Tag Archives: folkrock

Nr 384: The Last Ship

18 Jun

71PRtfMZRFL._SL1400_
The Last Ship (2014) 

Broadway, 105 föreställningar
Music & lyrics: Sting (Gordon Sumner)
Book: John Logan & Brian Yorkey. Inspired by Sting’s own childhood experiences and the shipbuilding industry in Wallsend, Tyne and Wear

The show is set in the English seafaring town of Wallsend, a close-knit community where life has always revolved around the local shipyard and the hardworking men who construct magnificent vessels with tremendous pride. But Gideon Fletcher dreams of a different future. He sets out to travel the world, leaving his life and his love behind. When Gideon returns home 15 years later, he finds the shipyard’s future in grave danger and his childhood sweetheart engaged to someone else. As the men of Wallsend take their future into their own hands and build a towering representation of the shared dream that defines their existence, Gideon realizes that he left behind more than he could have ever imagined.
The show is a portrait of a community so bound together by passion, faith and tradition, they’ll stop at nothing to preserve the only life they’ve ever known.

Intrigen känns kanske lite väl mycket som gammal uttjatad skåpmat men musiken… Mmmm, musiken fångar mig, den får mig att le ett sånt där lite sorgligt men ändå lyckligt leende. Jag blir alldeles varm inombords och starkt berörd av den. Musiken talar liksom direkt till mig och lockar fram både glädje och, faktiskt, några tårar.
Var länge sen som en musikal fick mig att känna mig så här melankolsisk och lycklig på en och samma gång. Helt magisk tycker jag den är!

Musiken är av folkrockkaraktär med tydliga keltiska inslag men även med andra influenser till exempel så hittar man en slurk tango och ett par sea shanties. Lägg till detta att det låter väldigt mycket Sting om allt också och för mig är det positivt.
Av nån anledning så återanvänder man 4 gamla, tidigare utgivna, Sting sånger i musikalen. Det är bra låtar ( Ghost Story, Island of Souls, All This Time och When We Dance) men man strök ett flertal av de nyskrivna sångerna till musikalen för att få plats med dem och det tycker jag var synd, för det var bra låtar som ströks. Men det är detaljer, för på det hela taget är detta en gripande, melodisk, vacker och oerhört suggestiv musikal.

En musikalplatta att älska och inte bara för musikal- och Stingnördar  utan det här kan nog de flesta falla för. Men det är lugn och ibland väldigt kontemplativ musik så vänta er inte svulstiga ballader eller hysteriska up-tempolåtar. Här är det ”less is more” regeln som gäller och en platta som bara blir bättre för varje gång man lyssnar på den.
Som bonus får man What Say You Meg i Stings egen tolkning.

Favvisar: What Say You Meg, We’ve Got Now’t Else, The Last Ship, The Night The Pugilist Learned How To Dance, Show Some Respect

Kuriosa:
Sting skrev ca 40 olika låtar till musikalen. I slutändan var det 14 nya och 4 gamla Stinglåtar som kom med i föreställningen.

Showen lyckades inte etablera sig bland biljettköparna på Broadway och gick för halvfulla hus. För att få fart på biljettförsäljningen så hoppade Sting själv med i föreställningen från den 9:e december fram till den 24:e januari 2015. Han ersatte huvudrollsinnehavaren Jimmy Nail som fick se sig förflyttad till ensemblen. Jimmy var inte dålig men saknade den där extra publikdragande ”star powern” som Sting kunde bidra med.
Stings inhopp satte fart på biljettförsäljningen men det räckte inte för att rädda föreställningen och man bestämde sig för att lägga ner produktionen så fort Stings gästspel var över.

Stings musik nominerades för Tony-, Drama Desk- och Outer Critics Circle Awards men vann inte nåt.

Press:
The lyrical language of Sting’s mournful score gives poetic voice to the distressed shipbuilders, but depicting their story as a heroic allegory is regrettably alienating.

… asking that we view the story in the more ancient tradition of myth and fairy tales, where it’s perfectly okay for the hero to repent and return home after years, even decades of wandering.
Being grounded in the very real world of collapsing industries and a redundant work force, Sting’s story doesn’t lend itself to this mythic treatment.
Marilyn Stasio, Variety

… it’s hard not to root for this ambitious, earnest musical, which opened on Sunday night at the Neil Simon Theater. Rich in atmosphere — I half expected to see sea gulls reeling in the rafters — and buoyed by a seductive score that ranks among the best composed by a rock or pop figure for Broadway, the musical explores with grit and compassion the lives of the town’s disenfranchised citizens, left behind as the industry that gave them their livelihood set sail for foreign lands.

But along with its accomplishments … “The Last Ship” also has its share of nagging flaws. The book … is unfocused and diffuse.

… it’s fundamentally about loss, regret and unhappy or ambiguous endings. Those are all worthy subjects of musical dramatization, as some of Stephen Sondheim’s great shows and many an opera have established. But for all the ruminative, haunting beauty of its score, this musical often feels dramatically landlocked — like a ship without a crew.
– Charles Isherwood, The New York Times

But if the structure is slack, the book indifferent, the love story lopsided, and the gender politics unreconstructed, Sting’s folk-inflected songs, with their bright percussion and yearning strings, are a pleasure and they are performed here with vigour and swagger and joy. As the working men sing in the show’s most rousing song, We’ve got nowt else. Well, that’s plenty. Underneath all the metaphors and self-consciousness and strange earnestness, there’s a seaworthy show.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
Jimmy Nails superhit från 1992 Ain’t No Doubt
Show Some Repect
When We Dance
Highlights
And Yet
From the recording of the cast album

Dag 247: Once

9 Aug

51ggmcGUd3L
Once (2011) Startade Off-Broadway för att sen flytta till Broadway 2012, spelas fortfarande.
West End premiär 2013, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Glen Hansard & Markéta Irglová
Libretto: Enda Walsh, baserad på John Carney film med samma namn från 2006

Guy är en irländsk gatumusikant. Girl är en invandrare från Tjeckien. De möts i Dublin. De upptäcker att de tillsammans har en känsla för att skapa folk-rocklåtar fyllda av melankoli och saknad.
De komplimenterar varandra även som personer då han är lite av en grubblare och loser medan hon är en tjej som sprudlar av optimism och är en ”doer”.
Tillsammans med sina vänner bildar de ett band som potentiellt har allt som behövs för att kunna slå igenom.
De är också intresserade av varandra men han har en flickvän i New York och hon är gift…

Det händer inte så mycket i denna föreställning men det är en del av dess charm.

Det är en av de stillsammaste, vackraste och mest kontemplativa musikaler jag nånsin lyssnat på. Och med enbart akustiska instrument.
Musiken är behaglig, medryckande, otroligt känsloladdad och med starka ”haunting” melodier. Inget man sätter på när man ska städa lägenheten direkt men perfekt för att ta sig lite egen tid, sätta sig ned, tända ett ljus, slappna av och sen bara låta musiken svepa med en på en inre resa. Bli så där lite härligt småsentimental och kontemplativ.
Det här är ganska så ljuvligt. Jag blir berörd och lite småförälskad i denna platta.
Och om ni ser den på scen så kommer ni upptäcka att samma sak gäller även där.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Hill, Falling Slowly, Chandler’s Wife, Gold, Ej Pada Pada Rosicka

Kuriosa:
Showen har en fast scenografi som består av baren som stora delar av showen utspelar sig i.
Ensemblen spelar inte bara roller utan de är även kompbandet. När de inte spelar så sitter de på stolar som är uppställda på rad på vänster respektive höger sida om scenen. När de ska spela sin roll så lämnar de helt enkelt bara sin plats och går in på scenen, resten av tiden så är de musiker. Så hela ensemblen finns med på scen under hela showen.
Själva baren används som äkta bar innan föreställningsstarten, då även bandet ”jammar” på scen, samt under pausen då man som publik alltså kan komma upp på scenen och ta sin lilla pausdrink där.

Det mesta av musiken i musikalen förekom redan i filmversionen.
Sången Falling Slowly vann till och med en Oscar som bästa sång 2008.

Showen vann 8 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, manliga huvudroll, regi, orkestreringar, scenografi, ljusdesign och ljuddesign.
Den vann 4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, regi, sångtexter och orkestreringar.
Showen vann även en Grammy Award för Best Musical Theater Album

Pressklipp:
You’ve heard it all before, right? Except you haven’t, quite. Because Once uses song and dance in a way I’ve never experienced in an American musical (even if its sound will be familiar to alternative radio listeners): to convey a beautiful shimmer of might-have-been regret.

What lends a special, tickling poignancy to Mr. Hansard and Ms. Irglova’s songs is their acceptance of loneliness as an existential given.

This is not music that lends itself to the usual chorus-line kicks and shimmies. Instead, Steven Hoggett sets the songs to stylized physical movements that are as distinctive and evocative as any Broadway choreography since Bill T. Jones’s work on Spring Awakening.

Once features another rarity in a Broadway show: amplification that enhances rather than distorts the music. When the violins begin to play in Once — and the accordion and the mandolin and the guitars and the cello — the instruments swell into a collection of distinctive voices melded into a single, universal feeling. That’s the sense, carried in the corners of all human hearts, that we just missed out on the real thing. Once massages that feeling until it hurts quite exquisitely.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Trailer
Sneak Peek
Once the Musical: London Opening Night
Från 2012 Tony Awards
Från 2013 Tony Awards
Falling Slowly

Dag 113: Godspell

28 Mar

Godspell (OSC)
Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Favvisar:
Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Kuriosa:
Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My SideVid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Videosar:
Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell

%d bloggare gillar detta: