Till min stora glädje så kan jag konstatera att så inte är fallet med castplattan till denna show. Den här är definitivt lyssningsbar och mer än så.
På plattan får man ett antal mer eller mindre kända swinglåtar och jazzstandards, ibland i ganska så traditionella versioner men oftast i sköna och intressanta bearbetningar, ett exempel är den skönaste, mellow-igaste och groove-igaste versionen jag nånsin hört av Boogie Woogie Bugle Boy. Gryyyym!
Här finns också några nyskrivna nummer som går helt i samma stil som de kända låtarna.
En sak har alla spåren gemensamt: det svänger nått grymt om dem. Tror inte att nån som lyssnar kan sitta stilla. Jag kan det definitivt inte. Jag sjunger med i de låtar jag kan och studsar runt lägenheten med ett saligt leende på läpparna. Sån här musik gör mig lycklig och en sån här inspelning gör mig på otroligt gott humör. Den här ska jag ha i beredskap om jag nån dag känner mig låg.
Rekommenderas till alla oavsett om man gillar swing eller inte för det här är otroligt njutbart och sprudlande bra.

Favvisar:
Boogie Woogie Bugle Boy, Two And Four/Hit Me With A Hot Note And Watch Me Bounce, Harlem Nocturne, Dancers In Love, Stompin’ At The Savoy, Swing Brother Swing

Kuriosa:
Föreställningen nominerades till 6 Tony Awards (bl a bästa musikal) men vann ingen. Det var en annan ännu mera dansdriven föreställning, Contact som vann.
Showen fick dock två Theatre World Awards.

Pressklipp:
In the days of supper clubs and rooftop night spots, the kind so glamorously represented in early talking pictures set in Manhattan, Swing! might have been a floor show, an entertainment to serve as a background for cocktails and small talk. Dragged into the foreground and made the single focus of attention for two hours, Swing!, which features the cabaret singer Ann Hampton Callaway, passes as a slick, bland blur.

Mixing classic works by musicians like Duke Ellington and Johnny Mercer with new pastiche pieces, the show (even the World War II canteen sequences) seems to take place in some squeaky-clean, confectionary limbo, reflected in the candy-colored sets and lighting of Thomas Lynch and Kenneth Posner, respectively. Even when the energy is at full throttle, there’s a distancing quality of preciousness.

It is telling that the evening’s high point is performed without dancers or singers. That’s the band’s version of Duke Ellington and Juan Tizol’s Caravan, which blissfully embodies the idea of swing as a collective effort in which each individual voice (i.e., each instrument) has its say. In this sense, it’s the American Dream incarnate, and the show’s one persuasive reminder of a time when patriotism, far from being corny, was positively hip.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Swing! på Tony Galan 2000
Swing!” on Good Morning Arizona
Blues in the Night från Broadway on Broadway 2000

Dag 80: Blackbirds of 1928

23 Feb

51qpb864jiL._SL500_SY300_

Blackbirds of 1928 (1928), 518 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields

På tjugotalet så spelades det ett antal musikalrevyer på Broadway med enbart svarta i ensemblen och det här var den mest framgångsrika av dessa.
Dessa shower och deras popularitet bidrog till att sakta men säkert riva ner den rasliga segregering som fanns på de flesta teaterscenerna vid denna tid – både på och bakom scenen. Och naturligtvis så bidrog hitsen ur showerna till att popularisera och etablera jazzen vilket i sin tur rev ner ännu fler barriärer. Men det var en seg och långsam process och fortfarande en bit in på sextiotalet så fanns det en i det närmaste slentrianmässig rasism som är skrämmande när man ser tillbaka på den tiden.

Det är så häftigt att ha hittat denna cd-återutgivning av inspelningar gjorda 1933. Här har man bevarat alla sångerna från showen. De spelades in på 6 stycken stenkakor som både kunde köpas som ett komplett set (det första i sitt slag som återgav en hel show) eller individuellt.
Flera ur originalensemblen, som Adelaide Hall och Bill ”Bojangles” Robinson, finns med här, tillsammans med Duke Ellington och hans orkester. Lägg till det ett par nummer med Ethel Waters och Cab Calloway och ni förstår säkert att lyckan är total.
Det här är ett litet mirakel att få lyssna på. Så det svänger!
Och att få höra dessa standards så som de framfördes när de skrevs…
Wow, är allt jag kan säga.
Det här är knastrig digitaliserad musikhistoria av allra högsta klass!

Favvisar:
I Can’t Give You Anything But Love, Diga Diga Do, Doin’ The New Low-Down, I Must Have That Man

Kuriosa:
På skivan finns en inspelad hälsning från Jimmy McHugh och Dorothy Fields där de berättar hur stolta de är över att man beslutat sig för att spela in denna show och vilka minnen den frambringar hos dem. Sen brister Dorothy ut i sång och sjunger:
Gee, these records really do sound swell, baby
Let’s all say a prayer so they will sell, baby
Till that lucky day, you know darn well, baby
We can’t give you anything but love…
– Goodbye, we hope we’ll see you sometime…”
Hmmm, marknadsföring var så mycket mysigare förr!

Dorothy Fields var en av de riktigt stora textförfattarna inom musikalvärlden och en av de få kvinnliga. Bland allt hon skrivit finns The Way You Look Tonight som gav henne och Jerome Kern (musiken) en Oscar för årets bästa låt 1936, librettot till musikalen Annie Gert Your Gun och sångtexterna till musikalerna  Redhead (1959),  Sweet Charity (1966) och Seesaw (1973). Hon skrev texten till över 400 sånger.

Ljudisar:
Baby med Adelaide Hall
Gems from Blackbirds of 1928 med Warren Mills and his Blue Serenaders
I Must Have That Man med Duke Ellington and his Orchestra

Videosar:
Erbie Fitch’s Twitch ur Redhead
Big Spender ur Sweet Charity
Medley från Seesaw

%d bloggare gillar detta: