Tag Archives: Frank Aston

Nr 461: Goldilocks (1958)

9 Jan

Broadway 1958, 161 perf.

Music: Leroy Anderson
Lyrics: Joan Ford, Walter & Jean Kerr
Book: Walter & Jean Kerr

Set in 1913, during the silent film era, the musical is about a stage actress named Maggie Harris who is ready to get out of show business and settle into marriage to a wealthy man. Unfortunately for Maggie, she has forgotten that she is under contract to appear in the film Frontier Woman, directed by Max Grady. Begrudgingly, she shows up to make the film, which evolves from a simple production into an epic about Ancient Egypt. The production timeline stretches out, delays, edits and rewrites keeping Maggie captive and constantly at odds with Grady, with whom she has a tempestuous working relationship.
Of course, in true musical comedy fashion, Maggie and Max end up falling in love. 

This is one of those shows that has a truly delightful score, and if you judge it by the cast album alone you simply can’t understand why it wasn’t a hit.
So why wasn’t it a hit? Well, let me name 3 of the things that they got wrong:

1. The book. Max and Maggie were funny but not especially likable characters, and their romance was never entirely convincing.
2. The moviemaking spoofs were uproarious but the other scenes were less interesting.
3. The show’s title, obscure in its relationship to the story, was off-putting.
Walter Kerr later said that the biggest mistake they made was constantly beefing up the comedy: What we should have done was forget all about working for any more comedy whatsoever, and straighten out the emotional line instead. I mean, making something real seem to happen between the principals, emotionally. And that we didn’t do.
But the music is fantastic. I mean really fantastic! And the lyrics are good too. There’s so much to love here. So give it a try. It’s a more or less forgotten little treasure trove of fabulouls songs.

Leroy Andersson (1908 – 1975) who wrote the music, was an American composer of short, light concert pieces, of which many were introduced by the Boston Pops Orchestra. The film composer John Williams described him as ”one of the great American masters of light orchestral music.”
One of his famous compositions is ”The Typewriter” – see video link below.
He had Swedish parents and therefore spoke both English and Swedish during his youth. He eventually

became fluent in Danish, Norwegian, Icelandic, German, French, Italian, and Portuguese.

Walter Kerr who cowrote and directed the show was also one of New Yorks leading theatre critics. There was some concern that critics would bend over backwards to praise the show because it was the work of a collegue, but those concerns proved unfounded – see press quotes below.

If you saw the show you had the chance to see Margaret Hamilton live on stage. If that name doesn’t ring any bells I’m sure you’ll know who she is when I tell you that she played ”The Wicked Witch of the West” in the 1939 filmversion of The Wizard of Oz.

The show was awarded 2 Tony Awards: Best supporting Actor and Best supporting Actress in a musical.

Noël Coward was curious about the production and came to see it in Philadelphia during try outs. He didn’t like what he saw. He wrote in his diary: ”How does an eminent critic of his caliber have the impertinence to dish out such inept, amateurish nonsense?”
He thought the show was ”idiotic and formless”, Agnes de Milles ballets ”not really good enough”. He marveled at the extravagance of the production’s reported $500,000 cost. ”I must say I couldn’t have believed it if I hadn’t seen it for myself. It will probably get kindly reviews from his gallant colleagues when it opens on Broadway, but I don’t think anything could save it. Serve him and his giggling wife bloody well right!”
The one member of the cast that he did not find ”lamentable” was Elaine Stritch. After the show he went backstage to her dressing room, where she was having ”a very, very, very large Scotch”, and said: ”Any leading lady who doesn’t do a double take when a nine-foot bear asks her to dance is my kind of actress.”

Since drama critics and their wives are notoriously more brilliant than most people, a great deal is expected of them. And, when they are daring enough to challenge an envious world with a show of their own, nothing less than a masterpiece will satisfy the eager anticipation. Because Goldilocks seemed, to put it conservatively, rather short of that status in its debut, it was a disappointment. What made the dissatisfaction all the more upsetting was that the weakness of Goldilocks appeared to be chiefly in the writing contribution of the Kerrs.
– Richard Watt Jr., The New York Post

Frankly, Goldilocks is no gem of a show. It has faults, but the Kerrs have slickly glossed them over.
– Robert Coleman, Daily Mirror

A bountiful, handsome musical comedy with an uninteresting book. The book undoes what the actors and collaborating artists accomplish, which is a pity.

But, like the book, the direction is not vigorous or versatile. Apart from the spectacle and the music, Goldilocks is an unexciting show.
Brooks Atkinson, The New York Times

It has mass, glitter. glare, and blare, not to mention heavenly looking girls. But it is so lacking in a sense of direction that it never develops a personality of its own.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

“Goldilocks” performed by
Qatar Philharmonic Orchestra
Give a Little Lady (a Great Big Hand)
The Beast in You
The University of Sheffield presents Leroy Anderson’s ”Goldilocks” in concert
The Typewriter performed Iceland Symphony Orchestra

Nr 379: Redhead

20 Maj

Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of MidnightBloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
Walter Kerr, Herald Tribune

Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Nr 374: The Nervous Set

20 Okt

The Nervous Set (1959)
, 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.

Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.

Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
Walter Kerr, Herald Tribune

Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Dag 328: Flower Drum Song

11 Nov

Flower Drum Song (1958)
, 602 föreställningar
Jag har lyssnat på 2002-års Broadway revival
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II, Joseph Fields samt för 2002 år revivalversion David Henry Hwang, baserad på C.Y. Lees roman med samma namn från 1957.

Det här är nått så ovanligt som en musikal som finns i två så gott som helt olika versioner. Dels med Oscar Hammersteins original libretto och dels i David Henry Hwangs komplett omskrivna revivalversion.

I original:
Wang Ta är en ung man av kinesisk-amerikanskt ursprung som har problem med att hitta en fru som hans far, som håller hårt på gamla kinesiska traditioner, ska kunna acceptera.
Sammy Fong å andra sidan har skickat efter en ”postorder” fru åt sig själv från Kina. Kvinnan som anländer är den blyga Mei Li, hon är dock inte rätt kvinna för Sammy som föredrar mer amerikaniserade kvinnor. Samy erbjuder därför Mei Li till Wang Tas far som en lämplig brud för hans son.
Wang Ta date-ar samtidigt den läckra Linda Low som det så småningom ska visa sig är den kvinna som även Sammy är intresserad av. Fast hon har tröttnat på Sammy eftersom han vägrar att gifta sig med henne.
Många komplikationer uppstår där familj, ära, traditioner och att ”rädda ansiktet” är viktiga ingredienser.
Men allt slutar lyckligt med att Wang gifter sig med Lei och Sammy gifter sig med sin Linda.

Revivavelversionens handling:
Mei-Li som uppträder i Pekingoperor flyr från Kina efter att hennes far fängslats och dödats för att han protesterat mot den kommunistiska regeringen.
Hon anländer till San Francisco där hon söker jobb på en liten teater som framför Pekingoperor – fast det är ingen som går och ser på dem.
En kväll i veckan så förvandlas teatern till en lönsam och framgångsrik nattklubb. Wang Ta heter mannen som driver nattklubben.
Eftersom nattklubben är lönsam och operaföreställningarna inte är det så utökar man klubbdagarna och till sist framför man bara opera en dag i veckan.
Mei-Li tvingas jobba som servitris på klubben. Wang Ta blir attraherad av henne. Han går samtidigt från att bara vara ägare till att också uppträda på klubben och tar sig då scennamnet ”Sammy Fong”.
Komplikationer uppstår men allt slutar med att Mei-Li och Wang Ta gifter sig.

Vad jag älskar med moderna castinspelningar är att man numera får plats med så otroligt mycket musik. Här får man både repriser samt all dansmusik förutom alla sångerna. För en nörd som mig så är det rena julafton.
Jag hade bara sett filmversionen av den här showen och jag ogillade filmen ganska så rejält så jag har knappt lyssnat på denna show. Men det kommer bli ändring på det nu för jag gillar det jag hör på den här inspelningen och jag gillar det mycket. Det är typiskt Rodgers & Hammerstein men med lite orientalisk tonutsmyckning. Det är väldigt tilltalande.
Visst kan stilen på musiken bitvis kännas lite ålderstigen men orkesterarren gör att den ändå känns fräsch på nått sätt. Och här finns både några grymt snygga ballader och ett antal härliga, lite småjazziga nummer.

A Hundred Million Miracles, I Enjoy Being a Girl, Sunday, Don’t Marry Me,

Det här var det 8:e samarbetet mellan Rodgers & Hammerstein. De skulle bara hinna med en musikal till innan Hammerstein dog, det blev The Sound Of Music som kom året efter.

Föreställningen regisserades av Gene Kelly.

Musikalen filmades 1961.

Flower Drum Song var det första Rodgers partituret som inte innehöll en vals.

Originaluppsättningen vann en Tony Award för bästa dirigent och den vann även en Theatre World Award.
Revivaveln vann en Outer Critics Circle Award för bästa manliga birollsinnehavare.

Pressklipp för originaluppsättningen:
It was as if some genius of an engineer had arranged a tried-and-true assembly line and was showing, right before our very eyes, exactly how a perfect show is built.

There is a formalized air about Flower Drum Song. But there can be no doubt about it – here is a walloping hit.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Actually it is a remarkably good but not stupendous musical. Everything is fine, nothing is sensational.
John McClain, Journal-American

Rodgers and Hammerstein’s latest work is colorful, tuneful, and lively, and its cast contains some pleasant and talented performers, but with all its Oriental exoticism, it is astonishingly lacking in distinction.
… What bothered me through most of the evening was that, despite the charming people in the cast, there seemed an odd minimum of charm.
Richard Watts Jr., Post

A Hundred Million Miracles – Lea Salonga
I Enjoy Being A Girl 
Don’t Marry Me
Fan Tan Fannie
Trailer till filmversionen

Dag 300: The Sound Of Music

1 Okt

The Sound Of Music (1959), 1443 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Howard Lindsay & Russel Crouse, baserad på den tyska filmen Die Trapp-Familie från 1956 och Maria Augusta von Trapp’s självbiografi The Story of the Trapp Family Singers (1949)

Maria är en ung novis i Salzburg.
Hon skickas iväg från sitt kloster för att bli barnsköterska åt Georg von Trapp som är en änkling med sju barn.
I början är barnen elaka mot henne, precis som mot de föregående guvernanterna, men Maria lär barnen att sjunga och lyckas på det sättet få dem att tycka om henne.
Maria blir så småningom även kär i Georg. Han har dock redan ett förhållande med en baronessa.
Men efter olika turer lämnar baronessan honom, och Maria och Georg gifter sig.
En dag tar nazisterna över i Österrike och de kräver att Georg går i tjänst på nytt.
Under en sångfestival lyckas familjen fly över bergen till Schweiz.

Det känns nästan pinsamt att erkänna att jag inte tidigare lyssnat på original castinspelningen av denna musikal. Men för mig, liksom för så många andra så är det filmversionen med Julie Andrews som varit den som gällt. Jag har även lyssnat på ett flertal av revivalinspelningarna men alltså aldrig originalet.
Det visade sig att den här var betydligt intressantare än jag anat.
Inte bara att det finns sånger som jag knappt hört (främst tänker jag på de två numren för Baronessan och Max) utan här finns också en massa orkestrala nummer, mer körsång från nunnorna, sångernas ordning är annorlunda mot filmens plus så finns här Mary Martin som har en helt annan och betydligt lägre röst än Julie.
Allt detta sammantaget gör att det var som att lyssna på musikalen för första gången.
Det var härligt. Bara att få höra originalarren, främst de vokala, var spännande.
Om ni som jag bara älskat filmversionen så kasta er över Spotify och lyssna på den här versionen. Den är mycket bra!

No Way to Stop It, Sixteen Going on Seventeen (Reprise), Do-Re-Mi, My Favorite Things, So Long Farewell

Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa scenografi och bästa dirigent/musikaliska ledning.
Den vann också en Outer Critics Circle Award och en Theatre World Award

Det här blev den sista ”Rodgers & Hammerstein” musikalen för Oscar Hammerstein dog 9 månader efter att musikalen haft sin premiär.

Musikalen filmades 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Filmen vann 5 Oscars: bästa film, bästa regi, bästa ljud, bästa klippning och bästa originalmusik.
Den vann även 2 Golden Globes: bästa film – komedi eller musikal och bästa kvinnliga huvudroll musikal eller komedi.

Sean Connery var ett tag på förslag till att spela Kapten von Trapp i filmversionen.

The loveliest musical imaginable. It places Rodgers and Hammerstein back in top form as melodist and lyricist.

Everyone in front of the opening audience was burdened with that estimable quality called charm.
Frank Aston, World-Telegram & Sun

Before The Sound Of Music is halfway through its promising chores it becomes not only too sweet for words but almost too sweet for music.

The cascade of is not confined to the youngsters. Miss Martin, too, must fall n her knees and fold her hands in prayer, while the breezes blow the kiddies through the window. She must always enter as though the dessert were here, now. The pitch is too strong; the taste of vanilla overwhelms the solid chocolate; the people on stage have all melted long before our hearts do.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Petula Clark & Mary Martin – My Favourite Things
Climb Ev’ry Mountain

Den riktiga Maria Kutchera Von Trapp med två av de spelade Mariorna: Florence Henderson på sin vänstra sida och Mary Martin på sin högra.

%d bloggare gillar detta: