Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Dag 359: Pal Joey

Pal Joey (1940), 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

Favvisar:
You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

Kuriosa:
En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Pressklipp:
Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen

Dag 331: On The Town

On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
– John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
– Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 296: Bells Are Ringing

Bells Are Ringing (1956), 924 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2001 års Broadwayrevival, 68 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

Ella Peterson jobbar på Susanswerphone, en telefonsvarar service.
Där engagerar hon sig i de olika klienternas liv, hon antar olika röster och identiteter för olika kunder allt för att hjälpa dem och samtidigt få lite innehåll i sitt ganska så trista liv.
Bland hennes kunder finns en ”method” skådis, en tandläkare som vill bli kompositör trots att han är fullständigt musikalisk talanglös och så har vi Jeff Moss en dramatiker som plötsligt drabbats av ”writer’s block”.
Jeff och Ella träffas i ”verkligheten”, hon inspirerar honom och de blir förälskade.
Hon känner dock att hon inte passar in bland hans fina och snobbiga vänner.
Lägg till detta att polisen plötsligt får för sig att telefonsvararservicen bara är täckmantel för en escortservice och att ägarinnans pojkvän dessutom använder sig av servicen för att ta emot vad för illegala spel på hästar.

Det här är en härlig, rolig musikal med skön musik och kvicka texter.
Den har visserligen åldrats ganska så rejält innehållsmässigt (jag menar, vet folk ens vad en telefonsvararservice var för nått) men musiken är fortfarande väldigt bra. Fast det förstår man nog redan när man ser att det är Jule Styne som ligger bakom den.
Faith Prince är en skicklig komedien och en härlig sångerska och hon jobbar hårt på denna platta och når nästan fram men när man jämför hennes insats mot den makalösa Judy Holliday som gjorde originalet så är det bara att inse att den nivån kan ingen inte komma upp till. Men det är ett gott försök och gör att plattan är väl värd en genomlyssning eller två.
Som alltid när det gäller en revivalinspelning från de senaste decennierna så finns det mycket musik här som inte fick plats på originalcastplattan.

Favvisar:
Independent, I Met a Girl, Mu-Cha-Cha, I’m Going Back

Kuriosa:
Original showen vann 2 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll.
Sidney Chaplin vann en Theatre World Award.

Sidney Chaplin var son till Charlie Chaplin.

Pressklipp:
Faith Prince doesn’t have an arch bone in her body, God bless her. Planted at the center of the mothball-scented revival of Bells Are Ringing, which creaked open last night at the Plymouth Theater, she exhales the hopeful freshness of a newly sprung tulip.
There’s not an ounce of self-protective distance, no knowing winks as she scrambles through an obstacle course of shtick and kitsch that was considered dated even in 1956. Actually, antiquated was the word Brooks Atkinson used in his opening night review. The great comic actress Judy Holliday made Bells worth seeing, Atkinson wrote in The New York Times, but it was a mighty big burden to place on one woman’s shoulders.
…
Everything in the production, its leading lady aside, feels second- or thirdhand. The tone isn’t nostalgic; it’s not even ironic. It’s simply affectless.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Perfect Relationship med Judie Holliday från filmversionen
I’m Going Back från Tony Awards med Faith Prince
Bells Are Ringing at Encores!
Just In Time med Julie Andrews och Gene Kelly

Dag 251: Best Foot Forward (1941)

Best Foot Forward
1941: Braodway, 326 föreställningar
1943: Filmversion
1954: Tv-version
1963: Off-Broadway, 224 föreställningar

Musik & sångtexter: Hugh Martin & Ralph Blane
Libretto: John Cecil Holm

Baserar min bedömning på 1963 års Off-Broadway revivalinspelning.

Bud Hooper, en elev på Winsocki Prep School, skickar på skoj en inbjudan till sin favorit filmstjärna Gale Joy där han erbjuder henne att vara hans date på skolans avslutningsbal. Till hans stora förvåning så tackar hon ja. Hennes stjärna är nämligen i dalande och hennes agent tror att gå som Buds promdate skulle kunna ge henne positiv PR och uppmärksamhet i pressen.
Detta leder till att hela skolan drabbas av Hollywoodfeber och att Buds flickvän Helen blir otroligt svartsjuk.
När Bud och Gale dansar ihop på balen så ser Helen till att ett av axelbanden på Gales klänning går sönder. Detta blir startskottet till att en slags hysteri bryter ut och alla vill plötsligt få en bit av Gales klänning som souvenir. Gale flyr fältet.
På skolan anser man efteråt att detta beteende var skandalöst och Bud hotas med relegering men allt löser sig: Bud får stanna kvar och kan ta sin examen, han och hans flickvän blir åter tillsammans och över skolan så sänker sig sakta men säkert vardagens lugn igen.

Den här showen har åldrats ganska så rejält men många av de ämnen den tar upp är fortfarande aktuella, som kändishysterin och kampen för en ”has-been” att få uppmärksamhet i pressen.
Att riktigt avgöra hur musiken lät på 40-talet är svårt då det bara är pianoackompanjemang på revivalplattan. Men trots bristen på en brassorkester så svänger det helt okej om låtarna. Jag hittar många små pärlor och måste säga att jag är ganska så road. Inget mästerverk på långa vägar men en kul liten bortglömd sak från en tid då musikaler fortfarande skapade hitlistematerial.
Nu stämmer inte sånglistan mellan originalet och denna version helt. Ett flertal av originalets sånger har strukits och ett par sånger som ströks från filmen Meet Me In ST.Louis (1944) har lagts till i stället, bland dem You Are For Loving.

Favvisar:
The Three ”B’s”, You Are For Loving, What Do You Think I Am?, Buckle Down Winsocki, Wish I May, Three Men On A Date

Kuriosa:
Originalet koreograferades av en ännu inte Hollywoodetablerad Gene Kelly.

Revivalversionen är idag mest ihågkommen för det var i den en 17-årig Liza Minnelli scendebuterade.
En av hennes medspelare var en viss Ronald Walken som så småningom skulle byta namn till Christopher Walken.
Och gamla Hollywoodstjärnan Veronica Lake var en av dem som spelade ”has been” stjärnan under spelperioden.

Sången You Are For Loving som Liza Minnelli sjunger, gavs ut som singel. Den sålde i över en halv miljon exemplar, kanske delvis beroende på att hon framförde den i tv på The Judy Garland Show. Och att hon var med i den showen var kanske inte så konstigt med tanke på att Judy var hennes mamma.

I filmversionen som kom 1943 så förflyttades handlingen till en militärakademi för det var mer patriotiskt.
Flera av de medverkande från Broadway uppsättningen gjorde sina långfilmdebuter i rullen bland annat Nancy Walker och June Allyson.
Filmstjärnan som tackar jag till inbjudan var Lucille Ball som spelade sig själv.

Ljudis:
Buckle Down Winsocki

Videosar:
The Three B’s (från filmversionen)
Wish I May (filmversionen)
Trailer till filmen
What Do You Think I Am fr tv-versionen 1954
You Are for Loving – Liza Minnelli

Liza Minnelli och Christopher Walken

Filmaffischen

Dag 213: ClownAround

ClownAround (1972), lades ned under tryouten i San Francisco
Musik: Moose Charlap
Sångtexter & libretto: Alvin Cooperman

Kanske ska börja med att erkänna att dagens blogg nog kan vara en aning färgad av det faktum att jag hatar allt vad clowner heter.

Det här var en clownföreställning med lite vanliga cirkusartister (typ trapets, gå på lina etc) inslängda för variation. Men främst var det clowner som gällde. Över 70 stycken närmare bestämt!
Det fanns ingen riktig handling i denna show utan det 55 sidor tjocka manuset bestod bara av sceninstruktioner för de medverkande. Exempelvis stod det att några  skulle beblanda sig med publiken och erbjuda “candy, balloons, kisses, tweaks on cheeks, toys plus laughter”, medan andra skulle “throw pies, water, paint and other terrifying substances” över publiken allt för att skapa  “a potpourri of goofydom.”

I centrum för hela showen så hade man placerat The Clown Machine. Den bestod av typ tre cirkusmaneger som man placerat ovanpå varandra i stället för bredvid varandra som det är vanligt att man gör i USA. Resultatet var en 16 meter hög, drygt 40 meter bred och 22 ton tung konstruktion som det tog ett dygn att montera upp. Den var förresten en av orsakerna till att man fick lägga ner showen för den var för otymplig för att flytta från stad till stad och tiden det tog att montera upp den gjorde att man fick betala ut mängder av, icke budgeterad, övertid till arbetarna.

Lp-versionen av denna show har varit något av en ”Holy Grail” för musikalnördar. Skivan hörde till kategorin ultrasällsynta och betingade många sköna $100 sedlar om man hittade ett ex. Anledningen till det var att skivan bara såldes i souvenirstånden på de två arenor där föreställningen spelades. När showen lades ned så skickade man de resterande exen till RCA som snabbt smälte ned dem. Så allt som funnits att få tag på var de få exemplar som sålts.
Men nu har den getts ut på cd!
Var det värt väntan eller de höga summor lp:erna betingade?
Nope, inte för min del i alla fall.

Det här är vad jag kallar för musikalMuzak: glatt, trallvänligt och otroligt snabbt glömt, som musiken man kan höra på mediokra tv-specials från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet. Musik som försöker vara ”hipp” och ”with it” utan att ha en aning om hur man blir det. Resultatet är anonymt, väldigt menlöst och låter mest som förlängda reklamjinglar.
De flesta av numren framförs av en stor kör som o-ar och a-ar, låter ”vackert” och känns fullständigt automatiserad och själlös.
Och så finns här några ”roliga” låtar med en massa ”galna” musikaliska effekter där man riktigt kan se hur det är tänkt att clowner ska snubbla och bete sig till det.
Och vad sägs om en sång som handlar om alla roliga ”clowner” som funnits på vita duken. Låten heter Laugh Song, fast är det nått man inte gör av den så är det väl just det. Uuurk!
Musiken består av cirkusmarcher, lite charleston och ragtime (ofta upp-poppade med Wah-Wah gitarrer och ”svängig” hammondorgel), försök till lätt 70-tals pop plus ett par ballader.
Exempel på sångtexter:

If you want to be a clown
Here is what to do
Follow closely these instructions
that we give to you:

Put on a bright smile
A red and white smile
A ”kiss” goodnight smile
You’re a clown

Strap on a fools cap
A break the rules cap
Stay home from school cap
You’re a clown

When you feel very small
A flower that wilts
Pretend your 10 feet tall
And standing on stilts

So paint on some sad eyes
Or green yet mad eyes
Or bushy bad eyes
You’re a clown

Om ni tittat på omslaget ovan så ser ni att det står det The Original Show Album på den. Detta kommer sig av att stora delar av musiken i föreställningen var förinspelad och det är de bitarna som finns på denna platta. Ingen av de som medverkade på scen medverkade på inspelningen. Därav Show Album istället för Cast Album.

Showen var aldrig tänkt att spelas på Broadway utan den skulle spelas på olika sportarenor runt om i landet innan den skulle hamna på Madison Square Garden i New York.

Gene Kelly som koreograferade de flesta av filmerna han var med i valde att bara regissera denna show, koreografin lämnade han över till Howard Jeffrey.

Den ödmjuka programförklaringen produktionen försökte sälja in till sin tänkta publik:
ClownAround entertains everyone, young and old alike with its freshness, its zaniness and its total enjoyability. It is a musical adventure which takes you into the world of clowns – that magical, musical laugh-filled and slightly distorted mirror of the real world that moves on its bent axis around the first corner of the universe. Its light is a reflection of the sun bouncing off small handmirrors used by pretty ladies. Its moon is the light atop the Empire State Building. Its culture is made of our dreams, our faults and our wild oats, all of which we see so clearly in clowns but rarely ever see in ourselves. As you journey through this musical adventure into the world of clowns, you will feel and see and laugh and sing and, occasionally, taste the salt of a tear while watching them perform in our motlied reflection.

Den omtalade The Clown Machine

En sida ur programet

Dag 199: Lady In The Dark

Lady In The Dark (1941), 467 föreställningar
baserar mitt omdöme på inspelningen av engelska National Theatres uppsättning från 1997
Musik: Kurt Weill
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Moss Hart

Chefredaktören för det glamorösa modemagazinet Allure, Liza Elliot, har på sistone fått svårt att fatta beslut både vad gäller tidningen och i sitt privatliv, dessutom har hon börjat drabbas av panikångestattacker.
Därför börjar hon gå i terapi för Dr Brooks.
Terapin lösgör minnen ur hennes undermedvetna och de tar sin form i tre olika symboliska drömmar:
Den glamorösa drömmen:
Liza är världens vackraste kvinna, hyllad och uppvaktad av alla. Hennes porträtt målas av en stor konstnär men när täckelsen faller från tavlan så visar den till allas fasa upp en högst ordinär och vardaglig och definitivt oglamorös version av Liza.
Bröllopsdrömmen:
I vilken hon drömmer sig tillbaka till precis efter att hon slutat high school. Hon ska gifta sig med sin käresta men ringen förvandlas till en dolk och när prästen frågar om det finns en anledning till att de två inte ska förenas så utropar alla bröllopsgästerna att hon inte älskar mannen hon ska gifta sig med.
Cirkusdrömmen:
I vilken ceremonimästare presenterar världens största show: Lizas neuroser. Cirkusen förvandlas till en rättegångssal där Liza anklagas för att aldrig kunna bestämma sig. Liza försvarar sig själv genom att berätta sagan om Jenny, en flicka som bestämde sig för mycket. Liza tycker själv att hennes försvar är briljant men då börjar juryn plötsligt nynna på en barnsång som man hört fragment av i alla de tidigare drömmarna. Detta nynnande gör Liza alldeles skräckslagen och hon vaknar upp ur sin dröm.
Plötsligt inser hon att alla hennes ångestar härstammar från hennes barndom: hur hennes pappa sa att han var glad att hon var vardaglig och inte vacker som sin mor; när en pojke vägrade att spela prinsen i skolpjäsen om Liza skulle spela prinsessan; då pojken som bjudit henne på en dans väljer att gå med en annan flicka i stället och till sist hur hon som tioåring inte inte kunde sörja sin moders död.
I och med att hon kommer ihåg dessa olika trauman så kommer hon plötsligt ihåg hela den där barnsången som hemsökt henne genom hela föreställningen. Och i och med det så kan hon komma vidare i sitt liv och det viosar sig att kärleken väntar runt hörnet.
Så gott som alla sångnummer ligger i drömsekvenserna och endast ”barnsången” My ship sjungs i ”verkligheten”.

Vad kan man säga: Kurt Weill, Ira Gershwin och Moss Hart, kan det bli annat än makalöst bra?
Inte den lättaste musikal att ta till sig på en första genomlyssning men redan andra gången så är man fast. Eller jag var det i alla fall. Och den avslöjar nya nyanser och lager varje gång den spelas.
Weills musik är spännande och rymmer allt från ”klassiska” toner (och små ”lån” från både Tjajkovskij och Gilbert & Sullivan), via hans Weimartid till snygga och spännande jazztoner. Ypperlig musik, spännande, omväxlande och konstant överraskande – som det faktum att ouvertyren kommer som inledning till andra akten istället för till första.
Iras texter är grymt bra och av det slag som gör att de låter självklara, naturliga och faktiskt känns helt perfekta.
Det här är inte bara bra, detta är mästerligt och bör inte missas av nån musikaldiggare.

Favvisar:
Oh Fabulous One, Huxley, One Life to Live, Dance of the Tumblers, My Ship

Kuriosa:
Det fanns en tid då en endaste sång i en Broadway show kunde starta och skapa en skådespelares hela karriär.
Mary Martins framförande av My Heart Belongs To Daddy i Cole Porters Leave It to Me! (1938) var en sån* och Danny Kayes Tschaikowsky (And Other Russians) från denna show var ett annan.
*Gene Kelly hade fortfarande nått år kvar till sitt eget genombrott när han var en av dansarna bakom Mary i detta nummer.

Showen filmades 1944 med Ginger Rogers i Liza rollen, men som man ofta gjorde på denna tid så strök man större delen av sångerna. Bara tre låtar fick vara med.

Pressklipp:
The American stage may as well take a bow this morning. For Lady in the Dark uses the resources of the theatre magnificently and tells a compassionate story triumphantly.
– Brooks Atkinson, New York Times

Lady in the Dark demonstrates with fine conclusiveness that Miss Gertrude Lawrence is the greatest feminine performer in the theater.
– Richard Watts, Jr., New York Herald Tribune

For both as an example of stagecraft at its most breath-taking, and as an invitation to a performance by Gertrude Lawrence which is incredible in its virtuosity, Lady in the Dark is little short of miraculous.
– John Mason Brown, New York Post

…with its unique blend of serious drama, musical comedy and pageantry, Lady in the Dark is a grand-scale smash hit.
– Life Magazine

Videosar:
Huxley
One Life to Live
Saga of Jenny med Julie Andrews
Girl Of The Year från en tysk Kurt Weill revy
Snuttar från en fransk uppsättning
En drömsekvens från filmversionen 1944 med Ginger Rogers
My Ship – Julie Andrews
Danny Kaye – Tschaikowsky (And Other Russians)
My Heart Belongs To Daddy med Mary Martin

Dag 162: Brigadoon

Brigadoon (1947), 581 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Två amerikanska turister som jagar i de skotska högländerna råkar hamna i en liten by vid namn Brigadoon.
Byn finns inte med på deras kartor.
Men det är inte så konstigt för det här är en väldigt speciell och magisk by för den den försvann för många, många år sedan och dyker bara upp för en dag vart 100:e år.
Tommy, en av turisterna, möter och blir förälskad i en flicka från byn som heter Fiona. Tommy får redan på byns hemlighet och han förstår att han måste välja att antingen stanna vid Fionas sida när byn åter försvinner eller återvända till sitt liv i New York.
Han väljer New York.
Men väl tillbaka i storstadens hets så längtar han tillbaka till Brigadoon.
Han bestämmer sig för att återvända till Skottland och han ger sig ut på jakt efter den magiska byn. Han vet att det troligtvis är ett lönlös sökande för byn ska ju inte komma tillbaka förrän om 100 år. Men det visar sig att hans kärlek till Fiona är så stark att byn åter framträder och de älskande tu kan förenas.

Jag hade innan bara sett filmversionen från 1954 med Gene Kelly och Cyd Charisse och alltid tyckt att den var grymt seg och tråkig, och därför inte brytt mig om att lyssna på scenversionen.
Det var dumt.
Men vilken tur att jag startat denna blogg för nu så gav jag plattan en chans och det visade sig att scenversionen är nått helt annat än filmen.
Det här är en rik och otroligt romantisk musikal.
Loewe har skrivit stora ljuvliga och svepande melodier som ofta är uppblandade med lite skotska toner. Man får en stark föraning här om den typ av musik han skulle komponera för My Fair Lady nästan 10 år senare.
Lerners texter är fyllda av naturromatik, kärlek och poesi, spetsat med lite humor.
Det hela påminner väldigt mycket om Rodgers & Hammerstein. Det är kanske inte så konstigt för Lerner & Loewe var väldigt inspirerade av både Oklahoma! och Carousel när de skrev det här verket. Och det lönade sig för detta, parets tredje samarbete, blev deras första stora succé.
Folket i Brigadoon sjunger generellt mer åt operetthållet medan amerikanarna är mer Broadway. En kul och smart kontrast. Den lite småtypiska skotska eller irländska mycket ljusa tenorrösten får också stort utrymme här.
Jag gillar det här väldigt mycket och kommer att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
Waitin’ for My Dearie, The Heather on the Hill, The Love Of My Life, Almost Like Being in Love

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för Agnes De Milles koreografi.

Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
For once, the modest label ”musical play” has a precise meaning. For it is impossible to say where the music and dancing leave off and the story begins. Under Bob Lewis’s direction all the arts of the theatre have been woven into a singing pattern of enchantment”.
…
Some of the dances are merely illustrations for the music. One or two of them are conventional, if lovely, maiden round dances. But some of them, like the desperate chase in the forest, are fiercely dramatic. The funeral dance to the dour tune of bagpipes brings the footstep of doom into the forest. And the sword dance, done magnificently by James Mitchell, is tremendously exciting with its stylization of primitive ideas.
– Brooks Atkinson, The New York Times

A bonny thing for Broadway, a scintillating song and dance fantasy that has given theatregoers reason to toss tamoshanters in air.
–  Howard Barnes, Herald Tribune

Some of the highlights of this new offering are the dances by Agnes de Mille, but, if I am going to be a hard-boiled editor, I must opine that there may be one too many of them and that another runs too long. Just when I get pleasantly steamed up about the love of Mr. Brooks and Miss Bell, I don’t want to be cooled off by watching a herd of gazelles from Chorus Equity running around as if Agnes herself were after them.
…
Willam Hansen (as Mr Lundie, the schoolmaster) is so irresistibly able to persuade you that if there isn’t a village named Brigadoon, there ought to be.
– John Chapman, The Daily News

Videosar:
Trailer till filmen
Hela tv-versionen

Dag 75: By Jupiter

By Jupiter (1942), 427 föreställningar. Det finns ingen inspelning av originaluppsättningen så jag går på inspelningen som gjordes med casten av reviveln som gick off-Broadway 1967.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: Lorenz Hart & Richard Rodgers, baserad på pjäsen The Warrior’s Husband (1932) av Julian F. Thompson

Det är år 700 f kr.
I amazonernas rike är könsrollerna omvända, kvinnorna styr, krigar och försörjer familjen medan männen tar hand om hushållet, barnen och provar hattar.
En dag anfalls riket av grekerna som är ute efter gudinnan Dianas heliga bälte som för tillfället är i Drottning Hippolytas ägo.
Grekerna tillfångatas av amazonerna och romantik börjar spira mellan Thesseus, grekernas ledare, och Antiope, amazonernas bästa krigare.
Lägg till det lite manlig emancipation, massor av dåliga ordvitsar och anakronismer, ett dussin Rodgers & Hart sånger, lite snusk och några bra dansnummer och ni har en typisk tidig 40-tals musikal. Innehållet var inte det viktigaste utan det var hur man presenterade det.
Glömde: en av birollerna är krigskorrespondensen Homeros som just fått sin första bästsäljare med en bok han kallat Illiaden. Ja, ni förstår nivån på humorn. Och jag tycker sånt är rätt så kul…

Kan direkt konstatera att det här inte är ett av Rodgers & Harts bästa verk.
Visst finns här fortfarande en hel del smarta och roliga sångtexter av Lorentz Hart och ett par snygga melodier av Richard Rodgers men den känns lite trött på nått sätt. Och den har åldrats, och inte på ett bra sätt. Nu lyssnar jag visserligen på reviveln från 1967 och inte på originalcasten eftersom den senare inte finns bevarad, och det kan hända att det är denna nyare tolkningen som inte gör partituret rättvisa. Jag vet inte.
Musikarren är barn av sextiotalet samt att de är gjorda till en mycket liten orkester så där har vi redan ett problem. Med original arr och större orkester så lät det säkert bättre om musiken men den var nog inte bättre än det vi erbjuds på denna inspelning.

Det är härligt att få höra ett antal, för mig, okända Rodgers & Hart låtar men den här plattan kommer inte att plockas fram så ofta, för så där väldigt bra är det inte. Om man vill höra på Rodgers & Hart när de var som bäst se till att skaffa inspelningar av Babes In Arms (My Funny Valentine kommer från den), Pal Joey (dock ej filmversionen för den hemsk) eller The Boys From Syracuse.

Favvisar:
Life With Father, Ev’rything I’ve Got, Wait Till You See Her

Kuriosa:
Man funderade på att filma musikalen med Helan & Halvan i huvudrollerna men det blev aldrig av.

Stjärnan i scenversionen var Ray Bolger, kanske mest känd för oss svenskar som fågelskrämman i Trollkarlen Från Oz.

En annan blivande stjärna som var med var Vera-Ellen, en fenomenal dansare som spelade mot bl a Gene Kelly i ett antal musikalfilmer.

Gene Kelly, föresten, spelade Joey i Rodgers & Harts näst sista musikal Pal Joey och det var i den musikalen som Hollywoods talangscouter upptäckte honom och tog honom till La La Land.

By Jupiter är baserad på pjäsen The Warrior’s Husband en pjäs som idag är mest känd för att det var i den Katharine Hepburn fick sitt genombrott. Hon spelade Antiope.

Det här var det sista nya musikalpartituret som Rodgers & Hart skrev som team.
De skrev sex nya låtar till reviveln av A Connecticut Yankee 1943 men det var det sista de gjorde tillsammans.
Ett år efter By Jupiters premiär så var Hart död och Rodgers hade fått sin första megahit (Oklahoma!) tillsammans med sin nya partner Oscar Hammerstein II.

Lorentz Hart led av svåra depressioner under hela sitt liv. Han var också alkoholist och hade en tendens till att försvinna under långa perioder då han söp ned sig fullkomligt för att så småningom hittas som ett sjukt, darrande vrak. Ett beteende som blev mer och mer frekvent ju äldre han blev och som var en bidragande orsak till att Rodgers, som var en extremt disciplinerad man, i längden inte klarade av att samarbeta med honom.
Hart var bara 150 cm lång, hade ett oproportionerligt stort huvud och hatade sitt eget utseende och sin kropp. Han såg sig själv som ett missfoster och helt o-älskbar. Inte blev det bättre av att han dessutom var homosexuell i en era då det var helt otänkbart, ja rent av förenat med livsfara, att vara öppen med sin läggning.
Som textförfattare var han dock en gigant. Hans texter är otroligt snygga, smarta, litterata, dubbeltydiga, riktigt snuskiga ibland och samtidigt poetiska och kärleksfulla och så var han en av de första som använde sig av modern slang när han skrev.
Han är en av mina favoriter. Lyssna bara på texterna till My Funny Valentine, The Lady Is A Tramp, I Wish I Were In Love Again, Where or When eller Bewitched, Bothered and Bewildered så förstår ni varför. Lycka!

Videosar:
Den strukna sången: Nothing To Do But Relax
Ev’rything I’ve Got – ljudis med Ella Fitzgerald
Ray Bolger som fågelskrämman i The Wizard of Oz
Vera-Ellen & Gene Kelly i Slaughter On Tenth Avenue, som kommer från Rodgers & Hart musikalen On Your Toes
Rodgers & Hart Medley
Min favoritversion av My Funny Valentine med Eileen Farrell