Tag Archives: funk

Dag 255: The Black Mikado

17 Aug

510BV3eRZlL
The Black Mikado (1975), West End, 472 föreställningar
Musik: Arthur Sullivan
Sångtexter: W. S. Gilbert
Libretto: Janos Bajtala, George Larnyoh & Eddie Quansah baserad på Gilbert and Sullivanoperetten The Mikado från 1885.

En fattig trubadur vid namn Nanki-Poo kommer till den lilla staden Titipu. Han är förälskad i den vackra Yum-Yum som i sin tur är trolovad till den lokale bödeln Ko-Ko.
Nanki-Poo avslöjar för Yum-Yum att han egentligen är Mikadons son och att han förklätt sig till trubadur för att slippa ifrån de amorösa närmanden som Katisha, en äldre kvinna vid hans fars hov, utsatt honom för.
Bödeln Ko-Ko står samtidigt inför ett dilemma. Han blev utnämnd till bödel eftersom han stod på tur för att avrättas och folket som var emot avrättningar ansåg att han som bödel omöjligen kunde avrätta sig själv och därför skulle ingen mer behöva nackas. Men nu har Mikadon bestämt att det måste ske en avrättning inom 1 månad annars så kommer staden att mista sin stadstitel och reduceras till by.
Eftersom Nanki-Poo nu insett att med Yum-Yum trolovad till Ko-Ko så kommer han aldrig att få gifta sig med henne så vill han ta sitt liv. Ko-Ko erbjuder då honom att istället låta sig bli avrättad. På så sätt löser man ju två problem på en och samma gång. Som ersättning för att han offrar sitt liv så får han gifta sig med Yum-Yum och leva med henne i en månad innan han mister huvudet. Nanki-Poo tycker detta är en strålande idé.
Folket förbereder sig för bröllop då plötsligt Katisha dyker upp. Hon gör allt för att både stoppa bröllopet och avslöja vem Nanki-Poo egentligen är.
Lägg ett gäng underintriger till det här och ni förstår att det här är äkta, ljuvlig nonsens av absolut bästa klass.

Gilbert & Sullivans originaloperett utspelade sig i Japan, som var det stora modelandet när föreställningen skrevs. Men det var ett Japan som till största delen påminde om och uppförde sig som 1880-talets viktorianska England, fast i kimono.
1970-talets bearbetning har flyttat handlingen till en slags karibisk/afrikansk engelsk koloniaktig miljö, men man har bibehållit de japanskklingande namnen och även alla referenser till Japan.

Mikadon är nog utan tvekan Gilbert &  Sullivans populäraste operett. Den är rolig och har fantastisk bra musik. Men eftersom deras verk har en tendens att kännas lite mossiga idag vad gäller handling och persongalleri så är det vanligt att man uppdaterar och bearbetar dem.
Just Mikadon har bland annat visats som The Swing Mikado (1938), The Hot Mikado (1939) och Mikado Inc (1990)- den senare utspelar sig i New Jersey i modern storföretagsmiljö.
Och så har vi då denna ”svarta” version från 70-talet.
Den här showen var tydligen en ganska så ”het” biljett när den kom och man skickade ut den på en lång landsomfattande turné efteråt och även den turnén var framgångsrik. Trots detta så verkar showen har försvunnit totalt efter denna korta sejour i rampljuset. Jag pratar alltså om denna version för original versionen av Mikadon spelas fortfarande.

Jag kan lika gärna erkänna det direkt: jag gillar inte den här versionen. Jag tycker den är ”övermåttan gräslig” för att citera Lilla My.
Sullivans ljuvliga musik försvinner totalt i denna bearbetning. Att försöka blanda in rock, funk, reggae, blues och calypso i den visar sig vara ett recept för musikalisk katastrof. Det blir liksom varken eller och jag kan inte finna nått njutbart i den.
Ska jag vara ärlig så är det här bland det värsta – om inte det värsta – jag hört sen jag började denna blogg.
De lyckas inte få de modernare tonerna att gifta sig med de klassiska och resultatet är att melodierna i det närmaste försvunnit och ”funken” bara pågår utan att veta vart den ska ta vägen.
Om jag fattat det hela rätt så var det här en väldigt visuell show och att låta de tre skolflickorna utföra en strip till sin klassiska Three Little Maids sång där de går från strikt engelsk skoluniform till karibiska utstyrslar var säkert en hit på scen men på en skiva så blir det mest förvirrande. Och då är ändå just den låten en av de få som jag gillar.

Jag kanske är lite hård i min bedömning för LPn är en singelplatta med ”high lights” och kanske var helheten bättre än de enskilda delarna men som showen presenteras på plattan så är den inget att ha.

Jag är inte generellt emot att försöka uppdatera gamla verk och Broadwayversionen av Gilbert & Sullivans The Pirates of Penzance, från 1981, är ett bevis på att det går att moderisera utan att samtidigt ta död på originalet.
Jag kommer att fortsätta att älska G&S-operetter och även de flesta bearbetningarna av deras verk men den här lär det dröja lääääänge innan jag sätter på igen.

Recension från The Gilbert and Sullivan Newsletter Archive:
I thoroughly enjoyed The Black Mikado, which at face value was a jolly romp, for the most part faithful to Gilbert’s text, and converting Sullivan’s music to a mixture of rock, blues and calypso.
The cast was all black except for Pooh-Bah who was white, and dressed in a white tropical suit and solar toupee; while the rest of the cast were in what was basically African & Caribbean costume, some of which were made to look pseudo-Japanese (”surmounted by something Japanese, it matters not what”).
I was a little uncertain as to whether the production was meant to be a satire on British imperialism, or whether these undertones were co-incidental. I will assume that it was intentional, as there seemed no other good reason to make Pooh-Bah white, and during Act 1, the dominant person in the town (which of course he is, as Gilbert wrote the part) – to be subjected, in Act 2, to the authority of an African Mikado, much more powerful and autocratic than himself (shades of General Amin).
It was difficult to get used to the idea of negroes talking about being Japanese and one wished they had changed the text and location; but on reflection it is presumably no odder for undisguised Africans than for thinly-disguised Englishmen to talk about being Japanese.
The settings were quaintly Japanese, of the chocolate-box type.
A large guillotine occupied the centre of the stage, with the block dripping with old blood, and a laundry basket marked ”HEADS” beside it. One wondered if this was a comment on the barbarism of African tribal customs or the barbarism of British colonialism.
Aside from Pooh-Bah, the British resident in the colony, the characterisation of the other parts seemed rather pointless, Pish-Tush, romping around with a cricket bat, seemed to be intended as a caricature of Learie Constantine, but I couldn’t quite see why. The cricket bat (used as a symbolic chopper in Pish-Tush’s first song) was not particularly funny.
Most of Katisha’s music was written into blues style, and she herself was played as a sort of Ella Fitzgerald type. She was not unattractive – and to my white and untrained eyes seemed to be as eminently desirable as Yum-Yum.
The Mikado, unsubtle but authoritative, produced the ultimate in Mikado-laughs, which reduced the rest of the cast to paroxysms of fear and the audience to paroxysms of laughter.
I suppose the next thing will be the National Youth Theatre doing a white Othello?
– Michael Walters, January 1976

Ljudis:
Black Mikado bildspel till musik

Dag 165: Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk

19 Maj

Bring in 'Da Noise, Bring in 'Da Funk - 1996 Original Broadway Cast
Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk (1996), 1135 föreställningar
Musik: Daryl Waters, Zane Mark & Ann Duquesnay
Sångtexter: Reg E. Gaines, George C. Wolfe & Ann Duquesnay
Libretto: Reg E. Gaines

Det här är en revy som berättar, genom steppdans, de svarta amerikanernas historia från slaveriets tid till nutid. Förutom musiknummer och dans så använder man sig av video- och bildprojicering och projicerar även delar av sångtexterna. Genomgående är också att man använder sig av kommentatorer som hela tiden kommer med inlägg, historiska fakta etc.
George C. Wolfe tog Re E. Gaines rap dikter och förvandlade dem till tap/rap.

Ohohohoooooh yeah ahaaaah yeah yeah *steppeli steppeli steppeli stepp* mmm aahha yeah oooooh mmm yeaheeee *steppeli steppeli steppeli stepp* osv osv…
Det här är en av de mer bisarre lyssnarupplevelser jag haft under den tid jag hållit på med denna blogg.
Här har vi en platta med mycket funk, groove, improvisatorisk jazz, fusion, blues, rap, poetry jams, speakerröster som berättar om historiska tilldragelser och massor av olika rytmer, och konstant med ljudet av otroliga fantastiskt steppande fötter i bakgrunden. Och allt är inspelat live så med jämna mellanrum så hör man publiken jubla, skrika, tjoa och applådera vilt.
Kan inte påstå att det är direkt njutbart att lyssna på. Känns lite som att få lyssna på en fest man själv inte får vara med på.
Jag är övertygad om att det här var en fantastisk föreställning att titta på och videoklippen nedan tyder verkligen på det men som castplatta…
Varje låt innehåller låååånga steppnummer där vi bara får höra ljudet av de steppande fötterna och publikens begeistring över det de fått se…
Tror att det här är ett praktexempel på en souvenierplatta, nått man absolut vill äga efter att ha sett showen men om man inte sett den så känns den helt värdelös.
Och eftersom jag inte sett showen så kan jag bara säga att det här ger mig ingenting, allt jag blir är uttråkad och frustrerad för jag vill ju också få se vad dessa steppare gör…

Favvisar:
Det går inte att plocka ut nått då det mesta är för fragmenterat för att ens kallas för en sång. Det närmaste är tre nummer The Uncle Huck-A-Buck SongThe Lynching Blues och Where’s the Beat?

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1996: Bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.
Den vann också Drama Desk Awards för bästa koreografi och ljusdesign.

Savion Glover som både var stjärnan och koreograf i denna show, var biträdande koreograf för den tecknade filmen Happy Feet (2006). Det var även hans rörelseschema som kopierades till pingvinen Mumble som filmen handlade om.

Pressklipp:
Tracing an African-American art form from the early days of slavery to the present, Mr. Wolfe, the show’s director, and Mr. Glover, its choreographer and lead dancer, have located a visceral eloquence miles away from the mechanically cheerful tapping of mainstream musicals. Rather, tap is convincingly presented as a worthy peer and ancestor of such forms as blues, jazz and gospel.

In finding a resonant individuality in each number, peculiar both to its historical origins and to the dancers performing it, the show restores emotional content to show-biz choreography in ways currently unmatched on Broadway stages.

Reg E. Gaines, known for his recorded poetry, has provided a continuing lyric commentary filled with original, evocative images. But too often his words are simply inaudible amid the fusillade of taps and the original music by Ann Duquesnay, Zane Mark and Daryl Waters. Moreover, Mr. Gaines, who delivers his own text in a casual, almost dismissive style, lacks a real theatrical presence. And any time he appears on stage, one’s urge is to wave him away, as though he were a mosquito at a picnic.

In Mr. Wolfe’s Colored Museum, a character reflects on American slaves who were forced to give up their drums, then realizes ”We still got ‘em.” She goes on to say, ”They’re here in my speech, my walk, my hair, my God, my style, my smile and my eyes.”
For all its imperfections, Bring in da Noise more than fulfills the promise in those words. Its rhythms will continue to pulse in your bloodstream long after the show is over.
– Ben Brantley, The New York Times

Director George C. Wolfe and Savion Glover, Bring in ‘da Noise, Bring in ‘da Funk’s 22-year-old choreographer-star, reclaim tap as a black art form in an explosive and bravely literal-minded chronicle of the genre’s history from slavery to the present. The music is beautiful and the dancing exuberant, but Funk is serious business, with vicious, funny send-ups of Uncle Tomism in Hollywood.
– Jess Cagle, Entertainment Weekly

Videosar:
At the Tony Awards
Savion Glover stepp solo
Intervju med Savion om skapandet av showen
Boogie Wonderland – Happy Feet

%d bloggare gillar detta: