Tag Archives: gangster

Nr 426 Guys and Dolls

20 Jan

Guys & Dolls (1950)

Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955

Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.

Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.

… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament


Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

1 Feb

Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!


Dag 246: Sister Act (2006)

8 Aug

Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
2009 West End  – ca 512 föreställningar,
2011 Broadway – 561 föreställningar
2013 Den Haag, Nederländerna
2019 Stockholm

Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992 som hade ett manus av ”Joseph Howard”.

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Sommaren 2020 ska Sister Act få en kortare revival i London med Whoopi Goldberg som Delores och Jennifer Saunders som abbedissan.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Filmen som musikalen är baserad på hade et manus författat av pseudonymen Joseph Howard. Egentligen var manuset skrivet av dramatikern och författaren Paul Rudnick men när man började spela in filmen så satte man igång och bearbetade och skrev om hans manus – kraftigt. Ett drygt halvdussin författare pillade på den och bland dem kan nämnas Carrie Fisher, Robert Harling och Nancy Meyers. Eftersom slutprodukten inte hade så mycket gemensamt med Pauls ursprungsmanus så bad han att få sitt namn borttaget från produktionen och ersättas med en psuedonym.

Marc Shaiman som skrev musiken till filmen (och mängder av andra filmer och tv-shower) har också skrivit framgångsrika musikaler som Hairspray (2002) och Charlie and the Chocolate Factory (2013).

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

Dag 121: Billion Dollar Baby

5 Apr

Billion Dollar Baby (1945)
Billion Dollar Baby (1945), 220 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av York Theatres konsertversion från 1998
Musik: Morton Gould
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

En redigt komplicerad farsintrig som utspelar sig 1929 bland gold diggers, gangstrar, biljonärer, lönnkrogar, smuggelsprit, flappers, maratondanser, showflickor, förförande torchsångerskor, filmstjärnor, dominerande mammor, skönhetstävlingar, charleston, förväxlade identiteter, döda som visar sig leva och levande som visar sig vara döda (eller mördande tråkiga i alla fall), två stora balettnummer och som final så kommer den stora börskraschen.
Puh, blev utmattad bara av att läsa cd-konvolutet. Det verkar som om det var fart och fläkt och non stop aktion på scen. Och på pappret så verkar allt väldigt roligt.

Musiken är en glad överraskning. Trots att showen gick över 200 gånger när den spelades 1945/46 så kom det aldrig nån castskiva, så denna version av New Yorks York Theatres konsertversion är första gången som verket getts ut på skiva.
Och det är förvånande för det är riktigt, riktigt kul musik.
Den utspelar sig på 20-talet så det är mycket charlestontakter, gladjazz och riktigt torchiga torch songs. Allt är kärleksfulla patsicher på den tidens musik.
Eftersom York Theatre är en typisk off-Broadway teater så är det en väääldigt avskalad orkester som framför verket, bara 4 musiker men det låter otroligt bra om dem och de gör musiken rättvisa.
Radarparet Comden & Green har skrivit alla texterna så sångerna är smarta, roliga och med en hel del svärta och ironi.
Och med sångsolister som Debbie Gravitte, Kristin Chenoweth (5 år innan hon fick sitt stora rediga genombrott som Glinda i Wicked) och Marc Kudisch så blir det här en strålande presentation av en rolig, sprallig och, på cd i alla fall, ganska så underbar liten bortglömd musikal.

Atlantic City Sequence: Billion Dollar Baby / Who’s Gonna Be The Winner?, Charleston (Ballet), There I’d Be, Havin’ a Time

Föreställningen fick relativt blandade recensioner, det enda alla var överens om var att koreografin av Jerome Robbins var makalöst bra. Han skapade inte mindre än fyra stora dansnummer i showen. En av dem Charleston, fanns med i Jerome Robbins’ Broadway (1989), en revy i vilken man återskapade många av hans bästa koreografier.

Jerome Robbins må ha varit en genialisk, makalös och nyskapande koreograf men han var tydligen en riktigt obehaglig och elak människa också.
Och perfektionist.
Den mobbing och de i det närmaste sadistiska metoder han utsatte sina dansare för, för att förverkliga sina visioner, är ökänd och gjorde honom till en av de mest hatade (och paradoxalt nog, mest beundrade och respekterade) personerna inom sin tids show biz.
Hur hatad var han?
Det finns en berättelse där man återger hur han under en repetition stod på scenen med ryggen mot salongen och skällde ut sina dansare. Medan han påtalade deras brister och hur illa de utförde hans rutiner så tog han hela tiden små steg bakåt. Sakta, sakta, sakta så närmade han sig scenkanten mer och mer. Ingen i ensemblen sa nått. Ingen varnade honom. Utan de lät honom hålla på att skälla och backa, skälla och backa. Till sist så tog han ett steg för mycket och föll handlöst rätt ner i orkesterdiket…
Den här berättelsen har figurerat som en Broadway legend i åratal men det är först nu som man, efter mycket efterforskning, har kunnat härleda denna händelse till repetitionsarbetet av just Billion Dollar Baby.

Charleston (med några andra låtar insprängda och med grymt duktiga ungdomar) Obs ej original koreografi
Ännu en skolversion av låten/dansen, den här är klart inspirerad av Robbins originalkorteografi.
Ännu en charlstonvariant med helt egen koreografi
Snuttar ur Jerome Robbins’ Broadway från Tony Awards

Dag 102: Bonnie & Clyde

17 Mar


Bonnie & Clyde (2011), 36 föreställningar
Musik: Frank Wildhorn
Sångtexter: Don Black
Libretto: Ivan Menchell

Det är i början på trettiotalet och vi befinner oss i Texas.
Bonnie Parker drömmer om att bli skådespelerska och göra karriär inom filmen. En dag möter hon Clyde Barrow, en förrymd fånge och småtjuv. Det är kärlek vid första ögonkastet.
Clyde fångas av polisen och hamnar åter i fängelse men han lyckas rymma en gång till.
Det är när han återförenas med Bonnie som de börjar sin gemensamma brottsbana som butiks- och bankrånare. Det kommer så småningom att leda till att de bägge dödas i ett bakhåll den 23 maj 1934.

Jag blir alltid så nyfiken på vad det var som gick snett när jag hör och gillar musiken från en musikal som floppat. För åter igen är det en sån platta jag ska skriva om och i det här fallet överlevde showen knappt en månad innan den las ned.
Jag har ofta tyckt att Frank Wildhorn är en väldigt tråkig kompositör med en förkärlek för att skriva stora, svulstiga och lite småanonyma ballader som han sen proppar sina musikaler fulla med, vilket förvandlar dem till sömnpiller. För mig i alla fall. Som ni kanske förstår av det uttalandet så är jag inte överdrivet förtjust i hans mest kända musikal Jekyll & Hyde så jag var fylld av fördomar när jag satta på denna platta men…
Jag gillar det här.
För en gång skull så tycker jag han har skrivit en otroligt varierad och stark samling sånger. Det är en blandning av lättare 30-tals jazz, country and western, rockabilly, gospell och blues, och en synnerligen skön blandning har det blivit. Här finns en uppsjö av bra sånger både upptempo och ballader. Japp, jag gillar även balladerna i denna show och jag gillar dem mycket.
Det här är, enligt mitt tycke, bland det absolut bästa Wildhorn har skrivit för teatern.
En riktigt, riktigt bra cd som är värd att få många fans även utanför kretsen av Wildhorns mest hängivna beundrare.

Made in America, What Was Good Enough for You, This World Will Remember Me, How ‘bout a Dance

Det här är en väääääldigt fri bearbetning av Bonnie & Clyde och deras brottsliga karriär. En mer korrekt redovisning av både deras bana och hur den romantiserade myten kring de bägge kom till finns här.

Wildhorn & Don Black har samarbetat en gång tidigare, på Dracula – the musical (2004) en föreställning som las ned efter bara 157 föreställningar.

Wildhorn har skrivit musikaler som Jekyll & Hyde, The Scarlet Pimpernel och The Civil War.

Don Black är nog mest känd för sitt samarbete med Andrew Lloyd Webber: Tell Me On A Sunday, Aspects Of Love och Sunset Boulevard.
Han har även skrivit texten till tre Bondlåtar tillsammans med John Barry: Thunderball, Diamonds Are Forever och The Man with the Golden Gun.


Rubrik: Wheel This Barrow Out of Town
Bonnie & Clyde isn’t the worst musical to open on Broadway in the past decade. It isn’t even the worst Frank Wildhorn musical to open on Broadway in the past decade. (That would be Dracula.) It is, however, quite sufficiently bad enough to qualify for the finals of this year’s What-Were-They-Thinking Prize. Why would anyone not obviously deranged put money into a show with music by a composer whose last three Broadway outings tanked? And who thought it was a good idea to write a commodity musical whose title gives the impression that Bonnie & Clyde is based (even though it isn’t) on a 44-year-old movie that is no longer well remembered save by upper-middle-age baby boomers? Nor have Mr. Wildhorn and his feckless collaborators managed to beat these long odds: Bonnie & Clyde is so enervatingly bland and insipid that you’ll leave the theater asking yourself why you ever liked musicals in the first place.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The one thing that a show about infamous killers Bonnie Parker and Clyde Barrow should not be is safe. Unfortunately, book writer Ivan Menchell, lyricist Don Black, composer Frank Wildhorn, and director-choreographer Jeff Calhoun have settled for a paint-by-numbers primer that presents the murderous pair as a couple of misunderstood kids trapped by the Depression.

If this is what passes for serious musical theater on Broadway today, heaven help us.

There are a staggering 38 producers billed in the program above the title, but even if the musical had been produced by 50 million Frenchmen, it would still be terribly wrong.
– Erik Haagesen, Backstage.com

That Clyde Barrow is such a cutup. Why, the boy will do most anything to stir up his sluggish fellow Americans: slap at them, tickle them, shoot them in cold blood. He’ll even punch his fist clean through a wall and drive a big old car right onto the stage, just to try to get a rise out of somebody. But Clyde, honey, t’ain’t nothing you can do to raise the pulse of something that’s as near to dead as the show you’re in.

Bonnie & Clyde manages to make that triple-threat lure of sex, youth and violence seem about as glamorous as — and a lot less dangerous than — Black Friday at Wal-Mart.
– Ben Brantley, The New York Times

Highlights från musikalen.
Autentiska bilder av bilen och kropparna efter dödsskjutningen. Obs, starka bilder!
The Ballad Of Bonnie & Clyde med Georgie Fame. Extremt catch-ig låt från 1968.

Verklighetens Clyde & Bonnie ca 1933

Dag 99: Bugsy Malone

14 Mar

Bugsy Malone (OLC)
Bugsy Malone (1983), 300 föreställningar.
Revival 1997 och det är den cd:n jag utgår från.
Musik & sångtexter: Paul Williams
Libretto: Alan Parker baserad på hans film med samma namn från 1976

”Fat Sam” ägaren till en populär ”speakeasy” klubb, hotas att bli utkonkurerad av sin ärkerival ”Dandy Dan”. För Sam gäller det att vinna över Danny i ett  renodlat gangsterkrig om han inte ska förlora sitt imperium.
Bugsy Malone anställs av ”Fat Sam” som en slags alltiallo/livvakt/chaufför. Det passar honom bra speciellt med tanke på att han just träffat en aspirerande sångerska vid namn Blousey som han blivit förälskad i.
Bugsy är en ökänd charmör och Blousey tror naturligtvis inte på att han verkligen är förälskad i henne utan att han bara vill erövra och krossa ett hjärta till. För att vinna hennes kärlek och visa att han menar allvar så lovar Bugsy att fixa jobb åt henne i kabarén där Sams flickvän Tallulah är stjärnan. Tallulah å sin sida är mer  intresserad av Bugsy än att hjälpa en liten sångerska…
Samtidigt så blir det mer och mer spänt mellan Sam och Dan och en konfrontation är oundviklig…

Det här var något av min favoritmusikal när jag var liten. Jag hade en kassett med musiken från filmen och det bandet gick non-stop i min lilla bandspelare. Kunde varenda låt utan och innan. Så det går inte att komma ifrån att jag var lite orolig när jag satte på denna version.
Jag hade inte behövt oroa mig för musiken är fortfarande väldigt bra och härligt 20-tals pastich-ig. Det är jazz, ragtime, ”torch songs” och crooning och allt lätt kryddat med modernare popkänsla. Omedelbart och catch-igt är det och omöjligt att inte dras med i.
I filmen så var flera av rösterna dubbade av Paul Williams själv (tror faktiskt att de flesta var dubbade men det vet jag inte säkert…) och det gav sångtolkningarna en aning mer finess och djup än de har i den här versionen. Här är det ungdomar i åldern 11-16 som framför alla låtarna och det är ju som det ska vara i just denna musikal men det blir ändå mer som att lyssna på en osedvanligt professionell högstadieuppsättning  än ett ”riktigt” castalbum.
Många gör starka solistiska insatser och det är nått visst med att höra en gangster sjunga med en tydlig ”mitt i målbrottet” röst.
Körinsatserna är däremot mer menlösa och känns verkligen som ”ungdomskör” och det är inte så positivt i det här sammanhanget.
Det finns ett antal nya låtar i scenversionen och de är trevliga tillskott.
Tyvärr så har Williams arrat om ett par av de gamla sångerna till oigenkännlighet.
Den här versionen kommer inte i närheten av originalet och det var väl kanske inte heller att förvänta.
Men det är en kul och originell musikal och om det här kan ge den ett nytt liv så är jag helt för det.

That’s why they call him Dandy, Bad Guys, Tomorrow, So You Wanna Be A Boxer, Down And Out

För er som inte känner till Bugsy Malone, varken som film eller musikal, så kan jag berätta att det är en parodi på de hårdkokta gangsterfilmerna från det tidiga trettiotalet. Twisten är dock att alla rollerna spelas av barn och ungdomar och att man skjuter på varandra med k-pistar (splurge guns) laddade med grädde, har biljakter i trampbilar, dricker saft på speakeasyklubbarna etc. Är betydligt roligare än det kanske låter så här.

En mycket ung Jodie Foster spelade nattklubbssångerskan Tallulah i filmversionen.

Alan Parker både skrev och regisserade filmen. Detta var hans debutfilm. Efter det har han regiserat filmer som Midnight Express, Fame, Pink Floyd-The Wall, The Commitments och Evita.

Paul Williams som skrev musiken har haft en lång och framgångsrik karriär som kompositör.
Han var med och skrev musiken till filmen A Star Is Born (1976). Sången Evergreen (Love Theme from A Star Is Born) blev en listetta för Barbra Streisand och vann en Oscar som det årets bästa filmsång. Till just den sången skrev han bara texten, det var Barbra själv som skrev musiken.

Jag har fortfarande kvar Bugsy Malone kassetten med original konvolut och allt.

My Name Is Tallulah med Jodie Foster
Fat Sam’s Grand Slam
Bad Guys
Jasmine Forsberg My Name Is Tallulah
Highlights ur Bugsy från Olympia Theatre, Dublin 2008

Dag 13: Legs Diamond

18 Dec


Legs Diamond (1988) 64 föreställningar, plus inte mindre än 72 provföreställningar inför en betalande publik! Normalt brukar Broadwayföreställningar nöja sig med mellan 16 – 24 stycken.
Musik och sångtexter: Peter Allen
Libretto: Harvey Fierstein och Charles Suppon, mycket löst baserad på filmen The Rise and Fall of Legs Diamond (1960).

Föreställningen handlar om en dansare i förbudstidens New York som blir gangster bara för att han på så sätt hoppas kunna slå igenom i showbiz…
Ursäkta? Liiite krystad intrig, kanske? Att sen dessutom tro att Peter Allen skulle kunna övertyga som en riktig supermanlig förförare till kvinnokarl…
Det här måste ha varit två av de dummaste idéerna ever! Och vi kan skylla dem helt och hållet på Harvey Fierstein för det var han som kom upp med dem i sin revidering av Suppons manus. Original manuset, som hölls sig närmare filmens manus, var betydligt svartare och det närmaste showbiz man kom där var en dansskola.

Peter Allen fick ta hela smällen för denna flopp, som kallades ”a star vehicle without a star”. Hans sångröst, hans dansande, hans agerande, hans musik och sångtexterna han skrivit, allt sågades totalt.

Så hur är musiken då? Tja, inte så illa. Finns en del kul låtar. Kanske ingen stor musikal men inte den katastrof jag förväntat mig heller. Det är i stort rätt så standardiserad musikalmusik men med lite 20-tals stuk och moderna popinfluenser som extra kryddning. Lite av en musikalisk pytt-i-panna och precis som en pytt så är den helt okej för stunden men snabbt glömd.
Texterna är adekvata med en del väldigt, väldigt dåliga försök till humor och dubbeltydigheter.
Den innehåller också ett par låtar som åtminstone jag kände igen: When I Get My Name In Lights, Sure Thing Baby och Only An Older Woman. Och så gillade jag låten The Man Nobody Could Love.

Man kan i alla fall konstatera att han hade humor för när han i starten av andra akten stiger upp ur den kista han är begravd i så utbrister han: ”I’m in showbiz and not even the critics can kill me!” Ni kan se det i klippet nedan. Det är från den sista föreställningen.

Cut Of The Card 

All I wanted Was The Dream

Hittade en osannolikt rolig elak recension av Frank Rich i The New York Times och ger er några exempel på mottagandet denna flopp fick:

”Legs Diamond,” the Peter Allen floor show that held its official opening at the Mark Hellinger last night, wistfully bills itself as ”a big new Broadway musical.” That it’s not, since it isn’t particularly big or new or musical. But was it too much to hope for the next best thing – a big new Broadway bomb along the demented lines of ”Kelly” or ”Dude” or ”Carrie”? 

Apparently so. After nine weeks of previews subsidized by roughly 90,000 customers paying full price, the creators of ”Legs Diamond” could not even come up with the riotous larger-than-life fiasco of which theatrical legends are made. Far from being a source of ridiculous slap-happiness, ‘‘Legs Diamond” is a sobering interlude of minimum-security imprisonment that may inspire you to pull out a pen and attend to long-neglected tasks, like finishing last Sunday’s crossword puzzle or balancing a checkbook.

”Legs Diamond” is a show about nothing except its star’s ambition to preside over a musical … the evening’s most persistent source of drama is Mr. Allen’s unceasing struggle to figure out what to do with his hands.

The script, so confusing I lost its thread before the end of the first number

Here is a performer with a single expression – a pop-eyed, I-dare-you-not-to-love-me grin – and a harsh singing voice as taut as his face. He delivers jokes as if he were a ”Hollywood Squares” second banana struggling with his cue cards, and his dancing amounts to a few Rockette-style high kicks and a lot of wiggling at the joints. As for Mr. Allen’s songs, they are so derivative they make Andrew Lloyd Webber’s scores sound idiosyncratic.


1. Efter att ”Legs Diamond” las ner så såldes teatern den spelats på (The Mark Hellinger Theatre) till The Times Square Church som fortfarande huserar där.

2. Anledningen till att det var så många provföreställningar har att göra med att scenografin var så otymplig att de inte kunde åka ut och provspela med föreställningen innan det var premiärdags. Det i sin tur resulterade i att ryktet om hur kass föreställningen var spred sig i New York, så folkets dom – ”Den suger!” – var redan lagd innan den ens haft premiär.

3. Peters kvalitéer som skådespelare var så icke-existerande att man tvingades skriva om stora delar av dialogen och förvandla dem till monologer istället så han kunde ta dem direkt till publiken på samma sätt som han brukade göra under sina nattklubbsshower.

4. Peter Allens liv blev faktiskt en musikal. Den hette The Boy From Oz, han var australiensare, och hade sin urpremiär i Australien 1998. Den spelades också med stor framgång på Broadway 2003 med Hugh Jackman i rollen som Peter. Så man kan väl säga att Hr Allen fick sin efterlängtade Broadway succé till sist.

5. Ba’ måste ses: Peter Allen tillsammans med The Rockettes!

6. Peter Allen var Liza Minnellis första man. Han kom ut som gay efter skilsmässan. Han dog av en AIDSrelaterad sjukdom 1992.

%d bloggare gillar detta: