Nr 368: Fanny

Fanny (1954), 888 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: S.N. Behrman & Joshua Logan baserad på den franska filmtrilogin Marius (1931), Fanny (1932) och César (1936) i sin tur baserad på pjästrilogin med samma namn av Marcel Pagnol (1895 – 1974).

Fanny is a young woman whose childhood love, Marius, leaves her to go to sea as a sailor for five years. His father Cesar, a tavern owner, disowns him.
After his departure, Fanny discovers she is pregnant. Under pressure from her mother, she marries Panisse, an older man whose delight at having an heir prompts him to keep the boy’s illegitimacy a secret.
Marius returns on his son’s first birthday to claim both him and Fanny, but he is turned away by Cesar, who is Panisse’s best friend.
As the years pass the boy, now 13, longs to go to sea like his father, and runs away to join him. This is too much for the now ill and aged Panisse. Marius brings the boy back to fulfill Panisse’s dying wish for Marius and Fanny to be together.

I’m in love with an octopus
A curly, girly octopus
I’ll be true to her lips of blue
And those eight loving arms around me

En musikal som börjar med en kärlekssång till en bläckfisk kan egentligen antingen bara vara väldigt bra eller ett fruktansvärt pekoral. I det här fallet så är det det förra. Exakt vad sången har för funktion i musikalen har jag inte lyckats lista ut men den sjungs av ”The Admiral” ett original som bor i staden.

Det här är en underbar, lite svulstig 50-tals musikal. Här finns svepande melodier, lyriska arior, komiska nummer, och en skön blandning av musikal- och klassiskt tränade röster.
Musikalen som ju är baserad på inte mindre än tre olika filmer har en hysteriskt komprimerad och ofokuserad handling vilket bidragit till att den sällan sätts upp. Men musiken, musiken är absolut värd att höras.

Mina favvisar:
Restless Heart, Fanny, Panisse and Son, I Have To Tell You, Be Kind To Your Parents

Kuriosa:
Detta var den första Broadway showen som megaproducenten David Merrick producerade på Broadway. Han sa själv att han ”föddes” dagen den hade sin premiär. Han skulle komma att producera 43 shower till, bland dem Irma La Douce (1960, se dag 56), Hello, Dolly! (1964), Promises, Promises (1968,  se dag  339) och Woody Allens Play it again, Sam (1969). Han skulle komma att vinna 11 Tony Awards som producent.

Merrick var en jäkel på att skapa publicitet för sina shower. För Fanny så satte han bland annat upp klisterlappar på New Yorks herrtoaletter där det stod: Have you seen Fanny?  Han lät också ett flygplan skriva When in New York see Fanny i stora rökbokstäver över Monaco under Grace Kellys och Furst Rainier av Monacos bröllop. Detta för att han visste att det skulle krylla av amerikanska reportrar där då, dessa skrev också hem om hans lilla kupp och han fick maximal gratisreklam för sin show.

Ezio Pinza, som spelade César i denna show, var stor stjärna på New Yorks Metropolitan Opera (där han arbetade under 22 säsonger) innan han 1949 musikaldebuterade i Rodgers & Hammersteins South Pacific där han kreerade rollen som plantageägaren Emil de Becque.

Från början var det tänkt att Rodgers & Hammerstein skulle stå för musiken och librettot, de såg Fanny som en slags naturlig uppföljare till South Pacific. Men eftersom Rodgers fick en omedelbar och intensiv antipati mot Merrick så drog de sig ur projektet.

Mary Martin som spelat mot Ezio i South Pacific var tänkt som Fanny men efter att ha varit med när regissören Joshua Logan fick ett nervöst sammanbrott medan de bägge jobbade på Broadway pjäsen Kind Sir (1953) valde hon att dra sig ur.

Kanske ska påpeka att Joshua Logan regisserade originaluppsättningen av South Pacific så om allt gått som Merrick tänkt sig så hade hela det framgångsrika teamet bakom den showen återförenats – vilken pr-kupp det hade varit!

Walter Slezak som spelade Parnisse vann en Tony Award för bästa manliga huvudroll.

1961 gjordes det en  filmversion av showen men man valde att stryka alla musikalnummer, detta trots att man hade musikalstjärnor som Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Pressklipp:
It may be said of Fanny, then, that it is colorful, human, tuneful, and both richly and handsomely decked out. But it substitutes color and size for inspiration.
– Richard Watts Jr, Post

Sure, it is big and beautiful, but it is also hollow. It is difficult to understand how so much talent could go so far astray.
– John McClain, Journal-American

Nor do the young lovers of the play … seem to be in Marselles; they seem to be downstage.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… a thoroughly absorbing theatre experience.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Fanny
I Have To Tell You
Fanny med Eddie Fisher

Dag 353: Hazel Flagg

Hazel Flagg (1953), 190 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Bob Hilliard
Libretto: Ben Hecht baserad på hans manus till filmen Nothing Sacred (1937) som i sin tur var baserad på novellen A Letter to the Editor (1937) av James H. Street.

En journalist på tidningen Everywhere Magazine föreslår för sin redaktör att de borde skriva en artikel om en småstadsflicka som heter Hazel Flagg. Hennes jobb var att måla den självlysande färgen på siffrorna på armbandsklockors urtavlor och som på grund av det blivit radiumförgiftad vilket lett till att hon nu är döende. De bjuder henne på en resa till New York för att intervjua henne samtidigt som hon får vara med om ett sista litet äventyr innan hon dör.
Hazel accepterar tacksamt inbjudan men upptäcker strax efteråt att hon blivit feldiagnostiserad och inte alls är döende. Men eftersom hon längtat så efter att få besöka en riktig storstad så väljer hon att resa dit utan att avslöja att hon egentligen är frisk.
Alla tycker så synd om den stackars döende unga flickan och hon blir genast medias och lokalbefolkningens älskling. Och Hazel är inte sen att utnyttja all uppmärksamhet och passar på att leva livet för hon vet att förr eller senare så kommer hon att avslöjas…

En charmig liten femtiotalare. Inget speciellt, ingen bortglömd pärla, inte jätte bra men den har musik av Jule Styne och då är man ju alltid garanterad ett gäng bra melodier. Så även här.
Showen fick två riktiga hits: Every Street’s A Boulevard In Old New York och How Do You Speak To An Angel?.
Som sagt en charmig liten sak som definitivt är värd en genomlyssning men lika snabbt som man lyssnat igenom den så glömmer man den.
Kanske mest för oss nördar som vill ha hört allt.
Och naturligtvis för alla som gillar Stynes musik – och vem gör väl inte det??

Favvisar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York, You’re Gonna Dance With Me Willie, Everybody Loves To Take A Bow, I Feel Like I’m Gonna Live Forever, Salome

Kuriosa:
Det här var tänkt att bli den show som en gång för alla skulle förvandla Helen Gallagher till stjärna men tyvärr så var manuset svagare än sångerna och den las ned efter bara 190 föreställningar och Helens stjärna dalade snabbt. Hon fick dock en storartad comeback 1971 då hon vann en Tony Award för sin insats i revivaln av No, No, Nanette (se Dag 313)

Showen vann 2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll i en musikal och kostymer.  Showen vann också en Theatre World Award.

Thomas Mitchell som vann Tonyn för bästa manliga huvudroll i en musikal sjöng inte i föreställningen utan hans roll var en ren talroll.

Pressklipp:
Hazel Flagg represents some sort of triumph of noise and tempo over logic; it will stand (for some time, I believe) as a monument of how best to louse up a pretty good idea and still get away with an acceptable theatrical venture.
– John McClain, Journal-American

Ljudis:
How Do You Speak To An Angel med Eddie Fisher

Videosar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York med Michael Feinstein
Nothing Sacred Movie Trailer

Dag 268: Wish You Were Here

Wish You Were Here (1952), 598 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Arthur Kober & Joshua Logan, baserad på Arthur Kobers pjäs Having Wonderful Time (1937).

Till Camp Karefree kommer Teddy Stern och hennes kompis Fay. Här ska de tillbringa två veckor med att bara ha det skönt och roa sig. Teddy behöver nämligen glömma sitt stundande giftemål med Herman. Detta enligt Fay, som tycker att han är en riktig tråkmåns. Fay tänker göra sitt bästa för att få Teddy att falla för nån ny på semestern.
Det finns många potetiella bland personalen som alla består av högskolestudenter som vill tjäna lite extra under sommaren.
(Ni som sett Dirty Dancin’ vet precis vilken typ av sommarcamp för vuxna det här är.)
Naturligtvis så faller Teddy för en av de unga männen, Chick. Från början så är de överens om att de bara ska ha en liten sommarromans men kärleken blommar och blir till allvar. Så pass mycket att Chick friar till Teddy. Hon måste då erkänna att hon redan är förlovad och ska gifta sig till hösten.
Chick blir förkrossad och börjar flirta vilt med de andra kvinnorna på lägret. Teddy i sin tur vinner bland annat en baddräktstävling och när hon ska hämta sitt pris så råkar hon på lägrets största playboy som försöker förföra henne, men hon lyckas behålla sin heder.
Det blir en hel del tävlingar till och dansaftnar och annat som hör till en typisk 50-tals campvistelse.
Till sist så är de två veckorna över och Herman kommer för att hämta Teddy. Hon åker iväg med honom medan Chick tårögd tittar på.
Men hon återvänder, utan Herman, och kastar sig i Chicks armar. Happy ending! Yay!

Den här hör kanske inte till det bästa som skapades på Broadway under 50-talet men väldigt underhållande är den.
Jag gillar den här lite mer gammaldags Broadwaystilen med väldigt enkel handling och sånger med starka melodier, roliga texter och sköna orkestreringar.
Jag går igång på sånt.
Det är en rätt så typisk musikal för sin tid och musiken är precis så där lagom jazzig och engagerande för att fånga både mig och den medelklasspublik som den vänder sig till. Den känns modern (för sin tid) och innehåller inget som någon på något sätt skulle kunde stöta sig på.  Den var en hyfsad succé och det skadade nog inte föreställningen att flera scener utspelade sig kring en simbassäng = en massa beefcake för damerna och bikinibrudar för männen. En perfekt kombo.
Nu kanske ni tycker att jag låter lite sarkastisk men det är inte min mening. Det här är varken riktigt bra eller riktigt dåligt utan just mest trivsamt och det är väl inte det sämsta?
Så är man sugen på en urtypisk 50-tals musikal så är denna en av dem man ska lyssna på.

Favvisar:
Ballad Of A Social Director, Shopping Around, Tripping The Light Fantastic, Certain Individuals, Everybody Love Everybody

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: för bästa kvinnliga biroll och för bästa scenarbetare (en kategori som avskaffades för många år sedan).

Showen fick mer uppmärksamhet för att man hade en riktig pool på scenen än för nått annat.

En hitlåt vaskades fram ur partituret:  Wish You Were Here som släpptes som singel med Eddie Fisher (pappa till Carrie Fisher, Princess Leia i Star Wars 4 – 6) som sångare, en lagom trivsam liten ballad som lyckades ta första platsen på hitlistan.

Pressklipp:
A humorous, tender, romantic comedy has been flattened out into a one-dimensional, repetitious Broadway show.
…
For all its friskiness, it is joyless; and it gives the impression of saying the same thing over and over again. The dancing is tight and routine. The pace of the performance is hard and tiring. Nearly everything is overacted as though Mr. Logan and his associates were afraid that the audience would not know how satirical it is.
– Brooks Atkinson, Times

It is pertinent to note that the evening’s biggest laugh comes from Paul Valentine (the ”wolf”) being pushed into the pool with his clothes on.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

Ljudis:
Wish You Were Here – Eddie Fisher