Nr 388: Cry-Baby

Cry-Baby (2008)
Broadway, 68 föreställningar

Music: Adam Schlesinger
Lyrics: David Javerbaum
Book: David Meehan, Mark O’Donnell

Baeserad på John Waters film med samma namn från 1990

I can’t believe you’re here tonight
it thrills me through and through
In fact I’m gonna improvise
A love song just for you:
Well, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby
Baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby 
Baby, baby, baby, baby, oh la la

It’s 1954.
Everyone likes Ike, nobody likes communism, and Wade ”Cry-Baby” Walker is the coolest boy in Baltimore. He’s a white trash bad boy with a good cause; truth, justice, and the pursuit of rock and roll.
One day Cry-Baby and his gang of juvenile delinquents crashes an Anti-Polio picnic in the better parts of Baltimore and there he meets (and falls in love with) the rich girl Allison, just a good girl who yearns to be bad in Cry-Baby’s arms.
Fueled by hormones and the new rhythms of rock and roll, she turns her back on her squeaky clean boyfriend Baldwin to become a ”drape” (a Baltimore juvenile delinquent) and Cry-Baby’s moll.
At the other end of the topsy-turvy moral meritocracy of 1954 America, Baldwin as the king of the squares leads his close-harmony pals against the juvenile delinquents, who are ultimately arrested for arson, sending the drapes all off to prison.
It’s Romeo and Juliet meets High School Hellcats.

Showen börjar bra med en ouvertyr där man lagt in små uppmaningar från ensemblen till publiken att 1. Inta sina platser, 2. Stänga av mobiltelefoner och 3. Ta bort det prasslande papper från godiset.  Från det går man direkt till en käck Anti-Polio picknick som hålls av WASParna  i Baltimore – härligt självgoda, egotrippade och  fördomsfulla vita överklassare. Så långt är det riktigt, riktigt kul men sen så tappar den fart och blir betydligt mindre överraskande, satirisk och smaklös och mer… ja, jag vet inte, färglös kanske, den tappade mig i alla fall.
Tyvärr så tycker jag att historien inte håller hela vägen, delvis för att den är extremt förutsägbar med den rika flickan som faller för den dåliga pojken med det stora hjärtat från slummen men också för att det händer inte så mycket. Det är många kul shownummer och en del väldigt roliga scener men i stort så står föreställningen stilla och stampar mest hela tiden.

Musiken svänger, det är rockabilly, Rock’n’Roll, Doo-wop och tajta smöriga nummer med schyssta vokala harmonier. Allt är väldigt 50-tal, tidig Elvis-känsla och kontrasterna mellan den rumsrena  ”vita” musiken och den mer sexiga, syndiga ”svarta” musiken är stor, precis som det nog var då.
Problemet med att allt låter så äkta är att det nånstans känns som om man hört alla låtar tidigare. Det här är show som verkar bestå av b-sidorna från den tidens hitsinglar, inga dåliga låtar direkt men inte heller nått man minns. Har lyssnat på skivan ett flertal gånger och det är inte mycket som fastnar.
Bäst är den när den har komiska nummer, som den minst sagt störda och intrigerande Lenoras kärleksförklaring till Cry-Baby – Screw Loose, eller sången där Cry frågar Allison den viktiga frågan: Girl, Can I Kiss You With Tongue?

Jag minns att när jag såg filmen, med Johnny Depp i titelrollen, i början på 1990-talet så kändes den som ett slags försök att casha in och rida på den stora succén som filmen Hairspray var. Båda filmerna var av John Waters, Baltimores kända undergroundfilmare, och Hairspray var hans stora genombrott hos den bredare massan och Cry-Baby var tänkt att etablera honom där. Men den gjorde inte det och han slutade att försöka göra hyfsat rumsrena filmer och återgick istället till den mer skruvade och definitivt icke-PK värld hans filmer normalt utspelade sig i.
Denna musikal känns lite på samma sätt. Det är samma författare bakom både musikalen Hairspray och denna show och man känner hur de liksom försöker att upprepa framgångsreceptet  de använde till den förra. Men precis som med filmen så känns det här inte lika genuint emotionellt eller intressant utan bara som en trist upprepning trots att det är en helt ny story.
Och så har den inte heller lika bra och catch-ig musik som Hairspray hade.

Trivia:

Musikalen fick 4 Tony Award nomineringar men vann inte någon.
Den vann 1 Drama Desk Award för bästa koreografi

Meehan och O’Donnell som skrev manuset till denna musikal skrev även manuset till musikalen Hairspray (2002) – även den baserad på en John Waters film.

Trots att musikalen hade sin premiär på Broadway 2008 så skulle det dröja ända till 2015 innan man gjorde en castskiva. Det hör till ovanligheterna att man spelar in shower som floppat och speciellt 8 år senare men det är bara att tacka och ta emot. Alla som var med i showen kunde inte samlas till inspelningen men de flesta var med –  88,4 % av original casten medverkar.

Schlessinger och Javerbaum som skrev musiken och sångtexterna till denna show vann kanske inga Tonys men herrarna har vunnit ett flertal Grammys bl a för de hysteriskt roliga öppningsnummer de skrivit till Neil Patrick Harris när han var värd för Tony Galan. Ett exempel finns bland videorna längre ner.

Press:

The new John Waters musical, is campy, cynical, totally insincere and fabulously well crafted. And funny. Madly, outrageously funny.
– Terry Teachout, Wall Street Journal,
… pleasantly demented and – deep in the sweet darkness of its loopy heart – more true to the cheerful subversion of a John Waters movie than its sentimental big sister Hairspray.
–  Linda Winer, Newsday
The show is without flavor: sweet, sour, salty, putrid or otherwise. This show in search of an identity has all the saliva-stirring properties of week-old pre-chewed gum.
…
Mr. Ashford brings his customary gymnastic vigor to the choreography: lots of revved-up jumping jacks, push-ups and leg lifts, usually led by a trio of athletic muscle boys.
– Ben Brantley, The New York Times

 

… watered-down Waters has yielded a flavorless Broadway musical that revels in its down-and-dirtiness yet remains stubbornly synthetic. There’s a lot of talent, sass and sweat onstage, particularly in the dance department, plus a sprinkling of wit in the show’s good-natured vulgarity. But somehow, it never quite ignites.
– David Rooney, Variety
… O’Donnell and Meehan had far more success with another retro-themed Waters adaptation, Hairspray…. Cry-Baby is content to stay in the shallow end and focus on a standard wrong-side-of-the-tracks tale…. But rather than supply a jolt of not-too-outsider-energy, [the songwriters] have instead coasted on their magpie skills, tossing out an undistinguished stream of pastiche numbers. The lyrics occasionally have a welcome crispness…. The songs themselves, however, are as generic as the lyrics are pointed: It’s the first time I can recall forgetting a show’s melodies before they were even finished.
– Eric Grode, The New York Sun

The rockabilly-inspired numbers that David Javerbaum and Adam Schlesinger have crafted for Cry-Baby aren’t as ambitious or infectious [as Hairspray], but the show is similarly good-hearted, and has more of a Waters edge. Javerbaum and Schlesinger’s lyrics and Mark O’Donnell and Thomas Meehan’s book are both more inventively crass and less snarky than those of other contemporary musical winkfests; you get the sense that these writers share Waters’ affection for his goofy subjects.
– Elysa Gardner, USA Today

Video:
High lights
At The Tony Awards
Loose Screws
A Whole Lot Worse
Trailer Cry-Baby (movie)
It’s Not Just for Gays Anymore
Trailer för Female Trouble  – en typisk John Waters film

Dag 362: White Christmas

Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
– Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.
…
By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

Dag 350: Taboo

Taboo (2002), West End, drygt 500 föreställningar
Broadway (2003), 100 föreställningar,
London revival (2012), 213 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av Broadwayversionen.
Musik: George O’Dowd (Boy George), Kevan Frost, John Themis & Richie Stevens
Sångtexter: George O’Dowd
Libretto: Mark Davies Markham, kraftigt bearbetad av Charles Busch för Broadway

In my memories, there’s always a mist or, better yet, a heavy fog. Does wonders for the complexion — and the truth…
– Philip Sallon

Föreställningen utspelar sig till stora delar på den legendariska London-nattklubben Taboo som drevs av performanceartisten Leigh Bowery mellan 1985 – 87. Den var själva navet i den sk New Romanticsrörelsen.
På denna klubb får vi möta ett flertal olika figurer, somliga som har funnits i verkligheten och somliga som skapats för denna show.
Bland de verkliga finns Boy George och vi får följa honom från det att han anländer i London tills det att han blir rörelsens största stjärna tillsammans med sin grupp Culture Club. Andra faktiska personer från eran som förekommer är Philip Sallon och Steve Strange (som skulle få en mega hit med Fade To Gray med sin grupp Visage).
På den fiktiva sidan så heter huvudpersonen Billy, han är en aspirerande fotograf som har flytt från småstaden och anlänt till London och det är honom vi får följa när han möter, tar bilder på och sugs in i den brokiga samling av personligheter som frekventerade klubben.

Precis som föreställningen är en blandning av fakta och fiction så är musiken en blandning av existerande hits och nyskrivet. Exempelvis så finns några av Culture Clubs största hits – Do You Really Want To Hurt Me, Church Of The Poison Mind och Karma Chameleon – med.
Jag älskade personligen New Romantics musiken när den var ny så för mig så är det här till största delen helt ljuvligt.
Broadwayversionen känns lite mer polerad och showig än Londonditon som var lite trashigare, råare och kändes mer genuin. Men båda versionerna innehåller en hel del väldigt bra musik.
Tycker dock att första halvan av plattan är intressantare än den andra för där är musiken mer varierad, mot slutet så blir det lite av ett balladträsk med ballad på ballad på ballad.
Me like!

Favvisar:
Freak/Ode To Attention Seekers, Stranger In This World, I ‘ll Have You All, Ich Bin Kunst, Everything Taboo

Kuriosa:
När den amerikanska skådespelerskan och talk show värdinnan Rosie O’Donnell såg showen, som var en stor framgång i London, blev hon så förtjust att hon bestämde sig för att ta showen till Broadway. Hon satsade själv de $10 millioner som behövdes för det.
För att göra den väldigt engelska showen mer begriplig för en amerikansk publik så lät hon pjäsförfattaren Charles Busch bearbeta och till stora delar skriva om librettot. Man bytte också några sånger och skrev ett nytt finalnummer. Den nya finalen användes senare även i London revivaln.
En annan stor skillnad mellan de två versionerna är att i London bestod den andra akten till stor del av en resa till Indien och ett möte med en guru där, den delen är helt struken på Broadway.
Under hela repetitionstiden så rapporterades det i pressen om bråk inom produktionsteamet, mellan skådespelarna och den konstnärliga ledningen. Det fanns skådisar som inte dök upp till förhansvisningarna exempelvis. Bråken var så frekventa och högljudda att många trodde att shown skulle läggas ner innan den ens fått premiär.
Men den fick premiär.
Sågades totalt i pressen.
Hittade inte sin publik.
Las ned efter 100 föreställningar.
Och Rosie förlorade hela sin investering.
Så kan det gå.

Boy George själv medverkade både i London och på Broadway, fast under sin riktiga namn, George O’Dowd. Fast eftersom han var 44 och ganska så fet vid det laget så fick en ung man spela honom som ung och han själv togs sig rollen som Leigh.

I showen så får man intrycket av att Boy George var en av de centrala personligheterna på klubben men i verkligheten så var det väldigt sällsynt att han var där.

London versionen vann en OlivierAward för bästa manliga biroll
Broadway versionen vann en Drama Desk Award för bästa manliga biroll och så fick Euan Morton som spelade Boy George en Theatre World Award för sin insats.

Pressklipp:
London:
… the New Romantics were always about style over substance. This could so easily have been a vanity project, but while there is plenty of narcissism and self loathing on view as the characters flutter too close to the bright lights, get their wings burned and crash so spectacularly to the ground that most wouldn’t get on the guest list to their own funerals, the evening is sufficiently light and witty and so deliciously bitchy and ironic that you cannot help warming to it.

It also has a heart, that rather suggests that Boy George was not just a New Romantic, but is a romantic through and through.
– Lyn Gardner, The Guardian

Broadway:
The London-based musical about ’80s pop star Boy George … turns out to be a delightful experience – that is, if you leave after the first act. Those who don’t bail out during intermission will be forced to watch a giddy, goodhearted romp degenerate into a preachy melodrama in which drug abuse, AIDS, gay-bashing and the perils of fame are explored with all the imagination of a TV movie-of-the-week.
– Elysa Gardner, USA Today

Aw, look at those frisky, frolicsome creatures up there, in their bright tufted costumes and motley makeup. They sure still are a peppy bunch — leaping, pirouetting, shaking their furry selves to a bouncy Broadway beat. Who would ever have thought that the popular cats of Cats would be restored to us so soon after the end of that musical’s long, long run?
Huh? Oh. Excuse me. I seem to be mixing up my cultural phenonomena from the 1980’s. The revelers to be seen at the beginning of the second act of the embattled Taboo, which limped open last night at the Plymouth Theater, are not the asexual mouse chasers of Andrew Lloyd Webber’s many-lived show. They are the pansexual fame chasers of a club called Taboo, a dressed-up, low-down temple to the holy trinity of sex, drugs and soft rock ‘n’ roll, and the sort of place where good boys and girls go bad real fast. So why do I keep waiting for one of them to step forward and belt out Memory?
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Promo 1
Promo 2
At the Stage Awards
Everything Taboo
Stranger In This World (London)

Dag 207: The Little Mermaid

The Little Mermaid (2008), 658 föreställningar
Baserar min bedömning på den nederländska castinspelningen från 2012
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater & Howard Ashman
Libretto: Doug Wright, baserad på Hans Christian Andersens saga och Disneys tecknade filmversion från 1989.

Ariel är en sjöjungfru (och dotter till havets härskare kung Triton) som inte trivs i sin undervattensvärld utan längtar upp till människornas värld på andra sidan ytan.
En dag räddar hon en prins från att drunkna och hon blir genast blixförälskad i denna den första ytvarelsen hon mött.
Ariel går till sin faster sjöhäxan Ursula för att be om hjälp. Fastern erbjuder henne en deal: hon får en chans att vara människa under tre dagar och om hon under denna tid kan få prinsen att kyssa henne så får hon förbli människa men om hon inte lyckas med det så tillhör hennes själ Ursula för all framtid och hon blir fånge i Ursulas grotta. Som pant behåller Ursula Ariels röst…
Jag tror inte att jag sabbar det för nån om jag berättar att historien i denna variant slutar lyckligt i motsats till Andersens originalberättelse.

Jag valde att lyssna på den Nederländska versionen, mest för att det är denna omarbetade version som blivit den som gäller, åtminstone för den europeiska marknaden men också för att det är en live-inspelning från premiären.
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av plattan. Sångerna från filmen finns självklart med men även de nya håller hög standard.
När jag läser de amerikanska recensionerna får jag intrycket av att det skulle vara en riktig katastrofmusikal det här och det var den kanske på Broadway men den bearbetade versionen är mer än ok, den är faktiskt riktigt bra.
Här finns några nya sånger som skrivits specifikt för denna den nya versionen och ett par av Broadwaysångerna har strukits. Måste erkänna att jag inte lyssnat på den amerikanska versionen så jag vet inte om de var så dåliga att de behövdes tas bort men jag kan konstatera att åtminstone en av de nya definitivt hör till bland de bästa av låtarna i showen.
Jag ger tummen upp för denna platta, en rejäl orkester ger ett stort ”sound” och allas insatser är dynamiska och oerhört njutbara.
Fast jag undrar om sången Les Poison alltid varit låtit som ett första utkast till Be Our Guest från Skönheten & Odjuret, för dessa två låtarna är ju i det närmaste identiska – åtminstone när man lyssnar på reprisen.

Favvisar:
Daar Ligt Mijn Hart (Part Of Your World), Pappie’s Kleine Meisje (Daddy’s Little Angel), Pozetieverik (Positoovity), Onder De Zee (Under The Sea), Kus D’r Dan (Kiss Her Now)

Kuriosa:
Den Nederländska versionen var en total ombearbetning av det amerikanske originalet. Förutom att man bytte ut några låtar så är den annorlunda scenisk. På Broadway så åkte folk runt på skor med hjul på hälen. Detta gjorde att de såg ut att glida över scenen, till det så hade sjöjungfruerna stela fiskstjärtar som mer såg ut som svansar och som stack ut ur en golvlång kjol, det såg grymt fånigt ut.
I Holland så använde man sig istället av flyganordningar som gjorde att de alla kunde ”simma” omkring ”i vattnet” och istället för stela sfiskstjärtar så hade de långa slöjor som såg ut att flyta i luften. Grymt läckert och totalt illusoriskt.
Ovan ytan så var allt gjort som om det hörde hemma i en enorm ”pop-up” sagobok, och när de bytte scener så vände de bara sidorna i denna bok, även det var både smart och läckert.

Det nederlänska castalbumet lyckades ta sig hela vägen till plats 3 på den nationella top 100 listan.

Broadwayshowen vann inga priser men originalfilmen fick två Oscars, dels för årets bästa sång (Under The Sea) och dels för bästa musik.

Pressklipp (om Broadwayversionen):
But the new Mermaid is ultimately less than the sum of its impressive parts, offering neither the richly imaginative spectacle of The Lion King nor the old-fashioned vitality and charm of Mary Poppins.
– Elysa Gardner, USA Today

On the heels of the fiasco that was Tarzan and the lumbering bore that is Mary Poppins comes Disney Theatrical’s latest stage cartoon, The Little Mermaid – which Variety has helpfully dubbed ”a waterlogged misstep.
…
Too bad a lot of what’s been added is soggy filler. The show is more theme-park spectacle than Broadway musical. For all its fancy tricks, the show’s give-you-chills moment comes with the simplest of effects – the feisty Ariel sheds her tail and transforms from mermaid to girl. I silently marveled, ”Wow, she’s got legs!” Whether that can be said of Disney’s new live-action cartoon remains to be seen.
– Michael Riedel, New York Post

Loved the shoes. Loathed the show.
O.K., I exaggerate. I didn’t like the shoes all that much. But the wheel-heeled footwear known as merblades, which allow stage-bound dancers to simulate gliding underwater, provides the only remotely graceful elements in the musical blunderbuss called Disney’s The Little Mermaid…
…
…this Little Mermaid burdens its performers with ungainly guess-what-I-am costumes and a distracting set awash in pastels gone sour and unidentifiable giant tchotchkes that suggest a Luau Lounge whipped up by an acid-head heiress in the 1960s. The whole enterprise is soaked in that sparkly garishness that only a very young child — or possibly a tackiness-worshiping drag queen — might find pretty.
…
… the impression is often of costumed employees from the Magic Kingdom of Disney World, wandering around and occasionally singing to entertain visiting children. In like manner, most of the performers approach their characters with the forced jocularity of actors marking time in a theme park until a better job comes along.
…
It used to be that the show came first, followed by merchandising tie-ins. Thoroughly plastic and trinketlike, this show seems less like an interpretation of a movie musical than of the figurines and toys it inspired.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Poor unfortunate souls (Broadway)
Part of your world (Broadway)
Under The Sea (Broadway)
Trailer för den Nederländska versionen
Ja, het leven is zwaar (Poor unfortunate på Nederländska) med Ursulas fantastiska kostym
Sing-a-long 2012 The Little Mermaid (NL)

 

Dag 178: Movin’ Out

Movin’ Out (2002), 1303 föreställningar
Musik & sångtexter: Billy Joel
Skapad och koreograferad av Twyla Tharp

Kring millennieskiftet så dök det upp ett flertal väldigt dansdrivna musikaler på Broadway. I flera fall så borde de kanske mer kallats för baletter än musikaler, men eftersom Tony Awards juryn nominerade dem i klassen Årets Bästa Musikal så får de räknas dit.
Detta är en av dem.

Här har koreografen Twyla Tharp tagit drygt 2 dussin Billy Joel sånger och utifrån dem skapat en berättelse om 5 vänner (3 män och 2 kvinnor) och vi får följa dem från det att de tar sin slutexamen på high school på sextiotalet, via Vietnamkriget – där en av männen dör –  till återföreningen av de kvarvarande fyra på sjuttiotalet. Under denna tid så  hittar eller förlorar de den stora kärleken, överlever drogmissbruk och alla försöker, på sina egna sätt, att läka de både fysiska och psykiska sår som kriget lämnat dem med.

Att det här inte är en musikal i vanlig mening blir extra tydligt då ingen av dansarna sjunger sångerna och knappt några repliker förekommer. Alla sånger framförs av ett band och en pianist/vokalist (Michael Cavanaugh, som sjunger alla sångerna och har en väldigt bra pipa) som är placerade ovanför scenen. På scenen gestaltar sen dansarna  sångernas texter och innehåll.
Man skulle kunna kalla det för en slags rock eller jukeboxballet.

Det är lite svårt att bedöma en sån här platta på egna meriter då det i huvudsak känns som coverinspelningar gjorda av ett skickligt coverband. Men som sådant så håller det väldigt hög klass och det svänger gott om de flesta spåren.
Jag gillar Billy Joels musik och många låtar väcker minnen hos mig. Så på det stora hela gillar jag det här.
Visst, Billy’s originalinspelningar är i de flesta fallen vida överlägsna dessa versioner, men flera klarar ändå jämförelsen förvånansvärt bra.
De nya arren och bearbetningarna gör att flera av sångerna känns ”nya” och fräscha. Bara i ett fall tycker jag de har misslyckats totalt och det är en förfärlig dekonstruerad version av We Didn’t Start The Fire.
Om man gillar 70/80/90-tals pop med influenser från det tidiga 60-talet, så är det här ingen dum platta att slänga på.
Jag blir i alla fall ganska glad och uppåt av den och det är väl inte det sämsta.

Favvisar:
The River Of Dreams / Keeping The Faith / Only The Good Die Young, Angry Young Man, The Stranger, Big Man On Mulberry Street, Just The Way You Are

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards 2003: bästa koreografi och bästa orkestreringar
Den vann också en Drama Desk Award för bästa koreografi
Och huvudrollsdansaren vann en Theatre World Award

Pressklipp:
There’s a plot synopsis provided in the Playbill, and for good reason – with almost no spoken dialogue, the characters and story can occasionally be a challenge to follow. Tharp’s dancing is always expressive, but usually in too general a way to really differentiate the characters or their relationships to each other. In the first act, especially, Tharp just doesn’t devote quite enough time to giving each character a personality of his or her own.
The dancers’ personalities do emerge over the course of the evening as they gain more solo time, and when it does come, it’s difficult to not wish it had happened sooner. There are a few good moments – the funeral scene near the end of the first act, Selya’s lengthy dances of hurt and angst in the second act, and a flashback showing the horrors of Vietnam – but many of the rest of the dances, exuberant as they are, seldom engage the audience emotionally on their own.
– Matthew Murray, Talkin’ Broadway

The results can border on sensory overload. In one scene, principal dancers — among them the spectacularly athletic John Selya and Keith Roberts — interact as others masquerade as soldiers and cheerleaders, and the effect is more dizzying than dazzling.
…
And hey, at least you’ll leave the theater humming. How often can you say that at a new musical?
– Elysa Gardner, USA Today

Up to the show’s finale, you’re unlikely to feel any overwhelming urge to tap your feet or shimmy your shoulders.
This is because Ms. Tharp has created numbers that, at their best, internalize the score. Each principal performer seems to have his or her own special dialogue with the songs; the dances become shaded personality sketches, expressing individual reactions to mass-marketed music.
It helps that the characters in the show, which is set in Mr. Joel’s native Long Island, are just the sort of people who would grow up listening to and identifying with Billy Joel songs. They are less rebellious, less hip precursors to the New Jersey kids who would latch on to Bruce Springsteen.
Ms. Tharp honors the hopeful squareness of her characters’ youths and the self-destructive, masochistic streak that runs through Mr. Joel’s ballads of disappointment in adulthood. Throughout, she makes wonderfully elegant use of their uncool klutziness. You can imagine yourself becoming these characters in a way that the idealized sophistication of Astaire and Rogers, say, does not allow.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The River Of Dreams medley från The Tony Awards
Movin’ Out (Anthony’s Song)
Goodnight Saigon
Shameless