Tag Archives: Första världskriget

Dag 363: Fiorello!

26 Dec

7efb1363ada04122f4d6e010.L
Fiorello! (1959), 795 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerome Weidman & George Abbott, baserad på memoaren Life With Fiorello (1955) av Ernest Cuneo som handlade om Fiorello H. LaGuardia som var New Yorks borgmästare  mellan 1934 – 45.

En biografimusikal som handlar om Fiorello La Guardia (1882 – 1947).
I musikalen får man följa honom från 1915 – då han var en advokat som tog sig an pro bono jobb för fattiga som inte hade råd med en advokat – till 1933 då han ställer upp i valet för att bli New Yorks nya borgmästare.
Under denna period så slåss han också mot de korrumperade politiker som härskar i stadshuset, han blir involverad i kärlekshistorier med två olika kvinnor, han blir kongressledamot, kämpar i första världskriget och står hela tiden på den ”lilla människans” sida och kämpar för dennes rätt till rättvisa och ett bättre liv.

En lite bortglömd musikal. Det kan tyckas konstig med tanke på att den både vann ett antal Tony Awards och dessutom en Pulitzer. Men faktum är att den efter sin originaluppsättning inte haft nån revival på Broadway. Den blev inte heller filmad. Enda gångerna den visats i New York sen 60-talet är de 2 gånger Encores! har satt upp den i konsertversion i sin serie med bortglömda och mindre kända musikaler.
Det är synd för det här är en riktigt bra liten show. Musikaliskt i alla fall.
Det här var det andra samarbetet mellan Jerry Bock och Sheldon Harnick. De skulle skapa 8 musikaler ihop och den mest framgångsrika av deras verk var Spelman på taket som kom 1964.
De hör till mina absoluta favoriter vad gäller musikalkompositörer.
Den här showen innehåller både pastischer på sånger från 1910-, 20- och 30-talen samt ”moderna” shownummer. Gemensamt för all nummer är att musiken och melodierna är makalöst bra och att sångtexterna är i det närmaste geniala. Vilken otrolig samling sånger man hittar här. Jag bara älskar det!
Överlag kan jag rekommendera läsaren att söka upp varenda en av dessa båda herrars musikaler för ingen av dem är annat än mycket bra och några (Fiddler och She Loves Me till exempel) är rena mästerverken.
Den här plattan rekommenderas å det starkaste för det är en bortglömd pärla som är väl värd att återupptäckas.

Favvisar:
Politics And Poker, Marie’s Law, The Bum Won, Little Tin Box, The Very Next Man

Kuriosa:
Föreställningen vann the Pulitzer Prize for Drama. Det var den tredje musikalen som vann detta prestigefyllda pris.
Fram till i dag så har bara 8 musikaler vunnit det. De andra musikalerna är Of Thee I Sing (1932), South Pacific (1950), How To Succeed In Business Without Really Trying (1962), A Chorus Line (1976), Sunday in the Park with George (1985), Rent (1996) och Next To Normal (2010).

Showen vann också 3 Tony Awards: Bästa musikal, manliga biroll och regi.
Plus the New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.

Pressklipp:
Fiorello! scored a smashing victory at the polls with humor, heart, and zest. It’s a box-office landslide. Wavering ducat purchasers will be climbing aboard the bandwagon by the time you read this. Griffith and Prince have another champ under their wing. A top ticket for the amusement vote.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
High lights och intervjuer från Encores! konsertversion 2013
Gentleman Jimmy
Little Tin Box
Unfair
The Name’s LaGuardia
When Did I Fall In Love? med Audra McDonald

Dag 280: King of Hearts

11 Sep

2092619009a0d20f023d5110.L
King of Hearts (1978), 48 föreställningar
Musik: Peter Link
Sångtexter: Jacob Brackman
Libretto: Joseph Stein, baserad på filmen Le Roi Du Couer  från 1966 med manus av Philippe de Broca, Maurice Bessy och Daniel Boulanger

1918.
Till den lilla franska byn Du Temps kommer menige Johnny Perkins på krigets sista dag.
Hans uppgift är att desarmera en stor bomb som tyskarna placerat i staden med avsikt att totalförstöra den.
Byn har blivit helt övergiven av sin befolkning och istället har patienterna från ett närbeläget mentalsjukhus tagit över alla byggnader och hus.
Patienterna faller för Johnny och utser honom till sina hjärtans kung.
Johnny lyckas oskadliggöra bomben och väljer att följa med patienterna till deras sjukhus hellre än att återvända hem
Frågan som showen ställer är vilka är mest galna: patienterna eller de som startar och profiterar på krig.

Det här är en riktigt kul liten platta även om den spretar åt väldigt många håll. Här finns lite folkrockballadiga sånger som påminner extremt mycket om Don McLeans verk – för er som inte vet vem han är så säger jag bara sångerna American Pie (och jag syftar inte på Madonna covern från 2000) och Vincent.  Att Don Scardino låter väldigt mycket som McLean förstärker bara intrycket av att jag ibland lyssnar på en McLeanplatta. Det här är ingen kritik för sångerna är snygga och Dons röst behaglig.
Till detta kommer en samling med Broadway-aktiga ensemblenummer, några komiska nummer och några som inte passar in nånstans men är kul ändå. Kompet känns som om det kommer från en liten kammarorkester.
På det stora hela så tycker jag att det här är en väldigt bahaglig liten show.

Favvisar:
With My Friends, Transformation Suite, Down At Madeleine’s, Raoul’s Grande Cirque, Going Home Tomorrow

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award för bästa kostym

Pressklipp:
King of Hearts will doubtless please some people very much. Others, I suspect will be irritated. Few I imagine will find themselves on middle ground. I do. It is a musical of whimsy, without quite enough poetry. Of fantasy without quite enough magic…

What is good about King of Hearts is perfectly good, and often in its way, elegant. Yet the show is definitely no Royal Flush. It is going to be something like the film – it will have hot detractors and fiery adherents. And just a few puke-warm analysts. Certainly it is not a waste of time or money to find out where you stand.
– Clive Barnes, Post

No one ever seems to take a necessary step, sing a necessary song; everything is geared to the necessary splash of spectacle while the narrative nods. Which is really no way to put together a cohesive, or even coherent, musical. Everybody’s overwhelmed by it, and the result is handsome, expensive and a serious muddle.
Walter Kerr, The New York Times

Video:
Trailer till den franska originalfilmen

Dag 272: Mata Hari

3 Sep

b58fc060ada0724d0d4c1210.L
Mata Hari (1967), las ned under try-outperioden i Washington
Musik: Edward Thomas
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Jerome Coopersmith, baserad på en av det förra seklets mest berömda spionhistorier, den om Mata Hari.

Först världskriget.
Paris.
Någon läcker information om franska truppförflyttningar till tyskarna.
Kapten LaFarge misstänker att det kan vara en vacker, sensuell dansare vid namn Mata Hari som är oerhört populär bland både soldater och officerare.
LaFarge går hem till Mata Hari en kväll för att försöka få reda på mer om hennes förflutna som hon är medvetet vag om. Han ”glömmer” en attachéväska fylld med känslig information hos henne som ett lockbete och för att se om det är hon som är spionen. Men dagen efter kommer hon till hans kontor och återlämnar väskan. LaFarge bestämmer sig då för att ge henne ytterligare en test, han anställer henne som en spion för Frankrike. Hennes uppdrag är att hitta en gömd tysk ubåtsbas. Hon får namnet på en kontaktperson i Tyskland som hon dock bara får kontakta i yttersta nödfall. Man resonerar att om kontaktpersonen avslöjas och dödas så är det bevis på att Mata Hari är en tysk spion.
Hon åker iväg och lyckas med sitt uppdrag och kommer tillbaka med koordinationerna till ubåtsbasen.
Samtidigt så har kontakten i Tyskland avslöjats och dödats och man bestämmer sig för att det var det bevis de behövde för att fängsla Matra Hari. Hon döms snabbt till döden.
LaFarge börjar dock sakta men säkert förstå att det kanske inte är hela sanningen. Han inser att det kan hända att man satt dit Mata Hari för att få en lämplig syndabock och symbol för hur effektiv den franska försvarsmakten är. Han gör ett försök att få henne benådad så att man kan utreda omständigheterna och bevisföringen lite bättre men han är för sent ute. Mata Hari arkebuseras.
Var hon en dubbelspion, en tysk spion eller bara ett oskyldigt offer? Historien har inte kunnat svara på denna fråga och musikalen väljer medvetet att inte ta ställning.
Paralellt med denna berättelse så får man följa en ung soldat. Faktum är att hela föreställningen börjar med att han sitter skitig, rädd och ensam i en skyttegrav och sjunger om att allt som var levande inte längre är det. Man får sen följa honom under hela föreställningen från det att han rekryteras, via stridsträning, det första anfallet, den första fiendesoldat han dödar o s v tills han på slutet åter sitter i samma skyttegrav som han satt i inledningsvis.

Det här är en klassisk megakatastrof till musikal. Fast frågan är om det inte berodde på yttre omständigheter mer än på materialet för det jag hör på cd:n är definitiv inte dåligt. Och då är det ändå en version med ett fruktansvärt fult och billigt klingande syntkomp. Och om det inte kan sabba materialet så betyder väl det att det var bra material i botten?
Jag hittade mycket att glädjas åt här.
Härliga shownummer och gripande ballader om vartannat.
Musiken är genomgående välkomponerad och sångtexterna bra.
Detta är verkligen en bortglömd pärla som innehåller en mängd sånger som borde fått ett liv även efter showens död.

Favvisar:
Gone, Is This Fact?, Everyone Has Something To Hide, Maman, I Don’t See Him Much Any More

Kuriosa:
Mata Haris första try-out föreställning har blivit en riktig klassiker. Den skedde i Washington och var en välgörenhetsgalaföreställning med gräddan av Washingtons politiska och sociala överklass.
Första gången man visar en föreställning offentligt så brukar det kunna hända en mängd små fel och misstag så det är förvånande att man valde att låta det ske vid ett så här stort, mediabevakat och utsålt tillfälle.
Och det skulle visa sig att det inte var ett så smart drag för det mesta som kunde gå fel gjorde det: dansare krockade med varandra, peruker föll av skådespelarna, scenografin kollapsade, ljus kom på för tidigt (vid ett tillfälle så fick skådespelerskan som spelade Mata Hari en kraftig spot på sig när hon stod i mörkret  så gott som naken och höll på och bytte kläder), för sent eller inte alls. Som grädde på moset, i finalen, efter att Mata Hari skjutits och ligger död framme vid scenkanten så ser man tydligt hur skådespelerskan som gestaltade henne lyfter upp en vitbehandskad hand och kliar sig på näsan. Det fick hela salongen att brista ut i hysteriska skrattkonvulsioner och det blev inget applådtack ens.
Eftersom det här var en medialt hårbevakad tillställning så fick denna katastrofföreställning extremt med uppmärksamhet och det ledde, lustigt nog, till att folk flockades till biljettkassan för att köpa biljetter.
Recensionerna var dock fruktansvärda. Producenten David Merrick hade ingen lust att göra några bearbetningar av showen eftersom han ansåg att den inte gick att rädda. Så trots, i det närmaste, utsålda hus i Washington så lade man ner produktionen där.

Året därpå så gav upphovsmännen själva showen en ny chans, den här gången Off-Broadway och med en ny titel: Ballad For A Firing Squad. Den las ned efter 7 föreställningar.
Det skulle dröja ända till 1995 innan den fick en ny chans, även nu Off-Broadway och det är en inspelning av den versionen som man gav ut på cd.

Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och föddes 1876 i Leeuwarden i Nederländerna.
Hon lärde sig att dansa enligt indonesisk tradition under sitt äktenskap med en nederländsk Kapten som var stationerad i Indonesien.
Efter att hon skillt sig från honom så flyttade hon till Paris där hon snabbt blev berömd för sina exotiska danser. Hon skapade legenden om att hon var född som Javanesisk prinsessa, uppfostrad av hindupräster och blivit lärd de heliga indiska danserna sedan barnsben. Hennes namn, Mata Hari, ska enligt henne själv betyda sol eller mer ordagrant, dagens öga.
Enligt dokument som hittades i Tyskland på 70-talet så ska hon verkligen ha varit en tysk spion. Hennes kodnamn var: H-2.
Hennes huvud balsamerades och förvarades på Anatomiska museet i Paris. År 2000 upptäckte man att huvudet försvunnit. Troligtvis skedde detta redan 1954 då museet bytte lokaler.

Ljudis:
En live ljudupptagning från showen 1967: Maman
Dorothy Squires – Maman

220px-Mata_Hari_2
Mata Hari 1905

170px-Mata-Hari_1910
Mata Hari 1910

220px-Mata_Hari_on_the_day_of_her_arrest_13-2-1917
Mata Hari i fångenskap 1917

170px-Mata_Hari
Mata Hari som staty i sin födelseort Leeuwarden i Nederländerna.

%d bloggare gillar detta: