Tag Archives: Ethel Merman

Nr 416: Hello, Dolly!

10 Nov

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965

Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.

Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994.
 Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna
 uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.

I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News


The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post


Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.

… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune


A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American


Videosar:

Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 

Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Annonser

Nr 415: Annie Get Your Gun

7 Nov


Annie Get Your Gun (1946)

Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:

Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966

Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar

SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.

It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.

Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.

Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 327: Something For The Boys

10 Nov

06d1c6da8da0801d318b0110.L
Something For The Boys (1943), 422 föreställningar
Jag har lyssnat på 1997-års San Francisco Cast
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Tre kusiner ärver en ranch i Texas, den ligger precis bredvid en militärbas.
Blossom Hart jobbar på krigsdepartementet, Chiquita Hart är en nattklubbsdansare/sångare och Harry Hart är en marknadskrämare. De tre kusinerna känner inte varandra men bestämmer sig för att gemensamt förvandla ranchen till ett pensionat för soldathustrur.
Överstelöjtnant Grubbs tycker att verksamheten i ranchen verkar misstänksam, han tror det är en förtäckt bordell, och han försöker stänga stället.
Blossom blir en hjälte mot slutet av föreställningen då en av lagningarna i hennes tänder börja ta emot radiosändningar och hon hör en nödsignal från ett regeringsplan och tack vara detta så lyckas de rädda alla ombord.

Ja, manuset är väl kanske inte det djupaste och sångerna är inte herr Porters bästa men lite småkul är den allt. Och med Ethel Merman i ensemblen så var den en given hit under andra världskriget. Nu har jag inte lyssnat på  originalversionen för det är inte en komplett inspelning utan den består bara av brottstycken från en radiosändning.
Den enda kompletta inspelningen av musikalen är denna revival från 1997, endast ett piano kompar en samling väldigt entusiastiska sångare och det är en kul liten inspelning. Fast inga sånger fastnar riktigt ordentligt vilket känns konstig med tanke på att det är en Porter musikal men även en skicklig sångskapare som han hade sina svagare perioder. Och jag måste erkänna att jag saknar en röst som den Merman hade för hon kunde sälja även den mest mediokra av sånger och det kan inte riktigt denna ensemble och det gör att man tydligare hör bristerna i materialet än man annars kanske hade gjort.
Här finns dock en klassiker, By The Mississinewah, och det är kul att få höra den med helt ocensurerad text för som vanligt så var Porters texter lite för insinuanta för att få spelas på radio på den tiden.
Mer intressant än bra men Porter är alltid Porter även när det bara är halvdan Porter.

Favvisar:
I’m In Love With A Soldier Boy, Hey Good Lookin’, When My Baby Goes To Town, Something For The Boys

Pressklipp:
Men growing old ungracefully wept to see what they never hoped to see again – the staging of a musical show as glamorous, kinetic, balanced, and seductive as the still lamented Ziegfeld in his hey-day used to stage them.
Burton Rascoe, World-Telegram

Ethel Merman gives a performance that suggests all Merman performances before last night were simple practice.
Lewis Nichols, Times

My best advice to you this morning is that you had better run, not walk, to the nearest agency, if you can’t get to the theatre, and reserve for the near future. For here we have another one of those happy overnight hits that will run out the season and be greatly in demand.
Burns Mantle, Daily News

Mr. Porter has lost his old ”Begin-the-Beguine” and ”I-Get-a-Kick-Out-of-You” magic, and has apparently abandoned his old ”You’re-the-Top” nimble smartness with words. If Something For The Boys doesn’t come close to Anything Goes, it’s because Mr. Porter isn’t the composer he once was. For Miss Merman is no less of a wow.
Louis Kronenberger, Post

Video:
I’m in Love with a Soldier Boy

Ljudis:
Something for the Boys – Ethel Merman (disco version)

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Dag 214: Ruthless!

7 Jul

41QNV2NP6SL
Ruthless! (1992), Off-Broadway, 342 föreställningar
Musik: Marvin Laird
Sångtexter & libretto: Joel Paley

Judy Denmark, en vanlig liten hemmafru, har en dotter som heter Tina. Tina är en ovanligt begåvad 8-årig musikalartist med tydliga Shirley Temple komplex.
En dag dyker talangscouten Sylvia St. Croix upp i det Denmarkska hemmet, hon har bestämt sig för att hjälpa Tina att bli stjärna.
Första steget är att se till att hon får huvudrollen i Pippi i Tahiti, årets teateruppsättning i Tinas lågstadieklass.
Problem uppstår när Tina bara blir understudy till rollen som Pippi Långstrump.
Men Tina är inte den som låter sådana petitesser stå i vägen för ambition.
Innan premiären så hittas Louise, som fått rollen som Pippi, hängd.  Ingen vet hur det gått till och man anser att det varit en olyckshändelse.
I och med det så är rollen plötsligt Tinas.
Till premiären kommer teaterkritikern tillika Judys adoptivmamma Lita Encore (som har en tendens att sjunga som Ethel Merman). Lita berättar att Judys riktiga mamma var Broadwaystjärnan Ruth Del Marco som tog livet av sig efter att fått dåliga recensioner.
Så småningom förstår man att det är Tina som ligger bakom dödsfallet och hon åker dit för mordet och skickas till The Daisy Clover School for Psychopathic Ingenues.
Med Tina borta så inser Judy plötsligt att hon inte är en liten grå mus till hemmafru utan att hon är begåvad hon med, otroligt begåvad till och med.
Och med det så är första akten slut.
Andra akten utspelar sig ett par år senare och Judy är nu Broadwaydivan Ginger Del Marco.
Och nu börjar det bli invecklat för under aktens gång så kommer det visa sig att ingen är den de utgett sig för att vara, alla har ett förflutet de försöker dölja, Tina kommer tillbaka och är rehabiliterad (?), släktband uppdagas, folk mördas och det visar sig att det alla har gemensamt är en fullständigt hänsynslös ambition att nå sina mål.

Det här är en hysteriskt rolig drift med allt vad ”back-stage” musikal heter. Tänk er en blandning av filmerna All About Eve och  The Bad Seed med musikalerna Gypsy och Mame och ni börjar närma er denna show.
Musik och sångtexter är fulla av blinkningar och referenser till andra shower  (speciellt Gypsy) och ju mer man kan desto roligare har man, men man behöver inte kunna sin Broadwaytrivia för att  kunna njuta av denna show för den är väldigt rolig i sig själv också.
Musiken är glad, up tempo och typisk Braodwayiansk om så på ett parodiskt sätt och i liten skala – vi pratar om ett komp bestående av två pianon och slagverk.
Det är inte den största eller bästa av musikaler men den är otroligt underhållande och absolut värd en lyssning.

Favvisar:
Tina’s Mother, I Hate Musicals, Teaching Third Grade, Angel Mom, Unkie’s Muncle

Kuriosa:
Showen har bara sex roller och alla är skrivna för kvinnor men det har blivit lite av en tradition att låta en man i drag spela Sylvia St. Croix. Anledningen till detta är att när man hade audition för denna roll till originaluppsättningen så var det en dragartist som gjorde den bästa auditionen så han fick rollen.

I originaluppsättningen spelades rollen som Tina av en 10-årig Laura Bell Bundy. Hon skulle så småningom skapa rollen som Amber Von Tussle i musikalen Hairspray och var även original Elle Woods i Legally Blond – The Musical.
Hennes understudies i Ruthless var Natalie Portman och Britney Spears!

Föreställningen vann en Outer Critics Circle Award 1993 som årets bästa Off-Broadway musical.

Pressklipp:
Ruthless, at the Players Theater, belongs to a theatrical genre exemplified by the comedies of Charles Busch, in which almost everything has a show-business reference. Shirley Temple movies, Gypsy, Mildred Pierce and All About Eve are among the most obvious touchstones for a spoof that has enough absurd plot twists and multiple identities to fill several old movies.
Such shows stand or fall on their humor. And until it nearly runs amok late in the second act, Ruthless, …  delivers a fairly steady quotient of laughs. The songs, which are mostly generic show-business anthems of the brassier sort, are uneven. The one attempt at a comic show stopper, I Hate Musicals, falls apart on such too-obvious lines as ”I hate musicals, but not as much as I hate the words to this song!”
Most of the fun comes from the sheer brazenness of the caricatures. They include Tina’s loopy third-grade teacher, a pretentious drama critic named Lita Encore, a monstrous Broadway prima donna and her scheming, sycophantic assistant, Eave. The performance that holds things together is Ms. Bundy’s Tina. Through her parody of a psychopathic latter-day Shirley Temple, the golden-locked young actress with a big piping voice projects an engaging sweetness.
– Stephen Holden, The New York Times

Videosar:
Trailer för showen
Tina’s Mother
Angel Mom med Bernadette Peters
I Hate Musicals!
It Will Never Be That Way Again med Bernadette Peters
Born to Entertain
To Play This Part

Dag 158: Happy Hunting

12 Maj

51ngvQkL8ML
Happy Hunting (1956), 412 föreställningar
Musik: Harold Karr
Sångtexter: Matt Dubey
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse inspirerade av bröllopet mellan Grace Kelly och Rainier Grimaldi, fursten av Monaco.

Liz Livingstone anländer till Monaco med sin dotter Beth för att närvara vid bröllopet mellan Grace Kelly och furst Rainier. Hon finns dock inte med på gästlistan. För att rädda ansiktet så låtsas Liz att det varit inbrott på hennes hotellsvit och att inbjudan då stals.
Irriterad över att hon inte fick närvara så bestämmer sig Liz för att hitta en ännu finare och furstligare man till sin dotter än den man Grace ska gifta sig med.
Av en slump så visar det sig att det bor en hertig på hotellet. Han är visserligen urfattig men det spelar ingen roll för Liz som erbjuder sig att betala alla hans skulder om han bara går med på att gifta sig med Beth. Han tackar ja till erbjudandet.
När de åter är tillbaka i ”staterna” så upptäcker Liz att hon börjat bli förälskad i hertigen. Det kunde ha ställt till problem om det inte varit så att Beth blivit förälskad i en ung advokat och rymmer med honom.
Hertigen går med på att gifta sig med Liz istället, hon inser att han bara tar henne för hennes förmögenhets skull men tycker det är helt ok.

Oj, det här var inte bra.
En riktigt medelmåttig musikal med ointressanta sånger, krystade sångtexter och på det hela taget grymt tråkig att lyssna på.
Visst finns här ett par låtar som är ”ok” men om ok är det bästa en show kan erbjuda i sångväg så…
Inte ens The Merm kan rädda denna snoozefest!

Favvisar:
Don’t Tell Me, Mutual Admiration Society, A New-Fangled Tango, The Wedding-of-the-Year Blues

Kuriosa:
Ethel ställde upp i denna show bara för att göra sin man Robert Six, vd för Continental Airlines glad. Han trodde nämligen att han skulle få pr till sitt bolag genom att vara gift med Merman medan hon hade tänkt sig en stilla tillvaro som hemmafru. Så efter att de varit gifta ett par år så gjorde hon denna show för hans skull, trots att hon varken gillade manus eller sångerna.

Hennes motspelare var Hollywoodhunken Fernando Lamas.
Det tog dock inte lång tid innan de bägge stjärnorna hatade varandra. Han kallade henne för iskall och kritiserade hennes skådespeleri i tidningsintervjuer. Hon tyckte han var otroligt oprofessionell och de två slutade snart att ens prata med varandra.

Fernando var så rädd att Merman skulle överglänsa honom att han bad kostymavdelningen att göra hans byxor så tajta så att alla skulle kunna se hur ”välhängd” han var. Detta resulterade i tydliga och ganska högljudda reaktioner från publiken på Philadelphiapremiären –  och till att Merman krävde att byxorna skulle sys om till nästa föreställning.

Merman var så missnöjd med materialet att hon efter premiären lät några vänner skriva nya sånger åt henne som kunde ersätta de låtar hon ogillade mest.

Denna show var debutverket för både kompositören och sångtextförfattaren.
Mermans erfarenheter av att jobba med dessa oprövade nykomlingar gjorde att hon sa nej till att låta en annan nykomling skriva musiken till hennes nästa show. Showen i fråga var klassikern Gypsy och den fick musik av Jule Styne, men från början var det tänkt att detta skulle blivit Stephen Sondheims debutverk…

Pressklipp:
What kind of a Merman show is a show that never gives Merman the chance to stop it – not once? The score is a kind of musical plain-talk made up of liberal lyrics and notes that keep jumping up and down on beat but don’t seem to speak pleasantly to one another as they pass. Merman is Merman. But the roof is still on the Majestic and that’s not right.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Mutual Admiration Society (sången är från showen men klippet kommer från piloten till tv-serien Maggie Brown, som aldrig blev en serie)
Gee, But It’s Good To Be Here med Altoona Chorus

%d bloggare gillar detta: