Tag Archives: Flopp

Nr 450: Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed – (2016)

7 Sep


shuffle-along
Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed
(2016)

2016: Broadway, 100 föreställningar

Music & Lyrics: Noble Sissle  & Eubie Blake
Book:  George C. Wolfe med delar baserade på originalmanuset till musikalen Shuffle Along (1921) av Flournoy Miller och Aubrey Lyles

What makes Broadway Broadway is the price of the ticket!

The story focuses on the challenges of mounting the original production of Shuffle Along and its effect on Broadway and race relations.

F. E. Miller and his vaudeville partner Aubrey Lyles conceive the show that was to become Shuffle Along. They meet fellow vaudevillians Noble Sissle and Eubie Blake and decide to team up to create the all-black production.
They tour the show, playing one-night stands in Maryland, Washington, D.C., and Pennsylvania, packing the cast into cheap motels and selling their personal possessions to pay for train fare.
A romance develops between the married Eubie Blake and the show’s leading lady, Lottie Gee, a veteran vaudeville performer who finally got her chance to star in the show.
The creatives discuss whether or not to include a love song and embrace between the two black leads, a controversial experiment that had been received with tar and feathers in the few instances where it had been tried before; fortunately, the audiences accept it. Arriving in New York during the Depression of 1920–21, Shuffle Along is deep in debt and struggles to raise money. It faces stiff competition on Broadway in a season that includes surefire hits from Florenz Ziegfeld, Jr. and George White, and it was relegated to a remote theater on West 63rd Street with no orchestra pit.
Opening night is a hit!
Shuffle Along becomes a long-running success, with popular songs like ”I’m Just Wild About Harry”.
The partners do not have the same success during the following years and argue about royalties. Lyles announces that he is moving to Africa, and the creators go their separate ways.
The romance between Blake and Gee ends.
Everyone wants to be remembered for having done something important, but over the decades, the show fades into obscurity.

Vill ni veta mer om Shuffle Along, original showen från 1921, så läs mitt blogginlägg om den (Nr 147), länk här.

Det här är en knepig show. Första akten om hur musikalen Shuffle Along skapades är rappt och roligt berättat med mycket humor och ett gäng rent spektakulära steppnummer.
Andra akten om hur det gick för upphovsmännen efter showens premiär och framgång är mer dramaturgiskt ointressant. För det går mer eller mindre åt helvete för alla, de misslyckas med sina följande uppsättningar, de blir ovänner och till sist är dom inte bara  i det närmaste bortglömda utan det är även deras förut så framgångsrika show.
Och tyvärr så har alla de fem stora rollerna fått varsin sammanbrotts/ångest låt i andra akten och det blir lite för mycket av elände för att bibehålla mitt intresse. För det blir inte bara enformigt utan dessutom ointressant eftersom allt ältas om och om igen.
Man vill liksom bara snabbspola förbi.
Fortfarande är det grymt snyggt iscensatt och även andra akten innehåller sanslösa steppnummer men det blir ändå inte bra.
Eubie Blakes musik, steppen och de snygga shownumren är den stora behållningen och om föreställningen slutat efter första akten så hade den varit en hit men tyvärr så kom det en andra akt…
Ingen cast skiva gavs ut och den lär knappas sättas upp igen.
Men steppnumren… Jag säger bara steppnumren! Wow!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, koreografi, kostym och peruk och hår design.
3 Fred and Adele Astaire Awards: Bästa koreografi,  manlig dansare och ensemble i en Broadway show.
1 New York Drama Critics Circle Award för Bästa musikal.

Den fantastiska steppkoreografin gjores av Savion Glover som anses vara en av världens bästa steppare. Han vann 1996 en Tony Award för sin koreografi i Bring in ‘da Noice, Bring in ‘da Funk.

Audra McDonald, som spelade den kvinnliga huvudrollen är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day at Emerson’s Bar and Grill.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Press:
The first half of … Shuffle Along is to 2016 what Hamilton was to 2015: It’s the musical you’ve got to see. … The cast, led by Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell and Billy Porter, is as charismatic as you’d expect, and Savion Glover’s near-nonstop choreography explodes off the stage with the unrelenting impact of a flamethrower. But then comes intermission, and what had looked like a masterpiece goes flat and stays that way.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

…As staged by Mr. Wolfe and Mr. Glover…routines first performed nearly a century ago come across as defiantly fresh…Often you sense that Mr. Wolfe has a checklist of historic points he must, but must, cover before the show’s end…The clunky, shoehorned-in exposition doesn’t overwhelm the sweeping grace of Shuffle Along whenever it sings or dances…The show’s principals…all more or less manage to bend their distinctive charismas into the sinuous contours of early Broadway jazz. But Ms. McDonald is a one-woman time machine de luxe, who translates the precise stylistic quirks of a bygone era into a melting immediacy. She also provides the most fully fleshed character in the show.
– Ben Brantley, The New York Times

There is a bit of bloat, too much exposition and with five stars who each need a backstory, the plot sometimes slows, but Wolfe nicely captures the timeless craziness of creation and the glory days of a special show.
– Mark Kennedy, Associated Press

The new Broadway musical Shuffle Along dazzles like no other show this season — but it also disappoints…When the cast is singing and tearing up the floor with choreographer Savion Glover’s muscular and thrilling tap-dancing it’s pure unmitigated heaven. But between numbers, biographies are sketched out and behind-the-scenes blow-by-blows are shared. The narration turns entertainment into dull lecture hall…
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

The first half is sensational; the second is difficult, in terms of our heroes’ postsuccess fates and how engagingly their narratives play out. But with a cast this incandescent and Wolfe staging a constant flow of miracles, there’s an overflow of joy and style that smooths over stylistic rough edges and knotty stitching of history to myth. … Above all, we can luxuriate in a breathtaking piece of showmanship, featuring more talent crowding a stage than pretty much any other Broadway show at present (and yes, that includes Hamilton)…Oh, and there’s dance-miles and miles of ecstatic, syncopated genius courtesy of Savion Glover.
– David Cote, Time Out NY

Video:
The Tony Awards
High Lights
I’m Simply Filled With Jazz
Act One Finale
Kiss Me
Behind The Scenes

 

 

Annonser

Nr 439: Can’t Stop The Music

22 Jun

a17c9a1e41763250a977cb5eb5469753032f7631

Can’t Stop The Music (1980)
Filmmusikal
Manus: Bronte Woodard, Allan Carr
Musik: Jacques Morali m fl
Regi: Nancy Walker

Samantha: I didn’t invent it. I’m just in it.
Jack Morell:  ”I didn’t invent it. I’m just in it”. That’s a great new theme to a new song!

Detta är filmen som på ett familjevänligt (men inte så sanningsenligt) sätt berättar om skapandet av en av discoerans största grupper The Village People!
Jack Morell, en ung begåvad kompositör delar lägenhet med sin bästa kompis Samantha, en nypensionerad supermodell. Jack drömmer om att få spela in sin musik och bli en berömd hitmakare och ”Sam” bestämmer sig för att hjälpa honom. De upptäcker av en slump att deras granne, en kille som klär sig i indiankostymer, kan sjunga och med honom som utgångspunkt hittar de på olika sätt 5 killar till som kan sjunga och dansa och av dessa jobbar 4, återigen som av en slump,  inom olika machoyrken (soldat, byggarbetare, polis, cowboy), den 5:e är lämpligt nog en läderklädd motorcyklist..
”Sam” har en före detta kille som råkar vara chef för ett framgångsrikt skivbolag och hon försöker få honom intresserad av denna nya ”hippa” grupp som de döpt till Village People men han är inte övertygad om att de representerar ”80-tales nya musik” som hon påstår.
Men med hjälp av bl a Jacks mamma, en överkåt assistent till Sams f d modellagent och en avskedad skattejurist så lyckas de lansera sin nya grupp. På deras första gig, en välgörenhetsgala i San Fransisco, så gör de mega succé och de får ett skivkontrakt och filmen slutar lyckligt för alla inblandade.

Oj, vad kan man säga om denna filmmusikal?
Att den är ett barn av sin tid?
Förvirrad över sin sexualitet?
Missförstådd?
”Camp”?
Eller ett bortglömt mästerverk?
Tja kanske inte det senare. Eller kanske just det senare! Det här är så makalöst uselt på så många plan att den närmar sig genialitet. Bara det att låtsas att Village People är sex glada heteromän. Puhlease!
En sak är säker och det är att den är unik – höll jag på att säga, men lustigt nog så dök det upp ett gäng misslyckade, urusla och därför fantastiskt underhållande och roliga discomusikaler till ungefär samtidigt: Xanadu, The Apple (se Nr 342) och Roller Boogie. Alla är sevärda för oss som gillar riktigt dåliga filmer.

Hela filmen är  anpassad för att passa en glad vit familjepublik och närmare bestämt en glad heterosexuell medelklassfamiljepublik – typ allt det som disco och discokulturen inte representerade. Och det blir så ljuvligt fel.
Och förutom den urusla tajmingen vad gäller släppet av filmen så var nog hetrofieringen av materialet anledning till att denna film floppade. Och som den floppade!

Filmen producerades av Allan Carr, en man som just hade fått en jackpott med filmen Grease. Nu skulle han göra en film som skulle bli en ännu större succé, lovade han. För att uppnå detta ändamål så anlitade han:
Steve Guttenberg (”A Jewish John Travolta”*) i huvudrollen.
Som supermodellen Sam valdes Valerie Perrine vars talang i tidigare filminsatser beskrevs så här: ”She saved Superman and fondled Lenny‘s private parts”*.
Som hennes hat/kärleksobjekt anlitades Olympiern Bruce Jenner (”the Bob Redford of the eighties”*).
Manusförfattaren blev Bronte Woodard (”a teenaged Tennessee Williams”*), som även hade skrivit filmmanuset till Grease.
Som pricken över i valde han Nancy Walker som regissör. Nancy hade aldrig regisserat innan hon fick frågan. Hon var mest känd för sina insatser i Broadwayshower som On The Town och för att hon på sjuttiotalet spelade Rhodas mamma i tv-serien med samma namn.
$20 miljoner sattes budgeten till. När folk i branschen tyckte att Allan var galen som satsade så mycket på detta projekt svarade han: ”A lot of people in Hollywood, the ones who trade in mediocrity, think I’m crazy. Nancy never directed a movie. Bruce never acted in one. Valerie has no name at the box office… Well, I don’t give a damn what people think. At some point in your life you’ve got to realize you’re good and trust your instincts. You have to go with the things you believe in. I have a lot of perseverance with those things I believe in, whether they’re in vogue at the moment or not. I do what I think has real value.”
Tyvärr var det inte några andra som såg värdet i projektet han höll på med. Inte ens medlemmarna i gruppen filmen skulle handla om: ”When I first read the script, I threw it across the room. I thought it was a piece of crap. It read like one of those stupid old Judy Garland and Mickey Rooney pictures … We didn’t believe in the movie, but no one would listen to us! You can only go on for so long being a joke.” – David Hodo (”byggarbetaren”).
Manusförfattaren Bronte brydde sig inte om att Village Peoplemedlemmarna klagade på manuset: ”It’s the musical numbers that they do that they’re famous for. All they have to be is charming and kind of funny in the other scenes”.
För att marknadsföra filmen spenderade herr Carr drygt $10 miljoner på en världsomspännande reklamkampanj. ”Glamour, I want Hollywood glamour all over the world. This film lends itself to partying. It’s fun and upbeat and I want people to feel like having a good time afterwards.”*
Och de flesta hade nog kul efteråt för få hade det medan filmen visades…
Filmen spelade knappt in $2 miljoner i USA.
Filmen floppade i alla länder den visades i utom i Australien där den blev en stor succé och slog kassarekord. Go figure!
* citat Allan Carr

Kuriosa:
Från början hette filmen: Discoland: Where the Music Never Ends. Filmen försökte lansera sig som en slags Singing in the Rain för discodiggare.

Filmen vann 2 Golden Raspberry Awards 1981:  för 1980-års sämsta film och även det årets sämsta manus.
Detta var föresten den första Golden Raspberryutdelningen någonsin.

Olympiske guldmedaljvinnaren (10-kamp för herrar, sommar OS i Montréal 1976) Bruce Jenner, som spelar den avskedade skattejuristen som hjälper till att lansera den nya ”supergruppen”, gjorde 2015 en könskorrigering och blev Caitlyn Jenner.
Som Bruce var han gift med Kris Jenner 1991–2013, och var styvfar till modellen och TV-profilen Kim Kardashian samt hennes syskon Khloé, Robert och Kourtney Kardashian. Paret har också två egna döttrar, Kendall och Kylie.
Detta var hans första filmskådespelarinsats och med tanke på hur otroligt stel och obekväm han är så är det inte så konstigt att det skulle dröja ända till 2011 innan han fick sin andra – även det i en kalkon: Jack & Jill. Fast då är han ändå ett under av naturlighet och livlighet i talscenerna jämfört med hans totalt orytmiska och robotliknande dansinsatser.

När man spelade scenerna till den stora välgörenhetskonserten i San Fransisco så lät man åskådarna/statisterna betala $15 per biljett. Tyvärr, för teamet, så bestod publiken till största delen av homosexuella män och dragdrottningar – inte den publik de ville visa upp i denna film. Så de fick ett litet helvete när de skulle klippa de här sekvenserna för att få det att framstå som att publiken bestod  av glada, unga heterokids.

Filmen fick 8% (av 100) på Rotten Tomatoes Tomatometer.

Filmen kom under en era då filmer inte led av den nymoralism som vi har numera. Filmen var barntillåten (PG enligt amerikanska graderingssystemet) och ansågs som bra familjeunderhållning, detta trots att den innehöll både sexuella insinuationer, referenser och nakenhet. Japp, på den tiden kunde en film innehålla mycket korta glimtar av människokroppar utan kläder- idag skulle samma sekvenser direkt ge filmen en barnförbjuden stämpel (R enligt deras regler).  Här bjuds man både på Valerie Perrines tuttar (en microsekund) och en förvånansvärt lång åkning genom ett duschrum där vi får se ett antal nakna män stå och duscha och tvåla in sig…
Ack, så mycket oskyldigare nakenhet var på den tiden…
Fast för att njuta av det måste man också genomlida diverse fruktansvärda mode-, inrednings-, frisyr- och musik- ”no-no’s”. 70-talet må ha varit discons glada årtionde men den goda smakens och snygga modets era var det inte!

OIivia Newton-John skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen från början men valde att hoppa av. Hon spelade in Xanadu  (se dag 257) istället…

När Allan avtäckte en enorm reklamskylt för filmen på Sunset Boulevard i Los Angeles så sa han att detta var: ”The first major event of the eighties”.
Los Angeles bestämde i samma veva att 10:e april i fortsättningen skulle kallas för ”Can’t Stop The Music Day”.
Carr var så säker på filmens framgång att han hyrt reklamplatsen för en fem månaders period…

Detta var en av komikern Joan Rivers 5 favoritfilmer och hon motiverar sitt val så här:
I love musicals, and so one that features the Village People AND Bruce Jenner is my kind of movie. Bruce didn’t do much else, but where can you go from there? It’s like the guy who wrote the Bible, where are you going to go? Margaret Mitchell had the good taste to get hit by a car. She knew she could never top Gone with the Wind.

Press:
The Village People, along with ex-Olympic decathlon champion Bruce Jenner, have a long way to go in the acting stakes.

Some scenes could pulp and solve the paper shortage, they’re so wooden.
– Variety

It’s true … you really can’t stop the music, no matter how much you want to, and at times you’ll want to very, very much…
This Allan Carr-produced extravaganza is less a movie than some kind of bizarre artifact, a forced marriage between the worst sitcom plotting and the highest of camp production numbers.
New West

Watching it was akin to witnessing a disco interpretation of the dance of the seven vails in which Salome turned out to be a chorine who Couldn’t Resist the Chiffon.
Film Comment

One doesn’t watch Can’t Stop the Music. One is attacked by it.
New England Entertainment Digest

Producer Allan Carr’s guiding principle seems to be: shoot everything that moves, throw it on the cutting room floor, give the editor a vacuum cleaner and hope that it will all work out. It doesn’t.
– Time

Considering the low level of wit in this film, perhaps the Village People should consider renaming themselves the Village Idiots.
Los Angeles Magazine

This shamefully tacky musical extravaganza fails on every aesthetic level.
– Los Angeles Herald-Examiner

A wretchedly sub-standard score from Jacques Morali and production numbers of exceptional tackiness round things off.
– Time Out

It’s tough to believe any movie that opens with Steve Guttenberg dancing on rollerskates could actually get worse from there, but it does — and in such spectacular fashion!
– Philadelphia Weekly

Videosar:
Trailer
Biker’s audition i filmen
YMCA
Magic Night
Liberation
Milk Shake
You Can’t Stop The Music
I Love You To Death

cstm3a_758_426_81_s”Do the Milk Shake!”

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

1 Feb

1200x630bb
The Wild Party (2000)

Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.

As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 

(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times


The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.


His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?

The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
Charles Isherwood, Variety


The Wild Party
may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.

– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Nr 427: Ambassador

23 Jan


Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.


This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times


Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily


Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 425: It Shoulda Been You!

18 Jan

61bTBsG0SxL
It Shoulda Been You (2015)
Broadway, 2015, 135 föreställningar

Music: Barbara Anselmi
Lyrics & Book: Brian Hargrove

The bride is Jewish. The groom is Catholic. Her mother is a force of nature, his mother is a tempest in a cocktail shaker. And when the bride’s ex-boyfriend shows up, the perfect wedding starts to unravel faster than you can whistle “Here Comes the Bride! Plots are hatched, pacts are made, secrets exposed – and the sister of the bride is left to turn a tangled mess into happily ever after!

Det här är en bitvis sanslöst rolig komedi om bröllopet där det mesta går fel. 
Det är lite som om en brittisk sexfars från 70-talet möter modern amerikansk sit-com.
Det finns inte en person på scen som inte är en arketyp och det retade upp kritikerna som också tyckte att handlingen var för klichéartad. Och det är sant.
Men det stör inte mig. Jag tycker farsen är otroligt rolig. Massor av härliga one-liners, kul och överraskande, väldigt överraskande till och med, vändningar och några väldigt bra rollinsatser.  
Det finns bara ett riktigt problem med den här farsen: den är inte en fars utan en musikal.
Och musiken sänker den. För det känns inte som att det här är ett verk som behöver sångnummer. Musiken fyller ingen riktig funktion och stannar bara upp tempot i farshandlingen. Och det är synd.
Visst, ett par nummer är välintegrerade med berättelsen, öppningsnumret till exempel men allt för många av sångerna  ger oss försök till fördjupning av karaktärer som inte behöver eller ens klarar fördjupning medan andra förvandlar vad som borde varit en 3 repliks dialog till en fem minuter lång duett. Så ofta sitter man och bara önskar att rollen kunde sjunga färdigt sin jävla sång nån gång så att handlingen och farsen kan få fart igen. Inte bra.
Men visst finns här låtar att lyssna på om man bara lyssnar på skivan. Inget spektakulärt men helt ok.
Men synd på så kul farsmanus…

Kuriosa:
Föreställningen är en en-aktare på ca 100 minuter. 

Detta är komikern David Hyde Pierce första regijobb. 
Manuset är skrivet av hans make Brian Hargrove.
När vi ändå pratar om gayäktenskap – och *spoiler* det finns lite sånt i showen också – så kan jag ju nämna att den lycklige blivande brudgummen spelas av David Burtka som är gift med den fantastiske skådisen och Oscar- och Tony Awardsvärden Neil Patrick Harris.

Shoulda är inte den första Broadwaykomedi som handlar om problemen som kan uppstå vid ett Judisk/kristet bröllop. Utan det är komedin Abie’s Irish Rose från 1922. Den skrevs av Anne Nichols och handlar om bröllopet mellan en katolsk flicka och en Judisk man.
Den blev en braksuccé på Broadway och spelades 2 327 gånger – ett Broadwayrekord på sin tid – trots att kritikerna sågade den jäms med fotknölarna, och jag menar att de verkligen hatade showen.
Men publiken älskade den och den skulle komma att spelas i över 5 år, bli filmad 2 gånger och även få en revival på Broadway 1937.

Och titeln har blivit del av den amerikanska showhistorien och nämns i många andra kompositörers verk som Stephen Sondheims I’m Still Here (I Got through Abie’s Irish Rose) från Follies (1971) och Richard Rodgers och Lorentz Harts sång Manhattan ( Our future babies we’ll take to Abie’s Irish Rose — I hope they’ll live to see it close) från The Garrick Gaieties (1925).

Press:
As the father of the bride might put it, “Oy.”
“It Shoulda Been You,” confirms the sad truth that weddings — those supposed celebrations of everlasting love — bring out the worst in some people. That includes cynics, show-offs, heavy drinkers, envious have-nots and, it would seem, the creators of American musicals.
The last big wedding-themed show I remember on Broadway was “A Catered Affair” (2008), a singing adaptation of Paddy Chayefsky’s 1956 movie that turned the sentimental tale of a blue-collar bride into a dishwater-gray dirge. “It Shoulda Been You” takes the opposite tack. It’s so aggressively bubbly it gives you the hiccups. Or do I mean acid reflux? In any case, it’s not easy to swallow.

“Shoulda” — set in a fancy hotel where the wedding is to take place (shades of Neil Simon’s “Plaza Suite”) — occupies that treacherous comic ground between smirky and perky. Mining an illusion of charm from such terrain is hard, if not impossible, work for any contemporary performer.Not that the eminently talented ensemble members here don’t do their best to fill out the paper-doll stereotypes they have been asked to embody.

There’s not an element in “It Shoulda Been You” that hasn’t been used, and wrung dry, before. Adding latter-day twists to this cocktail of clichés somehow makes it taste all the flatter.
– Ben Brantley, The New York Times

“It Shoulda Been You” is awfully funny. That’s strange, because there’s nothing especially clever about this musical comedy  … The characters are broadly caricatured comic types you might find at a sitcom wedding (overbearing Jewish mother, high-strung bride, alcoholic mother of the groom, flamboyantly gay wedding planner, etc.), and instead of saying “Comedy Tonight!” the music says “Take a Nap!” But with impeccable instincts for finding their laughs, Hyde Pierce and his terrific ensemble players make this hokum seem terribly amusing.   
Marilyn Stasio, Variety

Something old.
Something new.
Loved Tyne Daly.
Rest is goo.
That’s all you need to know about “It Shoulda Been You,” a slight musical comedy about a wacky wedding that’s small in size but big in cliches.

In the end, the show is a harmless diversion. But this is Broadway. “It Shoulda Been You” shoulda been better.
Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

Is it possible anymore to wring a droplet of juice out of a musical comedy about a wedding?
What are the chances of finding humor in the pushy Jewish mother-of-the-bride who nags her overweight single daughter to ”skip a few meals”? Or the gentile groom who speaks Yiddish ”like he learned it from a nun”? Or his alcoholic WASP mother who slurs, ”Family! What doesn’t kill ya makes you drink!”? Or the prissily efficient wedding planner, the heartsick wedding crasher or the Jewish father who boasts, ”I got a good deal on the hall”?
If we really must go down that aisle again — and the people behind ”It Shoulda Been You” clearly felt they must — it helps a lot to have the comic ace David Hyde Pierce behind the scenes in his Broadway directing debut.

Barbara Anselmi’s music is simple, even when sounding way too much like Sondheim. In fact, Sondheim summed up most of this show better in a single song, ”I’m Not Getting Married Today.” Right now, lyrics that say we’ve ”seen it all before” are the truest words in the show.
Linda Winer, Newsday

Videosar:
Montage
Jennie’s Blues fr The Tony Awards
Nice
Perfect
Where Did I Go Wrong
Recording The cast Album

shoulda

Nr 412: The Visit

18 Apr

TheVisit-rev2-1600

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.

That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 

It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times


The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.

– Alexis Soloski, The Guardian


“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,


Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…

But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety


A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.


The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…

One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 411: Sweet Smell of Success

11 Apr

81nawWi12lL._SL1500_
Sweet Smell of Success (2002)

Broadway, 109 föreställningar

Music:
Marvin Hamlisch

Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 

The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway


Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.

Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

%d bloggare gillar detta: