Tag Archives: Faith Prince

Dag 296: Bells Are Ringing

27 Sep

61R4tYGARnL
Bells Are Ringing (1956)
, 924 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2001 års Broadwayrevival, 68 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

Ella Peterson jobbar på Susanswerphone, en telefonsvarar service.
Där engagerar hon sig i de olika klienternas liv, hon antar olika röster och identiteter för olika kunder allt för att hjälpa dem och samtidigt få lite innehåll i sitt ganska så trista liv.
Bland hennes kunder finns en ”method” skådis, en tandläkare som vill bli kompositör trots att han är fullständigt musikalisk talanglös och så har vi Jeff Moss en dramatiker som plötsligt drabbats av ”writer’s block”.
Jeff och Ella träffas i ”verkligheten”, hon inspirerar honom och de blir förälskade.
Hon känner dock att hon inte passar in bland hans fina och snobbiga vänner.
Lägg till detta att polisen plötsligt får för sig att telefonsvararservicen bara är täckmantel för en escortservice och att ägarinnans pojkvän dessutom använder sig av servicen för att ta emot vad för illegala spel på hästar.

Det här är en härlig, rolig musikal med skön musik och kvicka texter.
Den har visserligen åldrats ganska så rejält innehållsmässigt (jag menar, vet folk ens vad en telefonsvararservice var för nått) men musiken är fortfarande väldigt bra. Fast det förstår man nog redan när man ser att det är Jule Styne som ligger bakom den.
Faith Prince är en skicklig komedien och en härlig sångerska och hon jobbar hårt på denna platta och når nästan fram men när man jämför hennes insats mot den makalösa Judy Holliday som gjorde originalet så är det bara att inse att den nivån kan ingen inte komma upp till. Men det är ett gott försök och gör att plattan är väl värd en genomlyssning eller två.
Som alltid när det gäller en revivalinspelning från de senaste decennierna så finns det mycket musik här som inte fick plats på originalcastplattan.

Favvisar:
Independent, I Met a Girl, Mu-Cha-Cha, I’m Going Back

Kuriosa:
Original showen vann 2 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll.
Sidney Chaplin vann en Theatre World Award.

Sidney Chaplin var son till Charlie Chaplin.

Pressklipp:
Faith Prince doesn’t have an arch bone in her body, God bless her. Planted at the center of the mothball-scented revival of Bells Are Ringing, which creaked open last night at the Plymouth Theater, she exhales the hopeful freshness of a newly sprung tulip.
There’s not an ounce of self-protective distance, no knowing winks as she scrambles through an obstacle course of shtick and kitsch that was considered dated even in 1956. Actually, antiquated was the word Brooks Atkinson used in his opening night review. The great comic actress Judy Holliday made Bells worth seeing, Atkinson wrote in The New York Times, but it was a mighty big burden to place on one woman’s shoulders.

Everything in the production, its leading lady aside, feels second- or thirdhand. The tone isn’t nostalgic; it’s not even ironic. It’s simply affectless.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Perfect Relationship med Judie Holliday från filmversionen
I’m Going Back från Tony Awards med Faith Prince
Bells Are Ringing at Encores!
Just In Time med Julie Andrews och Gene Kelly

Annonser

Dag 279: Nick & Nora

10 Sep

61OY-I2vzLL
Nick & Nora (1991)
, 9 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.
Libretto: Arthur Laurents, inspirerad av Dashiell Hammets Thin Man berättelser om Nick och Nora Charles, ett välbärgat societetspar som löser mord och mixar matinis i 30-talets New York.

Nick och Nora befinner sig i Hollywood. Där ska de försöka ta reda på vem som mördade bokhållaren som hade hand om ekonomin till en storfilm som en av  Noras gamla skolkamrater är stjärna i.
Samtidigt så har det blivit en liten fnurra på tråden i deras äktenskap och de ska försöka lösa det problemet samtidigt.
Intrigen är för komplicerad och har för många vändningar, återblickar och alternativa lösningar för att återberätta här men låt mig bara säga att här finns ett gäng elaka undrevärlden typer, en Carmen Miranda-aktig sångerska, en polislöjtnant med en fotfetischism, en japansk trädgårdsmästare, heta latinska go-go-dansare, en filmstjärna på dekis och en producent och hans  puritanska Boston-katolska fru.
Och i den stora upplösningen så kommer det att ske fler mord, vi kommer få uppleva professionell desperation och så hittar paret Charles’ terrier en klocka med ett monogram på.

Den här showen har jag försökt att ta mig igenom i många, många år men aldrig lyckats. Men nu så fanns det ju ingen återvändo så det var bara att slänga på den på cd-pelaren, trycka på play och luta sig tillbaka och börja lyssna…
Det jag fann var en musikal med en del bra låtar och rätt så mycket som lämnade mig helt kall. Tycker många sånger har en bra inledning men som inte leder nånstans, de liksom bara pågår och så plötsligt så är de slut.
Här finns som sagt några undantag men på det stora hela så är det här förvånandsvärt ointressant och då har vi ändå som musikaliska upphovsmakare Strouse och Maltby och de brukar ju kunna leverera, och de gör det ibland här med men på tok för sällan. Och vilken samling fantastiska skådespelare de har med: som Nick hittar vi Barry Bostwick (fick en Tony som original Danny i Grease), som Nora Joanna Gleason (som fick en Tony för sin insats som bagarens fru i Into The Woods) lägg till det en trio av Broadways bästa kvinnliga musikalkomedianter: Christine Baranski, Faith Prince och Debra Monk. Om inte den här samlingen kan göra guld av ett medelmåttigt material så kan ingen.
Inget jag direkt kan rekommendera.

Favvisar:
Men, May the Best Man Win, Is There Anything Better Than Dancing?

Kuriosa:
Den här showen verkade ha det förspänt med en fantastisk samling skådespelare och musik av Charles Strouse och baserad på Dashiell Hammets populära deckarpar.
Så vad gick fel.
Det finns många olika teorier men en sak alla verkar överens om är att producenterna gjorde ett fatalt misstag när de inte lät showen provspela i andra städer innan den kom till New York. De valde att ha sina provföreställningar och sina publikrep på Broadway. Inte så smart med tanke på att det brukar finnas en massa saker som är fel och behöver fixas när man ska få ihop en ny originalmusikal.
Och massor gick åt skogen. Bland annat så sparkade man librettisten och regissören Arthur Laurents valde att själv skriva ett nytt manus.
Sånger ströks, nya skrevs, intrigen ändrades etc etc och allt detta inför öppen ridå.
Och ryktet spred sig över stan att det här, det var riktigt uselt.
71 provföreställningar hade de innan det var dags för premiär, så det var många som hann sprida sin galla. Faktum är att ryktet om denna show var så illa att man kunde höra många i premiärpubliken säga: ”Well, it’s not nearly as bad as they said it would be.”
Recensionerna var dock förödande och showen las ned efter bara en dryg vecka…

Pressklipp:
Like the less-than-gifted celebrity who is famous for being famous, this musical will no doubt always be remembered, and not without fondness, for its troubled preview period, its much-postponed opening, its hassles with snooping journalists and its conflict with the city’s Consumer Affairs Commissioner. Indeed, the story of ”Nick and Nora” in previews, should it ever be fully known, might in itself make for a riotous, 1930’s-style screwball-comedy musical. But the plodding show that has emerged from all this tumult is, a few bright spots notwithstanding, an almost instantly forgettable mediocrity.

In the meantime, there is no escaping the unfortunate fact that the liveliest thing in Nick & Nora is a corpse.
– Frank Rich, THe New York Times

There may be a precedent for this somewhere, but I’m darned if I know what it is: At least 20 minutes before they tuck the very last loose end into place in Nick & Nora, the show stops being a musical altogether.
Let me be clear about this. It’s not that the music recedes in volume, or loses its lilt, or otherwise fails to insist on its rightful place in the evening’s proceedings. It’s that there isn’t any. None. Zero.

If you didn’t know that playwright Arthur Laurents, who wrote this whodunit-with-music from characters created by Dashiell Hammett, was also director Arthur Laurents, the man in charge of the evening’s overall shape, these last moments are a dead giveaway. It’s probably churlish to complain about a contemporary musical’s having too much plot, since some of them barely manage to get from A to B, but truth will out: In Nick & Nora, director Laurents has fallen in love with playwright Laurents’ creation.

You know what happens next. The lovesick swain hasn’t eyes for anyone or anything else, which in this instance means the music of Charles Strouse, the lyrics of Richard Maltby Jr., and ultimately the patience of the audience.

There are good things in Nick & Nora, and at intermission the show still seems to have a chance. By the end, however, one staggers into the night under the weight of all that plot and asks a simple question: Deep down, did Arthur Laurents really want to make a musical at all?
– Clifford A. Ridley, Inquirer

Videosar:
As Long As You’re Happy
Swell 
Everybody Wants To Do A Musical
Nick & Nora commercial

Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

23 Aug

51BHhNoGpTL

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company
– Markland Taylor, Variety

%d bloggare gillar detta: