Tag Archives: George Hearn

Nr 412: The Visit

18 Apr

TheVisit-rev2-1600

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.

That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 

It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times


The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.

– Alexis Soloski, The Guardian


“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,


Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…

But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety


A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.


The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…

One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Annonser

Dag 193: A Doll’s Life

16 Jun

8832619009a0d371e3cf5110.L
A Doll’s Life (1982), 5 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green, inspirerad av Henrik Ibsens pjäs Ett dockhem (Et Dukkehjem) från 1879.

Hur går det för Nora Helmer efter det att hon slängt igen dörren efter sig och lämnat sin man och sina barn i Ibsens klassiska pjäs Ett Dockhem från 1879?
Den här musikalen ger ett alternativ till hennes vidare öden och äventyr.
Föreställningen startar med att vi får se nutida civilklädda skådespelare repetera den berömda slutscenen i dramat. När skådespelerskan som spelar Nora går ut genom dörren så förflyttas vi plötsligt till 1879 och aktrisen dyker upp igen men nu som Nora i tidstypiska kläder och inte längre som en repeterande skådespelerska, och musikalen tar sin början.
Nora tar sig till Christiania (Oslo).
Hon börjar med att jobba som diskerska på en restaurang.
Hon träffar en ung kompositör som hon flyttar ihop med i tron att han ska se hennes som en jämnlike. När hon märker att han inte gör det så lämnar hon honom.
Hon tar ett flertal andra arbeten samtidigt som hon utbildar sig. Bland annat arbetar hon som servitris och i en fiskkonservfabrik. På det senare stället så leder hon ett uppror bland arbetarna för att de ska få bättre betalt och drägligare arbetsförhållanden. Hon fängslas för det.
En advokat vid namn Johan hjälper henne ut från finkan och presenterar henne för fabrikens ägare, Eric. Hon blir Erics älskarinna och det inleder en syndigt tillfredsställande period i hennes liv.
Hon börjar åter stiga på den sociala stegen och börjar få makt, en typ av makt som normalt varit reserverad för män.
Genom att panta alla juveler hon fått av Eric så startar och driver hon, med Johans hjälp, en kedja med parfymbutiker.
Johan friar till henne men hon tackar nej. Hon längtar tillbaka till sina barn och hoppas att Torvald (hennes ursprunglige make) nu äntligen ska se henne som sin jämlike.
I revivalversionen 1994 så valde man att starta med att spela slutscenen i originalpjäsen så som den var skriven (och alltså inte förlagt till en nutida repetition) så att övergången till musikaldelen blev tydligare och smidigare. Man valde också att sluta föreställningen med att hon tackar nej till frieriet från advokaten Johan.

Det här var inte en lätt, trallvänlig, liten charmig musikalkomedi inte.
Det här är mer åt operetthållet, vilket känns rätt med tanke på vilken tidsperiod den utspelar sig i.
Musiken känns också väldigt Sondheimsk, jag tycker mig höra ekon från ett flartal av hans olika musikaler främst A Little Night Music och Sweeney Todd. Att jag får associationer till den senare är inte så konstigt kanske med tanke på att det är samma regissör, Harold Prince, bakom bägge verken. Precis som i Sweeney körde han här med en stor scenografi, en kommenterande kör och till och med en gångbro över scenen. Även flera av skådespelare kom från Sweeney produktionen: bl a George Hearn i rollen som Johan (han ersatte Len Cariou i rollen som Sweeney)och Betsy Joslyn som Nora (från början var hon med i Sweenyensemblen men spelade så småningom Joanna).
Här är det alltså ont om melodier som fastnar på direkten.
Fel, det är ont om melodier, punkt.
Men musiken är intressant, mångfacetterad och kommer nog att bli bättre för varje genomlyssning jag gör. Är nu inne på fjärde varvet och börjar tycka mer och mer om verket. Men fortfarande vet jag inte om jag i slutändan kommer att tycka att det här är bra eller mest bara pretentiöst.
En sak är dock säker: det här är inget verk man bara sätter på och låter gå i bakgrunden, den här kräver en uppmärksam och aktiv lyssnare. På både gott och ont.

Favvisar:
Power, New Year’s Eve, Stay with Me Nora, Learn to Be Lonely

Kuriosa:
Föreställningen fick flera smeknamn:
A Door’s Life, syftande på dörren som Nora går ut igenom i slutet på Ibsens pjäs och som symboliskt dyker upp genom hela musikalen.
A Doll’s Death – jag tror ni fattar på vad de syftade…

Trots att den försvann efter bara 5 föreställningar så blev den Tony Awardnominerad för bästa nya musikal, bästa musik och bästa manliga huvudroll. Den förlorade i alla tre kategorierna men ändå.
Den blev också nominerad (och förlorade) i bästa musik kategorin för Drama Desk Awards.
Ända priset den fick var en Theatre World Award till Peter Gallager.

Vid den sista audition callbacken för showen så var det bara tre namn kvar: Glen Close, Meryl Streep och Betsy Joslyn. Det var Betsy som fick rollen…

Pressklipp, om revivaln:
The original Broadway production, directed by Hal Prince in his epic ”Sweeney Todd” mode, closed after five regular performances, and with good reason. It was overproduced and overpopulated to the extent that the tiny resolute figure of Nora became lost in the combined mechanics of Broadway and the Industrial Revolution. There’s no such danger in this new production.
It is so spare that Nora is as much the center of the universe in Christiania as she was at home in ”A Doll’s House.” Further, the show is so intimately staged that we can now appreciate the beauties in the score and in the sharp, sometimes uncharacteristically hard-edged lyrics. Never have Comden and Green taken such risks, nor displayed such discipline and intelligence in meeting those risks.
This isn’t to say that ”A Doll’s Life” suddenly emerges as a previously unrecognized classic. At heart it’s still a schematic exercise. It functions less effectively as a show on its own than as as a speculative essay about ”A Doll’s House,” a seminal work in modern literature about relations between men and women.
– Vincent Canby, The New York Times

Following a disastrous Los Angeles tryout, “A Doll’s Life” limped to Broadway , where it opened at the Mark Hellinger on Sept. 23, 1982, and closed after five performances at a loss of $ 4 million. The critics clobbered Prince in particular for a show that was at once confusing and pedantic, over-produced and undernourished, opulent and under-lit — and audiences obviously weren’t buying it, either.
But while it was possible to discern a few gems in the score, the failure was in truth as much Comden, Green and Grossman’s as it was Prince’s, a point the York Theater Co.’s current reclamation makes clear in spades.
Even on a spare set in intimate surroundings, and even with a few notable changes in the plotting and score, “A Doll’s Life” is still a terrible show, primarily because the central character remains almost totally unlikable and the new ending is as unsatisfying as the old one.
Until the unlikely time when someone actually does come up with a viable musical sequel to “A Doll’s House,” it’s probably safe to say that “A Doll’s Life” answers a question — What happens to Nora? — best left, as Ibsen did — to the imagination.
– Jeremy Gerard, Variety

Videosar:
Rehearsal clips from A Doll’s Life (2012) – The Beautiful Soup Theater Collective
Power
Letter to the Children
Learn To Be Lonely

380px-A_Doll's_Life
Den tänkta originalaffischen som dock ratades.

%d bloggare gillar detta: