Ain’t Broadway Grand (1993), 25 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Lee Adams, Thomas Meehan
Året är 1948 och Mike Todd har bestämt sig att satsa allt på en sofistikerad musikalisk satir om presidenten, Of The People ska den heta.
Han hoppas att med den kunna få respekt i de finare kulturella kretsarna och på så sätt få lite ”klass”.
Of The People floppar dock när den try-outar i Boston.
Mikes fru, Joan Blondell, lämnar honom då och återvänder till Hollywood för att fortsätta sin karriär där.
När hon har åkt får Mike en snilleblixt: tillsammans med strippan och superstjärnan Gypsy Rose Lee och komikern Bobby Clark ska han förvandla showen till en burlesqueliknande show.
Joan kommer till Broadwaypremiären. Hon berättar då för honom att vad henne anbelangar så har han redan klass och behöver inte få det bekräftat av andra.
Of The People blir en megasuccé.
Musikalen utspelar sig 1948 och det hörs verkligen på musiken, för det bokstavligen skriker fyrtiotal om varenda låt. Oavsett om det är komiska burlequenummer, torch songs, crooner songs eller Broadwayaktiga nummer.
Att den här showen är skriven på nittiotalet finns det egentligen inget som skvallrar om.
Och det är ju både bra och dåligt.
Bra, därför att jag gillar stilen men dåligt för det gör musiken en aning anonym. Det är trots allt kopior eller pastischer snarare än äkta vara vi bjuds på. Man märker att kompositören anstränger sig att låta ”rätt” och det blir på bekostnad av originalitet och att hitta starka egna melodier. Allt påminner om nån låt man redan hört.
Det gör inte att det här är dåligt. Absolut inte. Här finns ett par riktiga toppnummer som titellåten och en fackelsång som Debbie Shapiro Gravitte sjunger. Men musikalen sticker inte ut tillräckligt för att göra den hågkomstbar. Tror jag skulle ha svårt att känna igen sånger från showen om jag hörde dem på radion eller så.
Favvisar:
Ain’t Broadway Grand, Tall Dames & Low Comedy, Maybe Maybe Not, Class
Kuriosa:
Mike Todd (föddes som Avrom Hirsch Goldbogen) var en teater och filmproducent, mest känd kanske för filmen Jorden runt på 80 dagar (1956). Den vann en Oscar 1957 som årets bästa film.
Han var också med och utvecklade ett väldigt använt widescreen filmformat som fick hans namn: Todd-AO.
Han var en notorisk kvinnokarl som bl a hade en omskriven affär med den sofistikerade strippan Gypsy Rose Lee, var gift med Hollywoodstjärnan Joan Blondell och efter att de skilde sig blev han småningom Elisabeth Taylors tredje man, den enda man hon inte skilde sig ifrån. Det berodde på att han omkom i en flygolycka 1958.
Pressklipp:
Rubrik: Ain’t Broadway Grand? – No, it ain’t!
… an idiotic musical comedy that hasn’t a single original or interesting idea. Such an enterprise invariably makes every artist associated with it look third-rate.
…
Adams describes Broadway in the title lyric as “the gay white way” and has an actress sing, “I feel like a poet with no strings,” which must be something like being a fish without a bicycle.
…
Ain’t Broadway Grand has been knocking around for years in various forms. In all that time, it’s merely gone from burlesque to grotesque.
Originality, which Todd had in abundance, is a key ingredient missing in ”Ain’t Broadway Grand.” The musical, which opened last night at the Lunt-Fontanne Theater, is smaller than Todd’s life. A more appropriate title would have been ”Ain’t Broadway Bland.”
– Mel Gussow, The New York Times
But despite its tunefulness, despite the attractive chorus line, despite a few genuinely funny moments, this trip down nostalgia lane doesn’t play like a hit from
the Golden Era of Broadway brass. It’s more like a show that folded at New Haven’s legendary Shubert Theatre.
– Malcolm L. Johnson, The Courant
Ain’t Broadway Grand is a dazzling and nostalgic trip down Broadway of an earlier era.
The raucous and occasionally magical musical is about eclectic impresario Mike Todd.
…
Mitch Leigh … has written an outstanding score.
…
Lee Adams … has contributed surprisingly fresh and witty lyrics for a musical that has one foot squarely in the past. In fact, ”Ain’t Broadway Grand” is being advertised as a ”brand-new 1948 musical.”
If you love New York and flashy Broadway revues of yesteryear, ”Ain’t Broadway Grand” is grand and plenty of fun.
-Ward Morehouse III, The Christian Science Monitor
The show has great dancing and some stunning production numbers. It has colorful sets and several good comic songs.
What it doesn’t have is an interesting story, rich characters and consistently strong tunes defining its characters and dramatic situations. Those are vital ingredients for a musical then – and now – and the weaknesses are glaring enough to make Ain’t Broadway Grand, on balance, a not very grand Broadway show.
…
A catchy but derivative song in the style of There’s No Business Like Show Business, the song called Ain’t Broadway Grand is sung in the second scene and reprised no fewer than four times. After the cast sings it at the finale, the words are flashed on a screen and Burstyn steps out of character to invite the audience to sing along.
Let’s hope this deliberately old-style musical doesn’t start something new by becoming the first karaoke musical.
-Douglas J. Keating, The Inquirer
Videosar:
En snutt ur showen.
Trailer till Jorden runt på 80 dagar.
Musikalipedia - musikalblogg 