Nr 426 Guys and Dolls

Guys & Dolls (1950)
Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955
Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
– Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.
…
Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.
…
… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Trivia:
Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Press:
Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.
– Variety

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
–Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

Videosar:
Style
My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!
Trailer

Dag 359: Pal Joey

Pal Joey (1940), 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

Favvisar:
You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

Kuriosa:
En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Pressklipp:
Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen

Dag 331: On The Town

On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
– John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
– Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 223: Miss Liberty

Miss Liberty (1949), 308 föreställningar
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Robert E. Sherwood, inspirerad av Frihetsgudinnan i New Yorks hamn

År 1885 så ger tidningen New York Heralds utgivare, James Gordon Bennet, den unge nye reportern Horace Miller uppdraget att hitta den kvinna som tjänade som Frédéric Auguste Bartholdis modell för Frihetsgudinnan.
I konstnärens Paris studio, ser Miller ett fotografi av Monique DuPont och tror felaktigt att hon var emodellen i fråga.
Bennett ordnar så hon och hennes mormor får följa med Horace tillbaka till New York, där blir hon tidningarnas och societetens nya älskling.
Utgivaren till en rivaliserande tidning, Joseph Pulitzer, upptäcker att det egentligen var Bartholdis mamma som poserade för statyn och han avslöjar Monique som en bedragare i sin tidning.
När Pulitzer förstår att hans avslöjande hotar att få henne utvisad så kommer han till hennes undsättning och ser till att hon får stanna kvar i landet och kan börja planera en framtid med Horace som fallit för hennes skönhet.

Det här är inte dåligt, men inte heller särskilt bra utan mest bara en typisk 40-tals musikal, av vilka det går 13 på dussinet.
Med tanke på att det är en Irving Berlin musikal så kan den inte vara helkass men det är definitivt inte ett av hans starkare verk.
Här finns ett par trevliga sånger men på det stora hela så är det relativt ointressant.
Tyvärr så finns bara 12 av sångerna med på denna castskiva, i programmet nämns 5 titlar till och det hade varit kul att få höra dem med. Men den här showen har aldrig fått nån revival och, mig veterligen, så har den bara fått ett konsertframförande och det framförandet spelades inte in. Så det här är vad som finns.
Intressant att ha hört men inte mycket mer.

Favvisar:
What Do I have To Do To Get My Picture Took?, A Little Fish In A Big Pond, Let’s Take an Old-Fashioned Walk, The Policeman’s Ball, Falling Out of Love Can Be Fun

Kuriosa:
Författaren till verket blev under andra världskriget inspirerad till att skriva det när han såg hur rörda och berörda de amerikanska soldaterna blev när de åkte förbi statyn på sin väg till eller från det krigshärjade Europa.

Föreställningen vann en Tony Award, den gick till Bästa scentekniker.

Pressklipp:
To come right out and say so in public, Miss Liberty is a disapointing musical comedy. It is built on an old-fashioned model and is put together without sparkle or originality.
– Brooks Atkinson, Times

Whatever must be said against it, Miss Liberty is neither a botch nor a bore. It is pleasant, good-looking, tuneful, and surprisingly commonplace. It is no doubt unfair to expect more from its authors than from the average writers of girl-and-music entertainment merely because their reputations are so great. There is no escaping the fact, though, that more is expected.
– Richard Watts Jr, Post

Videosar:
Me and My Bundle
Falling Out Of Love Can Be Fun
Falling Out Of Love Can Be Fun som den såg ut när man la in den i scenversionen av White Christmas

Ljudis:
Doris Day & Frank Sinatra – Let’s Take An Old Fashioned Walk