Tag Archives: Frank Rizzo

Nr 400: Holiday Inn

31 Jan

hi_1000x387_cast1. Holiday Inn (1942), film
Screenplay: Claude Binyon bearbetad av Elmer Rice, baserad på en idé av Irving Berlin
Music & Lyrics: Irving Berlin

2. Holiday Inn – The New Irving Berlin Musical (2016)
Broadway, 117 föreställningar
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Gordon Greenberg, Chad Hodge baserad på filmen Holiday Inn från 1942

Jim Hardy leaves the bright lights of show business behind to settle down on his farmhouse in Connecticut.
He quickly discovers life isn’t the same without a bit of song and dance.
Jim’s luck takes a spectacular turn when he meets Linda, a spirited schoolteacher with talent to spare. Together they turn the farmhouse into a fabulous inn with dazzling performances to celebrate each holiday, from Thanksgiving to the Fourth of July.
But when Jim’s best friend Ted tries to lure Linda away to be his new dance partner in Hollywood, Jim does his best to salvage his latest chance at love.

Intrigen och de flesta av sångerna är identiska i bägge versionerna och det inkluderar även delar av koreografin. Till scenversionen har man dock valt bort ett par låtar och det är fullt förståeligt, speciellt i fallet med ”Lincoln’s Birthday” sången Abraham som framförs i ”black face” och som faktiskt fick mig att känna mig lite illamående, så obehaglig var den att se på – man kan se en snutt ur den i filmtrailern.
På Broadway har man istället slängt in ett par av Berlins största hits som Blue Skies och de får ”production number” behandling och det är underbart. Men även i filmen la man in  några gamla Berlinfavvisar som Easter Parade – som ursprungligen skrevs för As Thousand’s Cheer 1933 (se dag 320).

Att filmen känns lite ålderstigen idag är förståeligt, den har trots allt 75 år på nacken, men att scenversionen känns lika gammal är ett problem och förmodligen en orsak till att den floppade. Det är okey att se en lite småfånig, småcharmig nostalgisk rulle gratis hemma i vardagsrummet men att betala typ 900 spänn per biljett för att se samma sak på scen…
Och faktum är att filmen känns som den fräschare av de två.
Men här finns massor av Irving Berlinsånger och de är det bästa med bägge versionerna  – och så Fred Astaires dans i filmen förstås. 
Även scenversionen har en fantatisk steppare och dansare i Corbin Blue men han har inte Astaires charm i talscenerna och dessutom gillar jag inte hans sångröst men sånt är en smaksak och tar inte ifrån honom att han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Bryce Pinkham spelar Crosbyrollen och gör det bra, han är en bättre och charmigare skådespelare än Crosby, men det kanske också är en smaksak för jag har aldrig förstått mig på Bing Crosbys storhet.

Det finns några riktigt superba showstoppande nummer i scenversionen, bland annat Shaking the Blues Away där man steppar samtidigt som man hoppar hopprep med julgirlander. Det finns ett antal fantastiska nummer till men problemet är att föreställningen är så ointressant och förutsägbar under transportsträckorna mellan dem, och det gör att föreställningen trots dem känns seg och småtrist.  Manuset är helt enkelt inte tillräckligt intressant, skämten känns lika gamla och dammiga som grundmaterialet och intrigen är så förutsägbar att ingen spänning nånsin uppstår.
Så snygg produktion, bra insatser, härliga shownummer, ljuvliga sånger men helheten fungerar bara inte. Synd på så rara ärtor.

Kuriosa

Berlin tyckte att den svåraste sången att skriva var den som skulle vara till julfirandet eftersom han med sitt judiska ursprung inte hade nån direkt relation till den helgen.
Melodin till White Christmas skrevs ursprungligen 1935 under inspelningen av Fred Astaire/Ginger Rogersfilmen Top Hat
.
White Christmas var inte den sång man trodde skulle bli filmens stora hit utan det var istället Be Careful, It’s My Heart som framförs under Alla Hjärtans Dag firandet.
White Christmas vann en Oscar som årets bästa sång 1942.
White Christmas i Bing Crosbyversionen är den mest sålda singeln i skivhistorien – omkring 100 miljoner exemplar har den sålts i. Om man räknar med andra inspelade versioner av sången så hamnar försäljningssiffran på ca 150 millioner.

Hotellkedjan Holiday Inns namn refererar till filmen. The name ”Holiday Inn” was coined by the architect Eddie Bluestein as a joke during construction of the first hotel.

Press:
Om 1942 års film
”all very easy and graceful; it never tries too hard to dazzle; even in the rousing and topical Fourth of July number it never commits a breach of taste by violently waving the flag. Instead it has skipped back over the year in an affectionate and light-hearted spirit.”
Theodore Strauss, The New York Times

”a winner all the way” with ”sterling performances by the male leads”
– Variety

”a most delightful entertainment… The performances of the leading players are very good.”
-Harrison’s Reports

”a completely satisfying musical filled with crisp comedy, fetching music, snappy dance routines, first-rate acting, smart story touches and lavish and beautiful settings.”
– Film Daily

Om Broadwayversionen:
Actually, “Holiday Inn” wore out its welcome for me well before the inevitable reprise of “White Christmas” that comes toward the close. As a familiar Broadway exercise in nostalgia — or a familiar Broadway exercise in holiday exploitation — it’s polished and pleasant. But a great gift to the theater season aborning it’s not. More like a prematurely hung Christmas stocking smelling faintly of mothballs.

– Charles Isherwood, The New York Times


Director Gordon Greenberg and co-writer Chad Hodge (TV’s “Good Behavior,” “Wayward Pines”) have significantly rethought, reshaped and revitalized the script, giving the show more heart, a slightly modern sensibility and a joyful spirit. Engaging performances, dynamic dancing and a lively orchestra make it the feel-good show of the fall.

This clever musical should have longer legs than the Yule-centric stage version of “Irving Berlin’s White Christmas,” especially for those yearning for an old-fashioned respite from political angst
– Frank Rizzo, Variety

For those hoping that the Roundabout Theatre Company had ambitions more challenging than perky audience bait to compete with the other moneymaking holiday offerings, well, hope elsewhere.

If walls had ears, what would Studio 54, disco home of ’70s debauchery, make of this hokey, wholesome new occupant? If the walls had eyes, I suspect they would roll.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Filmtrailer (1942)
High Lights fr Broadway
Rehearsal clip
High Lights from The Goodspeed Opera House original production
Blue Skies
Let’s Say It With Firecrackers
You’re Easy To Dance With
Shaking The Blues Away
White Christmas med Bing Crosby o Marjorie Reynolds 1942 års filmversion

whitexmas-holidayinn_1942

Annonser
%d bloggare gillar detta: