Nr 444: Crazy For You (1992)

Crazy For You (1992)
Music: George Gershwin
Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.
…
Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Nr 391: Hamilton

Hamilton (2015)
Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:
8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
– Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.
– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
– David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Dag 364: Dames At Sea

Dames at Sea (1966), Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Dag 333: Jolson

Jolson (1995), West End, drygt 500 föreställningar
Musik & sångtexter: ett flertal olika av de stora kompositörerna från 10-, 20- och 30-talen, bl a George Gershwin och Irving Berlin.
Libretto: Francis Essex & Rob Bettinson baserad på Al Jolsons liv.

En biografimusikal som handlar om två perioder i Al Jolsons liv. Dels 20-talet då han stod på toppen av sin populäritet och dels 40-talet då han fick en oväntad comback och åter blev en av de populäraste sångarna i USA.
Föreställningen handlar både om hans stora framgångar på scen och om hans misslyckanden i sitt privatliv.
Föreställningen avslutas med en 25 minuter lång konsert, eller snarare ett försök att återskapa en typisk Jolson-konsert med alla hans stora hits.

Det här är en live-inspelning och det är ju alltid kul att både få den där äkta teaterkänslan och samtidigt få höra publikens reaktioner på framträdandet. Publiken är mycket entusiastisk. Jag lite mindre. Till att börja med så är ljudet väldigt dålig på den här inspelningen, låter nästan som om det var en boot-leg men det är det inte. Ljudet är ”ihåligt”, burkigt och tunt och det låter som om man tagit bort all reverb från sångarna så de låter platta.
Sen så pratas det i många recensioner om hur fantastiskt Brian Conley imiterar Jolsons väldigt karaktäristiska röst. Jag håller inte med. Visst låter han en liten aning som Jolson men han är på tok för hes och raspig i rösten för att det ska bli riktigt bra. I en sån här musikal så måste rösten stämma bättre för att illusionen ska fungera.
Hon som spelar Jolsons tredje fru (som var skådespelerskan Ruby Keeler) försöker inte ens låta som henne och på sitt sätt är det bättre men Jolsons röst är en röst som man känner igen direkt så den möjligheten hade Brian nog inte.
Det är kul att få en samling av de sångerna som Jolson hade i sin repertoar och man känner igen så gott som varenda en. Fast de låter inte så 20-talsaktiga som de borde, arren är distinkt moderniserade och det är inte alltid till sångernas fördel.
Det här är väl inte en riktig juke-box musikal men eftersom alla sångerna är förknippade med honom och de inte fyller nån direkt funktion vad gäller handlingen så anser jag nog att det är en i alla fall.
Ska man lyssna på hans repertoar så rekommenderar jag att man istället plockar en av alla de plattor som finns där man har samlat inspelningar med den riktige Jolson. Det här känns lite ”B”.

Favvisar:
Let Me Sing And I’m Happy, Swanee, Toot-Toot-Tootsie Goodbye, Carolina In The Morning, Baby Face

Kuriosa:
Jolson har skrivit in sig i filmhistorien eftersom det var han som spelade huvudrollen i den första filmen med ljudsynkroniserade talscener, The Jazz Singer från 1927. Den brukar anses som den första talfilmen – fast man hade gjort många kortfilmer med tal innan. Jolson inledde den första talscenen med de bevingade orden ”Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet”. Detta var en fras som Jolson använt sig av under åratal då han stod på scenen. Frasen ska ha uppkommit då han en dag skulle uppträda efter den berömda tenoren Enrico Caruso. I dennes smattrande applåder ska Jolson ha rusat upp på scenen och sagt den förut nämnda frasen.

Numera så ses Jolson som en kontroversiell artist då hans specialitet var att uppträda i ”blackface”, det vill säga att han sminkade sig så han skulle se ut som en svart man. Eller en nidbild av en svart man för han var svart i ansiktet och hade stora vitsminkade läppar. Den här formen av maskering var väldigt populärt på scenerna inte bara i USA utan även i Europa under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Jolson dubbade sin egen sångröst i biografifilmen The Jolson Story (1946)

Pressklipp:
An incredible phenomenon occurred at the Victoria Palace: the entire audience of the musical Jolson consistently responded to its star Brian Conley as if he were the man himself, and as if Jolson meant everything to them. Admittedly, this was a partial opening-night crowd, but Rob Bettinson and Paul Jury’s second bio-musical collaboration (following the success of Buddy) does, on this showing, seem to have that indefinable ”It”.
…
Buddy ran for seven years at the Victoria Palace: I would not be surprised if Jolson enjoys similar longevity. When the catchphrase ”You ain’t seen nothin’ yet” rings out, we know that in fact we have seen it all before, but are having so much fun that it doesn’t matter.
– Ian Shuttleworth, The Financial Times.

Videosar:
This Is The Army Mr Jones
Baby Face
Swanee
Al Jolson sings April Showers & My Mammy
Al Jolson i blackface sings Toot Toot Tootsie
Snutt ur The Jazz Singer
My Mammy ur filmen The Jolson Story (sång dubbad av Jolson själv)

Jolson ca 1925

Jolson i ”blackface” i filmen The Jazz Singer från 1927

Dag 297: Oh, Kay

Oh, Kay (1926), 256 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1994
Musik: George Gershwin
Sånhgtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & P. G. Wodehouse, baserad på pjäsen La Presidente av Maurice Hanniquin & Pierre Veber

1927, förbudstiden i USA, en period då amerikanarna törstade och bootleggers (spritsmugglare) blev förmögna.
Jimmy Winters, en millionär, anländer till sitt sommarresidens på Long Island med sin nya fru. Där finner han att Shorty McGee har installerat sig.
Jimmy tar för givet att Shorty är den nya tillfälliga butlern och lägger ingen större vikt vid honom.
Men Shorty vaktar egentligen 500 lådor fyllda med smuggelsprit som han och hans två kompanjoner har gömt i vad de trodde var ett övergivet hus. För att inte avslöjas så måste Shorty nu ikläda sig rollen som butler.
Samtidigt får Jimmy ett telegram där han får reda på att hans skilsmässa från sin första fru aldrig trätt i laga kraft så hans nya äktenskap måste annulleras. Den nya frun blir sur och tar in på ett hotell i stan.
Då dyker Lady Kay upp. Hon är en av smugglarna och dessutom kvinnan som året innan räddade Jimmy från att drunkna.
Hon har aldrig kunnat glömma honom och han har aldrig kunnat glömma henne.
Men för att försöka smuggla ut smuggelspriten ur huset så låtsas hon nu vara den nya husan.
Sen finns det också ett par tvillingar i huset och tillsammans så ser detta gäng till att farskarusellen snart är i full gång med förväxlade identiteter, missuppfattningar, förvirring, skurkar, poliser, sprit, sexantydningar och självklart ett lyckligt slut där Kay och Jimmy får varandra.

Jag säger bara Gershwin.
Det räcker.
Musiken är såååååå bra.
Texterna är ljuvliga.
Hitsen är många och av det odödliga slaget.
Allt är bara perfekt.
Artisterna på denna studiorekonstruktion är synnerligen väl valda.
Arren är original arren så det låter ljuvligt skönt svängande 20-tal om allt.
Jag älskar det.
Mannen var ett musikaliskt geni. Punkt slut. Han var bäst.
För mig finns det inget bättre än att sätta på lite Gershwin. Om jag nån dag känner mig lite nere så vet jag att bästa botemedlet är en dos av George, gärna i kombination med hans bror Ira, vars texter fortfarande kan locka fram ett leende på mina läppar.
Behöver jag säga att jag rekommenderar detta? Tror inte det, va.
Om intrigen känns igen så är det inte så konstigt för man gjorde en Gershwin jukebox musikal version av storyn för nått år sedan. Den showen hette Nice Work If You Can Get it (se Dag 59).

Favvisar:
Someone To Watch Over Me, Dear Little Girl, Don’t Ask, Clap Yo’ Hands, Fidgety Feet

Ljudisar:
Oh Kay – Gershwin Broadway Musical Roll
Gertrude Lawrence sings Gershwin ”DO-DO-DO” (1926)

Videosar:
Clap Yo´Hands den här versionen av sången är från filmen Funny Face med Fred Astaire & Kay Thompson
Someone to Watch Over Me – Julie Andrews från filmen Star

 

Dag 234: Pardon My English

Pardon My English (1933), 43 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1993.
Musik: george Geshwin
Sångtexter: Ir a Gershwin
Libretto: Herbert Fields, Morrie Ryskind

Musikalen utspelar sig i Dresden, Tyskland.
I ett försök att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker så inför den tyska regeringen ett förbud mot alkoholfria drycker.
I protest mot detta så startar Golo Schmidt en lönnkrog där gästerna kan njuta av förbjudna drycker som exempelvis ginger ale och fruktsoda.
I och med detta så har Golo skaffat sig en mäktig fiende, polischefen Bauer, en man som gjort det till sitt mål att stänga ner denna illegala verksamhet.
Golo bestämmer sig för att göra ett överaskningsbesök på Bauers födelsedagsfest men på på vägen dit så blir han påkörd och förlorar medvetandet. När han vaknar upp så tror han att han är Michael Bramleigh, en förmögen man ur den brittiska societén. Som Michael blir han omedelbart förälskad i Bauers dotter Ilse och friar till henne.
En fågelholk faller lite senare på hans huvud och gör att han åter blir Golo. Han har inget minne av sitt Michael alter ego utan återvänder till sin lönnkrog och sin fästmö Gita Gobel.
Detta är grundupplägget, efter det så börjar det bli extremt invecklat och intrigen svår att återge. Det räcker kanske att förklara att Golo/Michael under resten av showen kommer att bli slagen i huvudet med jämna mellanrum och varje gång det sker så byter han personlighet. Detta leder till förväxlingar en masse.

Oj, så bra det här är.
Jag tror kanske att det här nästan är min favorit bland alla Gershwin musikaler jag har hört.
Musiken svänger, texterna bubblar av upptåg och humor och jag blir fullständigt såld.
För mig känns varje låt som en megahit och jag är förvånad över att sångerna knappt har fått ett liv efter showen.
Men det är väl också ett bevis på hur bra musik George skrev som gör att man kan anse att dessa nummer hör till hans mindre betydelsefulla verk. För många andra kompositörer hade dessa hört till deras främsta. Sånt där är visserligen en smaksak men i min bok är det så.
Det här är musikalguld!!! Ett måste!!!!!

Favvisar:
Isn’t It A Pity, My Cousin In Milwaukee, The Lorelei, Freud & Jung & Adler, Where You Go I Go, I’ve Got To Be There

Kuriosa:
Showen skapades för att lyfta fram och göra en stjärna av den engelska music-hallstjärnan Jack Buchanan. Men det visade sig att han inte fixade dubbelrollen som Golo/Michael. Michaeldelen (den snoffsige dandyn) fixade han men inte Golo. Han hade faktiskt så stora problem med rollen att han valde att hoppa av produktionen och köpte loss sitt eget kontrakt för en redig summa pengar.
Han ersattes av en komiker som specialiserat sig på olika dialekter.

Showen fick förödande kritik under hela sin try-outperiod. Detta ledde till mängder av omskrivningar och bearbetningar vilket ledde till att showen som hade premiär på Broadway var ett lapptäcke till verk.
Den sågades enhetligt av kritikerkåren och försvann efter bara 43 föreställningar.

1982 så hittade man i ett av Warner Brothers lager i Secaucus, New Jersey ett antal gamla dammiga trunkar. När man öppnade dem så fann man originalmanuskript, original noter etc från en massa gamla 20- och 30-tals musikaler, däribland manuset till denna show.
Med hjälp av allt material man fann så lyckades man få ihop ett komplett manus och det ledde till en konsert på Library of Congress 1987. Den konserten var underlaget för denna studioinspelning som kom 1993.

Nån som fortfarande minns William Katt? Han spelade Carries promnight date i filmen Carrie från 1976. Han hade också huvudrollen i tv-serien The Greatest American Hero och splade Pippin i tv-versionen av Stephen Schwartz musikal. Han gör en väldigt bra Golo/Michael här.

Dag 192: Lady, Be Good

Lady, Be Good (1924), 330 föreställningar
Baserar mitt ombömme på 1992 års studioinspelning
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & Fred Thompson

En typisk 20-tals intrig och som i de flesta av den tidens musikaler mest till för att fylla utrymmet mellan sångnumren, men här kommer ett försök att återge den:
Syskonen Dick och Susie Trevor (i originaluppsättningen spelade av syskonen Astaire , Fred & Adele), är arbetslösa och till råga på det så har de, när ridån går upp, precis blivit vräkta.
Dick älskar en fattig flicka som heter Shirley men för att lösa situationen han och hans syster befinner sig i, bestämmer han sig för att gifta sig med den rika Josephine Vanderwater som länge har jagat honom.
Susie försöker hjälpa till hon med. I hennes fall så lovar hon att hjälpa en brännvinsadvokat som är tvingad av en mexikansk gangster att lura till sig arvet (på $4 000 000) efter en Jack Robinson, men för att lyckas med det så behöver han en flicka som kan låtsas vara Jacks änka, Juanita. Susie lovas $50 000 om hon ställer upp.
Susie har förresten träffat en luffare i början av akt 1 och både hon och han blev genast blixtförälskade, men han har försvunnit sen dess.
Inget går naturligtvis som någon tänkt sig men allt slutar lyckligt och Dick får sin Shirley, för Josephine har blivit kär i advokaten, och Susie avslöjas som en bedragare av luffaren som visar sig vara den rättmätiga arvtagaren till Jacks arv, men när hon förklarar varför hon försökte bluffa till sig pengarna så förlåter luffaren henne, friar till henne och ridån går ner på ett fyrdubbelt bröllop (för det finns ett komiskt par till som inte fyller så mycket funktion i föreställningen mer än att göra små komiska nummer här och där).
Puh!

Ännu en ur serien med rekonstruerade och återskapade Gershwinmusikaler.
Och återigen ett bevis på vilket musikaliskt geni den gode George var.
De mest kända låtarna i denna show är nog Facinating Rhythm och Oh Lady Be Good men det finns nästan inte en endaste dålig låt på den här plattan. Även den sämsta av dem håller hög klass och är nynnvänlig.
Iras texter är inte hans bästa men de är bra.
Eftersom det här är en rekonstruktion så finns all musik med, även dansbreaken. Och eftersom det var en syskonen Astaire musikal så är dansbreaken både många och långa och helt underbara. Lägg till det några korta smakprov på härligt knasiga dialoger.
Man får drygt 70 minuter makalöst skön synkoperad musik på denna platta: jazz, ragtime och charleston.
Jag älskar ju Gershwin så för mig är det här ren och skär lycka.
Bör ej missas!

Favvisar:
Facinating Rhythm, Hang on to me, Little Jazz Bird, So am I, We’re Here Because

Kuriosa:
Lady Be Good var första gången som bröderna George och Ira samarbetade på en hel musikal ihop. Det blev ett lyckat samarbete som resulterade i att de fortsatte att jobba ihop och det i sin tur resulterade i ett dussintal scenmusikaler till och 4 filmmusikaler.

I original showen medverkade Cliff ”Ukulele Ike” Edwards, det var han som framförde Fascinating Rhythm. Hans namn kanske inte säger oss så mycket idag men jag kan berätta att det var han som var rösten för Benjamin Syrsa i Disneys Pinochio och alltså framförde When You Wish Upon A Star (Ser du stjärnan i det blå).

Det finns två filmer med namnet Lady Be Good – en stumfilm från 1928 och en musikalfilm från 1941.
Ingen av dem är dock baserade på scenshowen, fast i musikalfilmen framförs både Oh, Lady Be Good and Fascinating Rhythm.

Videosar:
Lady Be Good med Eleanor Powells fantastiska steppande + en väldigt vältränad hund
Fascinating Rhythm mer stepp med bl a The Berry Brothers o Eleanor
Maureen McGovern framför Little Jazz Bird
Swiss Miss
I’d Rather Charleston

Ljudis:
Fascinating Rhythm med Fred & Adele Astaire på sång och George Gershwin själv på piano, inspelad 1926.

Dag 153: Tell Me More

Tell Me More (1925), 100 föreställningar
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Buddy G. DeSylva & Ira Gershwin
Libretto: Fred Thompson & William K. Wells

Ännu ett exempel på en ”fluff” musikal från 20-talet. Intrigen var inte lika viktig som sångerna, dansnumren och komikerna var.
Här handlar det om tre par som genom missförstånd, förväxlade identiteter, falska identiteter, misstänkt otrohet och diverse intrigvändningar är nära att missta varandra men som lyckas få varandra på slutet ändå.
Intrigen är både så tom och så rörig att jag har lite svårt att sammanfatta den. Men självklart hittar man millionärer, fattiga butiksförsäljerskor, maskeradbaler, fashionabla semesterorter och ett stort lyxigt varuhus på 5th avenue i showen.

En glad och småjazzig 20-talsmusikal, lite av standardmodell.
Den hör dock inte till de bästa jag hört.
Lite för mycket operettvarning på den.
Men det finns några riktiga höjdare så den är absolut värd en genomlyssning.
Och den är välsjungen med röster som låter som om de kom direkt från det glada tjugotalet.
Även orkestern låter helt autentisk för sin era.
Här finns också ett par riktigt, riktigt roliga sånger vars texter må ha åldrats en del men inte mer än att de fick mig att skratta högt ett par gånger.
En välproducerad rekonstruktion av en av Gershwins minst kända musikaler. Och dessutom så är det en dubbel cd så man får två musikaler för priset av en. Den andra är Tip-Toes (se dag 70) även den från 1925.

Favvisar:
Why Do I Love You?, Kickin’ The Clouds Away, In Sardinia, Baby!, Ukelele Lorelei

Videosar:
Kickin’ The Clouds Away (från en studentversion av Gershwin Jukebox-musikalen My One And Only)
Kickin’ The Clouds Away från Broadwayversionen av My One And Only.

Dag 136: Girl Crazy

Girl Crazy (1930), 272 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studiorekonstruktionen från 1990.
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & John McGowan

Den unge playboyen Danny Churchill skickas till den lilla landsortshålan Custerville i Arizona av sin far som oroar sig för att sonen är allt för intresserad av New Yorks utbud av kvinnor, vin och partys. I denna lilla sömniga håla ska Danny lära sig vett, ta ansvar och bli en hederlig arbetande man.
Men om Danny inte får ta del av New Yorks nattliv så får han väl se till att nattlivet flyttar till Custerville.
Så istället för att jobba på familjens ranch som kofösare så förvandlar han stället till en ”dude ranch”, dvs ett slags exklusivt ranchhotell speciellt anpassat efter semestrande storstadsbors önskemål. Lite ridning, lite camping och mycket party alltså.
För att se till att det blir fart och klass på stället skickar han efter showflickor från Broadway och anställer Kate Fothergill som sångerska.
Danny blir så småningom förälskad i byns mer jordnära kvinnliga brevbärare.

Ännu en typisk 20/30-tals musikal, lätt på intrig men med en samling sånger så starka att man bara blir salig.
Detta är nog en av Gershwins absolut bästa musikaler. Vilka hits det finns i denna show: I Got Rhythm, But Not For Me, Embraceable You och Could You Use Me? för att bara nämna några.
Det här är så otroligt makalöst, sanslöst bra att jag saknar ord!
Kan bara säga: SKAFFA!!!!!
Detta är nödvändig lyssning för varje person som säger att de gillar musikal eller tidig jazz eller musik överhuvudtaget.
Oumbärlig, det är vad detta är!

Favvisar:
De fyra ovan nämnda plus: Treat Me Rough, Bronco Busters, Bidin’ My Time, Boy! What Love Has Done To Me!

Kuriosa:
Förutom alla hits som kom från denna show så är den också känd för att så många blivande kändisar var med i den.
Ginger Rogers fick sitt stora genombrott som brevbäraren Danny blir förälskad i. Det var så Hollywood fick upp ögonen för henne och vi vet väl alla hur det gick för henne där…
Ethel Merman gjorde sin Broadway debut i showen och blev den stora sensationen. Hennes sätt att belta fram I Got Rhythm skapade en stjärna och blev starten på en drygt 30-årig Broadway karriär.
I orkesterdiket kunde man hitta:  Benny Goodman, Gene Krupa, Glenn Miller, Jimmy Dorsey och Jack Teagarden.
Roger Edens, blivande orkesterarrangör i Hollywood och trefaldig Oscarsvinnare, spelade piano på scenen.

På premiären så stod George Gershwin själv i orkesterdiket och dirigerade orkestern.

Sången I Got Rhythm dök först upp i Gershwins floppmusikal från 1928, Treasure Girl. Där var den en ballad.
Sen skulle den ha varit med i East Is West en musikal som Florenz Ziegfeld beställt men som aldrig sattes upp. Även sången Embraceable You kom från början från den showen.

Girl Crazy bearbetades och piffades upp i början av 1990-talet.
Den fick ett delvis nytt manus, flera extra Gershwin sånger från andra shower interpolerade i stycket och en ny titel: Crazy For You.
Denna show, med premiär 1992, blev en mega hit och spelades 1622 gånger och vann 3 Tonys: Bästa musikal, bästa koreografi och bästa kostym.

Videosar:
Treat Me Rough från filmversionen, 1943. Den har inte mycket att göra med scenversionen.
Judy Garland: Embraceable You
Judy Garland: But Not For Me
Treat Me Rough (Girl Crazy) – Tiffany & Cyrus – Top 6 SYTYCD
Ethel Merman Sings I Got Rhythm 1956
CRAZY FOR YOU (West End) – ”I Got Rhythm”

Dag 98: Sweet Little Devil

Sweet Little Devil (1924), 120 föreställningar
Musik: George Gershwin
Sångtexter: B.G. ”Buddy” DeSylva
Libretto: Frank Mandel & Laurence Schwab

Tom Nesbitt blir förvånad över att Joyce West, den väna Follies skönheten han har brevväxlat med, visar sig vara en känslokall och intrigerande ”gold digger”. Det framkommer så småningom att det är Joyce kusin Virginia Culpepper (en snäll och rar flicka med författarambitioner) som har haft hand om Joyce beundrarpost och stått för allt brevskrivandet. Så egentligen är det Virginia Tom älskar men det krävs två akter, en massa sköna sånger och dansnummer innan han inser det.

Ni som läst min blogg vet nog vid det här laget att jag har en viss förkärlek för jazziga musikaler från 20- och det tidiga 30-talet och är extra förtjust om de har musik av Gershwin.
Här fick jag en jackpot! Gershwin, jazz, 20-tal och dessutom i det närmaste helt bortglömd, vilket betyder en massa nya okända låtar!
Jag är lycklig. Nä, mer än det, jag är lyrisk.
Och så bra musik det är. Gershwin var precis på gränsen till att hitta ”sin”stil när den här skrevs så det är en övergångsmusikal med fötterna ordentligt placerade både i en äldre ragtime-igare tradition och i starten till en mer sofistikerad och modern jazzighet. Och mötet stilarna emellan är ljuvlig.
Och sångtexterna… Måste vara bland de vassaste och roligaste den eran har producerat. Flera av skämten fick mig att skratta högt! Och betänk då att de är nästan 90 år gamla! Genuin kvickhet, ”moderna” referenser och glirningar både mot kändisar och reklamslogans, ett bett och en vasshet som den tidens textförfattare normalt saknade. Bud De Sylva föregriper både Ira Gershwin och Larry Hart vad gäller smarta och välkonstuerade sångtexter.
Sångerna kanske inte direkt för handlingen framåt men för en gång skull gör det inget för varje sång är som en liten ljuv pralin som är god nog att njuta för sig.
Insprängt mellan sångerna finns små replikskiften som gör att det är lätt att hänga med i handlingen i denna lilla lätta  sufflé.
Man använder sig på cd:n av den återfunna orkestrering som skapades för Sweets turnéversion. Sättningen är för 10 instrument: 2 tråblås, 2 brass, 4 stråkar, trummor och piano. Låter helt superbt. En perfekt kombination för en sån här musikal.
Det var länge sen en platta fick mig att bli så här euforisk. Men för mig är det här lycka, extas och bara så jäkla bra!!!!!!!!
Högsta betyg!

Favvisar:
Allt! Men om jag måste plocka ut några titlar så får det bli: You’re Mighty Lucky, The Jijibo, Our Little Kitchenette, Just Supposing

Kuriosa:
Sweet Little Devil hette från början A Perfect Lady.

1924 skulle bli ett väldigt speciellt och viktigt år i George Gershwins liv:
Tre veckor efter Sweet Little Devils premiär så satt han vid pianot och spelade med i uruppförandet av Rhapsody in Blue, stycket som blev hans genombrott som kompositör.
Som avslutning på året så började han sitt samarbete med sin bror Ira som huvudsaklig sångtextförfattare och deras första gemensamma verka var Lady, Be Good som gav dem ett publikt genombrott, ett otal hits och blev starten på en nästan osannolikt serie med hitshower och hitlåtar.
Lägg till detta musikalerna Sweet Little Devil, Primrose (endast spelad i London) och musiken till det årets upplaga av George White´s Scandals.
George var en synnerligen produktiv man.

George Gard ”Buddy” DeSylva gick från sitt samarbete med Gershwin till att skriva ihop med Lew Brown och Ray Henderson. Dessa herrar skapade bland annat collegemusikalen Good News (1927).