Tag Archives: Film Noir

Dag 220: City Of Angels

13 Jul

51KnEbOnSyL
City Of Angels (1989), 878 föreställningar
Baserar mitt omdöme på The Original London (1993) Cast Recording.
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Larry Gelbert

Regissören till författaren Stine: Sweetheart, I’m you’re biggest fan, I’ve read a synopsis of every book you’ve ever written!

Föreställningen är en parodi på både ”film noir” genren och på hur manusförfattare behandlas i filmbranschen.
Den utspelar sig i Hollywood, sent 40-tal.
Den består av två parallella berättelser. Den ena handlar om författaren Stine som håller på med att förvandla sin senaste bestseller till ett filmmanus, samtidigt som hans äktenskap faller isär.
Den andra historien är hans romanhjälte Stones äventyr. Stone är en sliten, cynisk  privatdeckare à la Philip Marlowe, som anlitas av societetskvinnan Alaura för att hitta hennes försvunna styvdotter Mallorey.
Intrigen i Stone-berättelsen blir hela tiden mer och mer komplicerad och förutsättningarna förändras stup i kvarten, anledningen till detta är att Stine hela tiden tvingas göra strykningar och bearbetningar av sitt manus. Och vi som publik får se dessa förändringar spelas upp på scenen.
Till sist så tvingas Stine att kompromissa, försköna och stryka så mycket av sin original roman att Stone i ”filmen” blir förbannad och börjar protestera. Han lämnar sin filmvärld och konfronterar Stine. Filmvärlden och den ”verkliga” världen börjar interagera med varandra och Stine och Stone kommer så småningom att börja samarbeta för att både lösa Stines olika problem och Stones deckarfall.
Scenerna med Stine är i färg medan scenerna med Stone presenteras som om de vore scener från en svart/vit film.

Det här är en show som är svår att beskriva i ord. Men lita på mig när jag säger att det är en av de smartaste, roligaste och bästa musikaler jag nånsin sett.
Manuset är intelligent, grymt genomtänkt och sanslöst underhållande med repliker som är så cyniskt ”noir-iga” som man nånsin kan önska.
Musiken är briljant med starka drag från 40-talets noirfilmer. Den är jazzig, svängig, sexig, hård och samtidigt melodiös och innehåller allt från skön scatsång till bluesiga ballader.
Sångtexterna matchar både manuset och musiken och är fullständigt lysande med läckra rim och innehåller så mycket roliga och fräcka dubbeltydigheter att man häpnar.
Och tillsammans så bildar dem en av de bästa musikalerna som nånsin skrivits – enligt mig i alla fall.
Jag har älskat den amerikanska originalcd:n i över 20 år men det är först idag som jag har lyssnat på Londonversionen.
Det intressanta med denna version jämfört med den amerikanska är att trots att bägge skivor är lika långa så är urvalet av materialet lite annorlunda. Londonversionen har exempelvis med betydligt mer dialog och även ett par korta sångsnuttar som inte finns med på den andra, vilket gör att man kan hänga med okej i intrigen. Den amerikanska å sin sida är nog den bättre plattan.
Tempot på musiken känns lite släpigare i den engelska versionen och rent vokalt så är den också sämre. Inte dålig men sämre och ibland så känns insatserna lite ansträngda. En anledning till det kan vara att man riktigt hör hur hårt de engelska skådisarna jobbar på att låta amerikanska och det påverkar inlevelsen och gör också att det förekommer en del väldigt konstiga  vokala val. Och så är de kanske inte riktigt lika starka sångare som de på Broadwayplattan.
Fast med tanke på att materialet är så otroligt stark så kan man köpa lite skavanker och det påverkar inte njutbarheten av denna shows musik.
Så som slutsats: Denna musikal är ett mästerverk!!! Vill man höra den bästa musikaliska versionen så gå på USA plattan men vill man få en bättre känsla för själva storyn så ta den engelska. Men ge denna show en chans för det är den värd. Bland mina topp 5!

Favvisar:
Allt! Precis allt! Ääälskar denna show!!!!

Kuriosa:
Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, score (musik & sångtexter), manliga huvudroll. kvinnliga biroll och scenografi.

Den vann 8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, sångtexter, musik, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, orkestreringar och scenografi.

Musikalen fick också en Edgar (Edgar Allan Poe Award).
Priset delas ut av  Mystery Writers of America, så det är deckarförfattare som väljer pristagarna. Priset för årets bästa pjäs delas inte ut varje år för verket måste ju inte bara vara deckarinspirerad utan även vara bra och det är relativt ont om bra deckarpjäser.
Ännu ovanligare är det med bra deckarmusikaler vilket gör City Of Angels till den andra musikal som förärats priset. Den första musikal som vann det var The Mystery Of Edwin Drood (1985) – se dag 84 i bloggen.

Den engelska uppsättningen vann The Laurence Olivier Award som årets bästa nya musikal.

Den engelska uppsättningen fick absolut lysande recensioner, den hyllades till skyarna.
Men publiken kom inte. Den spelades för halvfulla salonger.
Detta fick recensenterna att göra nått väldigt ovanligt, de slog ihop sig och skrev en insändare till tidningarna där de återigen hyllade showen och uppmanade människor att inte missa detta mästerverk.
Ändå kom inte publiken och showen fick läggas ned med en förlust på £2 000 000.
Ingen har riktigt kunnat förklara vad det var som gjorde att publiken trots alla hyllningar inte kom.

Pressklipp:
That’s not to say City of Angels is perfect. The evening runs on too long, and the main character needs more definition–and a little more heart.

Like its hero, City of Angels takes a chance. From Coleman’s scintillating, thematically linked score to Gelbart’s ingenious, multilayered story, the show doesn’t play safe. And that’s more than you can say for most of the musicals in town.
– Michael Kuchwara, Los Angeles Times

There’s nothing novel about show-stopping songs and performances in Broadway musicals, but how long has it been since a musical was brought to a halt by riotous jokes?

This is an evening in which even a throwaway wisecrack spreads laughter like wildfire through the house, until finally the roars from the balcony merge with those from the orchestra and the pandemonium takes on a life of its own. Only the fear of missing the next gag quiets the audience down. To make matters sweeter, the jokes sometimes subside just long enough to permit a show-stopping song or performance or two to make their own ruckus at center stage.

As the jokes leaven the book’s rage until the bitter final number, so does Mr. Coleman’s score – a delirious celebration of jazz and pop styles sumptuously orchestrated by Billy Byers and blared out by a swinging pit band led by Gordon Lowry Harrell. …  The effect is like listening to Your Hit Parade of 1946, except that the composer’s own Broadway personality remakes the past in his own effervescent, melodic style.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony’s
Highlights From Goodspeed Opera House
Double Talk
The Tennis Song

Dag 184: The Stripper

7 Jun

stripper
The Stripper (1982), Australiensk Cast inspelning
Musik: Richard Hartley
Sångtexter & libretto: Richard O’Brien, baserad på Carter Browns bok med samma namn från 1961.

”The strawberry blonde did a real H-O-T strip … until a corpse chilled the show”

Det är 1961 och Pine City polisen Lieutenant Al Wheeler har kallats till ett hotell där en kvinna (Patty) står på avsatsen utanför ett fönster på 15:e våningen och hotar att hoppa. Han börjar övertala henne att gå in igen och till sist går hon med på det, men när hon ska ta sig tillbaka till rummet så halkar hon och faller till sin död.
Alla avskriver fallet som ett självmord utom Al som känner på sig att det är nått som inte stämmer här och han misstänker att det kan röra sig om mord.
Han börjar att undersöka omständigheterna som ledde upp till ”självmordet”.
Den första han möter är Pattys kusin Deadpan Dolores som är stjärnstrippan på en riktigt sliskigt nattclub – hon presenteras som ”The girl who says it all from the neck down”.
Dolores berättar att Patty varit en arbetslös skådespelare som drömt om att bli berömd och att hon var singel och hade gått med i en ”ensamma hjärtan klubb” kallad  The Arkwright Happiness Home. Den enda hon date-at var en florist som hette Harvey.
Al tar sig ett prat med honom och får reda på att det inte blev nått mellan honom och Patty
Dagen efter hittas Harvey död med ett väldigt uppenbart fejkat självmordsbrev vid sin sida.
Detta får Al att undersöka The Arkwright Happiness Home lite bättre och upptäcker då att osedvanligt många av deras kvinnliga medlemmar har dött under mystiska omständigheter.
Det visar sig så småningom att dating-klubben kidnappar ensamma unga kvinnor och säljer dem till bordeller i Mexiko. Strippan Dolores är i högsta grad involverad i operationen.
Patty upptäckte verksamheten och hotade att avslöja det hela. Då lovade Dolores att  förvandla Patty till en stjärna och sa att bästa sättet att snabbt få uppmärksamhet var att fejka ett självmordsförsök.
Precis innan Patty gick ut på fönsteravsatsen så injicerade Dolores henne med en drog som fick henne att bli omtöcknad och ha svårt med balansen…
Fallet löst. Dolores och de andra åker i fängelse och för en kort stund i alla fall så är Pine City åter en lugn och laglydig stad…

Wow, en riktigt, riktigt, riktigt obskyr liten show. Från början skriven speciellt för The Sydney Theatre Company i början på 80-talet.
Och det är en liten pärla.
Den utspelar sig bland sliskiga typer och på sliskiga klubbar i början på sextiotalet och det avspeglar sig i musiken som består av femtio/sextiotals rock och mycket skön ”rökig” femtiotals jazz.
Jag känner av eran och stämningen på direkten.
Lägg till det lite ”strip” musik också, för det säger sig självt att en musikal med det här namnet måste innehålla minst ett stripnummer.
Texterna är roliga, ibland redigt snuskiga och känns precis så hårdkokta som det ska vara i en ”noir” historia.
Alla i showen passar in på genrens typgalleri: de är hårda, coola och fåordiga, männen är män och kvinnorna kurviga och farliga.
En av upphovsmännen till showen är Richard O’Brien, mest känd kanske för kultmusikalen The Rocky Horror Show (se dag 149). Både musiken och sångtexterna påminner om den musikalen så om man gillar Rocky så är den här en given favorit. Och det har den blivit hos mig. Blir alldeles lycklig av min nya upptäckt.

Favvisar:
Falling, Man of Steel, Nobody’s Fool, Begging the Question, There’s Many a True Word Said in Bed

Ljudisar:
Man Of Steel
Deadpan Dolores
There’s Many True Words Said In Bed
The Strip

Stripper2
The Stripper, bokomslaget

Dag 108: Adrift in Macao

23 Mar

51-IA3zigaL

Adrift in Macao (2007),
Musik: Peter Melnick
Sångtexter & libretto: Christopher Durang

Föreställningen utspelar sig i Macao 1952.
Alla som kommer till Macao väntar på något, och även om ingen av dem vet exakt vad det är de väntar på så stannar de kvar ifall det skulle dyka upp…
Vi möter Lureena, den kurviga blondinen, som av en slump (?) stöter ihop med Rick Shaw, den cyniske och snygge kasinoägare, under sin första natt i stan. Hon får ett jobb som sångerska på hans nattklubb – kanske utan någon annan anledning annat än att hon ser bra ut i en slampigt tajt klänning.
Sen har vi Mitch, en amerikan på flykt, falskt anklagad för mordet på sin flickvän. Ett mord egentligen utfört av den mystiska skurken McGuffin.
Möt Corinna, sångerskan på Ricks nattklubb som ser sin stjärnstatus hotas av Lureenas ankomst. Är Corinna beroende av opium eller är det verkligen, som hon påstår, ett akut pannkaksberoende hon lider av?
Och vem är den mystiske kinesen Tempura, som berättar att han fått sitt namn för att han blivit ”battered by life.”

Det här är tyvärr rätt så trist och tråkigt…
Det är kul med parodier och musikpasticher men de behöver vara betydligt bättre utförda än de är här för att lyckas med sitt parodierande.
Först så har vi sångtexter som hela tiden medvetet blinkar till publiken och ofta handlar om att de är sånger i en dålig musikal. Rimmen har de tänkt ska vara så dåliga att de ska bli roliga, men tyvärr blir de bara pinsamma.
Musiken är bättre, den lyckas med att ge oss ekon av musiken från eran, här finns lite Weill influenser, lite storband, en skön jazztrio, nån mambo, nån torch song etc etc. Inte dåliga melodier men till största delen mediokra. Undantag finns och finalnumret är otroligt catchig och det finns några få nummer till.
Men på det stora hela… Hur är det man säger… Close, but no cigar?

Favvisar:
In a Foreign City, Sparks, Adrift In Macao, Ticky Ticky Tock

Kuriosa:
Det här är en kärleksfull pastisch på 40- och 50-talets amerikanska ”noir” filmer.

Kompositören Peter Melnick är barnbarn till Richard Rodgers. Det här var hans första försök till att skriva musikalmusik. Han har främst skrivit musik för tv och filmer.

Christopher Durang som skrev librettot och sångtexterna har precis haft premiär på sin nya komedi på Broadway: Vanya and Sonia and Masha and Spike med Sigourney Weaver och David Hyde Pierce i huvudrollerna.

Att skurken heter McGuffin är ingen slump. MacGuffin är ett begrepp som främst använts i filmer, gärna deckare eller spionrullar.
Så här sa Hitchcock om begreppet: : ”[We] have a name in the studio, and we call it the ‘MacGuffin’. It is the mechanical element that usually crops up in any story. In crook stories it is almost always the necklace and in spy stories it is most always the papers”.
Interviewed in 1966 by François Truffaut, Alfred Hitchcock illustrated the term ”MacGuffin” with this story:
It might be a Scottish name, taken from a story about two men in a train. One man says ”What’s that package up there in the baggage rack?”, and the other answers, ”Oh, that’s a McGuffin”. The first one asks ”What’s a McGuffin?” ”Well”, the other man says, ”It’s an apparatus for trapping lions in the Scottish Highlands”. The first man says, ”But there are no lions in the Scottish Highlands”, and the other one answers, ”Well, then that’s no McGuffin!” So you see, a McGuffin is nothing at all.
Hänger ni med? Om inte så står det så här om begreppet i Wikipedia:
In fiction, a MacGuffin (sometimes McGuffin or maguffin) is a plot device in the form of some goal, desired object, or other motivator that the protagonist (and sometimes the antagonist) is willing to do and sacrifice almost anything to pursue, protect or control, often with little or no narrative explanation as to why it is considered so important.
The specific nature of a MacGuffin may be ambiguous, undefined, generic, left open to interpretation, or otherwise completely unimportant to the overall plot. The most common type of MacGuffin is an object, place or person, the exact details of which are not integral to the narrative. However, a MacGuffin can sometimes take a more abstract form, such as money, victory, glory, survival, power, love, or even something that is entirely unexplained, as long as it strongly motivates key characters within the structure of the plot. Whether the audience should care about or identify with a MacGuffin in a story is open to debate among producers of fiction.
The MacGuffin technique is common in films, especially thrillers. Usually the MacGuffin is the central focus of the film in the first act, and then declines in importance as the struggles and motivations of characters play out. It may come back into play at the climax of the story, but sometimes the MacGuffin is actually forgotten by the end of the story. Multiple MacGuffins are sometimes derisively referred to as plot coupons.

Pressklipp:
Moments that are eye-rollingly obvious or merely timeworn emanate a faint aroma of freshness in a show that recognizes the importance of good taste in any successful parody. Even when Mitch and Lureena muse in song about the existential nature of their own existentialism, Adrift in Macao seldom ceases being a family-friendly cartoon of a show offering no trenchant insights but doing anything and everything to give you a good time.

This overeagerness results in a fair number of jokes that don’t land, and a considerable number more that land with a thud. Yet with an elaborate design, a bounty of nonsensical, feel-good choreography, and performances from one of the finest troupes of musical comedians you’ll see all season, the show’s lapses are forgivable in light of the enjoyment you do get in return.
– Matthew Murray, TalkingBroadway.com

For all its charms, however, Adrift in Macao lacks a needed edge. It’s not just Durang-Lite, it’s Durang-Late; this kind of parody has been done before. Think of much of Charles Busch’s work — except that the leading lady in Macao is actually a woman.
–  Barbara and Scott Siegel, Theatermania-com

More or less everything about Adrift in Macao is modest, including its entertainment value. The jokes are more silly than inspired; the plot could be scrawled on a cocktail napkin; the songs work over a few easy, cheesy rhymes. (Mr. Durang is not going to put Stephen Sondheim out of business.) The show often feels like an expensively produced college revue.

But for all that, it’s a pretty good time. Mr. Durang’s goofing hits the bull’s-eye frequently enough to keep the smiles from fading permanently, and the hard-working cast vamps, camps and mugs with enough panache to put over even the dopier material respectably.
– Charles Ischerwood, The New York Times

Videosar:
Snuttar från Off-Broadway premiären
Rick’s Song från nån sommaruppsättning

%d bloggare gillar detta: