Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
———–
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!
Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

Press:
”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails

Nr 430: Swing Time

 Swing Time (1936)
Filmmusikal
Music: Jerome Kern
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Howard Lindsay, Allan Scott based on a story by Erwin S. Gelsey

A Tune Swept Show of Love on the Go!
America’s dazzling dancing stars explode in a glorious songburst of gayety and gladness!
– Taglines

The story is that of Lucky Garnett (Fred Astaire), a dancer by profession, a gambler by avocation. Late for his wedding with a small-town girl, he is sent packing by her irate father with instructions not to return until he has accumulated $25,000—this serving as proof of his ability to support the young woman in proper style.
With a lucky quarter and a man Friday our hero comes to New York, meets Penny, a dancing instructress (Miss Rogers, of course) and strives thereafter, against Dame Fortune’s constant smiles, to keep his wealth just below the fatally matrimonial $25,000.
Penny and Lucky form a successful dance partnership, but romance is blighted (till the end of the film at least!) by his old attachment to his fiancee Margaret and hers for Ricardo, the band leader who won’t play for them to dance together.

Storyn var gammal, sliten och förutsägbar redan när denna film gjordes. Men handling var inte det viktiga i en Astaire/Rogers rulle, den fanns bara där för att få dem att gå från den ena sången och dansen till nästa. För det är när de dansade som magin uppstod – och den finns där fortfarande, över 80 år senare!
Jag blir alldeles varm inombords när jag ser dem, lekande, luftigt lätt och med en klassisk, tidlös elegans dansa sig igenom spektakulära, ofta art déco inredda miljöer. De bitarna har inte åldrats, inte ett dugg.

Skådespeleriet har dock åldrats. Rejält. Alla spelar stereotyper. Även Astaire och Rogers. Han som den romatiske, lite blyge men samtidigt påstridige och ambitiöse slarvern. Hon som den gatusmarta, sarkastiska, snabbtungade och moderna självständiga kvinnan som i botten längtar efter en man som kan ta hand om henne. Och dom gör det bra.  Fast Fred kör sin vanliga patenterade skådespelarstil, där jag kan känna igen varje gest, min och tonfall. Jag ser dem i alla hans filmer för han upprepade exakta samma saker genom alla åren han jobbade. Ginger däremot är en betydligt mer varierad och intressant skådespelerska. Hennes uttryck känns fortfarande fräscht och intelligent, hon spelar inte vad hon känner utan hon känner det. Hos henne verkar allt uppkomma (mer eller mindre) i stunden. Hennes skådespeleri sitter nästan mest i ögonen, diskret, elegant och effektivt. Det gör att hennes insats inte på långt när har åldrats lika mycket som hans. Jag pratar bara spelscener nu.
Ingen av dem sjunger särskilt bra men vem bryr sig, det fungerar och så har vi ju dansen…

Den här filmen är nog en av de mest hitstinna av alla deras filmer. Här hittar man standards som Never Gonna Dance, Pick Yourself Up,  A Fine Romance och Oscarvinnaren The Way You Look Tonight.

Som bonus får man också se två av 20/30-tales största Broadwaystjärnor: Victor Moore och Helen Broderick.

Kuriosa:
Detta var den 5:e av 10 filmer i vilka teamet Astaire/Rogers dansade ihop. Och det var den sista som blev riktigt framgångsrik.
Den anses vara höjdpunkten på deras partnerskap.

The Way You Look Tonight vann en Oscar för bästa sång i en film.
Fred Astaires inspelning av den toppade den amerikanska hitlistan 1936. Den blev hans mest framgångsrika skiva.

Det tog 8 veckor att förbereda, repa och spela in dansnummren.

Det tog 3 dagar att spela in Bojangles Of Harlem-numret p g a special effekterna där Astaire dansar med 3 skuggor.

Astaire/Rogers dansen till Never Gonna Dance krävde 47 omtagning innan perfektionisten Astaire var nöjd. Och alla gjordes under en och samma dag. Rogers fötter var som råa biffar efteråt och det berättas att man under den senare delen av dagen var tvungen att tömma hennes skor på blod mellan varje tagning.
Man glömmer ofta vad Rogers fick stå ut med under alla dansrutiner. Alla pratar hela tiden om Fred och hans elegans och glömmer att hon utförde exakt samma steg och hopp som han men i högklackat och baklänges!

Detta är den enda filmen där Fred Astaire uppträder i ”blackface”.  Det sker i Bojangles Of Harlem.

Blackface är en typ av teatersminkning som anses skapa ett stereotypiskt porträtt av svarta. I USA användes blackface oftast inom minstrel-shower där vita skådespelare använde bränd kork och senare färg eller skoputs för att mörka huden och överdriva läpparna. De bar ofta peruk, handskar, slitna kläder med mera för att förstärka karikatyren. Även svarta skådespelare har uppträtt i blackface.

2003 skapades en Broadwaymusikal baserad på filmen: Never Gonna Dance. Den spelade bara 84 gånger.

Press:
That was no riot outside the Music Hall yesterday; it was merely the populace storming the Rockefeller’s cinema citadel for a glimpse of the screen’s nimblest song and dance team, Ginger Rogers and Fred Astaire, in their latest festival, ”Swing Time.” Maybe they felt better about it than we did. We left the theatre feeling definitely let down. The picture is good, of course. It would have to be with that dancing …  the rest it is a disappointment.
Blame it, primarily, upon the music. Jerome Kern has shadowboxed with swing, when he should have been trying to pick out a few companion pieces to ”Smoke Gets in Your Eyes” and ”I Won’t Dance.” Maybe we have no ear for music (do we hear cries of ”No! No!”) but right now we could not even whistle a bar of ”A Fine Romance,” and that’s about the catchiest and brightest melody in the show. The others … are merely adequate, or worse. Neither good Kern nor good swing.
…
If, by any chance, you are harboring any fears that Mr. Astaire and Miss Rogers have lost their magnificent sense of rhythm, be reassured. Their routines, although slightly more orthodox than usual, still exemplify ballroom technique at its best. And Mr. Astaire’s solo tapping in the Bojangles number, with three giant silhouettes keeping step on the wall in the background, is one of the best things he has done.
– Frank S. Nugent, The New York Times

 

Astaire’s dancing can no longer be classified as mere tap, because it is such a perfect blend of tap, modern and ballet, with a generous share of Astaire’s personality and good humor…Rogers is vastly improved…but she cannot, as yet, vie with Astaire’s amazing agility, superb grace and sophisticated charm. With Astaire one feels, with each succeeding picture, that surely his dancing has reached perfection and marks the end of invention of new steps: and yet he seems to go forward with ease and apparent nonchalance.
– American Dancer, November, 1936

 

Much has been written about Fred Astaire and Ginger Rogers in Swing Time except, perhaps, one thing: Astaire and Rogers are the picture; everything else seems to have been put in to fill the time between swings. Dance routines are fresh and interesting, dance is superb. When Hollywood will learn to make a dance picture as good as the dancing, we cannot even guess.
– Dance Magazine, November, 1936

 

Swing Time is another winner for the Fred Astaire-Ginger Rogers combo. It’s smart, modern, and impressive in every respect, from its boy-loses-girl background to its tunefulness, dancipation, production quality and general high standards.
Perhaps a shade under previous par…
…
The film’s 103 minutes running time could have been pared to advantage but Swing Time will swing ‘em past the wickets in above-average tempo.
– Variety, 2 September, 1936

Videosar:
Trailer till Swing Time
Pick Yourself Up
Waltz In Swing Time
The Way You Look Tonight
A Fine Romance
Bojangles of Haarlem
Never Gonna Dance
Dansen till Never Gonna Dance

 

Nr 400: Holiday Inn

1. Holiday Inn (1942), film
Screenplay: Claude Binyon bearbetad av Elmer Rice, baserad på en idé av Irving Berlin
Music & Lyrics: Irving Berlin

2. Holiday Inn – The New Irving Berlin Musical (2016)
Broadway, 117 föreställningar
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Gordon Greenberg, Chad Hodge baserad på filmen Holiday Inn från 1942

Jim Hardy leaves the bright lights of show business behind to settle down on his farmhouse in Connecticut.
He quickly discovers life isn’t the same without a bit of song and dance.
Jim’s luck takes a spectacular turn when he meets Linda, a spirited schoolteacher with talent to spare. Together they turn the farmhouse into a fabulous inn with dazzling performances to celebrate each holiday, from Thanksgiving to the Fourth of July.
But when Jim’s best friend Ted tries to lure Linda away to be his new dance partner in Hollywood, Jim does his best to salvage his latest chance at love.

Intrigen och de flesta av sångerna är identiska i bägge versionerna och det inkluderar även delar av koreografin. Till scenversionen har man dock valt bort ett par låtar och det är fullt förståeligt, speciellt i fallet med ”Lincoln’s Birthday” sången Abraham som framförs i ”black face” och som faktiskt fick mig att känna mig lite illamående, så obehaglig var den att se på – man kan se en snutt ur den i filmtrailern.
På Broadway har man istället slängt in ett par av Berlins största hits som Blue Skies och de får ”production number” behandling och det är underbart. Men även i filmen la man in  några gamla Berlinfavvisar som Easter Parade – som ursprungligen skrevs för As Thousand’s Cheer 1933 (se dag 320).

Att filmen känns lite ålderstigen idag är förståeligt, den har trots allt 75 år på nacken, men att scenversionen känns lika gammal är ett problem och förmodligen en orsak till att den floppade. Det är okey att se en lite småfånig, småcharmig nostalgisk rulle gratis hemma i vardagsrummet men att betala typ 900 spänn per biljett för att se samma sak på scen…
Och faktum är att filmen känns som den fräschare av de två.
Men här finns massor av Irving Berlinsånger och de är det bästa med bägge versionerna  – och så Fred Astaires dans i filmen förstås. 
Även scenversionen har en fantatisk steppare och dansare i Corbin Blue men han har inte Astaires charm i talscenerna och dessutom gillar jag inte hans sångröst men sånt är en smaksak och tar inte ifrån honom att han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Bryce Pinkham spelar Crosbyrollen och gör det bra, han är en bättre och charmigare skådespelare än Crosby, men det kanske också är en smaksak för jag har aldrig förstått mig på Bing Crosbys storhet.

Det finns några riktigt superba showstoppande nummer i scenversionen, bland annat Shaking the Blues Away där man steppar samtidigt som man hoppar hopprep med julgirlander. Det finns ett antal fantastiska nummer till men problemet är att föreställningen är så ointressant och förutsägbar under transportsträckorna mellan dem, och det gör att föreställningen trots dem känns seg och småtrist.  Manuset är helt enkelt inte tillräckligt intressant, skämten känns lika gamla och dammiga som grundmaterialet och intrigen är så förutsägbar att ingen spänning nånsin uppstår.
Så snygg produktion, bra insatser, härliga shownummer, ljuvliga sånger men helheten fungerar bara inte. Synd på så rara ärtor.

Kuriosa

Berlin tyckte att den svåraste sången att skriva var den som skulle vara till julfirandet eftersom han med sitt judiska ursprung inte hade nån direkt relation till den helgen.
Melodin till White Christmas skrevs ursprungligen 1935 under inspelningen av Fred Astaire/Ginger Rogersfilmen Top Hat.
White Christmas var inte den sång man trodde skulle bli filmens stora hit utan det var istället Be Careful, It’s My Heart som framförs under Alla Hjärtans Dag firandet.
White Christmas vann en Oscar som årets bästa sång 1942.
White Christmas i Bing Crosbyversionen är den mest sålda singeln i skivhistorien – omkring 100 miljoner exemplar har den sålts i. Om man räknar med andra inspelade versioner av sången så hamnar försäljningssiffran på ca 150 millioner.

Hotellkedjan Holiday Inns namn refererar till filmen. The name ”Holiday Inn” was coined by the architect Eddie Bluestein as a joke during construction of the first hotel.

Press:
Om 1942 års film
”all very easy and graceful; it never tries too hard to dazzle; even in the rousing and topical Fourth of July number it never commits a breach of taste by violently waving the flag. Instead it has skipped back over the year in an affectionate and light-hearted spirit.”
– Theodore Strauss, The New York Times

”a winner all the way” with ”sterling performances by the male leads”
– Variety

”a most delightful entertainment… The performances of the leading players are very good.”
-Harrison’s Reports

”a completely satisfying musical filled with crisp comedy, fetching music, snappy dance routines, first-rate acting, smart story touches and lavish and beautiful settings.”
– Film Daily

Om Broadwayversionen:
Actually, “Holiday Inn” wore out its welcome for me well before the inevitable reprise of “White Christmas” that comes toward the close. As a familiar Broadway exercise in nostalgia — or a familiar Broadway exercise in holiday exploitation — it’s polished and pleasant. But a great gift to the theater season aborning it’s not. More like a prematurely hung Christmas stocking smelling faintly of mothballs.
– Charles Isherwood, The New York Times

Director Gordon Greenberg and co-writer Chad Hodge (TV’s “Good Behavior,” “Wayward Pines”) have significantly rethought, reshaped and revitalized the script, giving the show more heart, a slightly modern sensibility and a joyful spirit. Engaging performances, dynamic dancing and a lively orchestra make it the feel-good show of the fall.
…
This clever musical should have longer legs than the Yule-centric stage version of “Irving Berlin’s White Christmas,” especially for those yearning for an old-fashioned respite from political angst
– Frank Rizzo, Variety

For those hoping that the Roundabout Theatre Company had ambitions more challenging than perky audience bait to compete with the other moneymaking holiday offerings, well, hope elsewhere.
…
If walls had ears, what would Studio 54, disco home of ’70s debauchery, make of this hokey, wholesome new occupant? If the walls had eyes, I suspect they would roll.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Filmtrailer (1942)
High Lights fr Broadway
Rehearsal clip
High Lights from The Goodspeed Opera House original production
Blue Skies
Let’s Say It With Firecrackers
You’re Easy To Dance With
Shaking The Blues Away
White Christmas med Bing Crosby o Marjorie Reynolds 1942 års filmversion

Dag 362: White Christmas

Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
– Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.
…
By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

Dag 297: Oh, Kay

Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 233: Silk Stockings

Silk Stockings (1955), 478 föreställningar
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: George S. Kaufman, Leueen MacGrath & Abe Burrows baserad på Melchior Lengyels novell om Ninotchka som var underlag till filmen med samma namn från 1939.

Musikalen handlar om särskilda sändebud Nina Yaschenko, som skickas från Sovjetunionen för att rädda tre dåraktiga kommissarier från Paris vilda nöjesliv.
Teateragenten Steven Canfield blir attraherad av henne och försöker förföra henne. Till en början kan hon motstå hans flirtande men så småningom kommer hon att falla för honom och att inse fördelarna med den kapitalistiska livsstilen.
En underintrig handlar om Peter Boroff, Sovjets största tonsättare, som uppvaktas av Janice Dayton, USAs mest älskade simmande filmstjärna som vill att han ska skriva musiken till hennes första icke-akvatiska film. Hon har tänkt sig att hans verk Ode To A Tractor skulle kunna bearbetas och användas i en musikalversion av Krig och fred.

Detta var Cole Porters sista Broadway partitur.
Det är inte hans bästa verk men inte heller hans sämsta. Här finns ett antal härliga sånger och hans vassa penna kunde fortfarande leverera härligt roliga och småfräcka texter.
Tyvärr så är huvudrollsinnehavarna Don Ameche och Hildegard Knef kanska så trista att lyssna på och de verkar inte haft den bästa av kemi emellan sig. Å andra sidan verkar Gretchen Wyler i rollen som Hollywoodstjärnan ha haft hur kul som helst med sitt material och hennes karisma och charm strömmar förförande ut från högtalarna.
Porter är alltid Porter så den här plattan är absolut värd att lyssna på men förvänta er inget odödligt mästerverk. Det här är ett barn av sin tid och kul som tidsdokument men kommer nog knappast att få en revival – åtminstone inte utan ordentliga bearbetningar.

Favvisar:
Too Bad, Stereophonic Sound, All Of You, Siberia, Satin And Silk

Kuriosa:
Filmen Ninotchka, som musikalen är baserad på var Greta Garbos första komedi. Den marknadsfördes med Greta Garbo Laughs!

Musikalen fick en filmversion 1957 med Fred Astaire och underbara Cyd Charisse i huvudrollerna och med Janis Paige och Peter Lorre i hysteriskt roliga biroller.

Pressklipp:
A saucy, sexy, satiric saturnalia. It kids the pants of Communism.
…
It would even make Bulganin laugh, if he had a a sense of humour. It’s brash, tuneful, and immensely funny. It moves lika a rocket bent on reaching the moon in a hurry, and is calculated to make you roar with laughter and bring pain to the Comrades where it will hurt most.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Most of the time it behaves like a horse that does not know which way to run.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

People were saying the show was in terrible trouble on the road, where it made nothing but money. Well, it may not be perfection in its present form, but my prediction is that it will only make more money.
– John McClain, Journal-American

Of the gallant little band that sailed into rehearsal last October, many brave hearts are now asleep in the deep. What has been wrought in all this travail? Well, not a miracle, certainly. But not precisely a clambake, either. If Can-Can (1953) can, I rather imagine Silk Stockings will.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar
Stereophonic Sound
All Of You
The Red Blues
Cyd Charisse is wearing Silk stockings
Siberia
Ninotchka Trailer – Garbo skrattar!

 

Dag 192: Lady, Be Good

Lady, Be Good (1924), 330 föreställningar
Baserar mitt ombömme på 1992 års studioinspelning
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & Fred Thompson

En typisk 20-tals intrig och som i de flesta av den tidens musikaler mest till för att fylla utrymmet mellan sångnumren, men här kommer ett försök att återge den:
Syskonen Dick och Susie Trevor (i originaluppsättningen spelade av syskonen Astaire , Fred & Adele), är arbetslösa och till råga på det så har de, när ridån går upp, precis blivit vräkta.
Dick älskar en fattig flicka som heter Shirley men för att lösa situationen han och hans syster befinner sig i, bestämmer han sig för att gifta sig med den rika Josephine Vanderwater som länge har jagat honom.
Susie försöker hjälpa till hon med. I hennes fall så lovar hon att hjälpa en brännvinsadvokat som är tvingad av en mexikansk gangster att lura till sig arvet (på $4 000 000) efter en Jack Robinson, men för att lyckas med det så behöver han en flicka som kan låtsas vara Jacks änka, Juanita. Susie lovas $50 000 om hon ställer upp.
Susie har förresten träffat en luffare i början av akt 1 och både hon och han blev genast blixtförälskade, men han har försvunnit sen dess.
Inget går naturligtvis som någon tänkt sig men allt slutar lyckligt och Dick får sin Shirley, för Josephine har blivit kär i advokaten, och Susie avslöjas som en bedragare av luffaren som visar sig vara den rättmätiga arvtagaren till Jacks arv, men när hon förklarar varför hon försökte bluffa till sig pengarna så förlåter luffaren henne, friar till henne och ridån går ner på ett fyrdubbelt bröllop (för det finns ett komiskt par till som inte fyller så mycket funktion i föreställningen mer än att göra små komiska nummer här och där).
Puh!

Ännu en ur serien med rekonstruerade och återskapade Gershwinmusikaler.
Och återigen ett bevis på vilket musikaliskt geni den gode George var.
De mest kända låtarna i denna show är nog Facinating Rhythm och Oh Lady Be Good men det finns nästan inte en endaste dålig låt på den här plattan. Även den sämsta av dem håller hög klass och är nynnvänlig.
Iras texter är inte hans bästa men de är bra.
Eftersom det här är en rekonstruktion så finns all musik med, även dansbreaken. Och eftersom det var en syskonen Astaire musikal så är dansbreaken både många och långa och helt underbara. Lägg till det några korta smakprov på härligt knasiga dialoger.
Man får drygt 70 minuter makalöst skön synkoperad musik på denna platta: jazz, ragtime och charleston.
Jag älskar ju Gershwin så för mig är det här ren och skär lycka.
Bör ej missas!

Favvisar:
Facinating Rhythm, Hang on to me, Little Jazz Bird, So am I, We’re Here Because

Kuriosa:
Lady Be Good var första gången som bröderna George och Ira samarbetade på en hel musikal ihop. Det blev ett lyckat samarbete som resulterade i att de fortsatte att jobba ihop och det i sin tur resulterade i ett dussintal scenmusikaler till och 4 filmmusikaler.

I original showen medverkade Cliff ”Ukulele Ike” Edwards, det var han som framförde Fascinating Rhythm. Hans namn kanske inte säger oss så mycket idag men jag kan berätta att det var han som var rösten för Benjamin Syrsa i Disneys Pinochio och alltså framförde When You Wish Upon A Star (Ser du stjärnan i det blå).

Det finns två filmer med namnet Lady Be Good – en stumfilm från 1928 och en musikalfilm från 1941.
Ingen av dem är dock baserade på scenshowen, fast i musikalfilmen framförs både Oh, Lady Be Good and Fascinating Rhythm.

Videosar:
Lady Be Good med Eleanor Powells fantastiska steppande + en väldigt vältränad hund
Fascinating Rhythm mer stepp med bl a The Berry Brothers o Eleanor
Maureen McGovern framför Little Jazz Bird
Swiss Miss
I’d Rather Charleston

Ljudis:
Fascinating Rhythm med Fred & Adele Astaire på sång och George Gershwin själv på piano, inspelad 1926.

Dag 154: On Your Toes

On Your Toes (1936), 315 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalcastinspelningen från 1983 (505 föreställningar).
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto:  Richard Rodgers, George Abbott & Lorenz Hart

Finer things are for the finer folk,
Thus society began.
Caviar for peasants is a joke;
It’s too good for the average man.
Supper clubs are for the upper folk,
Packed like sardines in a can.
Through the smoke you get your check and choke;
It’s too good for the average man.
Each poor man has a wife he must stick to,
Rich men have a different habit.
To be caught in flagrante delictu
Is much too good for the average rabbit.
All-night parties, drinking like a Lord,
Fit into our social plan.
Waking in the alcoholic ward
Is too good for the average man.

Den före detta vaudeville artisten Junior Donal försörjer sig som musiklärare på Knickerbocker Universitetet.
Han använder sig av sina kontakter inom sociteten för att övertyga chefen för The Russian Ballet att sätta upp en väns jazziga balett Slaughter on Tenth Avenue.
Junior får ihop det med prima ballerinan, Vera Barnova, i balettkompaniet och ser också till att han får spela huvudrollen i baletten. Detta gör Veras älskare och ordinarie danspartner så galen av svartsjuka att han anlitar två skurkar för att mörda Junior. Tanken är att han ska dödas så fort han kommer av scenen.
Junior får dock reda på detta och han ser till att hålla igång baletten så länge han kan, så även när baletten egentligen är slut så ser han till att få göra encore på encore på encore på encore tills polisen kan anlända och arrestera skurkarna.

Om jag igår lyssnade på en medioker 20-tals musikal så är dagens 30-talare en riktig höjdare.
Detta är så bra, så helt galet bra.
Musiken är jazzig, fräsig och med otroligt starka melodier.
Harts texter hör till de bästa han skrivit. Vackra, poetiska, roliga, smarta och helt enkelt underbara, se exemplet ovan – en text som inte känns 75 år gammal!
Och Rodgers första längre balettkompositioner är helt makalösa. Den första La Princess Zenobia Ballet hade jag aldrig hört förut, tror denna inspelning är första gången den tagits med på en castskiva. Den är ok men kan inte jämföras med Slaughter on Tenth Avenuebaletten som är grymt bra även som rent musikstycke och skulle lugnt platsa i konsertsammanhang.
Ja, åter igen så är jag salig. Det här är verkligen min typ av musik.
Detta är en skiva man inte ska missa. Rodgers & Hart när de är som bäst.
Kärlek!!!!!!

Favvisar:
It’s Got To Be Love, There’s A Small Hotel, Slaughter On Tenth Avenue, On Your Toes, Quiet Night

Kuriosa:
Från början var det tänkt att detta verk skulle bli en filmmusikal.
Rodgers & Hart skrev den med Fred Astaire i tankarna. Men han tackade nej, han trodde inte att hans publik ville se honom som en enkel vaudeville ”hoofer” utan ville att han skulle fortsätta att vara en sofistikerad frackklädd gentleman. Han ansåg också att införandet av klassisk ballet i handlingen skulle vara för ”highbrow” för publiken.
Då bestämde sig upphovsmännen att göra om manuset till en Broadwayshow istället.

Denna show var den första show i vilken man blandade klassisk balett (med klassiskt tränade dansare) och jazzdans. Dansnumren var dessutom viktiga för handlingen och inte bara med som fristående shownummer, även det var rätt så ovanligt i shower på denna tid.

Koreografin stod George Balanchine (1904 – 1983) för.
Han var en rysk dansare som flydde från Ryssland efter revolutionen och kom till Paris 1924. Där blev han medlem och koreograf för den berömda Ballets Russes. Han koreograferade bland annat flera verk av Stravinsky, och samarbetade med många andra kända dåtida kompositörer.
Så småningom hamnade han i New York där han skapade American Ballet kompaniet 1935.
Han var också en av grundarna till  New York City Ballet som startade 1948.

George Abbott som var med och skrev manuset 1936, regisserade bägge Broadwayrevivlarna av musikalen (1954 & 1983).

Revivaln 1983 vann 2 Tony Awards (bästa reproduktion och bästa kvinnliga skådespelerska), 1 Theatre World Award bästa kvinnliga skådespelerska) och 4 Drama Desk Awards ( bästa revival, kvinnliga skådespelerska, kapellmästare och orkestrering).

I 1983-års revivals ensemble kunde man hitta Jerry Mitchell, en man som numera blivit ett stort namn på Broadway. Han har bland annat koreograferat originaluppsättningarna av Hairspray, The Full Monty och Catch Me If You Can (Dag 151) och både regisserat och koreograferat musikalerna Legally Blond och den alldeles sprillans nya showen Kinky Boots.
Han är också initiativtagaren och skaparen av Broadway Bares, en årlig återkommande strip show där dansare från alla Broadwayshower strippar för välgörenhet. Pengarna går oavkortat till AIDS forskning och alla som medverkar, både på och bakom scenen, ställer upp helt ideellt. Showerna som är inne på sitt 23:e år har dragit in miljontals dollar till forskning och stöd för sjuka.

Videosar:
Slaughter från filmversionen 1939 med Balanchine koreografi
On Your Toes at UCLA
Jaclyn Guillou – There’s A Small Hotel
Broadway Bares ’09 ”Shoes”

Ljudis:
Sarah Vaughan – It’s Got To Be Love