Tag Archives: gay

Nr 404: Kiss of the Spider Woman

21 Mar

600_433794947

Kiss of the Spider Woman (1992)
Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på Manuel Puigs roman El Beso de la Mujer Araña (Spindelkvinnans kyss) från 1976.

Toronto 1992
West End 1992, 390 föreställningar
Broadway 1993, 904 föreställningar

Luis Alberto Molina, a homosexual window dresser, is in a prison in a Latin American country, serving his third year of an eight-year-sentence for corrupting a minor. He lives in a fantasy world to flee the prison life, the torture, fear and humiliation. His fantasies turn mostly around movies, particularly around a vampy diva, Aurora. He loves her in all roles, but one scares him: This role is the spider woman, who kills with her kiss.

One day, a new man is brought into his cell: Valentin Arregui Paz, a Marxist revolutionary, already in a bad state of health after torture. Molina cares for him and tells him of Aurora. But Valentin can’t stand Molina and his theatrical fantasies and draws a line on the floor to stop Molina from coming nearer to him. Molina, however, continues talking, mostly to block out the cries of the tortured prisoners, about Aurora and his mother. Valentin at last tells Molina that he is in love with a girl named Marta.


The prison director announces to Molina that his mother is very ill and that Molina will be allowed to see her on one condition: he must tell them the name of Valentin’s girlfriend.

Molina tells Valentin about a man he loves, a waiter named Gabriel, who does not return his feelings, and the two men cautiously begin to bond.
Only a short while afterwards, Molina gets hallucinations and cramps after knowingly eating poisoned food intended for Valentin. He is brought to the hospital ward.
As Molina is brought back, Valentin starts suffering from the same symptoms, also from poisoned food. Molina is afraid that Valentin will be given substances that might make him talk and so protects Valentin from being taken to the hospital. As Molina nurses him, Valentin asks him to tell him about his movies. Molina is happy to do so; Valentin also shares his fantasies and hopes with Molina.

Molina is allowed a short telephone conversation with his mother, and he announces to Valentin that he’s going to be freed for his good behaviour the next day. Valentin begs him to make a few telephone calls for him. Molina at first refuses, but Valentin persuades him with sex. Molina is brought back the next day, heavily injured. He has been caught in the telephone call, but refuses to tell whom he has phoned. The warden draws his pistol, threatening to shoot him, if he doesn’t tell. Molina confesses his love to Valentin and is shot.
The scene then shifts to Molina in a heaven like world, where all of the people in his life are watching his final ”movie.” The Spider Woman arrives and gives her deadly kiss as the curtain falls.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den här musikalen. Den har både fantastiskt bra sånger och sanslöst tråkiga. Den utspelar sig på flera olika plan samtidigt, dels i en klaustrofobisk och skitig fångcell och dels i Molinas Technicolorfärgade, paljettfyllda fantasifilmvärld. Här finns tortyr, sex, våld, glamour, död, musikalspektakel, latin-amerikanska rytmer, intimitet, kärlek, hopplöshet och inte minst Chita Rivera men på nått sätt så tycker jag inte att bitarna faller på plats och bildar en gripande och engagerande helhet. Jag blir aldrig berörd.
Faktum är att jag trots all dramatik, show och våldsamhet mest blir lite uttråkad.

Men smaken är som den bekanta baken delad och den gick bra på Broadway och har satts upp vid ett flertal tillfällen i Sverige också så många gillar den.
Kanske såg jag en dålig uppsättning? Och kanske hade jag hoppats på mer ”trallvänlig” och minnesvärd musik från männen bakom såna favvisar som Cabaret och Chicago.
Jag vet inte.
Ta och lyssna på den, kära läsare och avgör själv. Kan nog vara att det här är ett sånt där verk som man antingen älskar eller hatar. Och ett antal örhängen har den, så gillar man en Kander/Ebb musikal så kommer man hitta en del pärlor i alla fall.

Kuriosa:
West End: Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa ljusdesign.
Den vann även en Evening Standard Award som Årets Musikal.
Broadway: Föreställningen vann 7 Tony Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa score (dvs musik o sångtexter), kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll och bästa kostymer.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: outstanding musical, outstanding actor in a musical, outstanding actress in a musical.

Föreställningen började sitt offentliga liv  i en workshop på Performing Arts Center, State University of New York at Purchase 1990. Den var en del av New Musical projektet som Universitetet skapat och vars mål var att skapa och utveckla 16 nya musikaler under en fyraårsperiod.
Eftersom det var så många stora och kända namn inblandade i just den här showen (förutom Prince, Kander & Ebb så var koreografen Susan Stroman med) så var mediaintresset stort. Prince bad New York-tidningarna respektera att detta bara var en workshopproduktion och att  de inte skulle komma till Purchase och recensera provföreställningarna. Men tidningarna respekterade inte den önskan och skickade dit sina bästa recensenter, bl a Frank Rich på The New York Times.
Recensenterna gillade inte vad de såg, de sågade showen totalt och resultatet blev att man helt slutade utveckla och jobba med den. Alla inblandade  drog sig tillbaka för att slicka sina sår och det skulle dröja nästan 2 år innan man fortsatte jobba på den.

Den fick till sist sin världspremiär i Toronto 1992. Därifrån flyttade den till London och West End där den finslipades innan den så småningom fick sin Broadwaypremiär 1993.
Vid det laget hade det gått drygt 2 år sedan recensenterna sågade verket i Purchace och deras negativa åsikter hade glömts. Nu gillade de vad de såg – ja, lite mer än förut och det gällde en del av dem i alla fall.

John Rubinstein som spelade Molina i workshopversionen spelade titelrollen i originaluppsättningen av musikalen Pippin på Broadway 1972. Han är även son till den berömda konsertpianisten Arthur Rubinstein.

Press:
Från den förödande workshoprecentionen
If anything, the tragedy of ”Spider Woman” is that New Musicals … has not allowed the work to develop slowly in a laboratory staging, as nonprofit, Off Broadway companies have helped develop adventurous musicals like ”A Chorus Line” or ”Sunday in the Park With George.” Instead, ”Spider Woman” arrives already burdened with the full, and in this case crushing, weight of Broadway extravagance. It is as overproduced as other seriously intentioned Prince musicals of the past decade…

The show’s potential virtues are being held hostage by a staging so overgrown that major esthetic reconsiderations, as opposed to cosmetic nips and tucks, are already foreclosed in this production. Though the musical’s story is fundamentally an intimate one about two people … it is often difficult to find Molina and Valentin within the bloated trappings.


… the lengthy movie-musical sequences of Molina’s fantasies have only a nominal and repetitive relationship to his jail-cell reality. … the glitzy routines of ”Spider Woman” detract from, rather than enhance, the work’s dramatization of fascist repression.
Though Mr. Kander and Mr. Ebb have written some typically amusing parodies for their movie musical, even their better numbers are defeated by the routine choreography of Susan Stroman …


The casting of Molina and Valentin is even more damaging.
… Mr. Rubinstein (Molina), not a natural comedian, pushes himself so hard that he crosses the line into retrograde gay caricature. Worse, his singing range is now so narrow that he cannot be given the big emotional arias that his character must have

By evening’s end, when Molina and Valentin are supposed to be achieving a redemptive symbiosis, the male stars hardly seem to have met each other.

It’s all frustrating because somewhere in ”Kiss of the Spider Woman” is the compelling story its creators want to tell, which is nothing less than an investigation of what it means to be a man, in the highest moral sense, whatever one’s sexual orientation. That story begins with two men in a tiny room, and if the creators of ”Kiss of the Spider Woman” are to retrieve the intimate heart of their show, they may have to rescue it from the voluminous web in which it has so wastefully become ensnared.
– Frank Rich, The New York Times

Om Londonversionen:
Audiences are falling in love with Kiss of the Spider Woman although the web the new musical weaves is not without holes.

While there’s no disputing the power of the story or the high level of production values, the show is not without other problems.

Molina’s fantasies are acted out in numerous song and dance numbers. They do provide a strong contrast to the characters’ traumatic jail experiences. However , often the sequences seem interminable, detracting from the strength of the story.
– Karen Murray, Variety

 

Om Broadwayversionen
The musical does not meet all the high goals it borrows from Manuel Puig’s novel. When it falls short, it pushes into pretentious overdrive (a ”Morphine Tango”, if you please) and turns the serious business of police-state torture into show-biz kitsch every bit as vacuous as the B-movie cliches parodied in its celluloid fantasies. Yet the production does succeed not only in giving Ms. Rivera a glittering spotlight but also in using the elaborate machinery of a big Broadway musical to tell the story of an uncloseted, unhomogenized, unexceptional gay man who arrives at his own heroic definition of masculinity.
– Frank Rich, The New York Times

 

“Kiss” will undoubtedly divide critics and audiences alike — as it has in London — with fans applauding Harold Prince’s bold take on the brutal subject matter and detractors pronouncing it a camp travesty of the 1976 Manuel Puig novel.

…the musical … reduces the revolutionary Valentin (Anthony Crivello) to a moody, brutish dope while expanding the role of the movie star Aurora (Chita Rivera) into a creation of epic kitsch. Rivera, looking like an LSD-inspired vision of Carmen Miranda…

The music is awful and tasteless, Kander scoring lots of clanging chimes and thumping percussion that frequently sounds like a Balinese gamelan tuning up for the Monkey Chant. There are a few sweet ballads thrown in to keep everyone off guard.
Under Prince’s direction, the show unfolds seamlessly, though there is nothing very original in the work of two choreographers, Vincent Paterson and Rob Marshall.
… 
“Kiss” has an intriguing look, but not intriguing enough for three hours.
– Jeremy Gerard, Variety

 

Videosar:
Tony Awards
Making The Musical featurette
Opening Night TV-special 1993
Press Reel pt 1
Press Reel pt 2
Her name is Aurora
Gimme Love

 

Annonser

Nr 382: Howard Crabtree’s When Pigs Fly!

27 Maj

PigLogo

Howard Crabtree’s When Pigs Fly! (1996)
– a musical revue in two acts conceived by Howard Crabtree and Mark Waldrop
Off-Broadway, 840 föreställningar
Music: Dick Gallagher
Lyrics and sketches: Mark Waldrop

Brother, you ain’t seen a thing
Till you’ve seen bacon taking wing!

This revue takes a hilarious look at gay life in the 1990s.
It’s a grab bag of songs, dances, sketches, and running gags — unified by a gay sensibility that combines a love of traditional musical theatre, a taste for outrageous visual humour, and a delight in shameless wordplay. These elements are strung upon the slenderest of plot threads.
The concept of the revue is that ”Howard” stages a musical. As he struggles to do so, dealing with the large egos of performers or scenery gone wrong, he hears the words of his high school counselor, ”Miss Roundhole”. She sarcastically said, ”When pigs fly!” in response to his ambitions. The characters in the revue are all played by men.
But the linking story is not where the focus lies.
The individual numbers are the meat of the show. In When Pigs Fly the empty stage becomes a kind of dreamscape populated by Howard’s fevered imagination. The audience never knows who or what it will see next. A bare-breasted mermaid? A Garden of Eden tableau? Bette Davis as Baby Jane slinging a life-size Joan Crawford rag doll around? They all get into the act.
Each freshly revealed character will have something to say, usually through song, that provides a skewed but revelatory reflection of what it is to be gay in the 1990s.
Though the spirit is gay — in both senses of the word — the tone is inclusive, and always the tilt is towards the universal. When Pigs Fly is completely accessible to anyone who can appreciate being smart and silly at the same time.
Welcome to Howard’s world….

The show’s a queer one, there’s no doubt
Just to be in it you have to be out!

Jag gillar verkligen det här. Kul musik med smarta och väääldigt kvicka sångtexter. Det här är en show som driver med det mesta, både ”gay” och ”straight” men mest ”gay”, och inte för en sekund tar den sig själv på allt för stort allvar.
Sånginsatserna är av varierande kvalité, några är rena Broadwayröster medan andra är mer åt glada amatörerhållet men det de saknar i sångkvalité fyller de istället med charm och grym komisk tajming. Så allt som allt så är det här en helgjuten liten show.

Några av sångerna är ännu roligare om man vet varför de sjungs och av vem, som Not All Man som sjungs av en förvirrad kentaur i omklädningsrummet på ett gym – därav alla ”häst” skämt.
Rekommenderas!

Favvisar:
When Pigs Fly, Not All Man, Sam and Me, You’ve Got To Stay In The Game, Light in the Loafers

Kuriosa:
Howard Crabtree (1954 – 1996), började sin showbizkarriär som dansare men började snart skapa hysteriska kostymer för olika off-Broadway shower.
Tillsammans med upphovsmännen till denna show skapade han 1993 revyn Howard Crabtree’s Whoop-Dee-Doo! Här skapade han inte bara kostymerna utan spelade även huvudrollen.
Han gick bort bara nån månad innan When Pigs Fly hade sin premiär.
Han dog i en AIDS relaterad sjukdom.

Press:
Some shows, you leave humming the scenery; others, the costumes. Howard Crabtree’s When Pigs Fly sends you out humming the sequins on the costumes.
The wigs alone in this exuberant eyeful of a revue … are like tone poems of camp: pillowy, cartoon-land creations, threatening to lift the men beneath them somewhere, fully aloft.

But if the revue is essentially fabulous window dressing–make that faaaaaaaabulous window dressing–its overall musical buoyancy serves as artful dressing for the dressing.

So many costume changes; so little time.
– Michael Phillips, Los Angeles Times

…an exceptionally cheerful, militantly gay new musical revue that comes close to living up to its own billing ”the side-splitting musical extravaganza”.  No sides are ever in serious danger of splitting. Yet there’s enough hilarity, wit and outre humor here to evoke that era, more than 40 years ago, when bright, irreverent revues were as commonplace on Broadway as today’s stately Cameron Mackintosh spectacles.
 Vincent Canby, The New York Times

This show is user-friendly for straights.
Clive Brooks,  The New York Post 

A Hog-Heaven of silliness.
 Michael Sommers, The Star Ledger 

Videosar:
Color Out Of Colorado (A Patriotic Finale)
You’ve Got To Stay In The Game
Bigger is Better
Hawaiian Wedding Song
Last One Picked

You can’t take the color out of Colorado
You can’t take the Mary out of Mary-Land
As John Phillip Sousa said, ‘I can’t march
If I can’t hear the boys in the band.

4793737271_927a2c1121_b
Den förvirrade men glade kentauren.

4794374120_16801bcda2_b
We Wear Our Vanity with Pride

l3

Dag 329: Thrill Me: The Leopold & Loeb Story

12 Nov

050f228348a0b088ce9dc010.L
Thrill Me: The Leopold & Loeb Story (2005), 
Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Stephen Dolginoff, baserad på Leopold & Loeb liv.

Året är 1958. Platsen Joliet fängelset i Illinois.
Nathan Leopold står för femte gången framför en frigivningskommite. Åter ansöker han om att bli villkorligt frigiven. Han har bestämt sig för att berätta mer ärligt och detaljerat än någonsin om varför han var med  och begick det som kallats för ”århundradets brott”. Genom tillbakablickar får vi hela historien återberättad.

Chicago 1924.
Nathan Freudenthal Leopold och Richard Albert Loeb är två unga, oerhört intelligenta juridikstudenter i Chicago. De läser Nietzsche och är inspirerade av hans teorier om Übermensch.
Leopold är sexuellt attraherad av Loeb. Loeb gillar att begå brott.
En dag när de båda har tänt eld på en lagerlokal blir Loeb så upphetsad av det de gjort att han har sex med Leopold. Detta leder till att de skriver ett kontrakt där Leopold går med på att hjälpa Loeb i hans brottsliga utövande i utbyte mot att Loeb tillfredställer honom sexuellt.
Brotten blir större och större men trots det så avtar Loebs upphetsning över dem och han behöver större och större kickar för att vilja ha sex.
De två börjar nu planera det perfekta brottet: de ska kidnappa och mörda en ung pojke och sen begära en lösensumma av hans föräldrar.
Deras offer blir den unge millionärssonen Robert Franks (både granne och syssling till Loeb). De mördar honom och gömmer kroppen på ett ställe där de inte tror att han ska hittas och så skriver de ett brev till grabbens föräldrar där de begär en lösensumma för honom.
Till deras skräck så upptäcks dock Roberts kropp redan samma dag och inte bara det, Leopolds glasögon hittas också i närheten. Eftersom det är väldigt speciella glasögon som det bara sålts tre par av i Chicago så riktas misstankarna snabbt mot honom.
Leopold och Loeb ger varandra alibi för kvällen då mordet skedde och de avskrivs från fallet. Loeb bestämmer sig då för att avsluta sitt förhållande med Leopold. Leopold känner sig sviken och anger sig själv till polisen, han sätter även dit Loeb.
De båda döms till livstids fängelse + 99 år.
I fänglset så erkänner Leoplold att han faktiskt medvetet planterade sina glasögon vid Franks kropp, han hade förstått att Loeb tänkte göra slut och det här var hans sätt att garantera att de skulle få vara tillsammans för alltid.
Nu blev det inte riktigt så för Loeb mördades av en medfånge efter bara ett par år.
Leopold blev frisläppt efter 33 år i fängelse.

Det här är en sån där musikal som inte direkt är inbjudande och engagerande vid en första genomlyssning. Inte heller vid en andra men kanske att den kommer att växa på mig. Nånstans känns det som att det kunde vara fallet här.
Men just nu så är jag bara måttligt road, knappt det ens. Tycker att musiken, med vissa undantag, är ganska så tråkig och enformig. Texterna är fyllda av dåliga (nöd)rim och halvkrystade liknelser. Men som sagt kanske att jag kommer att lära mig att gilla det mer efter ett par genomlyssningar till.
Skulle väldigt gärna vilje se en föreställning för jag tror att den här showen tjänar på att ses innan man lyssnar på den.

Favvisar:
Everybody Wants Richard, Written Contract, Nothing Like a Fire,  Thrill Me, Life Plus 99 Years

Kuriosa:
Leopold och Loebs mord har varit inspiration till flera andra konstnärliga verk, exempelvis Hitchcockfilmen Repet.

Leopold flyttade till Puerto Rico efter frigivningen. Där gifte han sig med en änka som drev en blomseterbutik. Han dog av en hjärtattack 1971.

Pressklipp:
The story is familiar, the script and lyrics are not especially innovative, but somehow Thrill Me,Stephen Dolginoff’s pocket musical about the Leopold and Loeb murder case, lands like a well-placed punch, arresting and a bit breathtaking.

And every time Mr. Kreeger and Mr. Bauer blend their voices in close harmony, it’s a reminder that evil often looks and sounds beautiful.
Neil Genzlinger, The New York Times

Dark, eerie, chilling — not the qualities one usually expects in a musical, but in its current staging at the York, Stephen Dolginoff’s fascinating Thrill Me: The Leopold & Loeb Story is all that and more. Any number of musicals have looked at the dark side of the human psyche, but none I know of has dared to delve into the minds of real life murderers. Fair notice to all those who claim an interest in musical theatre — attention must be paid!
John Kenrick, musicals101.com

Om Londonuppsättningen:
The brushstrokes are broad for a show with such a narrow focus: Loeb is malicious, Leopold needy, and little attempt is made to question or complicate that picture. Dolginoff’s concluding twist adds psychological interest, but lacks credibility. Jye Frasca and George Maguire contribute strongly defined master-and-servant performances and limpid singing voices, though the show’s black humour passes them by. Don’t expect to have the so-called ”crime of the [20th] century” greatly illuminated. But in this boiled-down retelling, it musters a certain headlong power.
Brian Logan, The Guardian

Videosar:
A Written Contract
Från The Drama Desk Awards
Nothing Like a Fire
High Lights
Way Too Far,I’m Trying to Think (2007 Korean cast)

Dag 242: Zero Patience

4 Aug

41HPG6NFRTL
Zero Patience (1993), Kanadensisk musikalfilm
Musik: Glenn Schellenberg
Sångtexter: Glenn Schellenberg & John Greyson
Manus: John Greyson

Tell a story of a virus,
Of greed, ambition and fraud,
Tell a tale of friends we miss
A tale that’s cruel and sad

Den berömde viktorianske forskaren och upptäcktsresanden Sir Richard Francis Burton lever i dagens Toronto. Anledningen till att han fortfarande lever (han är 170 år gammal) är att han druckit ur ”ungdomens källa” 100 år tidigare.
Han jobbar numera som konservator på det naturhistoriska museet i stan. Den utställning han för tillfället håller på att sammanställa är en över de största pandemierna i mänsklighetens historia. Burton har bestämt sig för att även HIV/AIDS ska räknas dit och han håller på att forska om sjukdomens spridning. Det första han gör är att försöka ta reda på mer om ”patient zero”, en kanadensisk flygpurser som fick skulden för att ha fört över smittan till Nord-Amerika och spridit den genom sitt promiskuösa leverne.
Samtidigt med Burtons forskningar så dyker ”zero’s” spöke upp. Ingen utom Burton kan dock se honom. Zero vill rentvå sitt namn och få folk att förstå att han blivit en syndabock, att det inte alls är han som var orsaken till att smittan kom till Amerika.
Burton och Zero inleder ett förhållande.
Så småningom förstår Burton att Zero har rätt. Smittan har funnits i landet sen 60-talet (minst) och det var en misstolkning av forskningsresultat som gjorde att han utsetts som den stora smittspridaren.
I slutet av filmen så inser Burton att Zero inte ska ses som en skurk utan istället som något av en hjälte för han var ”the heroic slut who inspired safe sex”.
Parallellt finns här också underintriger om hur ACT UP försöker få folk att förstå att läkemedelsbolagen skor sig på de sjuka genom att ta ut hutlösa priser för sina experimentmediciner.
Det berättas också om hur de sjuka stigmatiseras av samhället och om att detta är en sjukdom som kan drabba vem som helst oavsett ras, religion eller sexuell läggning.

En musikal som tar upp ett viktigt ämne från en tid då inga bromsmediciner fanns och då folks fördomar och okunskap om sjukdomen var enorma.
Filmen är fylld av fakta och pekpinnar och tar upp saker som hur det smittar, safe sex, vad ACT UP står för, missuppfattningar och felaktigheter som spridits om sjukdomen och en hel del till. Ibland blir det lite väl mycket lektion och lite för lite spelfilm men med tanke på när den gjordes så är det förståligt.
Önskar bara jag kunde säga att den var bra.
Eller åtminstone att musiken var bra.
Men tyvärr, det här är en musikal som känns väldigt amatöristisk. Och det gäller det mesta från skådespeleriet till manus och musiken.
Nästan varenda sång känns som en sämre version av en låt man redan hört. Det är lite Fleetwood Mac och Sting varning på en del, andra är försök att skriva ”musikal” som inte riktigt funkar och resten är halvengagerande syntpoplåtar.
Även om musiken inte är den bästa så får man, om man ser filmen, i alla fall se några väldigt speciella sångnummer som duetten mellan två sjungande analöppningar. Jo, ni läste rätt.
Ambitionen och syftet var gott men resultatet var inte det bästa. Fast trots det så måste jag erkänna att jag bitvis blev väldigt berörd av berättelsen.

Favvisar:
Zero Patience, Arabian Nights, Just Like Scheherazade, Control, Positive

Kuriosa:
Namnet på filmen syftar både på ”patient zero” men också på att man inte längre har tålamod på att vänta på att samhället och regeringen ska ta itu med sjukdomen och ge mer stöd till forskning etc.

Videosar:
Just Like Schaharazade
Zero Patience
Control
When you Pop a Boner in the Shower

Dag 241: In Trousers

3 Aug

51N7FBTZH2L
In Trousers (1979), Off-Broadway, 24 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: William Finn

1 Marvin, 3 Ladies & 8 Musicians

Marvin, är gift och har en son.
I denna föreställning så står han inför ett vägval.
Han tänker tillbaka på sin tid i high school och på de viktigaste kvinnorna i hans liv: hans fru, historielärarinnan som han var förälskad i och hans flickvän på gymnasiet.
Han avslöjar också en hemlighet han burit på länge: sexuellt föredrar han att vara med män.
Han känner sig kluven.
Å ena sidan vill han följa det som han känner är hans naturliga läggning men han vill å andra sidan inte rubba det familjeliv han nu lever.
Han försöker komma på om han egentligen är hetero, homo eller bisexuell.
Till sist så tar han ett beslut, han lämnar sin fru för att finna lyckan tillsammans med en man: ”Whizzer” Brown.

Jag diggar William Finn och hans musik otroligt mycket. Han är utan tvekan en av de mest originella och spännande musikalkompositörer som kom fram under 80-talet. Han har kanske inte blivit särskild känd men hans verk är absolut värda att leta upp.
In Trousers är hans debutmusikal. Och verket är typisk ”Finn-sk”, man känner igen hans stil direkt. Den liknar inte någon annans.
Hans musik är inte alltid lättlyssnad men den är oavbrutet intressant och tar med en på spännande små resor.
Hans sångtexter är även de väldigt speciella, fyllda som de är av konstiga och intressanta ordvändningar och en väldigt speciell humor.
De vokala arren och harmonierna i denna show är sanslösa, överraskande och ibland otroligt komplicerade. Nått som också kännetecknar en Finn-musikal.
Han har skrivit bättre verk -både innehållsmässigt och musikaliskt- än det här men det är alltid kul att få höra en väldigt speciell musikalröst i början av sin karriär. Och i denna show finns redan allt det som gör honom så intressant och spännande som kompositör.
Det här är definitivt inte för alla smaker men jag gillar det nått otroligt.
Rekommenderas.

Favvisar:
How Marvin Eats His Breakfast, Marvin Takes a Victory Shower, Whizzer Going Down, High School Ladies at 5:00 / The Rape of Miss Goldberg by Marvin, Set Those Sails

Kuriosa:
Detta är den första delen i den s k ”Marvin” trilogin. De övriga två är March of the Falsettos (1981) och Falsettoland (1990).

Pressklipp om originalet:
These exploits…are set to music– funny, bouncy, cleverly constructed music…it galvanizes whatever it touches. Finn’s lyrics are even more cause for celebration. Densely packed with off the wall wit, these compact poems are tough little cookies that speak knowingly of the ups and downs of modern urban life.
– The New York Post

Press från Chicagopremiären 2005:
It’s a stream of consciousness song cycle in which Marvin awakens in bed one morning to assess his unusual and not-entirely-complete journey from adolescence to manhood.

It’s a wickedly funny, highly irreverent piece in its exploration of emerging sexuality.

It has the uninhibited, Saturday Night Live-like tone of late 1970s humor in which any topic and behavior is fair game. Marvin attempting to seduce Miss Goldberg after class? Singing about oral sex with his new male lover Whizzer to his wife of 10 years? You bet.
-John Olson, http://www.talkinbroadway.com

Videosar:
How Marvin Eats His Breakfast
Set Those Sails
In Trousers trailer för Egads! Theatre’s version som gick 2011 sedan
Some Show Clips från samma föreställning

Dag 239: Naked Boys Singing!

1 Aug

Blandade Musicals
Naked Boys Singing! (1998), över 3000 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: Shelley Markham, David Pevsner, Mark Savage, Rayme Sciaroni, Mark Winkler, Marie Cain, Binyumen (Ben) Schaechter, Bruce Vilanch

Det här är precis vad titeln säger: nakna män som sjunger.
Det är en revy som gått Off-Broadweay i över 13 år. Och även spelats i många andra länder som Brasilien, Australien och till och med i vårt grannland Norge!

Föreställningen hyllar den manliga anatomin.
Den handlar också om hur det är att vara och leva som gay. Från ofrivilliga erektioner i duschen efter skolgympan, via kroppsdyrkan, olika udda yrken (nakenstädare eller porrstjärna exempelvis) till jakten efter kärlek och att sörja en avliden partner.
Det här är roligt, gripande och mycket tror jag nog att många kan känna igen sig i.

Sångerna är förvånansvärt catch-iga och även flera av texterna är bra.
Inga odödliga klassiker kanske (eller, jo, det finns en eller annan låt som nog kan få ett liv efter det att showen lagts ner för gott) men definitivt kul för stunden och värda en genomlyssning.
Och akta er, en del av sångerna sätter sig på hjärnan. Själv så nynnar jag glatt på I’m a perky little pornstar medan jag går på stan och handlar…

Favvisar:
Gratuitios nudety, The bliss of a Briz, Fight the urge, I’m a perky little pornstar

Pressklipp (om originalet):
You go in wondering how many numbers they can dream up in which nudity is appropriate and marvel at their ingenuity.
– Rex Reed, The New York Observer

This is illegitimate theater that’s really good, clean -if adult -fun.
– David Kaufman, New York Daily News

(om filmversionen som kom 2007):
In Naked Boys Singing! 10 grown men (including one natural redhead) go full monty while belting out show tunes and high-kicking like muscular Rockettes. The show’s injury log must make for very colorful reading.

Naked Boys Singing!, with its complete lack of sleaze, is more likely to have you pondering the cast members’ skin care routines than their vital statistics. And though stage shows are always best experienced in their natural habitat, few will benefit as much as this one from the eventual consolations of “pause” and “zoom.”
– Jeannette Catsoulis, The New York Times

En ny recension efter att den gått 12 år Off-Broadway:
This once radical gay show has transformed into a friendly, off Broadway commercial staple aimed at straight women.

The same audience the show was originally intended for is probably the least likely to enjoy what it is today.
To its credit, the show does spend time dealing with the issues that gay people deal with. Fight the Urge is about the difficulty young gay men face while trying to hide their attraction in the locker room, and the two-parter Window to Window portrays two lonely neighbors longing for each other from afar. However, the song I most anticipated after reading the reviews from 1999 never happened; Kris, Look What You’ve Missed was a reverse strip that portrayed a gay man lamenting the loss of his partner to AIDS as he went through his morning routine of getting dressed. The producers have probably cut this number in order to keep the mood light, probably to avoid bringing down the women in the audience who are having their last big night out before they begin their married lives. The irony to me, though, is kind of painful: in 2011, it is cool to be gay-friendly, but contemplating the tougher gay issues could be enough to ruin your night, so let’s just avoid the subject altogether.
– Weston Clay, http://www.theasy.com

Videosar:
Från rep
Press från Australiensiska uppsättningen
Perky Little Porn Star
Robert Mitchum
Naked Boys Singing Mexico
Naked Boys Singing! Official Trailer

12naked600

Dag 175: Boy Meets Boy

29 Maj

MI0001114424
Boy Meets Boy (1975), Off-Broadway, 463 föreställningar
Musik & sångtexter: Bill Solly
Libretto: Bill Solly & Donald Ward

Back when gentlemen where gentle
Just the thing to make you sentimental

Love is gay again
And though our story’s just that old cliché again
What a beautiful blend
As boy meets boy,
Boy looses boy,
But boy gets boy in the end!

Intrigen är som tagen ur en 30-tals Fred Astaire/Ginger Rogers musikal – fast med en liten twist.
London 1936. Dagen efter kung Edward VIII abdikation.
Den amerikanske reportern Casey O’Brien har festat hårt och det har resulterat i att han försovit sig och missat den stora nyheten om kungen som avgått för kärleks skull.
Han får av en slump höra talas om en aristokrat vid namn Clarence som har lämnats vid altaret av ”The English Rose”. Han hoppas att detta kan bli en historia som kan kompensera för det historiska beslut han missade.
Han blir helt besatt av att hitta denna ”engelska ros” och till hans stora förvåning så visar det sig så småningom att denna ros egentligen heter Guy Rose och är den glasögonprydda och ganska så alldaglige unge man som varit hans assistent (och som varit hemligt förälskad i honom) under hela jakten.
Men detta faktum uppdagas först efter en massa missförstånd, identitets förväxlingar, kärlekskomplotter och besök på glamorösa nattklubbar i både Paris och London.
Men det slutar självklart lyckligt och i slutscenen så rullas det in en jättestor bröllopstårta och på toppen står de lyckliga tu: Casey och Guy.

Det här är väldigt charmigt.
Bill Solly som skrivit både musik och sångtexter kan sitt 30-tal och det här känns väldigt Noël Cowardskt eller Irving Berlinskt.
Det är oerhört lätta och trallvänliga sånger och man tycker sig känna igen flera av dem men det känns inte som kopior på existerande sånger utan snarare som kärleksfulla pastischer.
Jag föll för det här. Går runt och nynnar på flera av sångerna som med lätthet har lyckats nästla sig in i min hjärna.
Inspelningen är från 1975 (jag har lyssnat på lp:n men den har släppts på cd) och kvalitén är kanske inte den bästa. Ingen auto-tuning eller digitalt fixande av röster här inte och det resulterar i att det bitvis låter ganska så illa om sånginsatserna och hela produktionen har en ”burkigt” ljudbild. Men melodierna är så starka att de tar sig över det hindret.
Jag är faktiskt förvånad över att denna musikal inte har blivit en ”klassiker” – inom gayvärlden i alla fall – och att Bill Solly inte är mer känd, för han uppvisar en stor talang för att skriva nästan Jerry Herman-aktiga sånger.

Favvisar:
Boy meets boy – Party In room, Giving it up for love, It’s a boy’s life, Does anybody love you, Let’s, It’s a dolly

Kuriosa:
Det här var en av de första musikalerna med gaytematiskt innehåll.

Föreställningen fick sin Londonpremiär i november 2012.

Pressklipp (för London versionen 2012):
What’s subversively entertaining about Boy Meets Boy is that it treats the romantic entanglements of its three homosexual protagonists with a straight face. Whisking us back to a Thirties’ world of decadence, high-living and society gossip, it introduces the as-yet-unrealised institution of gay marriage as a done deal – as, in fact, the most natural, unremarkable thing in the world.

Say it loud, say it proud, it’s a hit.
–  Dominic Cavendish, The Telegraph

Gene David Kirk’s production (the UK premiere) delightfully communicates the giddy good humour of this charming oddity with its playful pastiche score and its Fred-and-Ginger-style romance between two men.

Pastiche, it’s true, can become claustrophobically knowing but everything about this production is calculated to transmit the un-jaded freshness of the material – from the sparkling wit with which Lee Proud’s choreography and Alice Walkling’s resourceful Art Deco design make an asset of the theatre’s intimacy to the versatility of the captivating company who have to run the gamut from scribbling hacks to saucy fan dancers.

An unexpected Christmas treat.
– Paul Taylor, The Independent

Videosar:
Vet inte om det här är rätt Bill Solly för det har varit svårt att hitta nått om honom men det är hans namne i alla fall och sångerna är kul så de är värda att lyssna på hur som helst.
Denise Nolin sings ”I Was Like…!” by Bill Solly
No Nuts
The Prince Harry Waltz
Comic Strip med Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – english version ( lyrics in english by Bill Solly )

%d bloggare gillar detta: