Tag Archives: Fred Astair

Dag 154: On Your Toes

8 Maj

On Your Toes (1983 Broadway Revival)
On Your Toes (1936), 315 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalcastinspelningen från 1983 (505 föreställningar).
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto:  Richard Rodgers, George Abbott & Lorenz Hart

Finer things are for the finer folk,
Thus society began.
Caviar for peasants is a joke;
It’s too good for the average man.
Supper clubs are for the upper folk,
Packed like sardines in a can.
Through the smoke you get your check and choke;
It’s too good for the average man.
Each poor man has a wife he must stick to,
Rich men have a different habit.
To be caught in flagrante delictu
Is much too good for the average rabbit.
All-night parties, drinking like a Lord,
Fit into our social plan.
Waking in the alcoholic ward
Is too good for the average man.

Den före detta vaudeville artisten Junior Donal försörjer sig som musiklärare på Knickerbocker Universitetet.
Han använder sig av sina kontakter inom sociteten för att övertyga chefen för The Russian Ballet att sätta upp en väns jazziga balett Slaughter on Tenth Avenue.
Junior får ihop det med prima ballerinan, Vera Barnova, i balettkompaniet och ser också till att han får spela huvudrollen i baletten. Detta gör Veras älskare och ordinarie danspartner så galen av svartsjuka att han anlitar två skurkar för att mörda Junior. Tanken är att han ska dödas så fort han kommer av scenen.
Junior får dock reda på detta och han ser till att hålla igång baletten så länge han kan, så även när baletten egentligen är slut så ser han till att få göra encore på encore på encore på encore tills polisen kan anlända och arrestera skurkarna.

Om jag igår lyssnade på en medioker 20-tals musikal så är dagens 30-talare en riktig höjdare.
Detta är så bra, så helt galet bra.
Musiken är jazzig, fräsig och med otroligt starka melodier.
Harts texter hör till de bästa han skrivit. Vackra, poetiska, roliga, smarta och helt enkelt underbara, se exemplet ovan – en text som inte känns 75 år gammal!
Och Rodgers första längre balettkompositioner är helt makalösa. Den första La Princess Zenobia Ballet hade jag aldrig hört förut, tror denna inspelning är första gången den tagits med på en castskiva. Den är ok men kan inte jämföras med Slaughter on Tenth Avenuebaletten som är grymt bra även som rent musikstycke och skulle lugnt platsa i konsertsammanhang.
Ja, åter igen så är jag salig. Det här är verkligen min typ av musik.
Detta är en skiva man inte ska missa. Rodgers & Hart när de är som bäst.
Kärlek!!!!!!

Favvisar:
It’s Got To Be Love, There’s A Small Hotel, Slaughter On Tenth Avenue, On Your Toes, Quiet Night

Kuriosa:
Från början var det tänkt att detta verk skulle bli en filmmusikal.
Rodgers & Hart skrev den med Fred Astaire i tankarna. Men han tackade nej, han trodde inte att hans publik ville se honom som en enkel vaudeville ”hoofer” utan ville att han skulle fortsätta att vara en sofistikerad frackklädd gentleman. Han ansåg också att införandet av klassisk ballet i handlingen skulle vara för ”highbrow” för publiken.
Då bestämde sig upphovsmännen att göra om manuset till en Broadwayshow istället.

Denna show var den första show i vilken man blandade klassisk balett (med klassiskt tränade dansare) och jazzdans. Dansnumren var dessutom viktiga för handlingen och inte bara med som fristående shownummer, även det var rätt så ovanligt i shower på denna tid.

Koreografin stod George Balanchine (1904 – 1983) för.
Han var en rysk dansare som flydde från Ryssland efter revolutionen och kom till Paris 1924. Där blev han medlem och koreograf för den berömda Ballets Russes. Han koreograferade bland annat flera verk av Stravinsky, och samarbetade med många andra kända dåtida kompositörer.
Så småningom hamnade han i New York där han skapade American Ballet kompaniet 1935.
Han var också en av grundarna till  New York City Ballet som startade 1948.

George Abbott som var med och skrev manuset 1936, regisserade bägge Broadwayrevivlarna av musikalen (1954 & 1983).

Revivaln 1983 vann 2 Tony Awards (bästa reproduktion och bästa kvinnliga skådespelerska), 1 Theatre World Award bästa kvinnliga skådespelerska) och 4 Drama Desk Awards ( bästa revival, kvinnliga skådespelerska, kapellmästare och orkestrering).

I 1983-års revivals ensemble kunde man hitta Jerry Mitchell, en man som numera blivit ett stort namn på Broadway. Han har bland annat koreograferat originaluppsättningarna av Hairspray, The Full Monty och Catch Me If You Can (Dag 151) och både regisserat och koreograferat musikalerna Legally Blond och den alldeles sprillans nya showen Kinky Boots.
Han är också initiativtagaren och skaparen av Broadway Bares, en årlig återkommande strip show där dansare från alla Broadwayshower strippar för välgörenhet. Pengarna går oavkortat till AIDS forskning och alla som medverkar, både på och bakom scenen, ställer upp helt ideellt. Showerna som är inne på sitt 23:e år har dragit in miljontals dollar till forskning och stöd för sjuka.

Videosar:
Slaughter från filmversionen 1939 med Balanchine koreografi
On Your Toes at UCLA
Jaclyn Guillou – There’s A Small Hotel
Broadway Bares ’09Shoes

Ljudis:
Sarah Vaughan – It’s Got To Be Love

Dag 95: Finian’s Rainbow

10 Mar

Finian's Rainbow (2009 Broadway)

Finian’s Rainbow (1947), 725 föreställningar. Baserar mitt musikomdöme på revival castskivan från 2009.
Musik: Burton Lane
Sångtexter: Edgar ”Yip” Harburg
Libretto: Edgar ”Yip” Harburg & Fred Saidy

Finian flyttar från Irland till den amerikanska sydstaten ”Missitucky” tillsammans med sin dotter Sharon. Med sig från Irland har Finian en stulen kruka fylld med guld som han plantera nära Fort Knox eftersom han tror att det medför att guldet kommer att växa.
Nu är det så att krukan är stulen från en leprechaun (ett Irländskt magisk sagoväsen, lite åt tomte hållet, fast med gröna kläder och hatt istället för luva), och detta är den mytomspunna krukan fylld av guld som finns där regnbågen slutar. Denna leprechaun har följt efter Finian för han måste återfå sin kruka för annars så kommer han att förvandlas till människa.
Till denna berättelse kan vi lägga en rasistisk och bigott Senator (som kommer att få smaka på sin egen medicin) och önskningar som infrias eftersom de sagts ovanför den nedgrävda krukan.
Det här är en komisk saga för vuxna om girighet, rasism och om att kärleken kan övervinna allt.

Det här har länge varit något av en favvis för mig. Jag älskar de glada melodierna, de vackra balladerna och Yips ljuvligt komiska och ordvitsiga texter om oss människor och alla våra svagheter.
Det här är klassisk Broadway musikal från den gyllene eran.
Själv så introducerades jag till den via filmversionens soundtrackplatta, en lyxig lp i dubbelkonvolut med blädderbok i mitten. Och just den versionen är fortfarande min absoluta favoritversion. Fred Astair som Finian, Petulia Clark som hans dotter och Tommy Steele som leprechaunen Og, alla är perfekta. Den skivan har jag lyssnat sönder mer eller mindre. Fast jag måste erkänna att jag har svårt för själva filmen.
Så hur är då revivalversionen från 2009?
Ja, först och främst så har man aldrig fått så mycket av musikalens musik på en cd förut. Både repriser på sångerna och dansmusiken finns med. Helt underbart. Gillar också orkestreringarna, det låter fräscht, lätt och härligt om denna cd. Tyvärr så är jag inte lika förtjust i de vokala insatserna som jag tycker är lite för smöriga och insmickrande.
Vilken version man ska välja är en smaksak men mest musik för pengarna får men med denna revival-cd.
Ingen musikalälskare ska vara utan minst en version av denna musikal!

Favvis:
Something Sort of Grandish, Old Devil Moon, When the Idle Poor Become the Idle Rich, When I’m Not Near the Girl I Love, The Begat

Kuriosa:
Musikalen vann 3 Tony Awards 1947: Bästa manliga biroll i en musikal, bästa koreografi och bästa dirigent/musical director.

Revivaln fick en Tony 2010 för bästa manliga biroll.

Francis Ford Coppola regiserade filmversionen som kom 1968. Den floppade nått otroligt och var en bidragande orsak till att man slutade med att filma Broadwaymusikaler under en mängd år.

Fred Astair var 69 år gammal när han spelade in filmen och det var hans sista större filmroll.

Petulia Clark pratade franska flytande och dubbade därför sin egen röst i den franskdubbade versionen av filmen.

Videosar:
Pressrep från reviveln:
If This Isn’t Love
The Begat
When I’m Not Near the Girl I Love
Old Devil Moon
Highlights från själva föreställningen
Från filmen:
Old Devil Moon
When the Idle Poor Become the Idle Rich
Something Sort of Grandish
Look To The Rainbow

Dag 48: The Band Wagon

22 Jan

The_Band_Wagon_(musical)_sheet_music

The Band Wagon (1931), 260 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Howard Dietz
Libretto: George S. Kaufman & Howard Dietz

Revyn var ett väldigt populärt format under 10 och 20-talen på Broadway. Klassen på föreställningarna kunde variera nått otroligt från exklusiva och påkostade Ziegfeld Follies spektakel till riktiga botten napp.
1931 hade The Band Wagon premiär och här hade vi en föreställning som av både kritiker och publik ansågs vara den perfekta, fulländade revyn. Den bestod inte bara av förstklassiga sketcher och musiknummer utan även scenografin var nått helt nytt: man hade en dubbel roterande scen. Den var alltså delad så att den kunde rotera åt olika håll samtidigt. Nått liknande hade aldrig tidigare setts på Broadway.

Det jag lyssnat på idag är nog så nära man kan komma en ”äkta” castinspelning från denna föreställning. Det här är nämligen en experimentell inspelning på ett nytt format, en long playing program transcription!

Den 5 oktober 1931 släppte RCA Victor denna dubbelsidiga inspelning av melodier från showen. Det var en av de första skivorna man gav ut på den nya hastigheten 33 1/3 varv i minuten. Denna platta krävde därför en ny typ av skivspelare som klarade både detta och det vanliga 78 varvs formatet. Vilket betydde att om man som konsument ville ha en sån här ny skiva behövde man köpa en ny grammofon också. Nu skedde detta försök mitt i den djupaste depressionen så blev det ingen hit och bolagen behöll 78 varvarna till slutet av fyrtiotalet. Då gjorde man ett nytt lanseringsförsök och den gången funkade det och LPn var född.

På skivan kan man höra en medley av sånger och dansmusik från showen framförda av Leo Reismans orkester och med vokala insatser av Fred och Adle Astair, dessutom finns kompositören Arthur Schwartz med och kompar på White Heat.

Det här är helt otroligt häftigt att få höra. Ljudkvalitén är kanske inte den bästa men man får njuta av originalorkestreringarna och syskonen Astairs vokala insatser. Och bara det räcker för att göra mig lycklig.

Skivan består alltså av ett medley som är uppdelat på två sidor, en för varje akt.
Sid 1:   Overture / Sweet Music / High And Low / Hoops / Confessions / New Sun In The Sky / I Love Louisa.
Sid 2:  Ballet Music / Beggars Waltz / White Heat / Dancing In the Dark

Faviis: Hoops mest för att det är bara här Adele är med och sjunger.

Kuriosa:
Det här var den sista föreställningen som Fred och hans syster Adele gjorde ihop. De hade dansat ihop som team ända sedan de var barn och nått stora framgångar både på Broadway och i London.
Efter denna show flyttade Adele till England och gifte sig med en engelsk lord.
Eftersom det ansågs att det var Adele som var stjärnan i deras dansteam så trodde man att det inte skulle gå så bra för Fred men… Det var nu han kom att hitta sin egen stil och det blev startskottet för hans fantastiska karriär i Hollywood.

Videosar:
Från 1953 års filmersion,
Dancing In The Dark
I Love Louisa
Bara för att hon var så fantastisk (och med i The Band Wagon filmen): Cyd Charisse homage

The Band Wagon (OBC)
250px-AdeleFred1921

Fred & Adele Astair

%d bloggare gillar detta: