Nr 464: Oh, Brother!(1981)

Oh, Brother!
Broadway 1981, 3 perf.

Music: Michael Valenti
Lyrics: Donald Driver
Book: Donald Driver based on William Shakespeare’s The Comedy Of Errors (1591) which in turn was based on Plautus (254 B.C. – 182 B.C) play Menaechmi.

Tag line: Musical Comedy breaks out in the Middle East!

OH, BROTHER! takes place during a revolution in an oil rich Middle Eastern country on the Persian Gulf in a quaint resort town where its populace of merchants and revolutionaries mix Eastern tradition with Western consumerism. Into this volatile environment unwittingly stumbles a sweet old American named Lew. He is immediately surrounded by revolutionaries demanding he explain his presence. And the show starts with him telling his story:
Years ago, travelling in the Middle East with his wife, Lillian, she gave birth to identical twin boys. At the same time a dear black woman also gave birth to identical twin boys, but she died. Lew and Lillian adopted the orphaned twin boys to raise as brothers to their own. And for some inexplicable reason they only give each pair of twins one name so we have 2 boys named Habim and 2 named Mousada. When Lillian was well they booked separate flights home, separate flights to lessen the chance an air disaster might orphan any of their infant sons. Each parent took one twin from each set and departed for home. Disaster struck! The plane on which Lillian and her two charges were flying was hijacked to Iraq.
Lew tried to find them, but he never saw Lillian or the two boys again.
When Lew’s two boys grew to manhood, curious about their lost twins they prevailed upon old Lew to let them search the world to find them. Lew consented.
That was two years ago. Now they are lost too and he is searching for them.
And now the real story begins: of course Lew’s sons are in the same town at the same time as their father (unbeknownst to him) and, as faith would have it, it is in this very town their lost twin brothers live…
This leads to a series of mistaken identities where nobody knows which brother is which (they have the same name, remember) and that in turn leads to wrongful beatings, a near-seduction, the arrest of of one brother, false accusations of infidelity, theft, madness, and lots and lots of confusion and hilarious situations and a big chase. But all is solved in the end and they even find their long lost mother Lillian.

Well, that sounds like it could be a lot of fun, right? And it is quite funny for a half hour or so, but the whole ”mistaken identity” thing gets old and very predictable rather fast, and what’s left is a loooong wait for the cast to start the finale.
Thankfully the music is good. Some songs are even very good. And that saves the show from being a total waste. We have an old fashioned opening number that sets your toes tapping along (We Love An Old Story), a beautiful quartet for the two pair of twins (I Too The World), a romantic anthem that sounds like something Rodgers & Hammerstein could have written (That’s Him) and a very funny and definitely not politically correct song (How Do You Want Me).
And there was so much talent on the stage: Judy Kaye (the Phantom of the Opera, Mama Mia), Harry Groener (Cats, Crazy for You) and David James Carroll (Chess, Grand Hotel), just to mention a few of the more well known, who all went on to bigger and better things. It’s the book that let’s this show down. And the staging. And the sets. And the choreography. And the costumes. And… well, everything.

But as I mentioned before the music is worth a listening. Unfortunately you can’t find it on Spotify but maybe on Apple Music? But if you listen to the cast album you’ll get a couple of bonus songs. They probably recorded the album during try outs for two of the songs didn’t make it to the final show, and they’re good songs. A 60s flavored rock song called My World’s Coming’s Unwrapped and a funny ensemble number simply called Revolution. You could hear a little from the latter in the Entr’acte. Now, if you’ve read about this show somewhere else you may find my last statement a bit confusing: how could there be an Entr’acte as the show was in one act. Well, now it is, but during try outs it wasn’t. So therefore there was an entr’acte. But that one is not included on the cast album. Sorry, but the musical geek in me just had to point this out…

This isn’t the first musical version of The Comedy Of Errors, that was The Boys from Syracuse (1938) with book by George Abbott, lyrics by Lorenz Hart and music by Richard Rodgers. That show had the same problems as this one has, as far as the mistaken identity plot goes, but is all in all a better put together show and the music… Oh, the score is a real classic. You can read more about The Boys on this blog, search for entry no: 198.

This wasn’t Donald Drivers first attempt at musicalizing a Shakespeare play, he made Twelfth Night into the rock musical Your Own Thing in 1968. That show was a hit. Read about it at no: 438.

The composer of Oh. Brother! Michael Valenti, was actually one of the performers on Your Own Thing and he was also the understudy for the lead in the original Broadway production of How To Succeed in Business Without Even Trying (1961)

Press:
”Nonstop zaniness with perpetual motion belly dancers, burlesque turns, bad puns, gun toting Arab revolutionary chorus boys and other assorted sight gags, from a sneaker shod camel to a self propelled skateboard.”
– Women’s Wear Daily

… ‘‘Oh, Brother!” may be the only current Broadway musical that is discreetly amplified: we hear music instead of an electronic buzz. Let other producers note that this show’s sound system was designed by Richard Fitzgerald.
The rest of ”Oh, Brother!” – its book, lyrics, direction and ”staging” – is the work of Donald Driver. With the exception of the lyrics, which are adequate, Mr. Driver’s contributions encase the show in cement. It is his idea to reset a Plautus-Shakespeare longlost brothers farce in the contemporary Middle East, and a most misguided idea it is.
What’s funny about the Middle East today? Not much – unless you want to be completely tasteless. … but why bother to set a show in a region where there’s no room, right now, for humor? Thanks to its concept, ‘‘Oh, Brother!” is crippled before it even begins. Because he can’t bite any satirical teeth into his topical setting, Mr. Driver loads the show instead with hoary double-entendre gags and stale parodies of Hollywood’s old Arabian Nights movies. … some of them look and sound as though they were culled from 15-year-old back issues of Mad magazine. 
…
Mr. Driver doesn’t know how to pace or build his convoluted story of mistaken identities – it’s all conveyed frenetically in the same numbing shriek. The direction is of the same style. Mr. Driver has staged this show at a speed that kills. ”Oh, Brother!” runs one hour and 45 minutes with no intermission, and the actors are running the whole time. Energy is one thing -a relay race is another. Whiplash direction, much of it modeled on ”Three Stooges” comedies, is not a substitute for well-written fun.
– Frank Rich, The New York Times

Videos:
Tv review + We Love An Old Story + How Do You Want Me
A Loud and Funny Song

Dag 363: Fiorello!

Fiorello! (1959), 795 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerome Weidman & George Abbott, baserad på memoaren Life With Fiorello (1955) av Ernest Cuneo som handlade om Fiorello H. LaGuardia som var New Yorks borgmästare  mellan 1934 – 45.

En biografimusikal som handlar om Fiorello La Guardia (1882 – 1947).
I musikalen får man följa honom från 1915 – då han var en advokat som tog sig an pro bono jobb för fattiga som inte hade råd med en advokat – till 1933 då han ställer upp i valet för att bli New Yorks nya borgmästare.
Under denna period så slåss han också mot de korrumperade politiker som härskar i stadshuset, han blir involverad i kärlekshistorier med två olika kvinnor, han blir kongressledamot, kämpar i första världskriget och står hela tiden på den ”lilla människans” sida och kämpar för dennes rätt till rättvisa och ett bättre liv.

En lite bortglömd musikal. Det kan tyckas konstig med tanke på att den både vann ett antal Tony Awards och dessutom en Pulitzer. Men faktum är att den efter sin originaluppsättning inte haft nån revival på Broadway. Den blev inte heller filmad. Enda gångerna den visats i New York sen 60-talet är de 2 gånger Encores! har satt upp den i konsertversion i sin serie med bortglömda och mindre kända musikaler.
Det är synd för det här är en riktigt bra liten show. Musikaliskt i alla fall.
Det här var det andra samarbetet mellan Jerry Bock och Sheldon Harnick. De skulle skapa 8 musikaler ihop och den mest framgångsrika av deras verk var Spelman på taket som kom 1964.
De hör till mina absoluta favoriter vad gäller musikalkompositörer.
Den här showen innehåller både pastischer på sånger från 1910-, 20- och 30-talen samt ”moderna” shownummer. Gemensamt för all nummer är att musiken och melodierna är makalöst bra och att sångtexterna är i det närmaste geniala. Vilken otrolig samling sånger man hittar här. Jag bara älskar det!
Överlag kan jag rekommendera läsaren att söka upp varenda en av dessa båda herrars musikaler för ingen av dem är annat än mycket bra och några (Fiddler och She Loves Me till exempel) är rena mästerverken.
Den här plattan rekommenderas å det starkaste för det är en bortglömd pärla som är väl värd att återupptäckas.

Favvisar:
Politics And Poker, Marie’s Law, The Bum Won, Little Tin Box, The Very Next Man

Kuriosa:
Föreställningen vann the Pulitzer Prize for Drama. Det var den tredje musikalen som vann detta prestigefyllda pris.
Fram till i dag så har bara 8 musikaler vunnit det. De andra musikalerna är Of Thee I Sing (1932), South Pacific (1950), How To Succeed In Business Without Really Trying (1962), A Chorus Line (1976), Sunday in the Park with George (1985), Rent (1996) och Next To Normal (2010).

Showen vann också 3 Tony Awards: Bästa musikal, manliga biroll och regi.
Plus the New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.

Pressklipp:
Fiorello! scored a smashing victory at the polls with humor, heart, and zest. It’s a box-office landslide. Wavering ducat purchasers will be climbing aboard the bandwagon by the time you read this. Griffith and Prince have another champ under their wing. A top ticket for the amusement vote.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
High lights och intervjuer från Encores! konsertversion 2013
Gentleman Jimmy
Little Tin Box
Unfair
The Name’s LaGuardia
When Did I Fall In Love? med Audra McDonald

Dag 301: Damn Yankees

Damn Yankees (1955), 1019 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 1994 års Broadway revival (718 föreställningar)
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Douglass Wallop, baserad på Wallops roman The Year the Yankees Lost the Pennant.

En modern version av Faustlegenden.
Joe Boyd, en medelålders fastighetsmäklare, är en stor fan till Washington Senators basebollag. Problemet är bara att laget hela tiden förlorar sina matcher. Joe är övertygad att om de bara kunde få en riktigt bra spelare (en ”long ball hitter”) så skulle lagets lycka kunna vändas. Han blir så frustrerad över matchresultaten att han en dag bara slänger ur sig att han skulle kunna sälja sin själ för att de ska få sin braiga spelare.
Som av en slump så dyker i samma stund en sofistikerad affärsman som heter Mr Applegate upp.  Mr Applegate, som i själva verket är djävulen, erbjuder Joe att förvandlas till ”Joe Hardy” lagets nya 22 åriga stjärnspelare – i utbyte mot hans själ naturligtvis. Joe går med på erbjudandet, även om det betyder att han måste lämna sin fru, men han lyckas få till en inhiberingsklausul som innebär att han kan annullera kontraktet om han gör det senast kl 21 kvällen innan den stora finalmatchen.
Med Joes hjälp så tar sig the Washington Senators hela vägen till final. Men Joe har under resans gång upptäckt att han saknar sin fru och börjar överväga att hoppa av sitt kontrakt. Då skickar Mr Appelgate efter världens främsta förförerska, Lola, med hennes hjälp ska han se till att Joes själ blir hans…

Jag bara älskar denna musikal. Musiken är fantastisk, sångtexterna smarta och roliga och om man tittar på filmversionen så får man dessutom se Gwen Verdons underbara, av Bob Fosse, koreograferade dansnummer.
Det här är en liten pärla till musikal.
1994 års version är lite annorlunda mot originlet, dels är det nya arr och så finns här, förutom alla sångerna, också en del av balettmusiken med samt ett flertal korta scener som gör att det blir enkelt att följa med i handlingen.
Rekommenderas å det varmaste.

Favvisar:
Heart, Two Lost Souls, Whatever Lola Wants, Who’s Got The Pain?, The Game

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann 8 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, partitur, dirigent/musikalisk ledning, koreografi och scenarbetare.
Revivaln vann en Tony för bästa manliga biroll, plus en Drama Desk Award för bästa manliga biroll samt 2 Theatre World Awards.

Musikalen har filmats två gånger.
Först kom en bioversion 1958 som behöll stora delar av Broadwaycasten (fast rollen som Joe Hardy gavs till tonårsidolen Tab Hunter) samt var väldigt trogen scenversionen.
1967 gjordes en tv-version med Phil Silvers som Applegate och Lee Remick som Lola.

Jerry Lewis spelade Applegate i revivaln.
Vincent Price spelade Applegate i flera sommarproduktioner under 70-talet.

Sången Heart översattes i Sverige till Låt Hjärtat Va’ Me’ och blev signatursången för den älskade tv-serien Jubel i busken.

Pressklipp:
In short, Damn Yankees has an appealing idea, a couple of first-rate performers, and an intermittent flair for raising the roof. What it hasn’t got is staying power, a knack for hanging onto its gains and snowballing them into hilarity.
– Walter Kerr, Herald Tribune

The new song-and-dance sockeroo. Baseball is the great national pastime, and we predict that Damn Yankees will become a great national entertainment. It’s packed with power all down the line, from lead-off man to the pitcher. There isn’t a weak spot in the lineup. Here’s a pennant winner if we ever saw one. A real champ!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Whatever Lola Wants med Gwen Verdon
Whatever Lola Wants med bl a  Jerry Lewis och en hysteriskt rolig Susan Ann Taylor
Who’s Got The Pain? med Bob Fosse & Gwen Verdon
Heart
Two Lost Souls – Jane Krakowski & Cheyenne Jackson
At the Tony Awards: Shoeless Joe
Damn Yankees at Paper Mill Playhouse

Dag 270: A Tree Grows In Brooklyn

A Tree Grows In Brooklyn (1951), 267 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: George Abbott & Betty Smith, baserad på Betty Smiths bok med samma namn från 1943

I denna show får vi följa ett antal individer som bor i närheten av Brooklyn Bridge under en 15-årsperiod i början av 1900-talet.
Systrarna Cissy och Katie står i centrum.
Cissy kommer under showens gång att få ihop det med ett antal olika män. Hon kallar dem alla för ”Harry” efter sin första stora kärlek, en man som övergav henne för att återvända till sin fru.
Katie får ihop det med den sjungande servitören Johnny.
Johnny och Katie gifter sig och får en dotter som de döper till Francie.
Johnny har stora planer och ambitioner, bland annat blir han fackrepresentant, men han har en tendens att spendera alla familjens pengar på den lokala baren.
När andra akten börjar så har tolv år förflutit. Johnny är nu en kronisk alkoholist som varken har jobb eller pengar.
Francie vill sluta skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Detta får Johnny att vakna till ur sina spritdimmor. Han vill inte att hon ska bli en outbildad loser som han så han nyktrar till och tar ett jobb vid ett tunnelbygge. Efter att ha jobbat där ett halvår så kollapsar han och dör.
På våren slutar Francie åttan och blir därmed den första i familjen som fått en grundskoleexamen.
Och Cissy har blivit gravid med sin nuvarande ”Harry”.

Mmmm, det här är sån där härlig gammaldags musikal.
Musiken är bitvis ljuvlig. Här finns härligt sentimentala sånger, några komiska pärlor och en hel del svepande och glada melodier.
Shirley Booth, som Cissy, med sin karaktäristiska lite kraxiga och ”boopidoo-iga” röst är helt bedårande och visar dessutom hur man levererar komiska nummer. Johnny Johnston som Johnny låter som en typisk 50-tals musikal-crooner med en sammetslenröst som gjord för att sjunka tilbaka i stolen och bara låta den skölja över en.
Ingen stor musikal men ett gott hantverk, med bra solistinsatser. En liten pärla alltså och definitivt värd en genomlyssning eller två.

Favvisar:
I’m Like A New Broom, Look Who’s Dancing, Love Is The Reason, He Had Refinement

Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt Marcia Van Dyke som spelade Katie.
Shirley Booth vann en Donaldson Award som bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal.

The Donaldson Awards var ett teaterpris som skapades 1944. Den delades ut fram till 1955 då den helt överskuggats av the Antoinette Perry Awards, ett pris som idag är mest känd som en Tony Award.

Pressklipp:
Had a lovely, lovely tima at the Alvin last night. Wish you were there. A Tree Grows In Brooklyn is unique in what it can do to an audience. Practically all the time, you stifle pleasant, sentimental tears, yet you are constantly laughing. It is a terribly rare combination of heart and craftmanship and exquisite taste that makes you love being the target of its emotions. I have rarely had more fun laughing, and never had more fun crying.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

There are two shows within the stage version of A Tree Grows In Brooklyn, and by far the better one is Shirley Booth singing and carrying on as a somewhat faded good-time girl. The other, a watery hymn of failure with musical hope shining through the musical tears…
– Otis L. Guernsey Jr , Herald Tribune

Videosar:
He Had Refinement
I’ll Buy You a Star

Dag 222: Tenderloin

Tenderloin (1960), 216 föreställningar
Baserar min bedömning på New York City Center’s Encores! konsertversion från 2000
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: George Abbott & Jerome Weidman baserad på boken Tenderloin (1959) av Samuel Hopkins Adams i sin tur inspirerad av pastor Parkhursts försök att rensa upp Tenderloindistriktet i New York kring förra sekelskiftet.

I New York, på 1890-talet, finns ett distrikt på Manhattans västra sida som är ökänd för sin prostitution. Den kallas för The Tenderloin.
Moralens väktare, Pastor Brock, har bestämt sig för att han ska lyckas med att stänga ner detta Sodom och Gomorra.
Till sin hjälp har han en ung, snygg journalist som heter Tommy, som även jobbar deltid som sångare på en av Tenderloinområdets barer och är väldigt populär bland områdets ”damer”.
Vad Brock inte vet om är att Tommy är i maskopi med en korrumperad polis. Dessa två sätter dit pastorn med hjälp av manipulerade, ”skandalösa” fotografier med honom i komprometterande situationer. Brock arresteras.
Men när det väl är dags för rättegången mot pastorn så har Tommy fått dåligt samvete och han berättar sanningen om de ”fixade” fotografierna. Detta leder till att pastorn frikänns och man börjar sätta igång att rensa upp i ”träsket”.
Men Pastor Brock stannar inte kvar och njuter av sin seger. O nej, han har redan givit sig av mot ett nytt syndens näste, denna gång i Detroit.

Det här är en härlig musikal. Starkt inspirerad av den typen av sånger som sjöngs kring förra sekelskiftet, så här finns både tragiska skillingtryck och music-hallsånger uppblandade med svängiga Broadwaytoner av bästa slag.
Jag blir alldeles till mig av det här.
Otroligt svepande och catch-ig musik, strålande roliga texter och ett smittande glatt humör kännetecknar denna show.
En show som kan pigga upp även den suraste bland oss.
Tyvärr så är det ingen större skillnad på denna inspelning jämfört med originalcasten från 1960. Vi får lite, lite mer musik, bättre ljud, en större orkester och ett par snäpp dialog mer här men inte mycket mer. Vilket känns snålt, för idag så kan man få plats med betydligt mer på en cd än de 51 minuter vi bjuds på. Och det fanns att ta av – vi kunde ha fått några av de strukna sångerna eller dansarren till exempel.
Men oavsett det, en härlig liten show är det och jag kan varmt rekommendera den i bägge versionerna.

Favvisar:
Little Old New York, The Picture Of Happiness, How The Money Changes Hands, Artificial Flowers, Good Clean Fun

Kuriosa:
De musikaliska upphovsmännen till den här showen skulle ett par år senare skriva en av de mest älskade och spelade av alla musikaler, nämligen Spelman på taket.

Pressklipp:
George Abbot has whomped another whopper of a musical. I was completely Abbotizes in song, dance and, merriment.
– Fred Aston, World-Telegram & Sun

Robert Griffith and Harold Prince have been leading the song-and-dance circuit with five straight hits, but they finally struck out.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Tenderloin is the most serious comedy I ever saw. It begins with a hymn in a Park Avenue church, and thereafter gets soberer and soberer and soberer.
Mastermind George Abbot has let someone talk him into applying his magic to an unaccountably dour documentary. Hurrah and everything for good, clean fun, but where is it?
– Walter Kerr, Herald Tribune

The trouble with the play is that it is very difficult to have so much fun with vice and corruption and debauchery and then make a monumentof the guy who is going to break it all up.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Little Old New York
Chita Rivera – Little Ol’ New York
The Picture Of Happiness
Artificial Flowers

Dag 198: The Boys From Syracuse

The Boys From Syracuse (1938), 235 föreställningar
Baserar mitt omdöme på Encores! konsertversion från 1997
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: George Abbott, baserad på William Shakespeares pjäs The Comedy of Errors 1592–93 (Förvillelser på svenska) i sin tur baserad på Menaechmi eller tvillingbröderna av Titus Maccius Plautus (254 – 184 f.Kr).

This is a drama of ancient Greece
It’s a story of mistaken identities
If it’s good enough for Shakespeare it’s good enough for us

Inspirerad av gårdagens blogg kunde jag inte låta bli att ta upp ännu en musikal inspirerad av ett verk av Titus Maccius Plautus och även denna gång så är det en förväxlingsfars. Fast i Grabbarna från Syracusa (så löd den svenska titeln på filmversionen som kom 1940) så har vi två par identiska tvillingar som orsakar kaoset.
Det ena tvillingparet är av nobel börd, i sin tjänst har de var sin slav, även de enäggstvillingar. När gossarna var unga så seglade de på ett stort skepp som sjönk och bröderna (i bägge tvillingparen) kom att skiljas åt.
När showen börjar så har de vuxit upp till unga män, i var sin stad och är alltså helt ovetande om varandras existens.
För att göra det hela mera förvirrande så har bröderna samma namn, det gäller både ungherrarna och deras  slavar. De heter numera Antipholus av Ephesus respektive Antipholus av Syracuse, och bägge slavarna heter Dromio.
När Antipholus av Syracuse en dag anländer, med sin slav, till staden Ephesus så startar förväxlingskomedin.
Antipholus av Ephesus hustru Adriana och hennes slav Luce tar naturligtvis fel på pojkarna från Syracuse och deras egna äkta män vilket självklart får kaotiska följder.
Allt slutar dock lyckligt med att Antipholus av Syracuse gifter sig med Adrianas syster Luciana.
Jag hoppas ni hängde med.

Det här är en riktig pärla, en äkta klassiker.
Och en av Rodgers & Harts absolut bästa musikaler.
Musiken är sprudlande, melodiös, jazzig, smeksam och charmig om vartannat och Harts texter… Alltså, de är så smarta, roliga och helt makalöst bra. Han är i sitt esse här.
Att få en chans att höra verket med all musik intakt och med de gamla original-arren är helt ljuvligt. Ännu en gång har City Center’s Encores! gjort en kulturgärning av enorma mått och fått en fantastisk musikal att bli ännu bättre. Och dessutom kännas så fräsch!
Ett absolut måste!!!!!

Favvisar:
I Had Twins, Dear Old Syracuse, This Can’t Be Love, Sing for Your Supper, Come with Me, He and She

Kuriosa:
The Boys From Syracuse var den första Broadwaymusikal som använde sig av en Shakespearepjäs som librettounderlag.
Exempel på andra musikaler baserade på Shakespeare: West Side Story + Roméo et Juliette, de la Haine à l’Amour (bägge baserade på Romeo & Julia), Kiss Me, Kate (Så Tuktas En Argbigga), Oh, Brother! (Förvillelser), Rockabye Hamlet (Hamlet), The Donkey Show: A Midsummer Night’s Disco + Swingin’ The Dream (bägge baserade på En Midsommarnattsdröm), Your Own Thing + All Shook Up + Illyria + Music Is  (alla fyra baserade på Trettondagsafton), Two Gentlemen of Verona (Två ungherrar i Verona) och säkert ett gäng till men det här var de jag kom på just nu.

Videosar:
Sing For Your Supper
Falling in Love With Love
The Boys from Syracuse
What Can You Do With A Man
The Making of the Boys From Syracuse från en universitets uppsättning 2009

Dag 182: The Pajama Game

The Pajama Game (1954), 1 063 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på 2006 års Broadway revival (129 föreställningar).
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Richard Bissell baserad på boken  7½ Cents av Richard Bissell som i sin tur är löst baserad på hans erfarenheter som vice VD på en pyjamasfabrik.

Arbetarna på Sleep-Tite pyjamasfabrik vill få en löneökning på 7½ cent i timmen.
Ledningen säger nej.
Facket uppmanar de anställda till maskning.
Kämpande för fackets räkning hittar vi Babe, på ledningens sida hittar vi Sid den nyanställde arbetsledaren.
Dessa två argumenterar för sina respektive sidor men det blir mer än argumentering dem emellan, de blir förälskade i varandra…

En riktig, äkta Broadway klassiker och en av mina absoluta favorit musikaler.
Det här är en musikal som innehåller mer minnesvärda sånger än de flesta verken. Riktiga klassiker som Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There och A New Town Is A Blue Town samsas med komiska pärlor som I’m Not At All In Love och I’ll Never Be Jealous Again.
Jag pratar om fartfyllda, starka melodier med otroligt komiska och snyggt skrivna sångtexter.
En av de bästa musikalerna ever!
Det här blir den tredje versionen av showen som jag har.
Som vanligt när det gäller revivalcastskivorna från senare år så innehåller den här en massa musik som inte funnits med på de tidigare utgåvorna. Här hittar jag ett par sånger som inte fick plats på originalinspelningen (och som ströks för filmversionen), de långa dans-breaken som man tog bort per automatik vid inspelningar (mest uppseendeväckande för mig är Once A Year Day vars dansparti är otroligt mycket längre här än på någon tidigare version med både rock och Doo-wop inslag) och dessutom så har man lagt till tre sånger för att Sid ska få nått att sjunga i andra akten. En av dem är en sång som ströks inför originalets premiär och de andra två är nyskrivna av Richard Adler för 1973 års revival.
Det låter bra om den här skivan. Och om man inte har nån inspelning av showen så är det här en bra start. Min favvoversion är nog filmversionen.
Det enda jag inte är helt nöjd med är Harry Connick Jr’s insats som Sid. Han är en otroligt duktig crooner och hans röst är som sammet och påminner inte så lite om Frank Sinatras men den är lite i smooth-aste laget. Han verkar mer mån om att det ska låta bra än att berätta nått med sången. På en konsertscen så kan det funka men i en musikal så är röstagerandet väldigt viktigt – speciellt på en inspelning. Hans insatser är snygga men helt menlösa och tillför inget. Tvärtom faktiskt för man undrar hur det kommer sig att nån så vital som Babe kan falla för denna snygga tråkmåns.
I övrigt gör de flesta bra vokalainsatser och många tar fasta på de härliga sångtexter som erbjuds.
Musikalen är ett måste i varje sann musikalälskares samling!

Favvisar:
I’m Not At All In Love, I’ll Never Be Jealous Again, Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There

Kuriosa:
Detta var den första musikal som Bob Fosse koreograferade.

Richard Adler & Jerry Ross samarbetade både vad gäller musiken och sångtexterna.
Detta var deras första Broadway musikal.
Innan hade de bidragit med sånger till Broadwayrevyn John Murray Anderson’s Almanac (1953).
De skulle bara hinna skriva en musikal till (Damn Yankees 1955) innan Jerry Ross dog i sviterna efter att ha drabbats av bronkit.

Adler & Ross hade inledningsvis Frank Loesser som mentor och det påstås att Loesser bidrog, utan att få cred, med två av låtarna i showen: There Once Was a Man och A New Town Is a Blue Town

Original uppsättningen vann ett flertal Tony Awards: Bl a för bästa musikal, bästa kvinnliga biroll, bästa musik, bästa manus och bästa koreografi.
2006 år revival vann:
Två Tony’s för bästa revival och bästa koreografi.
En Theatre World Award för Harry Connick, Jr.
En Outer Critics Circle Award och en Drama Desk Award för bästa koreografi.

Under originalproduktionens gång skapades en av de mest klassiska Broadway anekdoterna:
Carol Haney som vann en Tony för sin insats i originalet bröt ankeln under produktionens spelperiod. Hennes understudy fick då hoppa in i hennes ställe. Denna ersättare var relativt okänd vid den tiden men det var henne som regissören och producenten Hal B. Wallis såg på scenen och det var hon som, tack vara det, fick ett Hollywoodkontrakt.
Hennes namn? Shirley MacLaine!

Till filmversionen (1957) så behöll man de flesta av skådespelarna från Broadwayversionen. Den enda huvudroll som byttes ut var Janis Paige som spelat Babe och vars roll gick till Doris Day.

Filmversionen är en relativt trogen återgivning av scenversionen, bl a är Fosses koreografier intakta.

En av dansarna i Steam Heat numret är Peter Gennaro (kvinnan är Carol Haney för er som blivit nyfikna på henne) som senare skulle bli framgångsrik koreograf själv bla som assistent till Jerome Robbins på West Side Story (det var han som skapade America och Mambonumren).
Andra musikaler han koreograferat är bl a Annie, Fiorello och Bar Mitzvah Boy

Richard Bissell skulle komma att skriva en bok om allt som hände när hans bok  7½ Cents förvandlades till musikal. Boken fick namnet Say, Darling.
Say, Darling skulle i sin tur förvandlas till en pjäs med musikinslag (se dag 73 av denna blogg) med manus av Bissel och musik av Jule Styne och den fick premiär 1958 på Broadway.

Pressklipp:
A sure-fire winner. A deliriously daffy delight! A royal flush and a grand slam rolled into one!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Broadway looks well in pajamas.
…
It’s a show that takes a whole barrelful of gleaming new talents, and a handful of stimulating ideas as well, and sends them tumbling in happy profusion over the footlights. The Pajama Game has a fresh and winning grin on its face from the onset. The dances bt Bob Fosse are fast, funny when they ought to be, and neatly dovetailed into a hard-driving book.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Steam Heat fr filmen
Pajama Game Performance at the Tony’s 2006
Doris Day – I’m Not At All in Love
I’ll Never Be Jealous Again
Once A Year Day
Hernando’s Hideaway (med bla Carol Haney & John Raitt)

Dag 154: On Your Toes

On Your Toes (1936), 315 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalcastinspelningen från 1983 (505 föreställningar).
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto:  Richard Rodgers, George Abbott & Lorenz Hart

Finer things are for the finer folk,
Thus society began.
Caviar for peasants is a joke;
It’s too good for the average man.
Supper clubs are for the upper folk,
Packed like sardines in a can.
Through the smoke you get your check and choke;
It’s too good for the average man.
Each poor man has a wife he must stick to,
Rich men have a different habit.
To be caught in flagrante delictu
Is much too good for the average rabbit.
All-night parties, drinking like a Lord,
Fit into our social plan.
Waking in the alcoholic ward
Is too good for the average man.

Den före detta vaudeville artisten Junior Donal försörjer sig som musiklärare på Knickerbocker Universitetet.
Han använder sig av sina kontakter inom sociteten för att övertyga chefen för The Russian Ballet att sätta upp en väns jazziga balett Slaughter on Tenth Avenue.
Junior får ihop det med prima ballerinan, Vera Barnova, i balettkompaniet och ser också till att han får spela huvudrollen i baletten. Detta gör Veras älskare och ordinarie danspartner så galen av svartsjuka att han anlitar två skurkar för att mörda Junior. Tanken är att han ska dödas så fort han kommer av scenen.
Junior får dock reda på detta och han ser till att hålla igång baletten så länge han kan, så även när baletten egentligen är slut så ser han till att få göra encore på encore på encore på encore tills polisen kan anlända och arrestera skurkarna.

Om jag igår lyssnade på en medioker 20-tals musikal så är dagens 30-talare en riktig höjdare.
Detta är så bra, så helt galet bra.
Musiken är jazzig, fräsig och med otroligt starka melodier.
Harts texter hör till de bästa han skrivit. Vackra, poetiska, roliga, smarta och helt enkelt underbara, se exemplet ovan – en text som inte känns 75 år gammal!
Och Rodgers första längre balettkompositioner är helt makalösa. Den första La Princess Zenobia Ballet hade jag aldrig hört förut, tror denna inspelning är första gången den tagits med på en castskiva. Den är ok men kan inte jämföras med Slaughter on Tenth Avenuebaletten som är grymt bra även som rent musikstycke och skulle lugnt platsa i konsertsammanhang.
Ja, åter igen så är jag salig. Det här är verkligen min typ av musik.
Detta är en skiva man inte ska missa. Rodgers & Hart när de är som bäst.
Kärlek!!!!!!

Favvisar:
It’s Got To Be Love, There’s A Small Hotel, Slaughter On Tenth Avenue, On Your Toes, Quiet Night

Kuriosa:
Från början var det tänkt att detta verk skulle bli en filmmusikal.
Rodgers & Hart skrev den med Fred Astaire i tankarna. Men han tackade nej, han trodde inte att hans publik ville se honom som en enkel vaudeville ”hoofer” utan ville att han skulle fortsätta att vara en sofistikerad frackklädd gentleman. Han ansåg också att införandet av klassisk ballet i handlingen skulle vara för ”highbrow” för publiken.
Då bestämde sig upphovsmännen att göra om manuset till en Broadwayshow istället.

Denna show var den första show i vilken man blandade klassisk balett (med klassiskt tränade dansare) och jazzdans. Dansnumren var dessutom viktiga för handlingen och inte bara med som fristående shownummer, även det var rätt så ovanligt i shower på denna tid.

Koreografin stod George Balanchine (1904 – 1983) för.
Han var en rysk dansare som flydde från Ryssland efter revolutionen och kom till Paris 1924. Där blev han medlem och koreograf för den berömda Ballets Russes. Han koreograferade bland annat flera verk av Stravinsky, och samarbetade med många andra kända dåtida kompositörer.
Så småningom hamnade han i New York där han skapade American Ballet kompaniet 1935.
Han var också en av grundarna till  New York City Ballet som startade 1948.

George Abbott som var med och skrev manuset 1936, regisserade bägge Broadwayrevivlarna av musikalen (1954 & 1983).

Revivaln 1983 vann 2 Tony Awards (bästa reproduktion och bästa kvinnliga skådespelerska), 1 Theatre World Award bästa kvinnliga skådespelerska) och 4 Drama Desk Awards ( bästa revival, kvinnliga skådespelerska, kapellmästare och orkestrering).

I 1983-års revivals ensemble kunde man hitta Jerry Mitchell, en man som numera blivit ett stort namn på Broadway. Han har bland annat koreograferat originaluppsättningarna av Hairspray, The Full Monty och Catch Me If You Can (Dag 151) och både regisserat och koreograferat musikalerna Legally Blond och den alldeles sprillans nya showen Kinky Boots.
Han är också initiativtagaren och skaparen av Broadway Bares, en årlig återkommande strip show där dansare från alla Broadwayshower strippar för välgörenhet. Pengarna går oavkortat till AIDS forskning och alla som medverkar, både på och bakom scenen, ställer upp helt ideellt. Showerna som är inne på sitt 23:e år har dragit in miljontals dollar till forskning och stöd för sjuka.

Videosar:
Slaughter från filmversionen 1939 med Balanchine koreografi
On Your Toes at UCLA
Jaclyn Guillou – There’s A Small Hotel
Broadway Bares ’09 ”Shoes”

Ljudis:
Sarah Vaughan – It’s Got To Be Love

Dag 135: New Girl In Town

New Girl In Town (1957), 431 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: George Abbott, baserad på Eugene O’Neills pjäs Anna Christie

Ven I valse, jumpi dumpi dum

Anna, en tuberkulossjuk  f d prostituerad, flyttar hem till New York för att bo hos sin gamla far efter att ha tillbringat 15 år säljande sin kropp i St. Paul, Minnesota.
Pappan är helt omedveten om sin dotters yrke.
Till en början så tas hon emot med öppna armar av både fadern och alla hans vänner. Hon inleder ett förhållande med en sjöman men håller det hemligt för sin far.
Annas förgångna avslöjas dock av pappans nya fru.
Annas sjömannen mönstrar på ett fartyg och lämnar staden.
Anna känner att hennes chanser till att få leva ett normalt liv är krossade så hon lämnar New York och flyttar till Staten Island där hon blir jordbrukare.
Sjömannen kommer så småningom tillbaka till staden och när han får reda på var Anna befinner sig så far han genast dit och de älskande tu förenas i en kyss.

Det här är en gammal hederlig, härlig musikal musikal, om jag säger så.
En skön blandning av svepande melodier, komiska sånger, valser, smäktande ballader och lite music-hallinspirerade nummer.
Det är ingen stor musikal och innehåller kanske inte några riktiga hits eller standards men den är oerhört njutbart att lyssna på och svengelskan som Annas pappa sjunger på är så charmig om så lite konstig.
Väl värd att lyssna igenom.

Favvisar:
Roll Yer Socks Up, On the Farm, It’s Good to Be Alive, Look at ‘Er, Ven I Valse

Kuriosa:
Gwen Verdon som Anna och Thelma Ritter som pappans nya fru fick dela på det årets Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Showen fick tre Tony nomineringar till men inga vinster. Bland annat så nominerades Bob Fosses koreografi.

Anna spelades av Gwen Verdon, en av de bästa dansarna Broadway nånsin haft. Problemet med denna show var att Gwen fick visa upp att hon var en bra skådespelerska och sångerska men det fanns inget direkt utrymme för några dansnummer.
För att lösa det problemet så koreograferade Bob Fosse en drömsekvens som hon kunde släppas loss i.
Sekvensen utspelade sig på en bordell och det var Annas mardröm om att åter var tillbaka i sitt gamla yrke. Koreografin var så sensuell och förförisk att polisen i New Haven ansåg det nödvändigt att stänga teatern och tvinga produktionsteamet att lägga ner showen om man inte tog bort numret eller gjorde drastiska bearbetningar av det.
Ändringarna genomfördes och polisen lät showen spela klart sin try out.
När showen sen kom till Boston så ansåg producenterna att den nya versionen också var tvungen att strykas eftersom den framställde Annas förflutna som så otroligt mycket attraktivare än hennes nuvarande livssituation. För att vara säkra på att ingen skulle försök smyga tillbaka snusket så brändes scenografin.
Men när de kom till New York så kom hela bordelldrömsekvensen tillbaka, intakt. Somliga kritiker gillade den och somliga blev förfärade. Men kvar blev den.

Bob Merrill som skrev både musik och sångtexterna är kanske mest känd för sångerna: (How Much Is) That Doggie in the Window? och Mambo Italiano och för att han skrev sångtexterna till musikalen Funny Girl (1964).

Videosar:
Snuttar från Irish Repertory Theatre version av showen
How Much Is That Doggy In The Window med Patti Page
Greta Garbo i Anna Christie (1930), hennes första repliker i en talfilm!
Gwen Verdon original Roxy i Chicago (1975) plus Chita m fl. Bara snuttar och från typ 8 mm, men ändå! Makalöst fynd!

Dag 7: High Button Shoes

High Button Shoes (1947), spelades 727 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Sammy Cahn
Libretto: George Abbott och Stephen Longstreet baserad på Longstreets semibiografiska roman The Sisters Liked Them Handsome.

High Button Shoes var Broadway debuten för en av mina favoritkompositörer Jule Styne. Han är kompositören till musikalklassiker som Gentlemen Prefer Blondes, Gypsy, Funny Girl och Suger.
Det var även Broadwaydebut för sångtextförfattaren Sammy Cahn (eller Cohen eller Kahn, beroende på vilken del av hans långa karriär man talar om).
Dessa båda herrar hade redan samarbetat under många år i Hollywood, ett samarbete som bland annat resulterade i en Oscar för sången Three Coins In The Fountain. De skrev även klassiker som Let it snow, let it snow, let it snow.
Och med den här föreställningen (deras andra försök) så skulle de även erövra New Yorks teaterscen. Deras allra första musikalförsök Glad to see you (1944) las ned redan under provspelningsperioden i Philadelphia.

Föreställlningen är en riktig skälmhistoria som delvis utspelar sig i Atlantic City. I rollistan så återfinns storheter som Phil Silvers och Nanette Fabray.
Det är en riktig liten pärla med underbara sånger som Papa, Won’t You Dance With Me, On a Sunday By The Sea och I Still Get Jealous. På denna castinspelning har man valt att plocka bort en del av föreställningens låtar (inte nån av de ovan nämnda dock), troligtvis av utrymmesskäl. Det är lite synd för jag skulle gärna ha velat höra allt från denna show.

Inspelningen är gjort på fyrtiotalet och det gör att ljudet är lite annorlunda mot vad man är van vid idag. Det är en av anledningarna till att jag aldrig orkat lyssna på den här tidigare. Dålig anledning, jag vet, men så är det. Måste liksom försätta mig i rätt stämning för att kunna uppskatta den tidens inspelningar.

Musikalen är kanske mest känd för den 10 minuter långa Bathing Beauty baletten skapad av koreografen Jerome Robbins. En hysteriskt rolig komisk balett, en hyllning till stumfilmskungen Mack Sennett. På scen sågs badande skönheter, livvakter, gangsters, identiska tvillingar, The Keystone Cops plus en gorilla, i en riktigt slap-stick balett.
”The actors careen across the stage, in and out of a row of boardwalk bathhouses, slamming doors, falling, rolling, leaping to their feet, colliding with one another, in a masterpiece of intricately plotted chaos that bears all the marks of the developing Robbins style: wit, character, drama, and precision.” Citat från Amanda Vaill, författare till Robbins biografi.
Baletten återskapades i revyn Jerome Robbin’s Broadway som gick på Broadway 1989 och där kunde man se att den verkligen var ett komiskt mästerverk. Helt hysterisk. Tyvärr har jag inte hittat nått klipp på YouTube så ni får ta mitt ord på det.

En charmig, typisk, lite gammeldags fyrtiotalsmusikal som är värd att hitta en ny publik.

Kuriosa:
1. En okänd Audrey Heburn var med i ensemblen när musikalen fick sin London premiär 1948.

2. Phil Silvers pappa var med och byggde de första skyskraporna i New York.