Tag Archives: Eugene O’Neill

Dag 336: Take Me Along

19 Nov

MI0002072727
Take Me Along (1959)
, 448 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: Joseph Stein & Robert Russell, baserad på Eugene O’Neills komedi Ah, Wilderness! från 1933.

There are 14 saloons in this town, and I’ve never set foot in one of them—the one on 4th Street.—Sid

Den 4:e juli 1906.
16 åriga Richard har blivit förälskad i grannens dotter Muriel. Men när hennes pappa upptäcker att Richard läser ”snuskiga” dikter för henne (bl a ett utdrag ur Oscar Wildes Salome) så jagas han ut ur huset. Även Richards föräldrar blir chockerade över hans olämpliga beteende.
Richard som känner sig missförstodd vågar sig in på en lokal bar där han för första gången i sitt liv provar på alkohol. Han möter också en prostituerad vid namn Belle som försöker förföra honom. När han så småningom kommer hem igen så väntar ett brev från Muriel på honom där hon berättar att hon älskar honom. De unga tu smiter ut från sina hem och möts i en park där de för första gången kysser varandra.
Paralellt med Richards äventyr så dyker hans morbror Sid upp i stan. Sid är en alkoholiserad ”good-for-nothing” som i 14 år varit förlovad med Lily, Richards faster. Hans drickande och allmänna dåliga leverne har dock varit ett hinder för att de två ska kunna gifta sig, men nu har han lovat att nyktra till och bli en bättre man men kommer han att hålla sitt löfte…

En charmig gammeldags Broadwaymusikal: lite naiv, lite oskyldig, lite ointressant…
Det är väl egentligen inget fel på musiken men problemet är att den inte heller är av det slag som man kommer ihåg. Känns väldigt standardiserad och strömlinjeformad. Här finns ett par söta melodier, ett par småroliga sånger och lite annat (bland annat den första komiska sång om delirium tremens som jag hört Little Green Snake) men det är svårt att skilja den från så många andra liknande musikaler från samma era.
Fast det är kul att höra Robert Morse (Finch i originaluppsättningen av Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig se Dag 133) i en tidig roll.
Värd en genomlyssning men förvänta er ingen klassiker.

Favvisar:
Take Me Along, But Yours, Sid Ol’ Kid, Volunteer Firemen Picnic, Nine O’Clock

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för Jackie Gleason för sin insats som morbror Sid.

Pressklipp:
The music blares, the dancers prance, and Broadway goes through its regular routine – substituting energy for gaiety. Everyone is in motion, but nothing moves inside the libretto. If the producers of Take Me Along decide to play the second act twice, they will have this department’s full endorsement.
– Brooks Atkinson, Times

Frankly, we wondered why they bothered to run a line in the program saying it’s based on Ah, Wilderness!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
I Get Embarrassed
I Would Die

 

Dag 135: New Girl In Town

19 Apr

71Tq6QsBDRL._SL1416_
New Girl In Town (1957), 431 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: George Abbott, baserad på Eugene O’Neills pjäs Anna Christie

Ven I valse, jumpi dumpi dum

Anna, en tuberkulossjuk  f d prostituerad, flyttar hem till New York för att bo hos sin gamla far efter att ha tillbringat 15 år säljande sin kropp i St. Paul, Minnesota.
Pappan är helt omedveten om sin dotters yrke.
Till en början så tas hon emot med öppna armar av både fadern och alla hans vänner. Hon inleder ett förhållande med en sjöman men håller det hemligt för sin far.
Annas förgångna avslöjas dock av pappans nya fru.
Annas sjömannen mönstrar på ett fartyg och lämnar staden.
Anna känner att hennes chanser till att få leva ett normalt liv är krossade så hon lämnar New York och flyttar till Staten Island där hon blir jordbrukare.
Sjömannen kommer så småningom tillbaka till staden och när han får reda på var Anna befinner sig så far han genast dit och de älskande tu förenas i en kyss.

Det här är en gammal hederlig, härlig musikal musikal, om jag säger så.
En skön blandning av svepande melodier, komiska sånger, valser, smäktande ballader och lite music-hallinspirerade nummer.
Det är ingen stor musikal och innehåller kanske inte några riktiga hits eller standards men den är oerhört njutbart att lyssna på och svengelskan som Annas pappa sjunger på är charmig om så lite konstig.
Väl värd att lyssna igenom.

Favvisar:
Roll Yer Socks Up, On the Farm, It’s Good to Be Alive, Look at ‘Er, Ven I Valse

Kuriosa:
Gwen Verdon som Anna och Thelma Ritter som pappans nya fru fick dela på det årets Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Showen fick tre Tony nomineringar till men inga vinster. Bland annat så nominerades Bob Fosses koreografi.

Anna spelades av Gwen Verdon, en av de bästa dansarna Broadway nånsin haft. Problemet med denna show var att Gwen fick visa upp att hon var en bra skådespelerska och sångerska men det fanns inget direkt utrymme för några dansnummer.
För att lösa det problemet så koreograferade Bob Fosse en drömsekvens som hon kunde släppas loss i.
Sekvensen utspelade sig på en bordell och det var Annas mardröm om att åter var tillbaka i sitt gamla yrke. Koreografin var så sensuell och förförisk att polisen i New Haven ansåg det nödvändigt att stänga teatern och tvinga produktionsteamet att lägga ner showen om man inte tog bort numret eller gjorde drastiska bearbetningar av det.
Ändringarna genomfördes och polisen lät showen spela klart sin try out.
När showen sen kom till Boston så ansåg producenterna att den nya versionen också var tvungen att strykas eftersom den framställde Annas förflutna som så otroligt mycket attraktivare än hennes nuvarande livssituation. För att vara säkra på att ingen skulle försök smyga tillbaka snusket så brändes scenografin.
Men när de kom till New York så kom hela bordelldrömsekvensen tillbaka, intakt. Somliga kritiker gillade den och somliga blev förfärade. Men kvar blev den.

Bob Merrill som skrev både musik och sångtexterna är kanske mest känd för sångerna: (How Much Is) That Doggie in the Window? och Mambo Italiano och för att han skrev sångtexterna till musikalen Funny Girl (1964).

Videosar:
Snuttar från Irish Repertory Theatre version av showen
How Much Is That Doggy In The Window med Patti Page
Greta Garbo i Anna Christie (1930), hennes första repliker i en talfilm!
Gwen Verdon original Roxy i Chicago (1975) plus Chita m fl. Bara snuttar och från typ 8 mm, men ändå! Makalöst fynd!

%d bloggare gillar detta: