Nr 426 Guys and Dolls

Guys & Dolls (1950)
Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955
Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
– Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.
…
Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.
…
… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 391: Hamilton

Hamilton (2015)
Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:
8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
– Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.
– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
– David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Dag 182: The Pajama Game

The Pajama Game (1954), 1 063 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på 2006 års Broadway revival (129 föreställningar).
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Richard Bissell baserad på boken  7½ Cents av Richard Bissell som i sin tur är löst baserad på hans erfarenheter som vice VD på en pyjamasfabrik.

Arbetarna på Sleep-Tite pyjamasfabrik vill få en löneökning på 7½ cent i timmen.
Ledningen säger nej.
Facket uppmanar de anställda till maskning.
Kämpande för fackets räkning hittar vi Babe, på ledningens sida hittar vi Sid den nyanställde arbetsledaren.
Dessa två argumenterar för sina respektive sidor men det blir mer än argumentering dem emellan, de blir förälskade i varandra…

En riktig, äkta Broadway klassiker och en av mina absoluta favorit musikaler.
Det här är en musikal som innehåller mer minnesvärda sånger än de flesta verken. Riktiga klassiker som Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There och A New Town Is A Blue Town samsas med komiska pärlor som I’m Not At All In Love och I’ll Never Be Jealous Again.
Jag pratar om fartfyllda, starka melodier med otroligt komiska och snyggt skrivna sångtexter.
En av de bästa musikalerna ever!
Det här blir den tredje versionen av showen som jag har.
Som vanligt när det gäller revivalcastskivorna från senare år så innehåller den här en massa musik som inte funnits med på de tidigare utgåvorna. Här hittar jag ett par sånger som inte fick plats på originalinspelningen (och som ströks för filmversionen), de långa dans-breaken som man tog bort per automatik vid inspelningar (mest uppseendeväckande för mig är Once A Year Day vars dansparti är otroligt mycket längre här än på någon tidigare version med både rock och Doo-wop inslag) och dessutom så har man lagt till tre sånger för att Sid ska få nått att sjunga i andra akten. En av dem är en sång som ströks inför originalets premiär och de andra två är nyskrivna av Richard Adler för 1973 års revival.
Det låter bra om den här skivan. Och om man inte har nån inspelning av showen så är det här en bra start. Min favvoversion är nog filmversionen.
Det enda jag inte är helt nöjd med är Harry Connick Jr’s insats som Sid. Han är en otroligt duktig crooner och hans röst är som sammet och påminner inte så lite om Frank Sinatras men den är lite i smooth-aste laget. Han verkar mer mån om att det ska låta bra än att berätta nått med sången. På en konsertscen så kan det funka men i en musikal så är röstagerandet väldigt viktigt – speciellt på en inspelning. Hans insatser är snygga men helt menlösa och tillför inget. Tvärtom faktiskt för man undrar hur det kommer sig att nån så vital som Babe kan falla för denna snygga tråkmåns.
I övrigt gör de flesta bra vokalainsatser och många tar fasta på de härliga sångtexter som erbjuds.
Musikalen är ett måste i varje sann musikalälskares samling!

Favvisar:
I’m Not At All In Love, I’ll Never Be Jealous Again, Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There

Kuriosa:
Detta var den första musikal som Bob Fosse koreograferade.

Richard Adler & Jerry Ross samarbetade både vad gäller musiken och sångtexterna.
Detta var deras första Broadway musikal.
Innan hade de bidragit med sånger till Broadwayrevyn John Murray Anderson’s Almanac (1953).
De skulle bara hinna skriva en musikal till (Damn Yankees 1955) innan Jerry Ross dog i sviterna efter att ha drabbats av bronkit.

Adler & Ross hade inledningsvis Frank Loesser som mentor och det påstås att Loesser bidrog, utan att få cred, med två av låtarna i showen: There Once Was a Man och A New Town Is a Blue Town

Original uppsättningen vann ett flertal Tony Awards: Bl a för bästa musikal, bästa kvinnliga biroll, bästa musik, bästa manus och bästa koreografi.
2006 år revival vann:
Två Tony’s för bästa revival och bästa koreografi.
En Theatre World Award för Harry Connick, Jr.
En Outer Critics Circle Award och en Drama Desk Award för bästa koreografi.

Under originalproduktionens gång skapades en av de mest klassiska Broadway anekdoterna:
Carol Haney som vann en Tony för sin insats i originalet bröt ankeln under produktionens spelperiod. Hennes understudy fick då hoppa in i hennes ställe. Denna ersättare var relativt okänd vid den tiden men det var henne som regissören och producenten Hal B. Wallis såg på scenen och det var hon som, tack vara det, fick ett Hollywoodkontrakt.
Hennes namn? Shirley MacLaine!

Till filmversionen (1957) så behöll man de flesta av skådespelarna från Broadwayversionen. Den enda huvudroll som byttes ut var Janis Paige som spelat Babe och vars roll gick till Doris Day.

Filmversionen är en relativt trogen återgivning av scenversionen, bl a är Fosses koreografier intakta.

En av dansarna i Steam Heat numret är Peter Gennaro (kvinnan är Carol Haney för er som blivit nyfikna på henne) som senare skulle bli framgångsrik koreograf själv bla som assistent till Jerome Robbins på West Side Story (det var han som skapade America och Mambonumren).
Andra musikaler han koreograferat är bl a Annie, Fiorello och Bar Mitzvah Boy

Richard Bissell skulle komma att skriva en bok om allt som hände när hans bok  7½ Cents förvandlades till musikal. Boken fick namnet Say, Darling.
Say, Darling skulle i sin tur förvandlas till en pjäs med musikinslag (se dag 73 av denna blogg) med manus av Bissel och musik av Jule Styne och den fick premiär 1958 på Broadway.

Pressklipp:
A sure-fire winner. A deliriously daffy delight! A royal flush and a grand slam rolled into one!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Broadway looks well in pajamas.
…
It’s a show that takes a whole barrelful of gleaming new talents, and a handful of stimulating ideas as well, and sends them tumbling in happy profusion over the footlights. The Pajama Game has a fresh and winning grin on its face from the onset. The dances bt Bob Fosse are fast, funny when they ought to be, and neatly dovetailed into a hard-driving book.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Steam Heat fr filmen
Pajama Game Performance at the Tony’s 2006
Doris Day – I’m Not At All in Love
I’ll Never Be Jealous Again
Once A Year Day
Hernando’s Hideaway (med bla Carol Haney & John Raitt)

Dag 133: How to Succeed in Business Without Really Trying

How to Succeed in Business Without Really Trying (1961), 1417 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 2011
Musik & sångtexter: Frank Loesser
Libretto: Abe Burrows, Jack Weinstock & Willie Gilbert baserad på How to Succeed in Business Without Really Trying: The Dastard’s Guide to Fame and Fortune (1952) av Shepherd Mead

Det här är berättelsen om en ung fönsterputsare i New York, vid namn J. Pierrepont Finch,  som med hjälp av och tips från den ovannämnda boken lyckas nästla sig in i ett stort multinationellt företag och ta sig mer eller mindre hela vägen till toppen och kanske längre än så…

Det här är utan tvekan en av mina absoluta favoritmusikaler.
Har älskat musiken ända sen jag första gången hörde den på lp nån gång på sjuttiotalet.
Finns inte en dålig låt, inte en textrad som inte fyller nån funktion eller är kvick, smart och satirisk. För det här är en satirisk föreställning om företagsamhet, ambition och med intriger inom affärsvärlden dragna till sin absurda spets.
Helt makalöst bra.
Har 4 olika versioner av den: originalversionen, filmversionen, revivaln från 1995 med Matthew Broderick och så denna, den senaste versionen med ingen mindre än självaste Harry Potter, Daniel Radcliffe som J. Pierrepont Finch.
De första tre, och speciellt den första, har jag lyssnat på en massa gånger men idag vart det debut för den senaste versionen.
Det första jag kunde konstatera är att det var inte mindre än 32 spår på cd:n, detta innebär att det här nog är den, musikaliskt, mest kompletta av alla utgåvor. Lägger man till några talade spår och dansmusik (som inte finns med på denna) från 95-års upplaga  så har man nog en så ganska heltäckande version av showen.
Till 2011-års upplaga så har man arrat om både musiken och de vokala insatserna. Det märks att man är rätt så influerad av tv-serien Mad Men för det är betydligt mer loungekänsla än brukligt och man har även lagt in lite bossarytmer här och där. Även en Hammondorgel för göra ett litet gästspel. Och det fungerar. Jag kan sakna känslan av en större orkester men det svänger gott om sångerna i alla fall.
De nya vokala-arren gör att flera sånger känns fräscha och ”som nya” för mig. Det var en bonus.
Hur sjunger unge herr  Radcliffe då? Jorå, helt okej. Han har kanske ingen stor sångröst men den funkar i sammanhanget och han slirar inte på tonerna.
På det stora hela så kan jag verkligen rekommendera denna inspelning. Och minst en version av showen måste man ha i sin samling. Originalet är fortfarande bäst men den här är en god tvåa.

Favvisar: ALLT!!!!

Kuriosa:
Föreställningen vann 7 Tony Awards 1962, bl a: Bästa musikal, bästa författare, bästa manliga huvud- och biroll i en musikal och bästa regi.
Loessers musik blev nominerad men vann inte utan det gjorde Richard Rodgers musik till No Strings.
Revivaln 1995 vann en Tony åt Matthew Broderick.
2011 års version vann en Tony åt John Larroquette, han vann även en Drama Desk Award och en Theatre World Award för sin insats som J.B. Biggley.
Även Rose Hemingway vann en Theatre World Award för sin roll som Rosemary Pillkington 2011.

Föreställningen vann ett Pulitzer Prize som årets bästa pjäs 1962. Det är bara 8 musikaler som vunnit det prestigefyllda priset.

Videosar:
Tony Awards 2011 (presenteras av Robert Morse, original J. Pierrepont Finch)
Snuttar från 2011 års revival.
Been a Long Day fr filmen
I Believe In You fr filmen
Brotherhood of Man – H2$ (1995 års version) – Tony Awards

Dag 55: Greenwillow

Greenwillow (1960), 95 föreställningar
Musik & Sångtexter: Frank Loesser
Libretto: Lesser Samuels & Frank Loesser, baserad på boken med samma namn av B.J. Chute

I det magiska lilla samhället Greenwillow är alla innevånarna nöjda och ingen ser nån anledning att nånsin lämna staden.
Ingen utom den äldsta sonen i familjen Briggs, vill säga. I varje generation så drabbas den sonen av en oemotståndlig lust att ge sig av på en vandring ut i världen. Han lämnar sin fru och sina barn och ingen vet nånsin om han  kommer att återvända eller inte.
När musikalen börjar så har Gideon, den nuvarande äldste sonen, träffat en flicka som han har blivit förälskad i. Men eftersom han vet att han står på tur att drabbas av ”vandrings”förbannelsen så vågar han inte uppvakta henne. Med hjälp av den nyanlände pastorn Birdsong så tänker han göra ett försök att bryta förbannelsen så att han kan gifta sig med sin älskade.

Ännu en musikal som jag ratat bara för att jag inte gillade omslaget på LP:n… Och ännu en musikal som, när jag väl gett den en chans, visar sig vara alldeles, alldeles förtjusande.
Frank Loesser är nog mest känd för sina två megasuccéer Guys and Dolls (1950) och How To Succeed in Business Without Really Trying (1961) och det går inte att komma ifrån att de har roligare och mer catch-iga melodier. Men Greenwillow är nog den mest romantiska av Loessers alster. Här finns några magiskt vackra, svepande kärleksballader och ett lugn och en harmoni bland många av sångerna som är helt ljuvligt. Inte för att det saknas mer burleska nummer, Could’ve Been A Ring, Clang Dang The Bell (Baptism of a Calf) och What A Blessing (To Know There’s a Devil) är små komiska pärlor.
Det här är en otroligt charmig liten musikal och även om den tydligen inte fungerade på scenen så kan jag lugnt konstatera att som cd är den helt underbar.

Favvisar:
The Music Of Home, Never Will I Marry, Walking Away Whistling

Kuriosa:
Anthony Perkins spelade huvudrollen som Gideon Briggs. Detta är hans enda musikalroll på Broadway. Men han har, förutom alla filmer han medverkat i, också spelat in flera skivor. Jag gillar hans röst, den är väldigt personlig och speciell.
Parallellt med Greenwillow spelade han in Hitchcockfilmen Psycho och det medförde att det inte är han som är med i den berömda duschscenen i filmen. De fick använda sig av hans bodydouble eftersom han repade Greenwillow veckan de spelade in den scenen.

Höll på att glömma: Anthony Perkins medverkade i en musikal till men den var specialskriven för tv. Den hette Evening Primrose var baserad på en novell av John Collier och hade musik och sångtexter av Stephen Sondheim. Den sändes den 16 november 1966.
Tack till O S för påpekandet!

Föreställningen regisserades av George Roy Hill kanske mest känd som regisören till filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid, Blåsningen (som han fick en regiOscar för), Moderna Millie och Garp och hans värld.

Videosar:
Anthony Perkins: Never Will I Marry
Duschscenen från Psycho
Psychotrailern
If You Can Find Me I’m Here från Evening Primrose