Tag Archives: Elaine Stritch

Nr 461: Goldilocks (1958)

9 Jan

Goldilocks
Broadway 1958, 161 perf.

Music: Leroy Anderson
Lyrics: Joan Ford, Walter & Jean Kerr
Book: Walter & Jean Kerr

Set in 1913, during the silent film era, the musical is about a stage actress named Maggie Harris who is ready to get out of show business and settle into marriage to a wealthy man. Unfortunately for Maggie, she has forgotten that she is under contract to appear in the film Frontier Woman, directed by Max Grady. Begrudgingly, she shows up to make the film, which evolves from a simple production into an epic about Ancient Egypt. The production timeline stretches out, delays, edits and rewrites keeping Maggie captive and constantly at odds with Grady, with whom she has a tempestuous working relationship.
Of course, in true musical comedy fashion, Maggie and Max end up falling in love. 

This is one of those shows that has a truly delightful score, and if you judge it by the cast album alone you simply can’t understand why it wasn’t a hit.
So why wasn’t it a hit? Well, let me name 3 of the things that they got wrong:

1. The book. Max and Maggie were funny but not especially likable characters, and their romance was never entirely convincing.
2. The moviemaking spoofs were uproarious but the other scenes were less interesting.
3. The show’s title, obscure in its relationship to the story, was off-putting.
Walter Kerr later said that the biggest mistake they made was constantly beefing up the comedy: What we should have done was forget all about working for any more comedy whatsoever, and straighten out the emotional line instead. I mean, making something real seem to happen between the principals, emotionally. And that we didn’t do.
But the music is fantastic. I mean really fantastic! And the lyrics are good too. There’s so much to love here. So give it a try. It’s a more or less forgotten little treasure trove of fabulouls songs.

Leroy Andersson (1908 – 1975) who wrote the music, was an American composer of short, light concert pieces, of which many were introduced by the Boston Pops Orchestra. The film composer John Williams described him as ”one of the great American masters of light orchestral music.”
One of his famous compositions is ”The Typewriter” – see video link below.
He had Swedish parents and therefore spoke both English and Swedish during his youth. He eventually

became fluent in Danish, Norwegian, Icelandic, German, French, Italian, and Portuguese.

Walter Kerr who cowrote and directed the show was also one of New Yorks leading theatre critics. There was some concern that critics would bend over backwards to praise the show because it was the work of a collegue, but those concerns proved unfounded – see press quotes below.

If you saw the show you had the chance to see Margaret Hamilton live on stage. If that name doesn’t ring any bells I’m sure you’ll know who she is when I tell you that she played ”The Wicked Witch of the West” in the 1939 filmversion of The Wizard of Oz.

The show was awarded 2 Tony Awards: Best supporting Actor and Best supporting Actress in a musical.


Noël Coward was curious about the production and came to see it in Philadelphia during try outs. He didn’t like what he saw. He wrote in his diary: ”How does an eminent critic of his caliber have the impertinence to dish out such inept, amateurish nonsense?”
He thought the show was ”idiotic and formless”, Agnes de Milles ballets ”not really good enough”. He marveled at the extravagance of the production’s reported $500,000 cost. ”I must say I couldn’t have believed it if I hadn’t seen it for myself. It will probably get kindly reviews from his gallant colleagues when it opens on Broadway, but I don’t think anything could save it. Serve him and his giggling wife bloody well right!”
The one member of the cast that he did not find ”lamentable” was Elaine Stritch. After the show he went backstage to her dressing room, where she was having ”a very, very, very large Scotch”, and said: ”Any leading lady who doesn’t do a double take when a nine-foot bear asks her to dance is my kind of actress.”

Press:
Since drama critics and their wives are notoriously more brilliant than most people, a great deal is expected of them. And, when they are daring enough to challenge an envious world with a show of their own, nothing less than a masterpiece will satisfy the eager anticipation. Because Goldilocks seemed, to put it conservatively, rather short of that status in its debut, it was a disappointment. What made the dissatisfaction all the more upsetting was that the weakness of Goldilocks appeared to be chiefly in the writing contribution of the Kerrs.
– Richard Watt Jr., The New York Post

Frankly, Goldilocks is no gem of a show. It has faults, but the Kerrs have slickly glossed them over.
– Robert Coleman, Daily Mirror

A bountiful, handsome musical comedy with an uninteresting book. The book undoes what the actors and collaborating artists accomplish, which is a pity.

But, like the book, the direction is not vigorous or versatile. Apart from the spectacle and the music, Goldilocks is an unexciting show.
Brooks Atkinson, The New York Times

It has mass, glitter. glare, and blare, not to mention heavenly looking girls. But it is so lacking in a sense of direction that it never develops a personality of its own.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Videos:
“Goldilocks” performed by
Qatar Philharmonic Orchestra
Give a Little Lady (a Great Big Hand)
The Beast in You
The University of Sheffield presents Leroy Anderson’s ”Goldilocks” in concert
The Typewriter performed Iceland Symphony Orchestra

Dag 359: Pal Joey

22 Dec

61POS4amp3L._SL500_AA280_
Pal Joey (1940)
, 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

Favvisar:
You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

Kuriosa:
En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Pressklipp:
Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen

Dag 317: Company

31 Okt

81KhOmWNSEL._SL1500_
Company (1970), 705 föreställningar
Har lyssnat, och sett, på 2011 års konsertversion.
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: George Furth

Bobby baby, Bobby bubi, Robby, Robert darling…

Company är en i stort helt intriglös musikal men det är tematiskt sammanbundna scener och sånger. Det handlar om äktenskap, förhållanden och till viss del New York.
Stephen Sondheim beskrev temat så här: The challange of maintaining relationships in an increasingly depersonalized society. Han la till att alla sångerna: deal with marriage in one sense or another, or with New York City.
Ramberättelsen är att fem par har tänkt att överraska Robert på hans 35-års dag. De har samlats i hans lägenhet och väntar på honom där.
Utifrån det så bjuds det på scener med Robert när han är med de olika paren. Alltid han och ett av paren.
Man får även vara med Robert när han date-ar tre olika kvinnor.
Scenerna hänger inte ihop och det berättas ingen konventionell eller linjär berättelse utifrån dem. Sångerna dyker ofta upp som kommentarer till de olika scenerna.

Låter det trist och tråkigt? Jag lovar, det är det inte!
Tvärtom, scenerna är genuint roliga och smarta och sångerna intelligenta, vassa, briljanta, hysteriskt roliga och så jäkla bra att det inte är klokt! Och trots att man inte berättar en riktigt sammanhängande historia så får man ändå en bra berättelse och alla figurerna blir till riktiga personer. Med undantag av Robert som förblir lite av ett mysterium hela vägen.
Den här showen var banbrytande på sin tid, den icke-linjära berättelsen, det vuxna innehållet, scenografin, musiken, texterna – kort sagt allt kändes nytt, modernt och annorlunda mot vad man var van att se på Broadway.
Det här var även startskottet för Sondheim och producenten/regissören Harold Prince 11 åriga sammarbete som kom att resultera i 6 olika musikaler varav flera blivit klassiker i genren bl a Sweeney Todd och A Little Night Music.

Den här inspelningen som jag lyssnat/sett på är en dvdinspelning av en konsertversion som gjordes tillsammans med New York Philharmonics 2011.
Den är makalöst bra.
De repade bara i 12 dagar och eftersom alla medverkande även hade andra uppdrag och befann sig i olika städer under repetitionstiden så var premiärdagen första gången alla var samlade på scen samtidigt. Av denna kaotiska repetitionstid märks inget. Sångerna sitter som en smäck, det gör även scenerna, koreografin och samspelet. De flesta är fullkomligt lysande. Och att få höra musiken framföras av en symfoniorkester… Ljuvligt!
Det här är inte den bäst sjungna versionen av showen jag hört men eftersom det är en live-inspelning så finns istället nerven och närvaron där och det är ofta mer värt än skönsång – i min bok i alla fall.
Jag kan inte annat än rekommendera denna version. Här finns många överraskande val av skådespelare för de olika rollerna eller vad sägs om Jon Cryer (2 1/2 män) som den marijuanarökande David, Christina Hendricks (den sexiga, rödhåriga kontorschefen i tv-serien Mad Men) som flygvärdinnan April och komikern Stephen Colbert som smygalkoholisten Harry – och de är alla klockrena i sina roller.
Neil Patrick Harris spelar Robert och är strålande.
Den enda jag blev lite besviken på var Patti LuPone som  den sarkastiska, cyniska, hårt drickande och sanningsägande Joanne. Men att fylla originaluppsättningens fullständigt geniala Elaine Stritchs skor är en i det närmaste omöjlig uppgift, ingen kommer nånsin att kunna slå hennes tolkning av The Ladies Who Lunch, så är det bara.
Det finns nu två filmade versioner av Company ute på marknaden, både denna och 2006 års Broadway revival. Och så finns det en mängd olika inspelningar på cd att välja bland.
Jag rekommenderar originalet eller Londonrevivaln från 1995 för cd.
Vad gäller dvd så tycker jag gott man kan skaffa sig bägge.
Den här showen ska man ha hört om man vill ha rätt att kalla sig musikalnörd.

Rekommenderade sånger:
The Little Things You Do Together, Another Hundred People, Getting Married Today, Barcelona, The Ladies Who Lunch

Kuriosa:
Companys original uppsättning vann:
6 Tony Awards: Bästa Musikal, regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi.
1 Theatre World Award till Susan Browning som spelade flygvärdinnan April.
Samt 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi

1995 års London revival vann 3 Olivier Awards: bästa manliga huvudroll, biroll och regi.

2006 års Broadway revival vann:
1 Tony för bästa revival.
3 Drama Desk Awards: bästa revival, manliga huvudroll och orkestrering.

Harold Prince är den mest Tony Awardvinnande personen nånsin, han har belönats med inte mindre än 23 stycken varav 8 för bästa regi, 8 för att ha producerat årets bästa musikal och 2 för att ha varit årets bästa musikalproducent.

Från början så annonserades det att showen skulle heta Threes och att Tony (Psycho) Perkins skulle spela huvudrollen.

Pressklipp:
The songs are for the most part undistinguished.
– Variety (baserad på en try out föreställning i Boston)

I was antagonized by the slickness, the obviousness of Company. But I stress that I really believe a lot of people are going to love it. Don’t let me putt you off. Between ourselves, I had reservations about West Side Story.
– Clive Barnes, The New York Times

A tremendous piece of work, thrilling and chilling, glittering bright, really funny (and not so funny), exeedingly adult, gorgeous to look ar and filled with brilliant music.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Company is brilliantly designed, beautifully staged, sizzlingly performed, inventively scored, and it gets right down to brass tacks and brass knuckles without a moments hesitation, staring contemporary society straight in the eye before spitting in it. The mood is misanthropic, the view from the peephole jaundiced, the attitude middle-aged mean.

Now ask me if I liked the show. I didn’t like the show. I admired it, or admired vast portions of it, but thatn is another matter. I left Company feeling rather cool and quesy,… and there is a plain reason for that. At root, I didn’t take to Mr Jones’s married friends any more than he did. I agreed with him. They’re not a bunch you’d care to save, or even spend a weeked with. The fact that the entertainment doesn’t mean them to be doesn’t help much; it has integrity, I had a slight case of aversion. Personally, I’m sorry-grateful.
Walter Kerr, Times

Videosar:
Company med New York Philharmonic
You Could Drive a Person Crazy
Not Getting Married Today
Ladies Who Lunch – Elaine Stritch (75 år gammal här och fortfarande makalöst fantastisk!)
Från inspelningen av originalcastplattan från 1970
Sondheim teaches us how to sing  Getting Married Today

%d bloggare gillar detta: